F
Farouk
Martinique & Tea - genom eld & vatten
Vi köpte Martinique den 9:e juli 1999.
Hon var den första och enda hästen vi åkte och tittade på & provred, något som jag kanske ska ångra (både och).
Dagen då vi skulle hämta hem henne, fick vi låna en transport.
Hon trixade lite, ville inte gå in. Det var dock flera personer på plats, som "föste" in henne, genom att sluta upp ca 5-6 pers bakom henne.
Hon gick in, och vi tänkte inte mer på lastningen.
Senare den sommaren, i augusti någon gång, skulle vi åka upp med henne till ridklubben. Det var hoppträning, och jag ville så gärna visa upp henne!
I god tid började vi försöka lasta.
"Jag ska INTE in där!" tänkte Martinique, och låste sig med framhovarna i lemmen.
Vi trodde mest att hon var lite "dum" för dagen, men hon hade BESTÄMT sig för att INTE gå på.
Efter ca 30 minuter så fick vi ge upp. Mamma skjutsade mig till ridningen, och pappa blev kvar hemma med Martinique (också kallad Mattan
)
Jag red min lektion, och stod och pratade med några utanför paddocken. Då ser jag att vår bil och det släpet vi hade lånat, kommer inrullandes på vägen.
"Mamma, mamma! Martinique kommer!" skriker jag, helt överlycklig... Gud vad jag skulle få ångra det...
(det visade sig att pappa hade bestämt sig för att hästen SKULLE in i transporten. Han hade ringt våran granne, som tidigare kört slaktransport. Han är stark som en tjur... Tillsammans hade dom LYFT (Ja, LYFT!) in henne.)
Vi lastade ur henne, borstade och tog på alla grejer.
Red en liten stund i paddocken, stolt som en tupp.
Folk stod och kikade, viskade och pekade.
Det var så härligt! Kunde det bli bättre?
När vi ridit en stund, ska vi lasta in för hemfärd. Gick mot transporten, och gjorde om samma procedur som hemma.
"Nej, jag ska inte in." säger häst då, och låser sig med framhovarna. Rör sig inte en tum.
Folk börjar samlas omkring oss, och frågar om vi behöver hjälp.
Vi avfärdar alla, och säger att vi klarar oss.
Till slut stod det ca 4-7 pers runtomkring och gav sina otroligt smarta "tips" om vad vi kunde göra.
"Hämta en sopkvast!" sa någon.
"Låt mig ta hand om det här!" sa en annan.
Efter ca 30-45 minuter så kommer min ridlärare. (tyvärr)
Hon säger at vi kan backa upp släpet mot stallet, mot ena dörren, så att hon inte ska kunna gå på sidorna och smita.
"Visst!" tänkte vi, och gjorde det.
Väl inne i stallet, försöker vi igen. Samma resultat.
Hon VÄGRAR.
Efter några minuter så säger min ridlärare:
"Ta ut Tea & XXX härifrån. Det här ska dom inte behöva se."
Jag blev bortsläpad, skrikandes, gråtandes och helt förtvivlad, från den häst jag älskade så.
Dom satte mig på andra sidan stallet, tillsammans med mamma ("XXX").
Där satt jag i, vad jag tyckte, var en evighet.
Jag hörde spörappen, skriken. Hovarna mot betongen. Någon spark som hon nog riktade mot någon som piskade på.
Det gör så otroligt ont, än idag. Jag kan HÖRA ljudet fortfarande.
"Pang, pang, pang..."
Klarar knappt av att skriva om det, utan att gråta...
Till slut får jag nog, reser mig upp, springer in i stallet och rycker åt mig grimskaftet.
Hästen är som i en annan värld. Totalt borta.
Jag minns att jag tog hennes huvud i famnen... Pratade lugnande med henne.
Då kommer någon igen (minns inte vem) och sliter loss mig från henne. Jag släpas ut ur stallet. Skrikandes, gråtandes...
Sitter helt stilla utanför stallet i säkert 5-10 minuter till.
Då kommer min pappa ut, och säger att det är klart.
"Hon är på."
Springer in till henne, i transporten.
Hon står där, helt löddrig, svettig och med pälsen bortskrapad (2-3 cm borta) på huvudet. (ovanför ena ögat)
Det sägs inte ett ord på resan hem.
Väl hemma, lastar vi ur henne, ställer in henne i stallet och konstaterar:
Piskrapp över hela rumpan. Helt randig var hon. Helt stirrig.
Glömmer det aldrig.
Vi har lasttränat lite till och från sen dess.
Men sen den dagen då pappa knäppt fast henne i transporten utan att stänga bakluckan, och hon gick över och slog ner på rygg, så har jaginte velat jobba mer med henne...
Men, nu i somras, då mina föräldrar skiljdes, så tog jag upp lastandet igen, för att fördriva tiden.
Från att knappt ha vågat gå upp med framhovarna på lemmen, till gå igenom transporten (frontlastning) och lugnt och fint stå och äta inuti den, så tog det 1 månad.
Nu litar vi på varandra i vått och torrt.
Min häst och jag.
Vi köpte Martinique den 9:e juli 1999.
Hon var den första och enda hästen vi åkte och tittade på & provred, något som jag kanske ska ångra (både och).
Dagen då vi skulle hämta hem henne, fick vi låna en transport.
Hon trixade lite, ville inte gå in. Det var dock flera personer på plats, som "föste" in henne, genom att sluta upp ca 5-6 pers bakom henne.
Hon gick in, och vi tänkte inte mer på lastningen.
Senare den sommaren, i augusti någon gång, skulle vi åka upp med henne till ridklubben. Det var hoppträning, och jag ville så gärna visa upp henne!
I god tid började vi försöka lasta.
"Jag ska INTE in där!" tänkte Martinique, och låste sig med framhovarna i lemmen.
Vi trodde mest att hon var lite "dum" för dagen, men hon hade BESTÄMT sig för att INTE gå på.
Efter ca 30 minuter så fick vi ge upp. Mamma skjutsade mig till ridningen, och pappa blev kvar hemma med Martinique (också kallad Mattan
)Jag red min lektion, och stod och pratade med några utanför paddocken. Då ser jag att vår bil och det släpet vi hade lånat, kommer inrullandes på vägen.
"Mamma, mamma! Martinique kommer!" skriker jag, helt överlycklig... Gud vad jag skulle få ångra det...
(det visade sig att pappa hade bestämt sig för att hästen SKULLE in i transporten. Han hade ringt våran granne, som tidigare kört slaktransport. Han är stark som en tjur... Tillsammans hade dom LYFT (Ja, LYFT!) in henne.)
Vi lastade ur henne, borstade och tog på alla grejer.
Red en liten stund i paddocken, stolt som en tupp.
Folk stod och kikade, viskade och pekade.
Det var så härligt! Kunde det bli bättre?
När vi ridit en stund, ska vi lasta in för hemfärd. Gick mot transporten, och gjorde om samma procedur som hemma.
"Nej, jag ska inte in." säger häst då, och låser sig med framhovarna. Rör sig inte en tum.
Folk börjar samlas omkring oss, och frågar om vi behöver hjälp.
Vi avfärdar alla, och säger att vi klarar oss.
Till slut stod det ca 4-7 pers runtomkring och gav sina otroligt smarta "tips" om vad vi kunde göra.
"Hämta en sopkvast!" sa någon.
"Låt mig ta hand om det här!" sa en annan.
Efter ca 30-45 minuter så kommer min ridlärare. (tyvärr)
Hon säger at vi kan backa upp släpet mot stallet, mot ena dörren, så att hon inte ska kunna gå på sidorna och smita.
"Visst!" tänkte vi, och gjorde det.
Väl inne i stallet, försöker vi igen. Samma resultat.
Hon VÄGRAR.
Efter några minuter så säger min ridlärare:
"Ta ut Tea & XXX härifrån. Det här ska dom inte behöva se."
Jag blev bortsläpad, skrikandes, gråtandes och helt förtvivlad, från den häst jag älskade så.
Dom satte mig på andra sidan stallet, tillsammans med mamma ("XXX").
Där satt jag i, vad jag tyckte, var en evighet.
Jag hörde spörappen, skriken. Hovarna mot betongen. Någon spark som hon nog riktade mot någon som piskade på.
Det gör så otroligt ont, än idag. Jag kan HÖRA ljudet fortfarande.
"Pang, pang, pang..."
Klarar knappt av att skriva om det, utan att gråta...
Till slut får jag nog, reser mig upp, springer in i stallet och rycker åt mig grimskaftet.
Hästen är som i en annan värld. Totalt borta.
Jag minns att jag tog hennes huvud i famnen... Pratade lugnande med henne.
Då kommer någon igen (minns inte vem) och sliter loss mig från henne. Jag släpas ut ur stallet. Skrikandes, gråtandes...
Sitter helt stilla utanför stallet i säkert 5-10 minuter till.
Då kommer min pappa ut, och säger att det är klart.
"Hon är på."
Springer in till henne, i transporten.
Hon står där, helt löddrig, svettig och med pälsen bortskrapad (2-3 cm borta) på huvudet. (ovanför ena ögat)
Det sägs inte ett ord på resan hem.
Väl hemma, lastar vi ur henne, ställer in henne i stallet och konstaterar:
Piskrapp över hela rumpan. Helt randig var hon. Helt stirrig.
Glömmer det aldrig.
Vi har lasttränat lite till och från sen dess.
Men sen den dagen då pappa knäppt fast henne i transporten utan att stänga bakluckan, och hon gick över och slog ner på rygg, så har jaginte velat jobba mer med henne...
Men, nu i somras, då mina föräldrar skiljdes, så tog jag upp lastandet igen, för att fördriva tiden.
Från att knappt ha vågat gå upp med framhovarna på lemmen, till gå igenom transporten (frontlastning) och lugnt och fint stå och äta inuti den, så tog det 1 månad.
Nu litar vi på varandra i vått och torrt.
Min häst och jag.
