- Svar: 9
- Visningar: 2 434
Jag hör hur det dånar utanför, och kan inte låta bli att öppna dörren och gå ut och sätta mig på huk på förstutrappen och bara fascinerat titta på regnet som vräker ner mot marken. Det är så vackert och jag njuter av stunden. Regnet minskar och jag går in igen. Precis när jag stänger ytterdörren bakom mig hör jag hur åskan mullrar ljudligt. Plötsligt lägger jag märke till låten som spelas inne i köket. De sjunger: "Into each life some rain must fall, but too much is falling in mine..." Jag kan inte låta bli att stanna upp. Låter träffar mig rakt i veka livet. Hur oerhört väl passar inte den här låten in i mitt liv just nu?! Både bildligt och bokstavligt. För utanför regnar det, och ja – jag tycker att det är ganska tungt annars också. Låten känns verkligen som en väl utvald gåva till mig i precis rätt ögonblick, som om någon sände den till mig som en tröstande klapp på kinden. Jag känner mig plötsligt omhändertagen och omgiven av kärlek, trots att jag är ensam hemma, och jag slår armarna om mig själv och ger mig en lång och varm kram. Jo, det är faktiskt tufft nu.
Jag försöker leva på som vanligt. Göra allt som jag brukar, låtsas att allt är bra. Business as usual. Men något är fel i mitt liv, något skaver alldeles för mycket. Jag känner mig ofta ilsken, ledsen, irriterad, omotiverad och trött. Fångad i känslor av missnöje. Jag längtar bort. Irriterar mig på mitt liv och på meningslösa detaljer. Längtar bort. Längtar bort fast jag inte borde. Jag har ju ett välordnat liv och allt man kan vilja ha. Det finns ingen anledning för mig att vara missnöjd.
Likförbannat envisas det med att finnas en längtan i mig – en längtan bort.
Jag har aldrig varit en humörig människa, tvärtom. Ibland har jag kommit på flera dagar efteråt ”jag borde kanske ha blivit arg för det där...” Jag har varit så totalt jämn i humöret att det har varit jämnt som den mest blankspolade skridskobana. Inte det minsta lilla gupp på den vägen. Egentligen kanske FÖR jämn (=noll kontakt med mina känslor)... Jag har aldrig ens förstått humörsvängningar. Såg lite ner på det, tänkte att det bara handlade om att skärpa till sig. Men nu... Nu är jag ofta irriterad så det ryker, och stubinen är kortare än en avsliten repstump. Om det är något jag kan styra över? Nej, ilskan och irritationen ligger och blixtrar i mig som ett trasigt elstängsel om natten, och jag känner mig mest bara runtknuffad av blixtrandet.
Jag gillar det inte. Jag har hört att det kan hänga ihop med klimakteriet. Att det kan bli såhär då. Att vissa inte längre känner igen sig själv, sitt humör och sina reaktioner. Men att det kan gå över. Att man ska sitta stilla i båten och inte låta humöret få en till att göra en massa förändringar i livet. Men tänk om det inte är det. Tänk om jag är irriterad för att jag inte längre trivs med mitt liv och behöver förändra något för att kunna må bra igen?
Jaha, näe, det ska ju inte vara lätt...
Jag har känt det här missnöjet i ungefär ett års tid nu. Bara väntat på att det ska gå över. Väntat, väntat, väntat. Men det ligger kvar. Och det drar ner mig. I kurserna jag går i personlig utveckling så pratas det mycket om att det är viktigt att omge sig med positiv energi i livet, och att förändra det man kan förändra för att så ofta man kan medvetet försätta sig i situationer som ger en positiv energi. Känna efter vad som känns bra och vad som känns dåligt, och agera på det.
Det är inte direkt vad jag gör idag.
Jag känner mig stressad. Det är så jäkla mycket som behöver göras hela tiden. Jag har skaffat mig en uppgifts-app på mobilen där jag kan lägga in allt som behöver göras och få påminnelser – bara för att jag ska komma ihåg allt och inte missa något, för känslan av att missa saker stressar mig ännu mer. Men det känns inte som att jag gör annat än jagar efter att klicka av uppgifter så fort jag är hemma. På helgerna går jag bara från en uppgift till en annan och jobbar hela tiden med att beta av listan. Det hade säkert kunnat vara roligt, men jag känner mig bara motvillig hela tiden, och i det här fallet så misstänker jag att det är motviljan som skapar stressen.
Vi har så stort boende och så mycket av allting, och visst är det jättehäftigt och fint och läckert och fantastiskt på ett sätt, men samtidigt så känns det bara för stort och för mycket.
Jag vill downsiza.
Jag tänker att man måste kanske inte bo i 250 kvm, det kanske räcker med 70-80?....
Jag vill kunna känna lite luft i schemat nångång – att jag kan komma hem och bara sätta mig ner och ha tråkigt och låta lugnet komma ifatt mig. Göra vad jag känner för. Sitta och läsa en bok, måla lite, ta ett fotbad. Vänta in min själ. Skapa utrymme att kunna känna efter vad JAG vill, längst inne i hjärtat.
Men mitt och min mans gemensamma liv är inte utformat så, och det är oerhört svårt att bryta invanda mönster.
Och så saknar jag att ha ett hem som jag kan bry mig om och engagera mig i, boa in mig i och ha min egen ordning i. Jag saknar något fruktansvärt att få ha min egen ordning! Jag bor tillsammans med min man, och vi är väldigt olika när det gäller hur vi vill ha det hemma och hur vi sköter om ett hem. Så olika att det inte riktigt går ihop. Jag har tidigare löst det med att jag inte har brytt mig, för jag har ändå haft så många aktiviteter som jag har varit iväg på så jag har ju ändå knappt varit hemma. Nu har jag dragit ner på alla aktiviteter och skulle vilja ha ett hem, men inser att det inte går som det är nu. Jag kan inte skapa något som känns som MITT. Och det skaver i mig.
Men som vanligt funderar jag över hur man ska veta vad som är orsaker och vad som bara är symptom på någon annan orsak? Tänk om det inte är mitt nuvarande liv jag är missnöjd med – tänk om det är något annat som skaver? Tänk om jag sliter upp och ändrar alltihop, men så visar det sig att jag inte mår bättre? Hur ska man veta?
...Och ett år senare så sitter jag fortfarande och hoppas på att problemet bara ska försvinna.
(Ovanpå allt så ska mitt jobb läggas ner också. Det bästa och roligaste jobb jag haft. Ja, men så är det väl i livet. Det som är värt något är aldrig för evigt...
)
Jag försöker leva på som vanligt. Göra allt som jag brukar, låtsas att allt är bra. Business as usual. Men något är fel i mitt liv, något skaver alldeles för mycket. Jag känner mig ofta ilsken, ledsen, irriterad, omotiverad och trött. Fångad i känslor av missnöje. Jag längtar bort. Irriterar mig på mitt liv och på meningslösa detaljer. Längtar bort. Längtar bort fast jag inte borde. Jag har ju ett välordnat liv och allt man kan vilja ha. Det finns ingen anledning för mig att vara missnöjd.
Likförbannat envisas det med att finnas en längtan i mig – en längtan bort.
Jag har aldrig varit en humörig människa, tvärtom. Ibland har jag kommit på flera dagar efteråt ”jag borde kanske ha blivit arg för det där...” Jag har varit så totalt jämn i humöret att det har varit jämnt som den mest blankspolade skridskobana. Inte det minsta lilla gupp på den vägen. Egentligen kanske FÖR jämn (=noll kontakt med mina känslor)... Jag har aldrig ens förstått humörsvängningar. Såg lite ner på det, tänkte att det bara handlade om att skärpa till sig. Men nu... Nu är jag ofta irriterad så det ryker, och stubinen är kortare än en avsliten repstump. Om det är något jag kan styra över? Nej, ilskan och irritationen ligger och blixtrar i mig som ett trasigt elstängsel om natten, och jag känner mig mest bara runtknuffad av blixtrandet.
Jag gillar det inte. Jag har hört att det kan hänga ihop med klimakteriet. Att det kan bli såhär då. Att vissa inte längre känner igen sig själv, sitt humör och sina reaktioner. Men att det kan gå över. Att man ska sitta stilla i båten och inte låta humöret få en till att göra en massa förändringar i livet. Men tänk om det inte är det. Tänk om jag är irriterad för att jag inte längre trivs med mitt liv och behöver förändra något för att kunna må bra igen?
Jaha, näe, det ska ju inte vara lätt...
Jag har känt det här missnöjet i ungefär ett års tid nu. Bara väntat på att det ska gå över. Väntat, väntat, väntat. Men det ligger kvar. Och det drar ner mig. I kurserna jag går i personlig utveckling så pratas det mycket om att det är viktigt att omge sig med positiv energi i livet, och att förändra det man kan förändra för att så ofta man kan medvetet försätta sig i situationer som ger en positiv energi. Känna efter vad som känns bra och vad som känns dåligt, och agera på det.
Det är inte direkt vad jag gör idag.
Jag känner mig stressad. Det är så jäkla mycket som behöver göras hela tiden. Jag har skaffat mig en uppgifts-app på mobilen där jag kan lägga in allt som behöver göras och få påminnelser – bara för att jag ska komma ihåg allt och inte missa något, för känslan av att missa saker stressar mig ännu mer. Men det känns inte som att jag gör annat än jagar efter att klicka av uppgifter så fort jag är hemma. På helgerna går jag bara från en uppgift till en annan och jobbar hela tiden med att beta av listan. Det hade säkert kunnat vara roligt, men jag känner mig bara motvillig hela tiden, och i det här fallet så misstänker jag att det är motviljan som skapar stressen.
Vi har så stort boende och så mycket av allting, och visst är det jättehäftigt och fint och läckert och fantastiskt på ett sätt, men samtidigt så känns det bara för stort och för mycket.
Jag vill downsiza.
Jag tänker att man måste kanske inte bo i 250 kvm, det kanske räcker med 70-80?....
Jag vill kunna känna lite luft i schemat nångång – att jag kan komma hem och bara sätta mig ner och ha tråkigt och låta lugnet komma ifatt mig. Göra vad jag känner för. Sitta och läsa en bok, måla lite, ta ett fotbad. Vänta in min själ. Skapa utrymme att kunna känna efter vad JAG vill, längst inne i hjärtat.
Men mitt och min mans gemensamma liv är inte utformat så, och det är oerhört svårt att bryta invanda mönster.
Och så saknar jag att ha ett hem som jag kan bry mig om och engagera mig i, boa in mig i och ha min egen ordning i. Jag saknar något fruktansvärt att få ha min egen ordning! Jag bor tillsammans med min man, och vi är väldigt olika när det gäller hur vi vill ha det hemma och hur vi sköter om ett hem. Så olika att det inte riktigt går ihop. Jag har tidigare löst det med att jag inte har brytt mig, för jag har ändå haft så många aktiviteter som jag har varit iväg på så jag har ju ändå knappt varit hemma. Nu har jag dragit ner på alla aktiviteter och skulle vilja ha ett hem, men inser att det inte går som det är nu. Jag kan inte skapa något som känns som MITT. Och det skaver i mig.
Men som vanligt funderar jag över hur man ska veta vad som är orsaker och vad som bara är symptom på någon annan orsak? Tänk om det inte är mitt nuvarande liv jag är missnöjd med – tänk om det är något annat som skaver? Tänk om jag sliter upp och ändrar alltihop, men så visar det sig att jag inte mår bättre? Hur ska man veta?
...Och ett år senare så sitter jag fortfarande och hoppas på att problemet bara ska försvinna.
(Ovanpå allt så ska mitt jobb läggas ner också. Det bästa och roligaste jobb jag haft. Ja, men så är det väl i livet. Det som är värt något är aldrig för evigt...
)
