Men anledning av anhörig-tråden: Vänner

[BornAgain]

Jag tänkte på @Wille och vänner... och tänkte bara dela med mig av min erfarenhet

Jag är också en ensam människa - men jag vet att jag har lite "vän-embryon". En gammal kompis som jag reste med hörde halvhjärtat av sig, jag har en hjärtegod ingift släkting, jag har ett syskon, några grannar och ett par personer som jag känner via hundsporten som säkert skulle kunna bli vänner. Men jag märker att jag orkar inte vara vän. Jag kämpar hårt nog för att ta hand om hund och hem och sköta mitt jobb någorlunda. Tanken på att bjuda hem någon!!! Och råddandet när man ska träffa folk. När ska vi träffas, varska vi träffas, vad ska vi göra? Man är god vän innan det är sömlöst

Förr bodde vi så att grannarna bara kvistade över och då gick det liksom inte att hålla dem borta. Det var störigt som faan, men jag slapp våndan av att fatta beslut och att städa för att de inte skulle tycka att det var äckligt hemma hos oss.

När man behöver vänner som mest, känns den där tröskeln innan man lärt känna varandra som svårast att ta sig över. Det är också då man har som svårast att acceptera att folk kan bry sig av ingen annan anledning än att de gör det. Och om man mot förmodan når så långt, så är det jättesvårt att ta emot vänskap och känna att man inte förmår ge tillbaka. Ingen vill ju vara en "energitjuv".

 

[tornblomma]

Jag tänkte på @Wille och vänner... och tänkte bara dela med mig av min erfarenhet

Jag är också en ensam människa - men jag vet att jag har lite "vän-embryon". En gammal kompis som jag reste med hörde halvhjärtat av sig, jag har en hjärtegod ingift släkting, jag har ett syskon, några grannar och ett par personer som jag känner via hundsporten som säkert skulle kunna bli vänner. Men jag märker att jag orkar inte vara vän. Jag kämpar hårt nog för att ta hand om hund och hem och sköta mitt jobb någorlunda. Tanken på att bjuda hem någon!!! Och råddandet när man ska träffa folk. När ska vi träffas, varska vi träffas, vad ska vi göra? Man är god vän innan det är sömlöst

Förr bodde vi så att grannarna bara kvistade över och då gick det liksom inte att hålla dem borta. Det var störigt som faan, men jag slapp våndan av att fatta beslut och att städa för att de inte skulle tycka att det var äckligt hemma hos oss.

När man behöver vänner som mest, känns den där tröskeln innan man lärt känna varandra som svårast att ta sig över. Det är också då man har som svårast att acceptera att folk kan bry sig av ingen annan anledning än att de gör det. Och om man mot förmodan når så långt, så är det jättesvårt att ta emot vänskap och känna att man inte förmår ge tillbaka. Ingen vill ju vara en "energitjuv".

Måste det vara så komplicerat? Nu är jag en person som gillar att bjuda hem folk, laga mat och ordna MEN det är ju ingen krav i en vänskapsrelation.
Tex ikväll ska jag och en granne ta ett glas vin på balkongen. Det innebär noll förberedelse. Hon kommer med ett vinglas i handen, jag möter upp på balkongen. Vi sitter där och umgås en stund. Behöver inte vara så komplicerat tänker jag?

 

[BornAgain]

Måstw det vara så komplicerat? Nu är jag en person som gillar att bjuda hem folk, laga mat och ordna MEN det är ju ingen krav i en vänskapsrelation.
Tex ikväll ska jag och en granne ta ett glas vin på balkongen. Det innebär noll förberedelse. Hon kommer med ett vinglas i handen, jag möter upp på balkongen. Vi sitter där och umgås en stund. Behöver inte vara så komplicerat tänker jag?

Jag tror att det ibland kan vara en del i en depression eller kanske om man har en bokstavs-diagnos (vilket ofta "bara" är en annan personlighetstyp än den "normala" vilket ger en annan tolkningsram i relationer) att man komplicerar saker

 

[Tonto]

Måste det vara så komplicerat? Nu är jag en person som gillar att bjuda hem folk, laga mat och ordna MEN det är ju ingen krav i en vänskapsrelation.
Tex ikväll ska jag och en granne ta ett glas vin på balkongen. Det innebär noll förberedelse. Hon kommer med ett vinglas i handen, jag möter upp på balkongen. Vi sitter där och umgås en stund. Behöver inte vara så komplicerat tänker jag?

Jag kunde komplicera saker förut och tycka att det var otroligt komplicerat att ha vänner. Men har lärt mig att det inte alls behöver vara så, och nu tycker jag att det är asmysigt med opretentiöst oplanerat häng med folk.

 

[tornblomma]

Jag tror att det ibland kan vara en del i en depression eller kanske om man har en bokstavs-diagnos (vilket ofta "bara" är en annan personlighetstyp än den "normala" vilket ger en annan tolkningsram i relationer) att man komplicerar saker

Ja kanske! Jag har själv lite svårt ibland att lägga mig på en ”rimlig nivå”. Det behöver liksom inte vara snittar och årgångsviner en måndag. Även om det är gott

Jag tycker att det kan vara trevligt att lägga ihop typ som ett knytis om man ses lite spontant också!

 

[athena_arabians]

Jag är nog rätt dålig på att orka vårda mina relationer (pga stress och förmodligen en depression jag gått med för länge men jaja) men försöker så gott jag kan. Det är jätteroligt när någon tittar förbi och blir jag bjuden till något tackar jag glatt ja även om jag kanske just då är trött. Jag vet ju att det kommer att bli trevligt bara jag tar mig dit och att jag kommer att ha mer energi efteråt. Ber någon om hjälp försöker jag så gott jag kan.

Nyligen kvistade jag och särbon över till nya grannarna, de bjöd in oss efter att de fått ta syrénskott härifrån. Vi hade med rökta räkor och en flaska vin, de hade gjort en kaka. Vi satt ute i trädgården, supertrevligt och opretentiöst.

 

[Sonic76]

Jag orkar oftast inte med sociala sammanhang
Får tillräckligt på jobbet.
Men jag har ju kollegor som jag räknar som vänner.
Och de bjuder in och jag bjuder in
På lördag ska jag till bästa vännen och gamla kollegan och mysa.
Visst, jag blir helt slut, men jag tycker det är trevligt när jag väl är där.

 

[Hazel]

jag kan också komplicera saker mer än vad som är nödvändigt, men ibland hittar jag andra personer som jag känner mig såpass bekväm med att vi helt enkelt har en vänskap på det sätt som funkar för oss. Med åren har jag nog lärt mig att även om det utifrån kanske inte alls ser ut som "normal" vänskap så är det det eftersom det ger oss bägge någonting. Men jag tror man måste låta sig själv vara bekväm så att säga. Jag har till exempel en vän som jag pratar mycket med över messenger, generellt pratar vi varje dag men det finns inga krav på att alltid svara, har man en dålig dag så låter man bli, har jag en dag då jag vill berätta varje lite grej som händer så gör jag det och jag tänker inte känna mig påfusig för att jag gör det, och om hon inte svarar så vägrar jag tänka att hon är sur eller inte vill prata med mig utan jag tänker att hon har en sämre dag, det finns plats för det också. När vi träffas så gör vi oftast det på nån utflykt, åker till en handelsträdgård eller så, tror aldrig vi bjudit hem varandra för att bara umgås faktiskt.

 

[Görel]

Jag har väldigt många vänner men det är väldigt sällan vi umgås hemma hos någon av oss. Har nog inte haft någon hemma sen i februari då en kompis och jag hade spelkväll. Jag är en person som tycker om att gå ut på lokal så många gånger ses vi på krogen eller på fik. Vi kan också göra saker tillsammans, som utflykter eller utställningar. De senaste åren har vi börjat geocacha.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har precis noll vänner irl. Jag upplevs förmodligen som svår socialt - sval och avvaktande, svarar visserligen på tilltal men håller mig annars på min kant för att jag inte kan de oskrivna reglerna och löper stor risk att begå någon tabbe. Pga det tror jag att de flesta blir avskräckta från att ens försöka, och själv är jag ingen vidare hjälp i sammanhanget pga rädd för att bli ratad när jag väl visar lite mer av vem jag är.

Online funkar det något bättre, där här förutsättningarna annorlunda och man kan oftast pratas vid i den mån man orkar, det gör liksom inget om man inte svarar snabbt. Gjorde man likadant irl så skulle nog många dra slutsatsen att man är sur, oengagerad, etc. och tro att man inte värderar relationen. Det blir jobbigt när man som jag har väldigt lite social energi överhuvudtaget.

Det är många år sen jag bröt med min sista vän, och jag saknar inte personen ifråga, men absolut saknar jag att ha någon att hitta på aktiviteter med. Jag är inte mycket för att sitta och surra över en fika men gör gärna andra saker ihop. Kommunen har föreslagit kontaktperson ett antal gånger men det känns fan inte rätt att ha en person som är anställd för att agera kompis, inte för mig. Så jag lär förbli ensam.

 

[miumiu]

Jag tänker lite såhär.

Vänskapsrelationer bygger ju på att man kan ge och ta. Om man mår väldigt, väldigt dåligt själv kan det vara svårt att "ge". För man är fullt upptagen med att överleva typ. Tyvärr är det ju ofta så att man behöver vänner kanske som allra mest när man är nere på botten. Men det kan vara svårt att skaffa sig nya vänner om man redan är tex. deprimerad.

 

[Sonic76]

Jag tänker lite såhär.

Vänskapsrelationer bygger ju på att man kan ge och ta. Om man mår väldigt, väldigt dåligt själv kan det vara svårt att "ge". För man är fullt upptagen med att överleva typ. Tyvärr är det ju ofta så att man behöver vänner kanske som allra mest när man är nere på botten. Men det kan vara svårt att skaffa sig nya vänner om man redan är tex. deprimerad.

Jag ger oftast för mycket av mig själv så jag blir helt dränerad
Ordet Nej är lite svårhittat ibland

 

[MCP]

Jag har inte så jättemånga vänner och bekanta, jag orkar helt enkelt inte upprätthålla en massa nära kontakter, har inte den energin, så de flesta är sådana som det är ganska kravlöst umgänge med via t.ex. jobb eller hobbyer.
Sedan har jag två vänner som jag kallar mina bästa vänner. Vi hörs i princip dagligen via text, försöker ses en gång i veckan, men ibland blir det längre mellan gångerna. Vi har ett väldigt opretantiöst umgänge, ibland kan det handla om en akut kaffekopp i ett ostädat hem för att man vill få prata av sig, och ibland kan vi t.ex. göra små utflykter. Vi kräver aldrig något av varandra, har man bestämt träff en dag, och någon sedan inte orkar p.g.a. omständigheter så tar vi bara nya tag nästa gång. Vi skulle däremot göra det mesta som står i vår makt för att ställa upp för någon av de andra ifall det behövs.
Dessa människor är sådana jag "hittat" i vuxen ålder, och jag känner jag kan vara mig själv med dem.

 

[Red_Chili]

Just av sådana där anledningar tycker jag det är smidigt att ha hund. Att "träffa vänner" innebär oftast att mötas ute, ta en promenad med hundarna och sedan skiljas åt igen. Ibland kan vi planera in att faktiskt ta en fika eller så, men det är då först när vi lärt känna varandra bättre (och det därmed inte blir så jobbigt).

Att ses hemma "bara sådär" har jag aldrig riktigt förstått mig på och därför känns det jobbigt. Det är ytterst sällan jag träffar människor som är bekväma att vara med utan att ha något direkt planerat.

 

[astronaut]

För mig just nu är det mest min barndomsvän jag är med. Mest för att sedan covid kom så blev jag så pass isolerad att jag till slut isolerade mig helt. Min barndomsvän är den som mer eller mindre släpat mig utanför min lägenhet. Jag är duktig på att isolera mig och känner mig mest som en belastning och därför drar mig undan. VIlket även gjort att jag inte vågat kontakta någon heller..

Även om folk kan få tron om att jag är social i sig är mitt liv väldigt ensamt. Jag har mina djur, kommer ut till stallet en gång i veckan, har sysselsättning två dagar i veckan så mellan det så är jag mest hemma.

 

[warg]

Jag har två vänner som jag räknar som rätt så nära som jag i princip aldrig träffar, och knappt aldrig har träffat heller. Vi bor helt enkelt för långt från varandra. Men vi pratar ofta på messenger och jag tänker ofta att "det måste jag berätta för xx och xx". Iom att vi mest chattar i grupp känns det inte heller som något krav att alltid svara om man inte har tid eller ork. Det är ju extremt kravlöst! Jag har också haft vänner som man kan slänga sig framför tvn med en kväll när man inte orkar något annat, och bara vara. Nu har jag inga såna på nära håll, men ändå vänner jag inte behöver göra mig till för utan kan umgås med utan att det blir så jobbigt. Men visst hängde jag mer med vänner när jag var yngre, särskilt under studietiden.