_Lina

Trådstartare
Känner mig så otroligt förvirrad och ensam just nu, och funderar på om det alltid kommer vara så här eller finner man ro någon gång i livet?

Jag är snart 25 år gammal och tycker jag upplevt mer än jag borde för tillfället. Men det är nog så resultatet blir efter en för trygg och stabil uppväxt, att när något går snett går det rejält snett.

Jag har sedan studenten för 7 år sen både hunnit med att studera, jobba och nu åter igen studera. Jag har under mina år i arbetslivet både blivit hotat till livet, varit med om svår arbetsolycka och gått ner mig i djup depression. Företaget svarade med att ge mig 2 besök hos en beteendevetare och efter det skickade hon mig till företagsläkare som akutsjukskrev mig i 3 veckor. Sen tyckte dem att de inte kunde göra mer och jag var stark nog att ta mig igenom saker och ting själv. Samtidigt som jag privat hade relationer som kraschade, en häst som var sjuk och en djup inre stress.. Jag var 23 år gammal när jag fick höra att jag gått in i väggen..

Det är nu 2 år sen det hände och det är 1,5 år sen jag tog beslutet att hoppa av och börja studera. Nu sitter jag här med tentor och är färdig om 1,5 år, ut i arbetslivet igen. Finner inte alls den där inre ron jag trodde en förnyelse skulle ge mig. Och jag brottas ganska ofta av demoner från det som hänt. Jag har sedan denna händelse knappt några vänner kvar, de jag umgås med är djupt involverad i min bakgrund och ibland vill jag bara glömma och gå vidare. Vilket dem ibland ger mig en svårighet i. Jag verkar inte kunna hitta nya relationer som finner mig intressant och som håller sig i liv. Jag är en ensamvarg som väldigt gärna är ensam för att finna ro, vilket dem jag träffar verkar raka motsatsen till. Det borde ju finnas fler som en själv någonstans? I och med min sjukskrivning och när jag var som mest nere vände sig min bästa kompis mig ryggen, sa diverse saker om hur hon tyckte jag var som inte var så snällt. Kort tid efter det strulade min andra närmsta kompis upp den killen som försökt hålla mig uppe rakt framför ögonen på mig, någon jag var djupt förälskad i. Jag förlorade all form av tillit till andra än min närmsta familj i och med allt detta. Jag har väl en rädsla för vissa relationer då jag är rädd att bli sviken igen, som jag ständigt blivit.

De jag pluggar med var jag tajt med i början, sen kände jag att jag behövde ta tag i mitt liv med häst och inkomst så jag gled ifrån dem. För var dag som går hälsar de allt mindre på mig och jag blir aldrig medbjuden trots ivriga försök från mitt håll, jag står ofta dagen efter och får höra hur kul de hade. Jag är äldre än dem flesta i klassen, och den andra kategorin är de som är gifta med barn. Så jag känner ofta att jag inte passar in. Och festa är kanske inte min favoritsyssla på fritiden, trots att jag gärna tar en öl ibland. De flesta i min omgivning skaffar pojkvänner hit och dit, medan jag själv känner mig som en förvirrad höna som springer runt och ler åt livet. Jag träffar killar men aldrig någon jag fastnar för, ingen som tilltalar mig och mitt liv. Jag är livrädd att jag kommer vakna upp om några år, ensam och övergiven medan alla andra skaffar familj och ett fint liv. Eller åtminstone det jag själv drömmer om..

Jag känner mig fast. Det känns som livet just nu alltid kommer vara så här, och för tillfället vet jag inte hur jag tar mig ur det. För förnyelse har bara varit till en besvikelse för mig. Finns det hopp där ute? Vet inte egentligen vad jag vill få ut av det här. Kanske att någon har en vacker historia om hur bra det kan bli. Att studentlivets liv är långa vägar från verkligheten (vilket jag redan vet egentligen). Och att arbetslivet är ett bra liv och inte en ständig rädsla för nya tragedier. Att kärlek finns där ute, både i vänskap och ren kärlek. Jag har bara inte hittat det än..

Det här kanske är vad de kallar 25 års kris? :crazy:
 
Sv: Livet..

Det låter som att du gått igenom en del som du inte helt fått bearbeta?

Jag känner igen mig i en hel del av det du skriver, vi är ungefär lika gamla och precis som du har livet sedan tonåren varit ett virrvarr av händelser.

Men, istället för att hitta likheter så kanske jag kan nämna hur jag gjort fel och rätt?

Mitt största fel är att jag kört på, att jag vägrat låta de tunga händelserna tynga mig, för det går inte, de är tunga att bära hur man än ignorerar dem. Gråt! det är så skönt att få vara ledsen och det blir lättare när man gråtit ur lite besvikelse och frustration, sorg och kanske ensamhet.

ta stöd, våga visa att du faktiskt blir ledsen, sluta att spela glad om du behöver vara trött och less. Vissa kanske skyr dig, andra kommer uppskatta din ärlighet. Menar inte att du ska gnälla, utan bara våga vara som du känner dig.

Och framförallt. Pausa.

Tillåt dig att bara ta det lugnt den här perioden i ditt liv, tillåt dig att faktiskt pausa den där jakten på kärlek och det glada livet.

Du kan ju inte kontrollera din dåtid, du kan inte kontrollera din framtid. Lär dig att gilla ditt eget sällskap i nuet.

För mig är det guld värt att alltid komma ihåg att släppa kontrollen över det som faktiskt bara stressar mig,men ibland glömmer jag och spinner loss på ett sätt som bara stressar mig och ger mig låg självkänsla. Då får jag ryta i åt mig själv, ta ett andetag och fokusera på nuet. Ta en paus mentalt.

Och så den fina historien- Jag sa upp mitt fasta jobb, flyttade tvärs över landet för att byta jobb, livsstil och förlorade därmed vänner, tryggheten i vardagen och gjorde i samma veva slut med fästmannen, sålde alla möbler, hästen och provade mina vingar.

Jag hittade mitt livs kärlek, vad jag trivs med i livet och framförallt lite förmåga att kompromissa och låta saker vara som de är.
Vem vet vad som händer om ett halvår? Kanske sitter jag där med rätt fästman, rätt häst, rätt jobb eller så letar jag igen- huvudsaken är ju att jag trivs nu.


Tror att det kommer lösa sig fint för dig, livet är bara lite av en berg- och dalbana för vissa av oss, det kommer alltid toppar :)
 
Sv: Livet..

Jag är snart 25 år gammal och tycker jag upplevt mer än jag borde för tillfället. Men det är nog så resultatet blir efter en för trygg och stabil uppväxt, att när något går snett går det rejält snett.
Eftersom du skriver den meningen, så tror jag att du gillar att älta saker och att dra upp dem. Jag tror att du gillar att ha offerkoftan på.

För ärligt talat, jag vet inte hur många gånger jag har blivit hotad till livet på mina jobb - oavsett vilket jobb jag haft. Jag har jobbat större delen av mitt liv inom service och det är många människor som inte klarar av att bete sig. Däremot måste man ju någonstans inse att det faktiskt inte är mig personligen de är ute efter, hade det stått någon annan människa där istället för mig så hade det varit den personen som råkade ut för skiten istället. Du är liksom inte unik i att ha haft med fel folk att göra på arbetstid.

Vi har alla varit med om att någon vi varit kär i varit med någon annan. Där är du inte heller unik. Det är så livet är liksom. Men varför blev det ingenting med honom bara för att han var med din kompis? Var han inte intressant då?

Sen drar du upp en hel del annat som du tycker är fel. Tex att kompisarna i skolan inte vill ha med dig på saker trots att du försöker hänga med. Men försöker du verkligen hänga med? Drar du dig inte undan? Och här kommer ju frågan om du verkligen är så rolig att umgås med. Absolut ingenting illa menat, men normalt sett är det ju så att när folk inte vill umgås med någon så är det för att den personen inte är så kul att umgås med. Nu säger jag inte att du faktiskt är sådan till vardags, men det är många människor som är negativa och extremt stora energitjuvar utan att veta om det.

Sen undrar jag varför du inte reder ut saker och ting, tex med din bästa kompis som vände dig ryggen. Har ni pratat ut? Har ni försökt komma fram till varför det blev som det blev?
 
Sv: Livet..

Eftersom du skriver den meningen, så tror jag att du gillar att älta saker och att dra upp dem. Jag tror att du gillar att ha offerkoftan på.

Igår när jag skrev tråden och mådde dåligt så var jag säkert ett "offer". Men annars är det väldigt få som är medvetna om hur jag mått mer än mina allra närmsta och jag spelar absolut inget offer bland dem, jag kan ibland önska att jag hade hittat någon som varit med om samma men eftersom jag är tyst om det privat är det svårt. Sen mår jag ibland dåligt, som igår kväll och därav tråden. Det jag syftade på var att jag under min uppväxt fått problem lösta av mina föräldrar, och att när det här sen skedde var det jobbigt att hantera känslorna på egen hand. Jag har levt en ganska skyddad värld..

För ärligt talat, jag vet inte hur många gånger jag har blivit hotad till livet på mina jobb - oavsett vilket jobb jag haft. Jag har jobbat större delen av mitt liv inom service och det är många människor som inte klarar av att bete sig. Däremot måste man ju någonstans inse att det faktiskt inte är mig personligen de är ute efter, hade det stått någon annan människa där istället för mig så hade det varit den personen som råkade ut för skiten istället. Du är liksom inte unik i att ha haft med fel folk att göra på arbetstid.

Ord rör mig inte, har jobbar för många år med sånt för att jag skulle bry mig. Men händelser skiljer sig åt och ibland kan även den starkaste få sin bägare att rinna över. Jag tar inget personligt så länge det inte blir fysiskt. Och det är en så otroligt liten del, så jag är absolut inte unik i den frågan. Men vi är alla olika och jag förstår inte varför jag ska förlora rätten att tycka vissa saker är jobbiga, för att andra tycker det går att hantera?

Vi har alla varit med om att någon vi varit kär i varit med någon annan. Där är du inte heller unik. Det är så livet är liksom. Men varför blev det ingenting med honom bara för att han var med din kompis? Var han inte intressant då?

Jag har svårt att få känslor, så det var för mig väldigt jobbigt och nytt. Så det med att vi alla har varit kär i någon som varit med någon annan är inte så vanligt för mig, som du får det att låta som. Jag bryr mig om mina vänner otroligt mycket och även denna kille då. Men för mig som person var det ett svek att detta hände, framför mina ögon. Jag skulle aldrig satt mig i situationen om han inte visat känslor tillbaka, i ord och handlingar.

Sen drar du upp en hel del annat som du tycker är fel. Tex att kompisarna i skolan inte vill ha med dig på saker trots att du försöker hänga med. Men försöker du verkligen hänga med? Drar du dig inte undan? Och här kommer ju frågan om du verkligen är så rolig att umgås med. Absolut ingenting illa menat, men normalt sett är det ju så att när folk inte vill umgås med någon så är det för att den personen inte är så kul att umgås med. Nu säger jag inte att du faktiskt är sådan till vardags, men det är många människor som är negativa och extremt stora energitjuvar utan att veta om det.

Som jag skrev tog jag tag i mitt liv utanför skolan, så jag har dragit mig undan och tackat nej vissa gånger. Och visst kan det leda till att de tillslut inte frågar, helt klart. Fel av mig att ta upp saken överhuvudtaget..

Men sen förstår jag inte riktigt vad du tror jag får ut av det du skriver om att jag kanske inte är så roligt att umgås med? Alla kan inte tycka att alla är roliga, så visst väljer man sitt sällskap. Men det är ju knappast något jag kan göra något åt i så fall eller hur tänkte du? Att jag ska ta med den vetskapen varje gång jag umgås med någon?

Jag vet att det inte är problemet i fråga. Mitt problem är kanske att jag överanalyserar vissa saker för mycket och tror saker är som de är när de inte är så.

Sen undrar jag varför du inte reder ut saker och ting, tex med din bästa kompis som vände dig ryggen. Har ni pratat ut? Har ni försökt komma fram till varför det blev som det blev?

Vi har rett ut saker och ting. Men det kommer aldrig bli som förr och vi är inte längre tajta vänner.
 
Senast ändrad:
Sv: Livet..

Tack för ditt svar, många bra tips!

Jag var dum nog och inte sökte mer hjälp efter olyckan än det jag fick från jobbet. Det mesta bearbetade jag på egen hand eller med mina föräldrar, och ibland känner jag att det inte är/var tillräckligt. Det är ju fel ställe att vända sig till nätet egentligen, men tycker man läser om människor med så olika historier att man tycker det borde finnas någon som känner igen sig :)
 
Sv: Livet..

Men vi är alla olika och jag förstår inte varför jag ska förlora rätten att tycka vissa saker är jobbiga, för att andra tycker det går att hantera?
Du ska absolut inte förlora rätten att tycka att saker och ting är jobbiga, absolut inte. Men ibland tappar man lite trovärdighet när "alla andra" tycker att man överdriver situationen. Därför är det bättre att prata om problemen och få utlopp för dem, så att man kan jämföra sig med andra och få deras syn på saker och ting. Vad har de varit med om? Hur hanterade de situationen? Varför tog de en liknande erfarenhet mycket enklare än vad jag själv gör? Hur tänker andra människor när det kommer till detta?

Mitt problem är kanske att jag överanalyserar vissa saker för mycket och tror saker är som de är när de inte är så.
Ja, här tror jag verkligen att du har slagit huvudet på spiken. Jag tror inte att saker och ting är sådär farliga och hemska som du vill få dem till. Jag tror att du upplever vad de flesta människorna upplever, men du hanterar erfarenheterna på ett annat sätt. Har du funderat på att söka hjälp för att få bättre verktyg för att hantera situationer du tycker är jobbiga?

Har du gjort någonting för att stärka din självkänsla och ditt självförtroende? Det känns lite som att du inte riktigt kan hantera motgångar eftersom du tror att du inte riktigt klarar av det eftersom du är uppvuxen i en skyddad verkstad.
 
Sv: Livet..

För ärligt talat, jag vet inte hur många gånger jag har blivit hotad till livet på mina jobb - oavsett vilket jobb jag haft. Jag har jobbat större delen av mitt liv inom service och det är många människor som inte klarar av att bete sig. Däremot måste man ju någonstans inse att det faktiskt inte är mig personligen de är ute efter, hade det stått någon annan människa där istället för mig så hade det varit den personen som råkade ut för skiten istället. Du är liksom inte unik i att ha haft med fel folk att göra på arbetstid.

Du ska absolut inte förlora rätten att tycka att saker och ting är jobbiga, absolut inte. Men ibland tappar man lite trovärdighet när "alla andra" tycker att man överdriver situationen. Därför är det bättre att prata om problemen och få utlopp för dem, så att man kan jämföra sig med andra och få deras syn på saker och ting. Vad har de varit med om? Hur hanterade de situationen? Varför tog de en liknande erfarenhet mycket enklare än vad jag själv gör? Hur tänker andra människor när det kommer till detta?
Haller inte med.

Majoriteten dikterar inte vad som ar normalt.

Det betyder inte att ens reaktioner pa nagot satt ar fel nar man befinner sig i en situation man inte klarar av. Ratt person pa ratt plats, ts var kanske helt enkelt pa fel plats. Manniskor ar olika, har olika styrkor och svagheter.

Vi vet inte ens hur situationen sag ut, och oavsett sa skulle jag inte saga att det i att vara manniska ingar att ta hot mot livet med en axelryckning.
Jag sager inte att det ar fel att inte reagera starkt, det har hant att jag skrattat at manniskor som varit hotfulla mot mig eftersom jag tyckt de varit sa lojliga, jag menar att det ar fel att bagatellisera andras upplevelser och sarskilt nar det finns en uppenbar grund for obehaget.

Ditt resonemang om perspektiv i det har sammanhanget brister. Vissa saker ar helt enkelt inte relativa. Overgrepp pa ens person (sasom mordhot) hor till sadant som man inte kan jamfora och gradera pa allvarlighetsskalan efter hur daligt eller bra andra tar det. Det ar alltid allvarligt och att forlora synen pa nagot sadant som allvarligt ar att forlora lite av sin empati och forstaelse av andra manniskor.
Den har typen av resonemang kan i forlangningen leda till att alternativa normer bildas i kravande miljoer dar man tar mindre och mindre allvarligt pa overtramp/overgrepp som sker. En i grunden sjuk situation kan normaliseras. Detta ska man akta sig for - manniskor ar inte robotar, man kan inte forvanta sig att andra manniskor ska reagera som en sjalv eller anpassa sig efter en avtrubbad majoritet.

(Nu kanske du tycker att jag overreagerar, och da kanske det ar sa att jag associerar "hotad till livet" till en allvarligare typ av situation an vad du gor. Att bli hotad till livet av nagon som verkar gora det som en del av en show eller for att skrika av sig ar annorlunda mot att bli hotad till livet av nagon som faktiskt blir valdsam, eller som skuggar en nar man gar hem fran jobbet. Oavsett sa ar det dock inte ok, och som jag ser det ar det absolut inte en axelryckning eller vardagsmat pa nagot satt.)
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
3 937
  • Artikel
Dagbok Den 7 Februari 2023 ändrade jag mitt liv för alltid. Jag gick upp för en bro som en man kom ner som kvinna. Det var en ganska kall...
10 11 12
Svar
229
· Visningar
26 940
Senast: Tranan
·
Kropp & Själ Jag visste inte om jag skulle lägga tråden här eller på dagbok. Men jag vill nog ha tankar? För att börja från början… Jag har varit...
2
Svar
29
· Visningar
3 735
Senast: skiesabove
·
  • Artikel
Dagbok Sedan jag började att "dela tankar" här i en dagbokstråd, har jag sett flera fördelar med att göra just det. Det är ett väldigt nyttigt...
6 7 8
Svar
147
· Visningar
21 062
Senast: MML
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp