Djurrelaterat Måste man vara den perfekta människan som ridskoleryttare?

ridelev

Trådstartare
Jag har i sociala medier följt kommentarerna kring ett hyllat inlägg som handlar om att elever kan sucka när de läser vilken häst som eleven ska rida. Jag funderade på om jag skulle skapa en vanlig blogg och skriva inlägget där, men valde att skapa en användare här.

Jag kan inte låta bli att reflektera över, är det inte är ok att som elev känna att det inte är ens typ av häst. Måste man som ryttare ha bestämt sig för att inte tycka om hästen för man suckar?

Det känns som många har förutfattade meningar om ridskoleryttare. Få verkar fundera kring varför eleven kan ha suckat.
Det kan vara en elev som haft en tung dag på jobbet, spänningshuvudvärken är på g. Ja, då kanske man inte är helt upplagd för att rida på en häst som är en utmaning att få att gå framåt. En häst som skulle passa en bra en helt annan dag. Men kan man inte då få sucka när man ser listan, men sen ladda om och känna att man gör det bästa av situationen. Eller att man hör med någon i gruppen om det är okay att byta (om det är okay för ridläraren) för att man med den dagsform man har inte passar hästen.

Är det inte okay att som ridskoleelev känna att när man själv är lättstressad och känslig att man inte passar helt med hästen som kan se spöken. Att man upplever att både man själv och hästen man rider blir mer spända tillsammans än med någon helt annan ryttare.

Är det inte okay att få tycka att det kan kännas läskigt att rida en häst med nerverna utåt eller att det känns läskigt att sköta om hästen som testar om det går att skrämma elever?

Passar alla hästar alla elever? Måste man som ridskoleelev passa alla hästar. Måste man som ridskoleelev känna att man alltid måste kunna prestera på topp med alla hästar. Får man som ridskoleelev inte tycka att det kan vara avkopplande att rida. Måste jag ha som mål att bli världsbäst? Kan jag inte få vara nöjd med att jag utvecklas och att det går bra på hästar som jag känner att jag klarar av?

Jag tror det är ytterst få hästar på en ridskola som ingen elev vill rida. Om det är så, så kanske den inte passar som ridskolehäst utan skulle trivas bättre med en egen ryttare som passar just den individen av häst.

Alla hästar kan lära elever något, men med fel kombination blir det inte bra. Det är nog inte så lätt att som ridlärare se vilken häst som passar. Jag har själv varit med om att länge få en typ av häst som jag red sämre än många andra och när jag fick byta häst på grund av sent återbud och fick rida en helt annan typ av häst, det var då ridläraren fick upp ögonen för vad jag borde rida för typ av häst för att utvecklas bäst där och då. Numera rider jag många typer av hästar.

Men jag tycker som flera att alla ridskolehästar är fantastiska. De står ut med att gå med många elever och som alltid ställer upp. De gör sitt bästa. Men för hästarnas skulle måste det vara okay att som elev få säga att man känner att man inte passar med hästen. Trots man är ridskoleelev ska man inte behöva känna att det knyter sig i magen, för att man får en häst som känns lite för mycket att rida.

Jag är tacksam för att hästarna bär runt oss. Jag reflekterar efter lektionerna vad gjorde jag för fel när det inte blev som planerat, vad kan jag göra bättre och vad var det som gick bra som jag ska ta med mig. Hur ska jag göra för att få just den här hästen att jobba i en bra form.

Jag känner mig privilegierad att ha möjlighet att rida. Men den som känner att det känns bra i magen, att den passar och utvecklas av att rida ridskolans ALLA hästar är ännu mer privilegierad. För vet ni vad, vi människor kan precis som hästar ha olika personligheter, vara olika känsliga för intryck. Jag tycker det är bra att ridskolor har olika typer av hästar för man utvecklas av att rida olika typer.

Jag tror och hoppas att alla instruktörer vill att det ska bli bra, men man har man inte alltid rätt förutsättningar. Jag tror att man som ridlärare inte vill ha en för känslig häst på nybörjarlektion, men ibland kanske man behöver låta en häst man inte första hand inte satt på den typen av lektion gå ändå, för att belastningen på hästarna ska bli rätt.
Man får göra det bästa utifrån de förutsättningar man har. Det är ju inte heller på alla ridskolor att det är den ridlärare som håller lektionen som bestämmer vilka hästar som ska gå, vilket gör att den ridläraren får göra det bästa av situationen med de hästar hen har blivit tilldelad ska gå på hens lektioner.

Nu kanske ni tror att jag inte gillar att instruktören delar ut hästar. Jag gillar det att instruktören gör det, för jag tror att den har bättre kompetens än mig att bedöma vilka hästar som passar, för den tänkta aktiviteten. En häst kan ridläraren bedöma passar mig för en aktivitet, men kanske inte för en annan aktivitet. Det finns säkert en tanke bakom varför jag blir tilldelad en häst. Men det är även så att det finns en tanke bakom varför eleven suckar (alla ryttare gör det inte högt utan inombords). Precis som eleven kan fråga ridläraren varför man blivit tilldelad den hästen, så kan ju ridläraren som hör eleven sucka, fråga varför eleven inte vill rida den hästen.

Jag tror att vi ryttare och alla som befinner sig i stallet behöver vara ödmjuka och tänka att alla fungerar inte som jag. Någon tycker det är läskigt att hantera en häst som kan vara lite sur i hanteringen, men någon annan ser inga bekymmer med det. Någon annan tycker det är läskigt att rida en häst som ser och hör spöken, men det är inte bekymmer för någon annan.
Bara av att läsa ridskoleryttartråden här på bukefalos så ser jag att jag är inte ensam över att känna till mina tillkortakommanden, att vägen att utvecklas framåt går upp och ner. Att man som ridskoleryttare reflekterar över sin ridning. Jag tror faktiskt att man som ridskoleryttare blir mer konfronterad av sina egna tillkortakommanden mer än en som bara rider sin egen häst. Just för att man utvecklas av att rida olika hästar, olika hästar gör att man reflekterar över olika saker, att man får en ny känsla eller nytt verktyg i lådan.

Att få en lat häst att bjuda, att få en osäker häst att ta för sig och att få en busig eller spänd häst att bli fokuserad och lösgjord det är en utmaning. Men Rom byggdes inte på en dag, det tar tid att utvecklas som ryttare.
Men jag tycker INTE att det ”det är inte min typ av häst” är en riktigt dålig ursäkt. Det kan bero på så många olika saker att man upplever att det inte är så. Jag tror vi behöver bli duktigare på att kommunicera varför man upplever att hästen inte passar en och ridlärare behöver bli bättre på att kommunicera varför hästen passar en.

Jag tror dessutom inte att alla hästar passar alla ryttare. Precis som alla hundar inte passar alla typer av människor heller. En hundras som behöver massor med motion och stimulans passar nog inte en pensionär med rullator som knappt klarar av att ta sig fram själv.

Men jag håller med om, om vi absolut vill rida är det vår uppgift att eftersträva att göra det så bra som möjligt. Det förtjänar hästarna. Men hästarna förtjänar också att få ha ryttare som de passar med.

Är det inte bra att man som ryttare inser sin begränsning. Det är ju inte bra att sätta upp en lättskrämd ryttare på en lättskrämd häst då förstärker man bara beteendet hos hästen. Eleven kan ha skrämmande händelser från längesedan som fortfarande kan få eleven att bli nervös.

Jag har lyckan att rida för en instruktör som vet att av alla ridskolans hästar finns en som jag inte alls funkar med och den får jag inte numera. Det är många som gillar den men jag och den passar inte som ekipage och jag tror att både häst och ryttare blir lyckligast om vi slipper varandra. Nu har jag en superbra ridlärare som sätter mig på lämpliga hästar, men hon har inte alltid fått de hästar som passar för gruppen.

Slutligen vill jag skriva att bara för att en ryttare suckar när den ser listan, så behöver det inte vara så att den att bestämt sig för att tycka illa om hästen. Det kanske bara inte var den som eleven hoppats på från början. Att eleven laddar om och börjar funderar på hur blir det bäst med den här hästen jag fick idag. Döm inte oss ridskoleryttare på förhand.
 

ridelev:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt
Alla hästar passar verkligen inte mig men jag personligen skulle aldrig sucka eller tycka det är jobbigt pga dålig dag att rida en häst som jag inte föredrar. Jag är tacksam för vad varje häst lär mig. Tycker det är lite dålig stil mot hästen faktiskt. Att vara lektionshäst kan sannnerligen inte vara ett enkelt jobb med alla olika typer av ryttare som finns. Tror nog det är bättre man köper sig en egen häst som man trivs med och inte blir rädd/spänd på isåfall.
 
Här är en ridfröken 🙋‍♀️

Och jag blir omåttligt frustrerad när elever inte vill rida "tråkiga" hästar, eller blir brysk och otrevlig mot en häst bara för att man "inte gillar brunte" och därför har kortare tålamod.

Att man blir rädd för att en häst har för stora gångarter så man tappar balansen, är för pigg eller känslig så det inte känns som att man har kontroll och därför inte vill rida sådana hästar - absolut. Det kommer jag ihåg och undviker att göra om närmaste tiden, kanske frågar jag eleven om den börjar känna sig sugen på att prova den hästen igen.

Självklart gör jag mitt bästa för att matcha ihop häst och ryttare bra. Samtidigt sitter jag i en situation där jag har såpass många elever per kväll att alla hästar MÅSTE gå tre pass och ingen får bli halt för då räcker inte hästarna. I mina arbetsuppgifter ingår inte hästrekrytering så jag får vackert sitta i båten och vänta på att det kanske dyker upp ett par fyrbenta kollegor till så småningom så jag kan välja häst till respektive ryttare med än större omsorg. Men i nuvarande situation måste jag välja de minst dåliga alternativen till respektive grupp. Att då ha elever som surar över att de inte bara får rida de två "roligaste" hästarna jämt.... Sorry men ni är 8-9 i grupperna och alla som klarar det måste få rida de där två "kul" hästarna iaf någon gång per termin.

Konceptet på ridskola är att lära sig rida olika hästar. Vill man rida "sin typ" av häst varje gång är egen häst eller medryttarhäst ett bra alternativ. Lektionshästen förtjänar bättre än att ha någon på ryggen som egentligen inte vill rida den. Jag skulle aldrig låta någon rida en häst den inte vill på "pin kiv", hästen förtjänar som sagt så mycket bättre.
 
Nu är det länge sedan jag var i ridskolesvängen, men i alla fall då, så hörde jag ofta föräldrar (mammor) som backade upp sina barns "suckar"
Lite, stackars dej, du fick den tröga Brunte
eller Oj! I dag blir det åka av, när du ska rida Prinsen...
eller Nej! Inte ska du väl ha den pyttelilla ponnyn, du som ridit en halv termin.

De är tråkigt att inte ridskolehästen/ponnyn får den uppskattning den förtjänar.

* Jenny *
 
Jag har i sociala medier följt kommentarerna kring ett hyllat inlägg som handlar om att elever kan sucka när de läser vilken häst som eleven ska rida. Jag funderade på om jag skulle skapa en vanlig blogg och skriva inlägget där, men valde att skapa en användare här.

Jag kan inte låta bli att reflektera över, är det inte är ok att som elev känna att det inte är ens typ av häst. Måste man som ryttare ha bestämt sig för att inte tycka om hästen för man suckar?

Det känns som många har förutfattade meningar om ridskoleryttare. Få verkar fundera kring varför eleven kan ha suckat.
Det kan vara en elev som haft en tung dag på jobbet, spänningshuvudvärken är på g. Ja, då kanske man inte är helt upplagd för att rida på en häst som är en utmaning att få att gå framåt. En häst som skulle passa en bra en helt annan dag. Men kan man inte då få sucka när man ser listan, men sen ladda om och känna att man gör det bästa av situationen. Eller att man hör med någon i gruppen om det är okay att byta (om det är okay för ridläraren) för att man med den dagsform man har inte passar hästen.

Är det inte okay att som ridskoleelev känna att när man själv är lättstressad och känslig att man inte passar helt med hästen som kan se spöken. Att man upplever att både man själv och hästen man rider blir mer spända tillsammans än med någon helt annan ryttare.

Är det inte okay att få tycka att det kan kännas läskigt att rida en häst med nerverna utåt eller att det känns läskigt att sköta om hästen som testar om det går att skrämma elever?

Passar alla hästar alla elever? Måste man som ridskoleelev passa alla hästar. Måste man som ridskoleelev känna att man alltid måste kunna prestera på topp med alla hästar. Får man som ridskoleelev inte tycka att det kan vara avkopplande att rida. Måste jag ha som mål att bli världsbäst? Kan jag inte få vara nöjd med att jag utvecklas och att det går bra på hästar som jag känner att jag klarar av?

Jag tror det är ytterst få hästar på en ridskola som ingen elev vill rida. Om det är så, så kanske den inte passar som ridskolehäst utan skulle trivas bättre med en egen ryttare som passar just den individen av häst.

Alla hästar kan lära elever något, men med fel kombination blir det inte bra. Det är nog inte så lätt att som ridlärare se vilken häst som passar. Jag har själv varit med om att länge få en typ av häst som jag red sämre än många andra och när jag fick byta häst på grund av sent återbud och fick rida en helt annan typ av häst, det var då ridläraren fick upp ögonen för vad jag borde rida för typ av häst för att utvecklas bäst där och då. Numera rider jag många typer av hästar.

Men jag tycker som flera att alla ridskolehästar är fantastiska. De står ut med att gå med många elever och som alltid ställer upp. De gör sitt bästa. Men för hästarnas skulle måste det vara okay att som elev få säga att man känner att man inte passar med hästen. Trots man är ridskoleelev ska man inte behöva känna att det knyter sig i magen, för att man får en häst som känns lite för mycket att rida.

Jag är tacksam för att hästarna bär runt oss. Jag reflekterar efter lektionerna vad gjorde jag för fel när det inte blev som planerat, vad kan jag göra bättre och vad var det som gick bra som jag ska ta med mig. Hur ska jag göra för att få just den här hästen att jobba i en bra form.

Jag känner mig privilegierad att ha möjlighet att rida. Men den som känner att det känns bra i magen, att den passar och utvecklas av att rida ridskolans ALLA hästar är ännu mer privilegierad. För vet ni vad, vi människor kan precis som hästar ha olika personligheter, vara olika känsliga för intryck. Jag tycker det är bra att ridskolor har olika typer av hästar för man utvecklas av att rida olika typer.

Jag tror och hoppas att alla instruktörer vill att det ska bli bra, men man har man inte alltid rätt förutsättningar. Jag tror att man som ridlärare inte vill ha en för känslig häst på nybörjarlektion, men ibland kanske man behöver låta en häst man inte första hand inte satt på den typen av lektion gå ändå, för att belastningen på hästarna ska bli rätt.
Man får göra det bästa utifrån de förutsättningar man har. Det är ju inte heller på alla ridskolor att det är den ridlärare som håller lektionen som bestämmer vilka hästar som ska gå, vilket gör att den ridläraren får göra det bästa av situationen med de hästar hen har blivit tilldelad ska gå på hens lektioner.

Nu kanske ni tror att jag inte gillar att instruktören delar ut hästar. Jag gillar det att instruktören gör det, för jag tror att den har bättre kompetens än mig att bedöma vilka hästar som passar, för den tänkta aktiviteten. En häst kan ridläraren bedöma passar mig för en aktivitet, men kanske inte för en annan aktivitet. Det finns säkert en tanke bakom varför jag blir tilldelad en häst. Men det är även så att det finns en tanke bakom varför eleven suckar (alla ryttare gör det inte högt utan inombords). Precis som eleven kan fråga ridläraren varför man blivit tilldelad den hästen, så kan ju ridläraren som hör eleven sucka, fråga varför eleven inte vill rida den hästen.

Jag tror att vi ryttare och alla som befinner sig i stallet behöver vara ödmjuka och tänka att alla fungerar inte som jag. Någon tycker det är läskigt att hantera en häst som kan vara lite sur i hanteringen, men någon annan ser inga bekymmer med det. Någon annan tycker det är läskigt att rida en häst som ser och hör spöken, men det är inte bekymmer för någon annan.
Bara av att läsa ridskoleryttartråden här på bukefalos så ser jag att jag är inte ensam över att känna till mina tillkortakommanden, att vägen att utvecklas framåt går upp och ner. Att man som ridskoleryttare reflekterar över sin ridning. Jag tror faktiskt att man som ridskoleryttare blir mer konfronterad av sina egna tillkortakommanden mer än en som bara rider sin egen häst. Just för att man utvecklas av att rida olika hästar, olika hästar gör att man reflekterar över olika saker, att man får en ny känsla eller nytt verktyg i lådan.

Att få en lat häst att bjuda, att få en osäker häst att ta för sig och att få en busig eller spänd häst att bli fokuserad och lösgjord det är en utmaning. Men Rom byggdes inte på en dag, det tar tid att utvecklas som ryttare.
Men jag tycker INTE att det ”det är inte min typ av häst” är en riktigt dålig ursäkt. Det kan bero på så många olika saker att man upplever att det inte är så. Jag tror vi behöver bli duktigare på att kommunicera varför man upplever att hästen inte passar en och ridlärare behöver bli bättre på att kommunicera varför hästen passar en.

Jag tror dessutom inte att alla hästar passar alla ryttare. Precis som alla hundar inte passar alla typer av människor heller. En hundras som behöver massor med motion och stimulans passar nog inte en pensionär med rullator som knappt klarar av att ta sig fram själv.

Men jag håller med om, om vi absolut vill rida är det vår uppgift att eftersträva att göra det så bra som möjligt. Det förtjänar hästarna. Men hästarna förtjänar också att få ha ryttare som de passar med.

Är det inte bra att man som ryttare inser sin begränsning. Det är ju inte bra att sätta upp en lättskrämd ryttare på en lättskrämd häst då förstärker man bara beteendet hos hästen. Eleven kan ha skrämmande händelser från längesedan som fortfarande kan få eleven att bli nervös.

Jag har lyckan att rida för en instruktör som vet att av alla ridskolans hästar finns en som jag inte alls funkar med och den får jag inte numera. Det är många som gillar den men jag och den passar inte som ekipage och jag tror att både häst och ryttare blir lyckligast om vi slipper varandra. Nu har jag en superbra ridlärare som sätter mig på lämpliga hästar, men hon har inte alltid fått de hästar som passar för gruppen.

Slutligen vill jag skriva att bara för att en ryttare suckar när den ser listan, så behöver det inte vara så att den att bestämt sig för att tycka illa om hästen. Det kanske bara inte var den som eleven hoppats på från början. Att eleven laddar om och börjar funderar på hur blir det bäst med den här hästen jag fick idag. Döm inte oss ridskoleryttare på förhand.
Jag tänker att ridläraren skulle kunna gå till sig själv - jag har ännu inte träffat en ridlärare som själv tycker att precis varje häst på ridskolan är jätterolig att rida. Hästar och människor är olika, man klickar inte lika bra med alla.

En del av kompetensen hos en skicklig ridlärare är att sätta ihop ekipage som passar ihop. Mycket trevligare för hästarna också, att få ryttare som de gillar och trivs med, och som känner dem.

Sen kan man som ridskoleryttare öva sig själv i att se fördelarna med varje häst istället för att klanka ner och leta fel, men det är en annan sak. Som ridskoleryttare så finns det hästar där jag kan se deras positiva sidor, och som jag vet att det finns andra som älskar, men jag personligen tycker är charmlösa. Men vice versa också - och det är väl det som är fördelen med en ridskola, alla behöver inte älska alla, för det finns många både hästar och ryttare att välja mellan.
 
Jag kan bara svara för mig själv. Men jag blir rätt trött på inställningen att man måste rida många olika hästar för att kunna lära sig att rida! Jättetrött!! Jag red på ridskola en gång i veckan under hela min uppväxt. Fler gånger hade vi inte råd med. Jag kom aldrig till det där magiska tillfället då polletten trillar ner och jag plötsligt insåg hur det ska kännas när en häst går i rätt form. Eftersom jag bara red 45 min/vecka i en grupp med 8-9 andra och dessutom bytte häst precis hela tiden! Jag fick aldrig chansen att lära känna EN häst. Jag fick aldrig chansen att lära mig var EN hästs knappar satt och vad som funkade på den för veckan efter var det en annan häst, och veckan efter det ytterligare en annan häst. Nu med några års distans så är jag inte förvånad över att jag aldrig lärde mig rida en häst i form på ridskolan. Inte det minsta lilla.

Som många andra slutade jag rida i brytpunkten mellan högstadiet och gymnasiet och började rida igen som vuxen. Ridskolan hade bytt inställning lite. Nu fick man rida samma häst 4 ggr på rad och den första jag fick var ett trevligt sto som var rätt ny på ridskolan och väldigt enkel att rida i form. Jag började lyckas. Efter några lektioner började polletten trillar ner så smått.

Sen skaffade jag mig en medryttarhäst som jag fick chansen att rida för tränare med. Jag red samma häst hela tiden. Jag fick chansen att hitta knapparna på en häst för första gången i mitt liv! Jag fortsatte rida på ridskolan ytterligare ett tag. Hästar som jag tidigare haft svårt för att hålla ihop och få att gå i form funkade det med! Kanske inte hela lektionerna men alltmer! Jag är helt övertygad om att mina framsteg berodde på att jag fick chansen att hitta knapparna och känslan på EN häst.

Jag tror fullt ut att för de allra flesta ryttare så gynnas inlärningen av att få rida samma häst under en längre tid utan att byta. Tills man hittat känslan. Tills polletten trillat ner. Tills man hittat den hästens knappar. Sen när man gjort det. Då gynnas man av att byta häst och lära sig hitta den hästens knappar. Ju duktigare ryttare man blir desto snabbare lär man sig hitta en ny hästs knappar.

Sen började ridläraren ge mig hästar jag inte alls trivdes med och eftersom vi var flera i gruppen så kunde ridläraren inte ge mig den stöttning jag hade behövt för att lära mig rida de hästarna. Så det gav mig inget alls att rida de som var en större utmaning. Eftersom jag inte redde ut det på egen hand och de få små korta kommentarer ridläraren hade tid med inte räckte. Så jag slutade.
 

ridelev

Trådstartare
Alla hästar passar verkligen inte mig men jag personligen skulle aldrig sucka eller tycka det är jobbigt pga dålig dag att rida en häst som jag inte föredrar. Jag är tacksam för vad varje häst lär mig. Tycker det är lite dålig stil mot hästen faktiskt. Att vara lektionshäst kan sannnerligen inte vara ett enkelt jobb med alla olika typer av ryttare som finns. Tror nog det är bättre man köper sig en egen häst som man trivs med och inte blir rädd/spänd på isåfall.
Du känner aldrig att en häst kan vara för svår för dig någon gång? Kan du ha förståelse för att andra kan känna så? Eller är det dålig stil att inte klara av alla hästar alltid?

Jag tycker faktiskt det är snällare mot hästen att fråga annan elev i gruppen om byte när man inte är själv i form för att rida hästen. Det har hänt mig vid ett tillfälle att jag fått en häst som verkligen behöver ridas koncentrerat varje sekund för att det ska gå bra. Jag var verkligen inte i skick att rida just den hästen, jag var för slut i huvudet för att det skulle bli bra för hästen om jag red den, så jag frågade i gruppen om någon ville byta, vilket gick utan problem. Jag har också erbjudit mig att rida samma typ av häst, när andra i gruppen inte varit helt i form.

Jag är imponerad av de hästar om klarar av att vara ridskolehästar (och dessutom på många olika nivåer från rena nybörjare till ryttare som rider msv rörelser) det är inte ett lätt jobb.
 

ridelev

Trådstartare
Här är en ridfröken 🙋‍♀️

Och jag blir omåttligt frustrerad när elever inte vill rida "tråkiga" hästar, eller blir brysk och otrevlig mot en häst bara för att man "inte gillar brunte" och därför har kortare tålamod.

Att man blir rädd för att en häst har för stora gångarter så man tappar balansen, är för pigg eller känslig så det inte känns som att man har kontroll och därför inte vill rida sådana hästar - absolut. Det kommer jag ihåg och undviker att göra om närmaste tiden, kanske frågar jag eleven om den börjar känna sig sugen på att prova den hästen igen.

Självklart gör jag mitt bästa för att matcha ihop häst och ryttare bra. Samtidigt sitter jag i en situation där jag har såpass många elever per kväll att alla hästar MÅSTE gå tre pass och ingen får bli halt för då räcker inte hästarna. I mina arbetsuppgifter ingår inte hästrekrytering så jag får vackert sitta i båten och vänta på att det kanske dyker upp ett par fyrbenta kollegor till så småningom så jag kan välja häst till respektive ryttare med än större omsorg. Men i nuvarande situation måste jag välja de minst dåliga alternativen till respektive grupp. Att då ha elever som surar över att de inte bara får rida de två "roligaste" hästarna jämt.... Sorry men ni är 8-9 i grupperna och alla som klarar det måste få rida de där två "kul" hästarna iaf någon gång per termin.

Konceptet på ridskola är att lära sig rida olika hästar. Vill man rida "sin typ" av häst varje gång är egen häst eller medryttarhäst ett bra alternativ. Lektionshästen förtjänar bättre än att ha någon på ryggen som egentligen inte vill rida den. Jag skulle aldrig låta någon rida en häst den inte vill på "pin kiv", hästen förtjänar som sagt så mycket bättre.
Kul med ridfrökens perspektiv.

Känns bra att höra att du har förståelsen för att man kan ha blivit rädd och inte vill rida den typen av hästar.

Att vara brysk och otrevlig och ha kortare tålamod är aldrig okay bara för man inte får favoriten. Om en elev inte vill ha en häst för den är tråkig, så behöver ju eleven berätta varför den upplever den tråkig. Det kan ju handla om allt från att hen är rädd för hästen till att hen behöver lära sig att göra rätt på hästen för att den inte ska upplevas tråkig.

Jag har absolut förståelse för att det är svårt att pussla ihop elever och häst och att det ska bli jämt fördelat. Det är nog en del i att jag tycker att det är bra att ridläraren bestämmer hästar. Tror du att det är lättare eller svårare på en större eller mindre ridskola att få ihop det? Större ridskola har kanske större bredd bland hästarna, men också fler elever att de ska passa till.

Är det verkligen så vanligt att elever suckar över tilldelad häst?
Är det något som förändrats över tid? Jag tänker att samhället har blivit mer ”jag-centrerat”.
Är det vanligare bland barn eller vuxna?

Jag som elev upplever inte att det händer att elever brukar sucka. När någon pratat om det har det handlat om att eleven blivit rädd och tyckt hästen varit jobbig att hantera eller att rida, inte att den är tråkig och inte utvecklar en som ryttare.

Visst i pratet mellan elever, kan nån säga att den fick ”Brunte” som är lite tråkig, men det är väl bara att göra sitt bästa ändå. För eleven växer ju när det går bra. Det har inte hänt att någon surat ihop för att den fått någon tråkig och det minns jag inte var något som hände när jag var barn heller.
 

ridelev

Trådstartare
Nu är det länge sedan jag var i ridskolesvängen, men i alla fall då, så hörde jag ofta föräldrar (mammor) som backade upp sina barns "suckar"
Lite, stackars dej, du fick den tröga Brunte
eller Oj! I dag blir det åka av, när du ska rida Prinsen...
eller Nej! Inte ska du väl ha den pyttelilla ponnyn, du som ridit en halv termin.

De är tråkigt att inte ridskolehästen/ponnyn får den uppskattning den förtjänar.

* Jenny *
Det är inget jag känner igen från när jag var ung att någons föräldrar var på det sättet.
Var det verkligen så vanligt?
Jag som trodde att det skulle vara vanligare bland dagens föräldrar.
 

ridelev

Trådstartare
Jag tänker att ridläraren skulle kunna gå till sig själv - jag har ännu inte träffat en ridlärare som själv tycker att precis varje häst på ridskolan är jätterolig att rida. Hästar och människor är olika, man klickar inte lika bra med alla.

En del av kompetensen hos en skicklig ridlärare är att sätta ihop ekipage som passar ihop. Mycket trevligare för hästarna också, att få ryttare som de gillar och trivs med, och som känner dem.

Sen kan man som ridskoleryttare öva sig själv i att se fördelarna med varje häst istället för att klanka ner och leta fel, men det är en annan sak. Som ridskoleryttare så finns det hästar där jag kan se deras positiva sidor, och som jag vet att det finns andra som älskar, men jag personligen tycker är charmlösa. Men vice versa också - och det är väl det som är fördelen med en ridskola, alla behöver inte älska alla, för det finns många både hästar och ryttare att välja mellan.
@Mabuse vilket klokt inlägg.
 
Du känner aldrig att en häst kan vara för svår för dig någon gång? Kan du ha förståelse för att andra kan känna så? Eller är det dålig stil att inte klara av alla hästar alltid?

Jag tycker faktiskt det är snällare mot hästen att fråga annan elev i gruppen om byte när man inte är själv i form för att rida hästen. Det har hänt mig vid ett tillfälle att jag fått en häst som verkligen behöver ridas koncentrerat varje sekund för att det ska gå bra. Jag var verkligen inte i skick att rida just den hästen, jag var för slut i huvudet för att det skulle bli bra för hästen om jag red den, så jag frågade i gruppen om någon ville byta, vilket gick utan problem. Jag har också erbjudit mig att rida samma typ av häst, när andra i gruppen inte varit helt i form.

Jag är imponerad av de hästar om klarar av att vara ridskolehästar (och dessutom på många olika nivåer från rena nybörjare till ryttare som rider msv rörelser) det är inte ett lätt jobb.
Nej det känner jag aldrig men kan självklart förstå att andra känner så men det är också det man tränar på, att lista ut hur man kan skapa ett samarbete med just den hästen. Det är dålig stil att sucka och ha en avig inställning mot hästen. Man bör göra det bästa utav situationen och lägga allt annat som inte rör hästen åt sidan för att vara närvarande där och då.
 
Nu är det många år sedan jag red på ridskolan. Men jag suckade definitivt över vissa hästar.
På de ridskolorna fanns det hästar som jag inte tycker borde vara där. En häst som många var rädda för då den både bet och sparkade- även personalen.
En häst som ofta bockade och en annan som alltid vägrade vid hoppning. Trots det fick den gå hopplektioner.

Har vänner som är ridlärare idag och de säger ju själva att de är kritiska till hästmaterialet på de skolorna. I ovan exempel tänker jag att de ridakolorna borde ha sålt de hästar som inte trivdes.

Ett problem när jag de sista åren red på ridskola var att jag då red i tävlingsgruppen. Problemet var bara att det inte fanns hästmaterial till att tävla hoppning på den nivå som man gick ut med att gruppen skulle ligga på, tror att man så ca LA. Då förstår jag det suckas om man betalar en extra hög avgift och får ha samma häst hela terminen som hatar att hoppa.

Så i mina fall ovan tyckte jag det sköttes illa från personalens sida.
 
Senast ändrad:
Här är en ridfröken 🙋‍♀️

Och jag blir omåttligt frustrerad när elever inte vill rida "tråkiga" hästar, eller blir brysk och otrevlig mot en häst bara för att man "inte gillar brunte" och därför har kortare tålamod.

Att man blir rädd för att en häst har för stora gångarter så man tappar balansen, är för pigg eller känslig så det inte känns som att man har kontroll och därför inte vill rida sådana hästar - absolut. Det kommer jag ihåg och undviker att göra om närmaste tiden, kanske frågar jag eleven om den börjar känna sig sugen på att prova den hästen igen.

Självklart gör jag mitt bästa för att matcha ihop häst och ryttare bra. Samtidigt sitter jag i en situation där jag har såpass många elever per kväll att alla hästar MÅSTE gå tre pass och ingen får bli halt för då räcker inte hästarna. I mina arbetsuppgifter ingår inte hästrekrytering så jag får vackert sitta i båten och vänta på att det kanske dyker upp ett par fyrbenta kollegor till så småningom så jag kan välja häst till respektive ryttare med än större omsorg. Men i nuvarande situation måste jag välja de minst dåliga alternativen till respektive grupp. Att då ha elever som surar över att de inte bara får rida de två "roligaste" hästarna jämt.... Sorry men ni är 8-9 i grupperna och alla som klarar det måste få rida de där två "kul" hästarna iaf någon gång per termin.

Konceptet på ridskola är att lära sig rida olika hästar. Vill man rida "sin typ" av häst varje gång är egen häst eller medryttarhäst ett bra alternativ. Lektionshästen förtjänar bättre än att ha någon på ryggen som egentligen inte vill rida den. Jag skulle aldrig låta någon rida en häst den inte vill på "pin kiv", hästen förtjänar som sagt så mycket bättre.
Fast när man bara får de svåraste hästarna gång på gång o aldrig en enda gång de som anses ”roligare” kanske det inte är så kul? Rider på en stor ridskola alla hästar fungerar bra utom en. Den har jag nu fått mer än hälften av gångerna denna termin, då är man inte superlycklig och glad när samma namn står där igen. Det är inte ens möjligt att rida övningarna utan man får anpassa anpassa hela tiden. När det finns fler ryttare som kan rida den för så bra är jag inte många är mycket bättre.

jag har inga problem med att rida svårare hästar ibland men när man bara landar i dessa när de dessutom är rätt få i förhållande till de som fungerar. Balans är ordet.
För övrigt hur många privatryttare fortsätter m en häst det inte fungerar med? Köper en som man inte klickar m på provridning?

nog kan man sucka om fel namn står på raden men 99 gånger av 100 agerar man inte på det alls. Men ridskoleryttare får alltså inte bli besviken om man hoppats på en annan häst?
De allra flesta gör inget mer av den sucken precis som man kan sucka över att det ösregnar när man ska rida ut/tävla what ever.
Jag tycker diskussionen är rätt obalanserad och allt och alla dras över samma kam.
Ja man ska vara glad att få rida men någonstans betalar jag också en hög summa pengar och vill också ha ngn form av valuta för det? Får man då gång efter gång en häst som är för svår lär man ju tröttna.
 
Senast ändrad:
Fast när man bara får de svåraste hästarna gång på gång o aldrig en enda gång de som anses ”roligare” kanske det inte är så kul? Rider på en stor ridskola alla hästar fungerar bra utom en. Den har jag nu fått mer än hälften av gångerna denna termin, då är man inte superlycklig och glad när samma namn står där igen. Det är inte ens möjligt att rida övningarna utan man får anpassa anpassa hela tiden. När det finns fler ryttare som kan rida den för så bra är jag inte många är mycket bättre.

jag har inga problem med att rida svårare hästar ibland men när man bara landar i dessa när de dessutom är rätt få i förhållande till de som fungerar. Balans är ordet.
För övrigt hur många privatryttare fortsätter m en häst det inte fungerar med? Köper en som man inte klickar m på provridning?

nog kan man sucka om fel namn står på raden men 99 gånger av 100 agerar man inte på det alls. Men ridskoleryttare får alltså inte bli besviken om man hoppats på en annan häst?
De allra flesta gör inget mer av den sucken precis som man kan sucka över att det ösregnar när man ska rida ut/tävla what ever.
Jag tycker diskussionen är rätt obalanserad och allt och alla dras över samma kam.
Ja man ska vara glad att få rida men någonstans betalar jag också en hög summa pengar och vill också ha ngn form av valuta för det? Får man då gång efter gång en häst som är för svår lär man ju tröttna.
Läste du mitt inlägg eller tar du ut agget du hyser mot din egen ridlärare, på mig?
 
Läste du mitt inlägg eller tar du ut agget du hyser mot din egen ridlärare, på mig?
Nej jag har inget agg mot min ridlärare hon är mkt bra. Jag försöker bara belysa den andra sidan. Jag tycker diskussionen är enkelsidig. Jag har läst vad du skrev och jag förstår att det inte är lätt m matchning av häst ryttare men till det att den som får den svårare nu alltså inte ens sucka utan ska tacksamt ta emot den häst som erbjuds? Som sagt 99 gånger av 100 är nog den enda som sett den sucken den som delar ut hästar.

Hur många ryttare sparkar och är tvär med hästarna för att det blev fel häst? Jag tillbringar en hel del tid håller en hel del lektioner aldrig sett det beteendet för att det blev fel häst?
 
Jag suckade absolut över hästar ibland när jag red på ridskola. Det berodde egentligen aldrig på att jag var besviken eller frustrerad över själva hästen, utan på ridskolan och den som satt upp hästarna. Jag inser I efterhand att jag borde ha slutar rida där mycket tidigare än jag gjorde, det var ingen rolig plats.

Jag suckade när jag fick hästen som ridlärare behövde jaga runt med en långpisk för att den över huvud taget skulle gå framåt. Ridläraren sa själv att hon trodde att det berodde på att hästen förmodligen hade KS.

Jag suckade när jag fick rida ponnyn som bockade oavbrutet hela lektionerna och kastade av barnen från höger till vänster. Ägaren sa själv att det berodde på att den hade ont i ryggen.

Jag suckade när jag såg att ett barn (nybörjare med ledare) jag alltid brukade hjälpa skulle hoppa en häst som var totalt livrädd för bommar. Jag valde att inte hjälpa till den lektionen, och blev istället skrattad åt och en av de större tjejerna gjorde det istället. En stund senare kom barnet in gråtande och helt förkrossad. Jag visste att det skulle hända. Ponnyn var totalt livrädd och om han inte lyckades stanna innan så stack han över hindret istället.

Jag vet att alla brukade sucka när de fick rida hästen som alltid stannade helt blockerad när man red och vägrade gå framåt, gång på gång på gång under en lektion. Ridlärare brukade slå den hästen något enormt för att få den att gå framåt, och jag kan fortfarande se framför mig hur ridläraren grabbar tag i tyglarna och sen slår till hästen med ett spö på rumpan från marken så hårt den bara kan. Genom greppet i tygeln hindras hästen från att gå framåt, samtidigt som den får stryk för att den står still.

Sen fanns det väl mer "normala" gånger jag suckat över hästar, men inget jag kommer ihåg nu.. Det har nog alltid bottnat i att jag känner att jag och ridläraren inte varit på samma plats. Men jag tycker absolut att det kan vara okej att sucka, men aldrig okej att ta ut det på hästen. Det är ju ändå aldrig dens fel, trots allt.
 
Jag blev oerhört illa berörd när jag läste det inlägget på fb. Alla hyllar och jag bara känner att men jag trivs inte med att rida Kalle så jag suckar men varför dra slutsatsen att jag skulle låta det gå ut över Kalle, han har ju inte gjort något fel. Själv vägrade jag att rida 2 hästar på ridskolan när jag red där sist. Ingen av de var särskilt svår på något sätt men den ena förstärkte ett av mina stora problem i ridningen istället för att vänja mig av med det och den andra hade en så svag rygg så den orkade inte komma till arbete i en hälsosam form utan jag satt i en hängmatta, min vän som väger mindre än jag trivdes utmärkt på den hästen. Min ridlärare accepterade detta och jag red inte de hästarna
Inlägget är så äckligt präktigt beskyllande så det riskerar nog snarare att driva bort folk från ridskolorna än något annat. Om man tittar på det inlägget så borde alla som hyllar det gå in på Hästnet och köpa första bästa häst som kommer upp oavsett kategori för alla har vi ju något att lära från alla hästar och det är ju bara vår inställning som är orsaken till om det lyckas eller inte.
 
Här på buke har vi en ridskoleelev tråd, där är vi några användare som skriver hur det gått på de olika lektionerna, lite om vilken typ av häst man hade, hur känslan var osv. Tycker det är kul att läsa om andras upplevelser och följa deras utveckling, även om jag inte kan se den fysiskt.

Jag rider numera enbart på ridskola, rider på en dag med många nybörjare grupper. Grupperna delas in i nivåer från 1-5, där 1 är nybörjare, 2 de som kommit lite längre osv.
Gruppen jag rider i är 3-4, egentligen hör jag hemma i 4-5, men det går att ha kul ändå och lära sig rida bättre.
I och med att jag kan rida vilken häst som helst har det blivit lite att jag fått de hästar, som ej kan gå de andra lektionerna.
Förra terminen red jag i princip enbart en och samma häst, red väldigt få gånger en annan häst. Mot slutet av den terminen fick jag rida en unghäst. Denna unghäst är det bara jag som rider för närvarande den dagen, så det blir väldigt ofta att jag får honom, för att avlasta de andra hästarna som även går de andra lektionerna.

På ett sätt är det både roligt och lite trist på en gång, jag gillar den hästen, väldigt trevlig att rida och det märks att han är fortfarande en unghäst under utveckling. Det jag kan sakna är att rida andra hästar och få lite mer variation, men det sker lite då och då. I hoppningen föredrar jag den här hästen då han är en trygg klippa i hoppningen. I dressyren är han däremot svår, där vill jag ibland rida en annan häst just för att få den här känslan att jag kan rida.

Det har varit gånger när jag haft den här skimmeln, när känslan varit att jag inte kan rida, men så är inte fallet. I detta fall är det att hästen är stel och fortfarande ung. Då kan jag önska att jag hade fått rida en annan häst, där jag kan få känna att jag faktiskt kan rida och fokusera lite mer på min egen ridning än fokusera på hästen. Svårt att förklara inser jag nu.

Summa av kardemumman jag bryr mig egentligen inte vilken häst jag får, försöker göra det bästa av situationen.
 
Nej jag har inget agg mot min ridlärare hon är mkt bra. Jag försöker bara belysa den andra sidan. Jag tycker diskussionen är enkelsidig. Jag har läst vad du skrev och jag förstår att det inte är lätt m matchning av häst ryttare men till det att den som får den svårare nu alltså inte ens sucka utan ska tacksamt ta emot den häst som erbjuds? Som sagt 99 gånger av 100 är nog den enda som sett den sucken den som delar ut hästar.

Hur många ryttare sparkar och är tvär med hästarna för att det blev fel häst? Jag tillbringar en hel del tid håller en hel del lektioner aldrig sett det beteendet för att det blev fel häst?
I mitt fall suckar inte elever för att de fått för svår häst utan för att de fått för långsam/tråkig häst. De som suckar för att det är svårt på gränsen till läskigt berättar och så byter vi häst till nästa gång.

De är rätt sällan oschyssta mot hästarna men visst händer det flera gånger per termin. Jag säger till dem varje gång och förskonat hästar så gott jag kan från den ryttaren. Med resultatet att de får en fattigare utbildning eftersom det inte går att erbjuda dem olika utmaningar på ett hästvänligt sätt för tillfället.

Är jag rätt person att diskutera detta med hur ogina ridlärare ger en omöjliga hästar? Känner inte att jag kan vara den motpart du verkar leta efter.
 

ridelev

Trådstartare
Jag blev oerhört illa berörd när jag läste det inlägget på fb. Alla hyllar och jag bara känner att men jag trivs inte med att rida Kalle så jag suckar men varför dra slutsatsen att jag skulle låta det gå ut över Kalle, han har ju inte gjort något fel. Själv vägrade jag att rida 2 hästar på ridskolan när jag red där sist. Ingen av de var särskilt svår på något sätt men den ena förstärkte ett av mina stora problem i ridningen istället för att vänja mig av med det och den andra hade en så svag rygg så den orkade inte komma till arbete i en hälsosam form utan jag satt i en hängmatta, min vän som väger mindre än jag trivdes utmärkt på den hästen. Min ridlärare accepterade detta och jag red inte de hästarna
Inlägget är så äckligt präktigt beskyllande så det riskerar nog snarare att driva bort folk från ridskolorna än något annat. Om man tittar på det inlägget så borde alla som hyllar det gå in på Hästnet och köpa första bästa häst som kommer upp oavsett kategori för alla har vi ju något att lära från alla hästar och det är ju bara vår inställning som är orsaken till om det lyckas eller inte.
Då är jag inte den enda som blev illa berörd.
Jag tror att det kan leda till att personer inte vågar säga att de tycker en häst är för svår antigen i hantering eller ridning. Ur ett säkerhetsperspektiv känns det helt fel att folk inte borde yppa eller ens tänka att dom inte uppskattar att sitta på eller hantera alla hästar. Samhället idag är också så prestationsbaserat, är det verkligen prestationshets att man ska klara av alla hästar som vi vill ha på dagens ridskolor?
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp