Jag kom och tänka på en gammal chef här om dagen. Han var chef över min utbildning och när det närmade sig examen så ringde han mig och ville ses över en lunch, han ville anställa mig som sin assistent visade det sig. Han var en såndär kylig och högfärdig man som jag och mina kursare hade haft största respekt för under vår utbildning. Hans förra assistent då? Ja, hon hade han gift sig med. De bjöd in mig på middag i deras stora villa för att prata om jobbet, frun i fråga kunde ju vägleda mig. De båda agerade som om detta var ett hedersuppdrag och jag var livrädd för att göra fel varje dag på jobbet. När jag tänker tillbaks på det så blir jag verkligen full i skratt. Det var verkligen inget speciellt jobb utan ett vanligt assistentjobb på en väldigt vanlig (och lite grå) arbetsplats för en väldigt vanlig man med total hybris. Riktigt patetiskt, när jag tänker efter. Ändå hyste jag fullaste respekt för honom och hans fru under flera år, och kunde ligga vaken på nätterna om jag kände att jag inte utfört jobbet perfekt.
Har ni någon sån person i ert förflutna som ni för allt i världen inte kan förstå hade makt över er? (Ja, vid en djupare analys så är det ju inte alls svårt att förstå när man tänker på omständigheterna och åldern mm. Men, då förstår vad jag greppar efter).
Har ni någon sån person i ert förflutna som ni för allt i världen inte kan förstå hade makt över er? (Ja, vid en djupare analys så är det ju inte alls svårt att förstå när man tänker på omständigheterna och åldern mm. Men, då förstår vad jag greppar efter).
