Mamma har fått obotlig cancer..

[Flixon]

 

[Lena Furberg]

Neeeej så ledsamt......... En älskad mamma! Jag vet hur det känns.......

Du kommer att klara det men det gör så ont, så ont........

Kramar i mängd!!

 

[tuaphua]

Men fy så hemskt! Har du någon att gå och prata hos, någon psykolog eller annan utbildad?
Hoppas du snart blir frisk och kan åka till din mamma.
Beklagar verkligen!

 

[LittleJohn]

Tack .
Hur fasen överlever man sånt här? Jag är så förvirrad.

Skickar massor av kramar

Förlorade nyligen min pappa i cancer, efter några år av kamp och förstår hur du känner just nu. Det är en tuff och känslomässig resa, vissa dagar känns det som man ska gå sönder, vissa dagar bryter skrattet igenom. Men man måste tillåta sig att känna, alla känslor. Sorg, glädje, frustration.

 

[pepp]

Beklagar

 

[EmmaBovary]

Tack .
Hur fasen överlever man sånt här? Jag är så förvirrad.

Som andra redan sagt så får man ta en dag i taget, och man får bara göra snarare än att fundera på hur. Beklagar verkligen. Sedan tycker ändå att det låter fint att du och din mamma har den skämtsamma jargongen mellan er (det hade jag och min mamma också). Det är en sån sak som gör att man klarar det lite till.

 

[Zewz]

 

[Sonic76]

Massa massa kramar
Gråt prata skratta med din mamma men framförallt fråga sånt du vill minnas och veta.
Det är supertufft att bo en bit ifrån
Hann ju inte hem till pappa men till mamma.
Nu har jag inga bättre ord idag men du vet var jag finns om du behöver vännen ❤

 

[iNHALE]

Beklagar. Har en nära person som förlorade sin far i cancer i början av november, lägligt under allahelgona-helgen. En lång kamp över många år. Jag var bara med i bilden det sista halvåret men jag var där hans sista dagar i livet. Åkte därifrån vid 9-tiden på kvällen och ett par timmar senare somnade han in. Besökte dem dagen efter och tog ett sista farväl.

Det jag kan säga är att många har den uppfattningen att cancer alltid innebär pest och plåga ända in i döden, att folk ligger där och lider ända till sitt sista andetag. Så behöver det inte vara. I det här fallet var den palliativa vården (som de valt att få i hemmet) helt underbar. Superbra stöd och man kan med stor säkerhet säga att han inte led öht de sista dagarna trots att han var så fysiskt dålig att han var sängliggande och inte kunde verken äta eller dricka. Han somnade in fridfullt och stilla utan tecken på stress eller lidande, ett så bra avslut det kunde bli med tanke på omständigheterna.

Tycker du ska vara ärlig med din mamma, och hon ska vara ärlig med dig. Prata, var öppen om rädslor, funderingar, fråga sånt du undrar, och glöm inte att le och skratta åt sånt ni båda tycker om. Det kan blir väldigt svårt om den sista tiden man har tillsammans inte innebär något annat än negativa känslor eftersom den sista tiden är något man kommer minnas resten av livet.

 

[nickan1]

Beklagar verkligen din situation @Jen80 skickar en kram trots att jag inte känner dig. Kolla upp vilka möjligheter sjukhuset ger till anhörigstöd för det kommer du verkligen att behöva för att orka ta dig igenom det här. Glöm inte att ta vara på de friska stunderna med mamma nu och det verkar ju som att du gör också. Vad fint att du fick ta över katten. När min far var obotligt sjuk så hade jag stor hjälp av skriva. Att skriva om mina känslor och att skriva om vad vi gjorde när han hade sina friskare stunder. Det har blivit till en fin minnesbok för mig att ha kvar och bläddra i. Det var många år sen nu så jag bläddrar sällan i den idag men det var till en stor hjälp det första året efteråt. Nu vet jag inte vad som fungerar för dig bäst att skriva passar inte alla men försök att hitta något som fungerar som en ventil för dig. Kram igen.

 

[Whirlie]

Åh vad jag känner med dig! Beklagar verkligen! Miste nyligen min mamma i cancer. Hon fick diagnosen väldigt sent och cancern var aggressiv. Och hon i för dåligt skick för behandling när hon fick diagnosen. Så jag fick tyvärr bara veckor med henne på slutet. Värsta chocken var faktiskt beskedet. Sedan sörjde jag hennes försämring. Så när hon gick bort var jag så klart jätteledsen. Men chocken hade redan bearbetats, och en del av sorgen.

Jag släppte allt på jobbet när jag fick veta hur sjuk mamma var. Och jag har verkligen inte ångrat att jag spenderade mycket tid hos henne på slutet. Tvärt om!

Vill därför tipsa om Närståendepenning från försäkringskassan. Om en anhörig är allvarligt sjuk, som din mamma är, så kan det beviljas i 100 dagar. Vet att det finns något regelverk för att att få ut extra/fler dagar, men vet inte kriterierna (var aldrig aktuellt för mig). Man tar ut dagarna när man skulle förvärvsarbetat men är hos den sjuke istället. Det kan tas ut både när den anhörige är hemma och på sjukhus. Huvudsaken är att man är hos personen som stöd (så det är inget ”vård”bidrag utan kombineras m hemtjänst, sjukhus mm efter behov).
https://www.forsakringskassan.se/privatpers/sjuk/anstalld/narstaendepenning

Det krävde ett läkarintyg för mammas hälsa. Samt godkännande från den det berör (min mamma var för sjuk för att skriva på blanketter så då kryssar man att de inte kan lämna medgivande).

Blev ett praktiskt råd mitt i sorgen. Men mitt bästa råd är att tillbringa så mkt tid du kan och orkar (man måste tänka på sig själv och ta hand om sitt eget liv också) med din mamma.

Kramar! heart

 

[Tassetass]

Åh, vad jag känner med dig.

 

[EmmaW]

heart

 

[YorkWann]

heart(

 

[tornblomma]

Har varit med om samma sak. Miste min pappa för några år sedan. Precis som @Whirlie fick min pappa diagnosen väldigt sent och vi fick inte så lång tid tillsammans. Kan bara skänka en kram och du får gärna PM:a mig om du vill (ringa också, kan skicka mitt nr via PM).

 

[TeamLundVer]

Kram

 

[Ray]

I några månader har min mamma varit sjuk, sen upptäcktes det att hon har lungcancer. Tyvärr är den obotlig men med behandling kunde dom ge henne ganska många år till - så glada vi blev allihop! Sen visade det sig att det spridit sig till ena njuren... När hon för andra gången blev inlagd för att tömma lungorna på litervis med vätska så fick hon extremt ont i ryggen och dom gjorde en akut MR för att lugna och se så det inte spridit sig.
Ridån gick ner...metastaser i skelettet... Då blev beskedet istället max ett år, om behandlingarna hjälper. Strålning i ryggen ska provas men dom har inga stora förhoppningar om att det ska hjälpa.

Jag går sönder. Min mamma! Min älskade mamma!

Själv har jag haft influensa x 2 i år och har inte kunnat hälsa på, nu har jag en bruten fot . Jag och mamma är överens om att jag inte ska komma upp ännu för vi vill inte äventyra hennes hälsa eftersom jag inte känner mig helt pigg ännu. Inte helt populärt hos andra runt omkring, men får hon en infektion kan hon ju bli jättesjuk och vi vill inte gärna att hon ska dö i förtid.. Mamma och jag kan skämta ganska rått om detta. Hon är livrädd för att ta lugnande när hon får ångest över allt för jag blev ju beroende av det. Men mamma...du ska ju ändå dö! Skit i det! Sen asgarvar vi båda två. Det är såna vi är hon och jag!

Just nu sitter jag hemma själv mer än vanligt på grund av foten...och ensam betyder tankar, och med det kommer tårar. Mängder av tårar... I stallet gråter jag i hästens man, hemma kramar jag sönder katten och marsvinen. Jag pratar mycket med mina vänner men när jag är riktigt ledsen går det bara inte.
Det värsta är att mamma är så rädd för att dö. Jag har lovat att sitta där vid hennes sida, dygnet runt om det behövs, för ensam ska hon inte dö.

Lilla mamma...jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Jag är bara så ledsen, så innerligt ledsen över det här. Varför firade jag inte jul med resten av familjen förra året... Det är såna tankar som kommer nu. Alla varför. Varför har jag gjort hennes och pappas liv så jobbigt? Varför blev jag så förbannat sjuk i tonåren? Vilket lass dom har fått dra för mig, när dom kunde gjort annat...
Hennes älskade katt har fått flytta hit och hon frågade om jag ville ta över honom redan nu eftersom hon är så dålig som hon är och åker ut och in på sjukhuset. Självklart fick han det, min lilla Kalle!

Jag glömmer aldrig det där samtalet jag fick när jag satt på akuten med foten första gången (det tog 5 v innan frakturen upptäcktes så det har blivit några rundor). "Jenny jag har fått lungcancer, du är den enda jag berättat för". Skjut mig. Mamma, älskade mamma...

Ååh
Stor kram. Fint skrivet!

 

[bettysmatte]

Vilken obeskrivligt hemsk situation . Jag vet inte vad jag ska skriva, mer än att jag inte ens kan föreställa mig hur jobbigt du måste ha det just nu. Hoppas att du kan hitta någon slags stöd i din sorg.

 

[TeamLundVer]

Kram

 

[nullo-modo]

Kram .