J
Jossan
Ser att lillasyster redan skvallrat...
I fredags morse födde jag en liten pojke!!!
Helt otroligt hur man kan älska nån så mycket så snabbt...
Om nån är nyfiken på detaljer, så kommer en liten rapport (läses på egen risk, och kanske inte av er som snart ska föda):
Åkte in kl 17 på inrådan av er och BM, hade ju flera tecken på havandeskapsförgiftning och de ville kolla mig. Väl på BB konstaterades att barnet mådde bra (ctg), men eftersom jag hade dåliga värden gav de mig valet att bli igångsatt, antingen direkt eller utsövd morgonen efter. Kände väl att den sömnen troligen inte skulle infinna sig i alla fall , så vi körde på direkt.
BM tog fostervattnet kl 22 (försökte först med skalpelektrod, men fick inte dit den då jag inte var tillräckligt öppen) och jag fick lite molande mensvärksliknande värkar, dock svaga och oregelbundna. Tänkte "det här kan jag leva med" och hoppades att jag var en av dem som knappt skulle märka värkarna....
Kl. 23.55 sattes värkstimulerande dropp, då BM ville att det skulle gå snabbare än jag förstått. Droppet ökades sen succesivt och ofta, men jag vet inte exakt när. Svarade direkt och fick regelbundna värkar, som blev starkare och starkare.
00.45 försökte BM en en gång sätta skalpelektrod, men inte heller nu gick det. Frågade om nödvändigheten i ingreppet, då det gjorde rätt ont och hon var väldigt oförsiktig, men fick veta att det var det bästa vad gäller att kontrollera barnets tillstånd och jag kände inte att jag hade nåt val. Hade nu rejält ont och bad om smärtlindring, men det var enligt BM alldeles för tidigt, trots att jag hade starka regelbundna värkar med bara nån minuts mellanrum (hade blivit lovad tidig EDA pga förlossningsrädsla...). Inte heller lustgas kunde jag få.
01.01 blev jag satt på en boll (precis så, "blev satt på"...) och tillstucken några riskuddar som inte hjälpte ett dugg.
Kämpade mig igenom värkarna driven av ilskan över att ha fått en kall, okänslig barnmorska som inte lyssnade på mig, när min skräck innan hade varit just det... Kände inte att jag hade valet att byta, det jobbade inte så många och jag ville inte riskera att säga nåt och sen tvingas genomgå förlossningen med henne efter det.
01.59 ringer de till sist efter EDA, som också las 02.22. Narkosläkaren såg hur ont jag hade (fick vila högst 30 sekunder mellan värkarna) och sa åt BM att det väl inte fanns nån anledning till att jag inte kunde få lustgas. Fick det samtidigt som EDA:n las och BM till sist fick dit skalpelektroden.
Fortsatte med lustgasen tills EDA:n börjar verka, men lyckades inte suga i mig tillräckligt för att bli speciellt hjälpt (pojkvännen tyckte däremot det var kul ). 02.50 började EDA:n sätta in och värkarna blev svagare och svagare. Behövde till sist inte lustgasen, men höll den i ett stenhårt grepp ändå. En kort period var det helt ok och jag kunde tom skämta med pojkvännen.
Efter bara nån halvtimme fick jag krystvärkar, och där hjälpte inte EDA:n, eftersom den var lagd så högt. Fick riktigt ont igen, och kände ett enormt tryck neråt, som blev värre och värre.
BM undersökte och jag var fullt öppen. Börjar krysta 03.51, trots att jag känner mer tryck än nån egentlig krystreflex. Värsta biten, det gör vansinnigt ont och jag märker inte att det går framåt.
Känner hur jag spricker, vilket jag blivit "lovad" att jag inte ska göra, eftersom det ska "försvinna i den andra smärtan". Känner mig nästan för medveten, önskar att jag hade kunnat ha lustgasen här.
Efter att jag nästan gett upp, föds en underbar liten pojke kl 05.07 och jag har blivit MAMMA!!!
Inget himlastorm direkt, bara alldeles självklart och förstås helt fantastiskt att det är över! Sys invändigt med ett flertal stygn och utvändigt med 5 stygn, medan en stolt och lättad pappa bekantar sig med bäbis.
Antar att det var en normal förlossning, kanske snabbare än normalt, men det var väl i så fall pga det starka droppet. Kanske för snabbt för att kroppen skulle hinna med, eller så hade jag spruckit så mycket oavsett.
Känner mig inte jättemedtagen såhär efteråt, och har egentligen inte varit speciellt trött heller. Kanske inte kommit ur första lyckoruset, eller så har jag underskattat vad min nervositet gjort med mig de senaste 9 månaderna. Nu är det äntligen ÖVER!!!
Bäbis, som ännu inte har nåt namn, sköter sig ypperligt och jag älskar livet som spädbarnsförälder. Känner inte som många andra att jag bara längtar efter att han ska växa och kunna kommunicera, tycker det är helt underbart att sköta honom och vara så behövd...
Det enda besvär jag har nu är dels ont efter stygnen, men det är ganska ok ändå, och så har jag fruktansvärt ont när jag ammar. Stackars, stackars bröstvårtor . Har köpt en amningsnapp, som gjort att jag i alla fall står ut. Hoppas det blir bättre när mjölken kommit igång så att han slipper suga sig fast som en liten igel.
Har tappat ganska mycket svullnad i ben och fötter, och magen är faktiskt redan mindre och inte så pizzadegig som jag trodde.
Har tappat 9 kg, och har 8 kg kvar.
Mår kort sagt jättebra!
/Jossan, stolt mamma till Neo eller Elliott
I fredags morse födde jag en liten pojke!!!
Helt otroligt hur man kan älska nån så mycket så snabbt...
Om nån är nyfiken på detaljer, så kommer en liten rapport (läses på egen risk, och kanske inte av er som snart ska föda):
Åkte in kl 17 på inrådan av er och BM, hade ju flera tecken på havandeskapsförgiftning och de ville kolla mig. Väl på BB konstaterades att barnet mådde bra (ctg), men eftersom jag hade dåliga värden gav de mig valet att bli igångsatt, antingen direkt eller utsövd morgonen efter. Kände väl att den sömnen troligen inte skulle infinna sig i alla fall
, så vi körde på direkt.BM tog fostervattnet kl 22 (försökte först med skalpelektrod, men fick inte dit den då jag inte var tillräckligt öppen) och jag fick lite molande mensvärksliknande värkar, dock svaga och oregelbundna. Tänkte "det här kan jag leva med" och hoppades att jag var en av dem som knappt skulle märka värkarna....
Kl. 23.55 sattes värkstimulerande dropp, då BM ville att det skulle gå snabbare än jag förstått. Droppet ökades sen succesivt och ofta, men jag vet inte exakt när. Svarade direkt och fick regelbundna värkar, som blev starkare och starkare.
00.45 försökte BM en en gång sätta skalpelektrod, men inte heller nu gick det. Frågade om nödvändigheten i ingreppet, då det gjorde rätt ont och hon var väldigt oförsiktig, men fick veta att det var det bästa vad gäller att kontrollera barnets tillstånd och jag kände inte att jag hade nåt val. Hade nu rejält ont och bad om smärtlindring, men det var enligt BM alldeles för tidigt, trots att jag hade starka regelbundna värkar med bara nån minuts mellanrum (hade blivit lovad tidig EDA pga förlossningsrädsla...). Inte heller lustgas kunde jag få.
01.01 blev jag satt på en boll (precis så, "blev satt på"...) och tillstucken några riskuddar som inte hjälpte ett dugg.
Kämpade mig igenom värkarna driven av ilskan över att ha fått en kall, okänslig barnmorska som inte lyssnade på mig, när min skräck innan hade varit just det...
Kände inte att jag hade valet att byta, det jobbade inte så många och jag ville inte riskera att säga nåt och sen tvingas genomgå förlossningen med henne efter det.01.59 ringer de till sist efter EDA, som också las 02.22. Narkosläkaren såg hur ont jag hade (fick vila högst 30 sekunder mellan värkarna) och sa åt BM att det väl inte fanns nån anledning till att jag inte kunde få lustgas. Fick det samtidigt som EDA:n las och BM till sist fick dit skalpelektroden.
Fortsatte med lustgasen tills EDA:n börjar verka, men lyckades inte suga i mig tillräckligt för att bli speciellt hjälpt (pojkvännen tyckte däremot det var kul
). 02.50 började EDA:n sätta in och värkarna blev svagare och svagare. Behövde till sist inte lustgasen, men höll den i ett stenhårt grepp ändå. En kort period var det helt ok och jag kunde tom skämta med pojkvännen.Efter bara nån halvtimme fick jag krystvärkar, och där hjälpte inte EDA:n, eftersom den var lagd så högt. Fick riktigt ont igen, och kände ett enormt tryck neråt, som blev värre och värre.
BM undersökte och jag var fullt öppen. Börjar krysta 03.51, trots att jag känner mer tryck än nån egentlig krystreflex. Värsta biten, det gör vansinnigt ont och jag märker inte att det går framåt.
Känner hur jag spricker, vilket jag blivit "lovad" att jag inte ska göra, eftersom det ska "försvinna i den andra smärtan". Känner mig nästan för medveten, önskar att jag hade kunnat ha lustgasen här.
Efter att jag nästan gett upp, föds en underbar liten pojke kl 05.07 och jag har blivit MAMMA!!!
Inget himlastorm direkt, bara alldeles självklart och förstås helt fantastiskt att det är över! Sys invändigt med ett flertal stygn och utvändigt med 5 stygn, medan en stolt och lättad pappa bekantar sig med bäbis.
Antar att det var en normal förlossning, kanske snabbare än normalt, men det var väl i så fall pga det starka droppet. Kanske för snabbt för att kroppen skulle hinna med, eller så hade jag spruckit så mycket oavsett.
Känner mig inte jättemedtagen såhär efteråt, och har egentligen inte varit speciellt trött heller. Kanske inte kommit ur första lyckoruset, eller så har jag underskattat vad min nervositet gjort med mig de senaste 9 månaderna. Nu är det äntligen ÖVER!!!
Bäbis, som ännu inte har nåt namn, sköter sig ypperligt och jag älskar livet som spädbarnsförälder. Känner inte som många andra att jag bara längtar efter att han ska växa och kunna kommunicera, tycker det är helt underbart att sköta honom och vara så behövd...
Det enda besvär jag har nu är dels ont efter stygnen, men det är ganska ok ändå, och så har jag fruktansvärt ont när jag ammar. Stackars, stackars bröstvårtor
. Har köpt en amningsnapp, som gjort att jag i alla fall står ut. Hoppas det blir bättre när mjölken kommit igång så att han slipper suga sig fast som en liten igel.Har tappat ganska mycket svullnad i ben och fötter, och magen är faktiskt redan mindre och inte så pizzadegig som jag trodde.
Har tappat 9 kg, och har 8 kg kvar.
Mår kort sagt jättebra!
/Jossan, stolt mamma till Neo eller Elliott
