Livslång kärleksrelation - är det idealet?

[Roheryn]

Nu börjar de dyka upp, precis som varje år när semestrarna går mot sitt slut - artiklarna om "så räddar du ditt äktenskap" och vi informeras om att många par skiljer sig i 40-årsåldern. Samt överöses med handfasta råd om hur vi ska undvika skilsmässan och ge förhållandet en nytändning.

Men måste ett äktenskap till varje pris räddas? Är det fortfarande det rådande idealet i samhället att man ska träffa sin partner tidigt i livet, bilda familj, hålla ihop och sedan åldras tillsammans?

Som "ute på andra sidan" med ett 20-årigt äktenskap och därpå följande separation i bagaget kan jag ju absolut se saken från två håll - visst är det på många sätt jobbigt att gå igenom en skilsmässa, men för min del har det också gett mig nya möjligheter att växa, utvecklas som person och ge mitt liv en annan inriktning - nämligen en som jag själv väljer! Kanske blir det en ny relation så småningom, kanske inte. Och jag måste faktiskt säga att det inte är ett mål i sig att en eventuell ny relation skall vara livet ut - den blir så lång den blir, helt enkelt!

Har ni några tankar kring detta?

 

[tanten]

För mig känns det idealiskt att hitta en person som jag kan växa tillsammans med.

Jag separerade från en toxisk relation efter tjugo år. I fast förvissning om att aldrig mer i livet hitta en ny relation. Och så har det blivit.
Den mannen var den enda som varit intresserad av mig. Hade han fortfarande gillat mig sista åren hade det varit underbart. Han är den enda relation jag haft.

Säger som gamla tanten i Jämtland - de säger det finns en för alla, men min han måtte omkommit på något vis

 

[Törnrosa]

En livslång relation borde inte vara målet. Målet borde vara en levande relation som övervägande tillför livsglädje.
Är rätt trött på att folk som tragglat tillsammans i många år räknas som duktiga. Särskilt när de mest verkar må dåligt i sina relationer. Min upplevelse är att de snarare är fega och orkeslösa.

 

[Lingon]

För mig är ju idealet att träffa sin partner tidigt och leva hela livet lyckliga tillsammans. Sen kan det ju absolut bli alldeles fantastiskt ändå. Man ska ju inte stanna i en dålig relation. Men jag som närmar mig 20 år snart i min relation inser ju också att alla relationer har med-och motgångar. Och om man alltid ger upp vid första motgång så kan man missa nåt fantastiskt.

 

[Roheryn]

En livslång relation borde inte vara målet. Målet borde vara en levande relation som övervägande tillför livsglädje.
Är rätt trött på att folk som tragglat tillsammans i många år räknas som duktiga. Särskilt när de mest verkar må dåligt i sina relationer. Min upplevelse är att de snarare är fega och orkeslösa.

Ja, jag håller med om det! Skulle relationen sedan vara i fem år, tio år eller hela livet tycker jag är underordnat.

Min personliga observation är att det är vanligare att man (mig själv inkluderad) stannar för länge i en dålig relation än att man lämnar "för lätt".

 

[cirkus]

Jag är också ute på andra sidan efter en LÅNG relation. Jag landar mer och mer i att det inte är viktigt med en parrelation. Visst vore det fint men jag vet ju också hur otroligt bra jag mår med att bara vara jag. Glad över att jag har så oerhört många fantastiska vänner som jag har nära mig.

För mig är relationen nog mindre viktig än den eventuella personen. Jag kommer inte gå in i en relation bara för att det är norm

 

[Luff]

Det är absolut så att en ska ifrågasätta ensamhet vs tvåsamhet vs andra sätt att framleva sitt liv. På alla håll. Men ingen annan ska lägga sig i vad som är rätt för en själv. Undantag naturligtvis om en mår dåligt, då är det väl bra om vänner frågar. Blir ju jobbigt om en ska leva sitt liv utifrån söndagsbilagor.

 

[Roheryn]

Jag är också ute på andra sidan efter en LÅNG relation. Jag landar mer och mer i att det inte är viktigt med en parrelation. Visst vore det fint men jag vet ju också hur otroligt bra jag mår med att bara vara jag. Glad över att jag har så oerhört många fantastiska vänner som jag har nära mig.

För mig är relationen nog mindre viktig än den eventuella personen. Jag kommer inte gå in i en relation bara för att det är norm

Kunde inte uttryckt det bättre själv! Som jag skrev i dejtingtråden så krävs det något alldeles extra för att jag ens ska överväga att överge mitt nuvarande singelliv!

 

[cirkus]

Kunde inte uttryckt det bättre själv! Som jag skrev i dejtingtråden så krävs det något alldeles extra för att jag ens ska överväga att överge mitt nuvarande singelliv!

Exakt så. Det ska vara något alldeles extra.
Jag är kanske lite för färskt singel men herregud så mycket jag vet att jag INTE vill. Är antagligen i ett väligt picky stadium. Och så jag har min crush som ett fantastiskt roadblock

 

[Roheryn]

Det är absolut så att en ska ifrågasätta ensamhet vs tvåsamhet vs andra sätt att framleva sitt liv. På alla håll. Men ingen annan ska lägga sig i vad som är rätt för en själv. Undantag naturligtvis om en mår dåligt, då är det väl bra om vänner frågar. Blir ju jobbigt om en ska leva sitt liv utifrån söndagsbilagor.

Nej, såklart ska ingen "lägga sig i"! Jag tycker dock det är intressant att fundera över vad som driver detta, som jag tycker, stora intresse av att upprätthålla relationen, jobba på relationen och "rädda ditt äktenskap". För mig känns detta som en väldigt stark norm som kanske skulle må bra av att ifrågasättas.

 

[Roheryn]

Exakt så. Det ska vara något alldeles extra.
Jag är kanske lite för färskt singel men herregud så mycket jag vet att jag INTE vill. Är antagligen i ett väligt picky stadium. Och så jag har min crush som ett fantastiskt roadblock

Haha - jag har varit singel (mostly...) i 8 år nu och känner bara mer och mer att jag absolut inte vill ha en relation att "jobba på". Kanske skulle ta och skaffa mig en älskare istället?

 

[Unafraid]

Jag är i en bra relation, sen 8 år. Jag kan absolut tänka mig att "jobba" med vår relation om vi skulle hamna i en svacka. Jag hoppas att vi kommer ha en livslång relation. Men blir relationen dålig kommer det inte finnas någon anledning att stanna kvar "bara för att".

Det finns många i min närhet som har rätt trista relationer. Jag skulle aldrig ställa upp i de situationerna som uppstår i deras relationer! I en relation ska man må bra, "vi" ska vara något positivt, något som lyfter.

 

[tanten]

För mig saknas förtrolighet och hudkontakt. Nån att ha djupa diskussioner och sex med.
Jag kan inte haseec med"vi em som helst". Det måste finnas både själslig och fysisk dito innan jag släpper in nån inuti min kropp.

Det finns också knäppa fysiska krav. Som att han inte får vara för mager. En vältränad smal man som tar på mina volanger, jag skulle bli superobekväm

Som sagt, vardagsförtrolighet, göra saker ihop. Det saknar jag

 

[Bulldoozer]

Om ett äktenskap gått ner sig så det måste räddas, då är det väl knappast nåt bra äktenskap?

Vi firar 18 år tillsammans, det är inte så att vi tär på varann om vi är lediga några veckor utan njuter av sällskapet. Får jag välja nåns sällskap så är det makens, vi trivs ihop. Dock så måste vi inte heller sitta fast i varann så fort vi är lediga utan kan hitta på saker på egen hand.

 

[Bulldoozer]

Haha - jag har varit singel (mostly...) i 8 år nu och känner bara mer och mer att jag absolut inte vill ha en relation att "jobba på". Kanske skulle ta och skaffa mig en älskare istället?

När jag nån gång pratat med dottern om relationer så har jag sagt att det ska inte vara så himla krångligt och svårt då är det bättre att vara själv. Visst kan man ha nån osämja och nån gång vara i ofas men överlag så ska man bara ha roligt och trivas ihop iallafall 90% av tiden.

 

[Nebraska]

Idealet är att var och en ska få älska precis vem man vill och hur man vill. Men det verkar nog så svårt.

 

[Görel]

Mina föräldrar var ihop i 55 år fram till min pappa dog. De gillade verkligen varandra, var sällan irriterade på varandra utan man såg i sättet de bemötte varandra på hur mycket de uppskattade den andre. Man fick intrycket av att deras personligheter kompletterade varandra bra.

Jag tror att en av grunderna är en hyfsat jämlik relation där båda bidrog till hushållsarbetet. Har nu förstått att de var ovanliga för sin generation, och dessvärre ovanliga även i min egen generation. Hör fortfarande om par där mannen förväntar sig att kvinnan tar huvudansvar för hem och barn. Mina föräldrar hade också både egen och gemensam ekonomi, de hade både ekonomisk möjlighet att skapa ett gott liv utan den andra. Då har man möjlighet att välja den andra, inte vara utlämnad till denne.

 

[cirkus]

Haha - jag har varit singel (mostly...) i 8 år nu och känner bara mer och mer att jag absolut inte vill ha en relation att "jobba på". Kanske skulle ta och skaffa mig en älskare istället?

Det har jag oerhört praktiskt. Vi ses med jämna mellanrum för att stilla hudhungern

 

[Roheryn]

Mina föräldrar var ihop i 55 år fram till min pappa dog. De gillade verkligen varandra, var sällan irriterade på varandra utan man såg i sättet de bemötte varandra på hur mycket de uppskattade den andre. Man fick intrycket av att deras personligheter kompletterade varandra bra.

Jag tror att en av grunderna är en hyfsat jämlik relation där båda bidrog till hushållsarbetet. Har nu förstått att de var ovanliga för sin generation, och dessvärre ovanliga även i min egen generation. Hör fortfarande om par där mannen förväntar sig att kvinnan tar huvudansvar för hem och barn. Mina föräldrar hade också både egen och gemensam ekonomi, de hade både ekonomisk möjlighet att skapa ett gott liv utan den andra. Då har man möjlighet att välja den andra, inte vara utlämnad till denne.

Det där låter som mina föräldrar, som dock "bara" var ihop i 40 år eftersom mamma dog rätt tidigt. Jag hade intrycket att de levde ihop för att de ville, inte för att de "måste" och att de också hade sina egna liv och inte gjorde allt gemensamt.

 

[Andromedae]

Jag tycker att det är viktigare att jobba på att må bra än på att uppnå generella mål. Så det är nog där jag fokuserar. En lång relation är ju inget självändamål, om den inte får en att må bra.