Om självdisciplin var lösningen på dåligt mående så skulle det vara betydligt färre med psykisk ohälsa.
En tanke angående att du uppfattade att din samtalskontakt verkade ta illa vid sig av vad du sa så handlar det kanske om att hon är en väldigt empatisk person som har lätt att leva sig in i hur andra känner, och att det visar sig i hennes kroppsspråk.
Det betyder inte att hon far illa av det du berättar.
Du behöver aldrig må dåligt över vad du berättar för en terapeut. De får höra många fruktansvärda historier och har valt det yrket för att de kan hantera det och vill hjälpa andra att komma igenom svåra perioder i livet. (Och har erfarenhet av just det)
Om du upplever det som obehagligt med reaktioner på vad du berättar så säg det, och du kan också berätta det för din läkare att du känner dig mer bekväm att prata med någon som är mer neutral än känslomässigt engagerad.
Och apropå känslor kopplat till sorg och förluster. Det är fruktansvärt att ta sig igenom men man ska försöka komma ihåg att det är just känslor och inte fysiskt skadligt. Och de känslorna bleknar med tiden vartefter man lär sig leva med saknaden.