Känner mig så otroligt förvirrad och ensam just nu, och funderar på om det alltid kommer vara så här eller finner man ro någon gång i livet?
Jag är snart 25 år gammal och tycker jag upplevt mer än jag borde för tillfället. Men det är nog så resultatet blir efter en för trygg och stabil uppväxt, att när något går snett går det rejält snett.
Jag har sedan studenten för 7 år sen både hunnit med att studera, jobba och nu åter igen studera. Jag har under mina år i arbetslivet både blivit hotat till livet, varit med om svår arbetsolycka och gått ner mig i djup depression. Företaget svarade med att ge mig 2 besök hos en beteendevetare och efter det skickade hon mig till företagsläkare som akutsjukskrev mig i 3 veckor. Sen tyckte dem att de inte kunde göra mer och jag var stark nog att ta mig igenom saker och ting själv. Samtidigt som jag privat hade relationer som kraschade, en häst som var sjuk och en djup inre stress.. Jag var 23 år gammal när jag fick höra att jag gått in i väggen..
Det är nu 2 år sen det hände och det är 1,5 år sen jag tog beslutet att hoppa av och börja studera. Nu sitter jag här med tentor och är färdig om 1,5 år, ut i arbetslivet igen. Finner inte alls den där inre ron jag trodde en förnyelse skulle ge mig. Och jag brottas ganska ofta av demoner från det som hänt. Jag har sedan denna händelse knappt några vänner kvar, de jag umgås med är djupt involverad i min bakgrund och ibland vill jag bara glömma och gå vidare. Vilket dem ibland ger mig en svårighet i. Jag verkar inte kunna hitta nya relationer som finner mig intressant och som håller sig i liv. Jag är en ensamvarg som väldigt gärna är ensam för att finna ro, vilket dem jag träffar verkar raka motsatsen till. Det borde ju finnas fler som en själv någonstans? I och med min sjukskrivning och när jag var som mest nere vände sig min bästa kompis mig ryggen, sa diverse saker om hur hon tyckte jag var som inte var så snällt. Kort tid efter det strulade min andra närmsta kompis upp den killen som försökt hålla mig uppe rakt framför ögonen på mig, någon jag var djupt förälskad i. Jag förlorade all form av tillit till andra än min närmsta familj i och med allt detta. Jag har väl en rädsla för vissa relationer då jag är rädd att bli sviken igen, som jag ständigt blivit.
De jag pluggar med var jag tajt med i början, sen kände jag att jag behövde ta tag i mitt liv med häst och inkomst så jag gled ifrån dem. För var dag som går hälsar de allt mindre på mig och jag blir aldrig medbjuden trots ivriga försök från mitt håll, jag står ofta dagen efter och får höra hur kul de hade. Jag är äldre än dem flesta i klassen, och den andra kategorin är de som är gifta med barn. Så jag känner ofta att jag inte passar in. Och festa är kanske inte min favoritsyssla på fritiden, trots att jag gärna tar en öl ibland. De flesta i min omgivning skaffar pojkvänner hit och dit, medan jag själv känner mig som en förvirrad höna som springer runt och ler åt livet. Jag träffar killar men aldrig någon jag fastnar för, ingen som tilltalar mig och mitt liv. Jag är livrädd att jag kommer vakna upp om några år, ensam och övergiven medan alla andra skaffar familj och ett fint liv. Eller åtminstone det jag själv drömmer om..
Jag känner mig fast. Det känns som livet just nu alltid kommer vara så här, och för tillfället vet jag inte hur jag tar mig ur det. För förnyelse har bara varit till en besvikelse för mig. Finns det hopp där ute? Vet inte egentligen vad jag vill få ut av det här. Kanske att någon har en vacker historia om hur bra det kan bli. Att studentlivets liv är långa vägar från verkligheten (vilket jag redan vet egentligen). Och att arbetslivet är ett bra liv och inte en ständig rädsla för nya tragedier. Att kärlek finns där ute, både i vänskap och ren kärlek. Jag har bara inte hittat det än..
Det här kanske är vad de kallar 25 års kris?
Jag är snart 25 år gammal och tycker jag upplevt mer än jag borde för tillfället. Men det är nog så resultatet blir efter en för trygg och stabil uppväxt, att när något går snett går det rejält snett.
Jag har sedan studenten för 7 år sen både hunnit med att studera, jobba och nu åter igen studera. Jag har under mina år i arbetslivet både blivit hotat till livet, varit med om svår arbetsolycka och gått ner mig i djup depression. Företaget svarade med att ge mig 2 besök hos en beteendevetare och efter det skickade hon mig till företagsläkare som akutsjukskrev mig i 3 veckor. Sen tyckte dem att de inte kunde göra mer och jag var stark nog att ta mig igenom saker och ting själv. Samtidigt som jag privat hade relationer som kraschade, en häst som var sjuk och en djup inre stress.. Jag var 23 år gammal när jag fick höra att jag gått in i väggen..
Det är nu 2 år sen det hände och det är 1,5 år sen jag tog beslutet att hoppa av och börja studera. Nu sitter jag här med tentor och är färdig om 1,5 år, ut i arbetslivet igen. Finner inte alls den där inre ron jag trodde en förnyelse skulle ge mig. Och jag brottas ganska ofta av demoner från det som hänt. Jag har sedan denna händelse knappt några vänner kvar, de jag umgås med är djupt involverad i min bakgrund och ibland vill jag bara glömma och gå vidare. Vilket dem ibland ger mig en svårighet i. Jag verkar inte kunna hitta nya relationer som finner mig intressant och som håller sig i liv. Jag är en ensamvarg som väldigt gärna är ensam för att finna ro, vilket dem jag träffar verkar raka motsatsen till. Det borde ju finnas fler som en själv någonstans? I och med min sjukskrivning och när jag var som mest nere vände sig min bästa kompis mig ryggen, sa diverse saker om hur hon tyckte jag var som inte var så snällt. Kort tid efter det strulade min andra närmsta kompis upp den killen som försökt hålla mig uppe rakt framför ögonen på mig, någon jag var djupt förälskad i. Jag förlorade all form av tillit till andra än min närmsta familj i och med allt detta. Jag har väl en rädsla för vissa relationer då jag är rädd att bli sviken igen, som jag ständigt blivit.
De jag pluggar med var jag tajt med i början, sen kände jag att jag behövde ta tag i mitt liv med häst och inkomst så jag gled ifrån dem. För var dag som går hälsar de allt mindre på mig och jag blir aldrig medbjuden trots ivriga försök från mitt håll, jag står ofta dagen efter och får höra hur kul de hade. Jag är äldre än dem flesta i klassen, och den andra kategorin är de som är gifta med barn. Så jag känner ofta att jag inte passar in. Och festa är kanske inte min favoritsyssla på fritiden, trots att jag gärna tar en öl ibland. De flesta i min omgivning skaffar pojkvänner hit och dit, medan jag själv känner mig som en förvirrad höna som springer runt och ler åt livet. Jag träffar killar men aldrig någon jag fastnar för, ingen som tilltalar mig och mitt liv. Jag är livrädd att jag kommer vakna upp om några år, ensam och övergiven medan alla andra skaffar familj och ett fint liv. Eller åtminstone det jag själv drömmer om..
Jag känner mig fast. Det känns som livet just nu alltid kommer vara så här, och för tillfället vet jag inte hur jag tar mig ur det. För förnyelse har bara varit till en besvikelse för mig. Finns det hopp där ute? Vet inte egentligen vad jag vill få ut av det här. Kanske att någon har en vacker historia om hur bra det kan bli. Att studentlivets liv är långa vägar från verkligheten (vilket jag redan vet egentligen). Och att arbetslivet är ett bra liv och inte en ständig rädsla för nya tragedier. Att kärlek finns där ute, både i vänskap och ren kärlek. Jag har bara inte hittat det än..
Det här kanske är vad de kallar 25 års kris?