Make som inte klarar av jämställdhet/föräldraskap

[StandByMe]

Anonymt nick (för jag skäms, konstigt nog). Vi har liknande situation. Partner som blir deppig av att umgås för mycket med bebis. Får dåligt självförtroende över sig själv som förälder. Saknar sin egentid. Tycker det mesta är jobbigt, ostimulerande och inte så ”roligt” som han trodde. Han hade mycket tankar och ambitioner om sig själv som förälder. Vi har alltid pratat mycket jämställdhet och haft det som aktivt mål. Han ville ha barn tidigare än vad jag ville. Han har tidigare skojat (halvt på allvar) om att han skulle bli hemma-man. Ändå blev det såhär. Nu är min partner mycket med bebis ändå, men ibland känns det som att det är mer av plikt och det är mycket suckar i perioder (mer ju mer tid de spenderar ihop).

Min förhoppning är att det ska bli bättre när han är ensam föräldraledig. Och/eller när bebis blir äldre.

 

[Kilauea]

Anonymt nick (för jag skäms, konstigt nog). Vi har liknande situation. Partner som blir deppig av att umgås för mycket med bebis. Får dåligt självförtroende över sig själv som förälder. Saknar sin egentid. Tycker det mesta är jobbigt, ostimulerande och inte så ”roligt” som han trodde. Han hade mycket tankar och ambitioner om sig själv som förälder. Vi har alltid pratat mycket jämställdhet och haft det som aktivt mål. Han ville ha barn tidigare än vad jag ville. Han har tidigare skojat (halvt på allvar) om att han skulle bli hemma-man. Ändå blev det såhär. Nu är min partner mycket med bebis ändå, men ibland känns det som att det är mer av plikt och det är mycket suckar i perioder (mer ju mer tid de spenderar ihop).

Min förhoppning är att det ska bli bättre när han är ensam föräldraledig. Och/eller när bebis blir äldre.

Kollat upp om han har depression?

 

[StandByMe]

Kollat upp om han har depression?

Jag har påpekat det flera gånger och även tryckt på att han kanske behöver prata med någon. Han tror inte det rör sig om renodlad depression, men jag ser drag av det. Stor trötthet till exempel (och han sover precis lagom för jag tar alla nätter), lite mindre lust även till att göra sånt han brukar gilla. Men det är svårt att få någon annan att söka hjälp. Och även svårt för pappor att få hjälp.

 

[cambodia]

Vi planerar (!) bebis nr 2. Sambon pratar redan i termer om att hon inte kan vara hemma ”sina” 3 månader pga sitt jobb. Lite surt säger jag att jag kan vara hemma i ett år och sen börjar barnet på förskolan så kan hon vara hemma kanske 2 dagar i veckan en längre tid istället. Får till svar att hon kanske inte ens behöver vara det... eh... nej, du behöver inte ta ut några dagar alls om du vill. Sambon verkar tycka det var en bra idé

Alltså, jag är gärna hemma ett år eller mer men resonemanget. Jag fattar inte.

 

[Lickety]

Anonymt nick (för jag skäms, konstigt nog). Vi har liknande situation. Partner som blir deppig av att umgås för mycket med bebis. Får dåligt självförtroende över sig själv som förälder. Saknar sin egentid. Tycker det mesta är jobbigt, ostimulerande och inte så ”roligt” som han trodde. Han hade mycket tankar och ambitioner om sig själv som förälder. Vi har alltid pratat mycket jämställdhet och haft det som aktivt mål. Han ville ha barn tidigare än vad jag ville. Han har tidigare skojat (halvt på allvar) om att han skulle bli hemma-man. Ändå blev det såhär. Nu är min partner mycket med bebis ändå, men ibland känns det som att det är mer av plikt och det är mycket suckar i perioder (mer ju mer tid de spenderar ihop).

Min förhoppning är att det ska bli bättre när han är ensam föräldraledig. Och/eller när bebis blir äldre.

Likt oss på flera sätt, förutom att din man drev på i barnfrågan. Förstår att resultatet är ändå mindre likt det ni trodde för er - jag hade ju lite heads-up om att problem kunde uppstå och var mer beredd på ojämlikhet i vissa aspeker, fast inte alls i den här utsträckningen.

 

[cewe]

Anonymt nick (för jag skäms, konstigt nog). Vi har liknande situation. Partner som blir deppig av att umgås för mycket med bebis. Får dåligt självförtroende över sig själv som förälder. Saknar sin egentid. Tycker det mesta är jobbigt, ostimulerande och inte så ”roligt” som han trodde. Han hade mycket tankar och ambitioner om sig själv som förälder. Vi har alltid pratat mycket jämställdhet och haft det som aktivt mål. Han ville ha barn tidigare än vad jag ville. Han har tidigare skojat (halvt på allvar) om att han skulle bli hemma-man. Ändå blev det såhär. Nu är min partner mycket med bebis ändå, men ibland känns det som att det är mer av plikt och det är mycket suckar i perioder (mer ju mer tid de spenderar ihop).

Min förhoppning är att det ska bli bättre när han är ensam föräldraledig. Och/eller när bebis blir äldre.

För vissa människor är spädbarns/bebis-tiden ganska jobbig men det brukar också bli lättare ju större barnet är och när det blir mer kommunikativt

Jag tyckte själv inte det var en så jäkla rosenskimrande bebis-bubbla som så många verkar ge sken av på sociala-medier. Jättetabu säga och tycka som kvinna och mamma , se bara drevet som blev när Läckberg gick ut och sa hon avskydde bebis tiden.

Hade jag haft jobb hade sambon fått vara hemma mer (och ja han hade velat det) men tyvärr fick ekonomin styra.

 

[Monkie]

Det där gäller verkligen flera instanser också. Jag fick barn ett halvår före en dåvarande kollega. Ena förälderna hamnade i depression hos båda. Hon blev kontaktad av socialen som sa att de alltid hade som rutin att kliva in och se om de kunde hjälpa till när det var en nyfödd bebis och den här typen av problem. Vi fick aldrig någon kontakt, hjälp eller ens en fråga från någon hur det var i hemmet. Samma landsting och kommun, men i vårt fall var det pappan som mådde dåligt.

Gör BVC en orosanmälan till socialtjänsten då?

 

[Lickety]

För vissa människor är spädbarns/bebis-tiden ganska jobbig men det brukar också bli lättare ju större barnet är och när det blir mer kommunikativt

Jag tyckte själv inte det var en så jäkla rosenskimrande bebis-bubbla som så många verkar ge sken av på sociala-medier. Jättetabu säga och tycka som kvinna och mamma , se bara drevet som blev när Läckberg gick ut och sa hon avskydde bebis tiden.

Hade jag haft jobb hade sambon fått vara hemma mer (och ja han hade velat det) men tyvärr fick ekonomin styra.

Fast det är rätt stor skillnad på att "inte tycka att bebistiden är en rosenskimrande bubbla" (gör inte jag heller btw) och att må dåligt av att umgås med bebisen.

 

[SaraXX]

Gör BVC en orosanmälan till socialtjänsten då?

Ingen aning. I de här fallen var personerna i fråga så dåliga så att de blev inlagda, det kanske finns system för att kolla av spädbarn (hos kvinnan) då?

 

[Monkie]

Ingen aning. I de här fallen var personerna i fråga så dåliga så att de blev inlagda, det kanske finns system för att kolla av spädbarn (hos kvinnan) då?

Ja, det finns det, ganska säker på det!

 

[SaraXX]

Ja, det finns det, ganska säker på det!

Skulle varit bra om det gjordes för mannen också bara

 

[Monkie]

Skulle varit bra om det gjordes för mannen också bara

Verkligen!!!!!

 

[Crossline]

I slutenpsykiatrin brukar dom ta en bakgrundskoll såklart, där frågan om minderåriga barn kommer upp. Om svaret är ja på den frågan så kontaktas socialen.

 

[StandByMe]

Likt oss på flera sätt, förutom att din man drev på i barnfrågan. Förstår att resultatet är ändå mindre likt det ni trodde för er - jag hade ju lite heads-up om att problem kunde uppstå och var mer beredd på ojämlikhet i vissa aspeker, fast inte alls i den här utsträckningen.

Nej, jag håller med. Och då vi dessutom alltid haft såna aktiva diskussioner om jämställdhet så känner jag mig lite extra uppgiven.
Något som ökar ojämlikheten är nog också känslan av att vi skiljer oss så pass i hur vi känner kring denna period i bebis liv och hur vi relaterar till det som är. Jag tycker ändå mycket är mysigt, roligt och försöker på många sätt ta tillvara på och njuta av denna tid då den ändå är så pass kort. Mycket är jobbigt, men jag försöker tänka att allt det jobbiga kommer gå över. Jag tror min partner tycker det är extra jobbigt att jag inte delar hans känslor i att nästan allt är jobbigt och frustrerande. Han skulle såklart också gärna vilja tycka att saker var roliga och mysiga lite oftare, då är det ju enklare att ta det jobbiga och inte fokusera så mycket på det man faktiskt förlorar. På samma sätt som han tycker det är jobbigt att jag inte delar hans känslor, så tycker ju också jag att det är väldigt tråkigt och jobbigt att han inte delar min upplevelse. Det blir som att vi inte riktigt delar den här perioden i livet ihop, utan var för sig.

 

[Lickety]

Nej, jag håller med. Och då vi dessutom alltid haft såna aktiva diskussioner om jämställdhet så känner jag mig lite extra uppgiven.
Något som ökar ojämlikheten är nog också känslan av att vi skiljer oss så pass i hur vi känner kring denna period i bebis liv och hur vi relaterar till det som är. Jag tycker ändå mycket är mysigt, roligt och försöker på många sätt ta tillvara på och njuta av denna tid då den ändå är så pass kort. Mycket är jobbigt, men jag försöker tänka att allt det jobbiga kommer gå över. Jag tror min partner tycker det är extra jobbigt att jag inte delar hans känslor i att nästan allt är jobbigt och frustrerande. Han skulle såklart också gärna vilja tycka att saker var roliga och mysiga lite oftare, då är det ju enklare att ta det jobbiga och inte fokusera så mycket på det man faktiskt förlorar. På samma sätt som han tycker det är jobbigt att jag inte delar hans känslor, så tycker ju också jag att det är väldigt tråkigt och jobbigt att han inte delar min upplevelse. Det blir som att vi inte riktigt delar den här perioden i livet ihop, utan var för sig.

Ja, precis, förstår vad du menar.
Vi har haft en bättre vecka nu, så det känns lite hoppfullt

 

[miumiu]

Anonymt nick (för jag skäms, konstigt nog). Vi har liknande situation. Partner som blir deppig av att umgås för mycket med bebis. Får dåligt självförtroende över sig själv som förälder. Saknar sin egentid. Tycker det mesta är jobbigt, ostimulerande och inte så ”roligt” som han trodde. Han hade mycket tankar och ambitioner om sig själv som förälder. Vi har alltid pratat mycket jämställdhet och haft det som aktivt mål. Han ville ha barn tidigare än vad jag ville. Han har tidigare skojat (halvt på allvar) om att han skulle bli hemma-man. Ändå blev det såhär. Nu är min partner mycket med bebis ändå, men ibland känns det som att det är mer av plikt och det är mycket suckar i perioder (mer ju mer tid de spenderar ihop).

Min förhoppning är att det ska bli bättre när han är ensam föräldraledig. Och/eller när bebis blir äldre.

Nu är det längesen vårat barn var någon bebis förvisso men vi hade det lite likadant fram tills sambon avlöste mig som föräldraledig. Sonen var då 10 månader ungefär och allt blev så mycket bättre. Jag jobbade då 75% och sonens pappa jobbade några timmar i veckan men hade ”huvudansvaret”. Han hade grav ångest inför detta men det släppte omedelbart, efter typ första dagen själv hemma. Och dom har en superbra relation idag, sonen är 5 år gammal nu. Så jag tror att det inte är alltför ovanligt att papporna går in i nån slags livskris första tiden, men oftast tror jag att det rätar ut sig med tiden om dom faktiskt vill skapa en fin relation till sitt barn och knyta an.

 

[Soapbubble]

Jag tror det är vanligare att nyblivna deprimerade mammor mördar/allvarligt skadar sina barn än att deprimerade nyblivna pappor. Det är nog därför socialen bryr sig mer om deprimerade nyblivna mammor. Det finns ju t.om. en speciell brottskod för barnadråp som bara kan utföras av mödrar.

(Jag har ingen statistik som backar upp min tes så har någon statistik som motbevisar mig är jag mer än villig att byta ståndpunkt.)

 

[TinyWiny]

Jag tror det är vanligare att nyblivna deprimerade mammor mördar/allvarligt skadar sina barn än att deprimerade nyblivna pappor. Det är nog därför socialen bryr sig mer om deprimerade nyblivna mammor. Det finns ju t.om. en speciell brottskod för barnadråp som bara kan utföras av mödrar.

(Jag har ingen statistik som backar upp min tes så har någon statistik som motbevisar mig är jag mer än villig att byta ståndpunkt.)

Det där blir ju som att tro att drunkningsolyckor ökar för att glassförsäljningen ökar. Visst är det vanligare att mammor skadar sina barn än pappor men det beror ju på att män alldeles för ofta inte är några föräldrar utan kvinnan får ta allt föräldraansvar själv. Hade män varit lika mycket föräldrar som kvinnor så hade det varit betydligt mer jämt. Eller, då hade kanske barnet inte blivit skadat alls eftersom hen då hade haft två föräldrar och det hade aldrig behövt gå så långt som till att en av dem skadar sitt barn. Att myndigheter fortfarande håller fast vid gamla könsroller är för jävligt och rimmar illa med den jämlikhet som regeringen säger sig vilja ha i Sverige. Självklart ska man få hjälp oavsett vilket kön man har!

 

[MiaMia]

Det finns ju t.om. en speciell brottskod för barnadråp som bara kan utföras av mödrar.

Det förklaras av att folk hamnade i desperata situationer när det varken fanns preventivmedel, aborter eller försörjningsstöd men däremot ett stort socialt stigma för ensamma mödrar och oäkta barn.
Kan inte alls användas som stöd för någon könsskillnad i vilken utsträckning rena förlossningsdepressioner i dagens samhälle skulle ha olika risk att leda till skada på barnet.

 

[Soapbubble]

Det där blir ju som att tro att drunkningsolyckor ökar för att glassförsäljningen ökar. Visst är det vanligare att mammor skadar sina barn än pappor men det beror ju på att män alldeles för ofta inte är några föräldrar utan kvinnan får ta allt föräldraansvar själv. Hade män varit lika mycket föräldrar som kvinnor så hade det varit betydligt mer jämt. Eller, då hade kanske barnet inte blivit skadat alls eftersom hen då hade haft två föräldrar och det hade aldrig behövt gå så långt som till att en av dem skadar sitt barn. Att myndigheter fortfarande håller fast vid gamla könsroller är för jävligt och rimmar illa med den jämlikhet som regeringen säger sig vilja ha i Sverige. Självklart ska man få hjälp oavsett vilket kön man har!

Jag tror att man kan bevisa att drunkningsolyckor ökar vid varmt väder även om man förbjuder glassförsäljning. Jag tror också att risken att barn under 1 år blir skadade/dödade ökar mer i familjer där mamman är deprimerad än familjer där pappan är deprimerad. Det finns, tror jag, ett större orsakssamband mellan deprimerade mammor och dödade/skadade småbarn än orsakssambandet mellan deprimerade pappor och dödade/skadade småbarn. Jag hoppas att verkligen socialtjänsten i första hand försöker skydda barn som riskerar att fara illa.