Övr. dagbok Mensa och dyslexi

nullo-modo

Trådstartare
Gjorde mensas övervakadetest för mer än en månad sedan och fick resultatet sista november och fick 135 eller högre, okej detta fick ju mina tankar att snurra lite men helt hanterbart så i fredags gick jag på min första mensa träff och fick en del svar men desto fler frågor.

Jag börjar från början, i lågstadiet gick jag utredning för dyslexi, vilket jag har.
Läraren jag hade då var inget att hänga i granen, fick ofta höra att den uppgiften var för svår för mig med dyslexi (detta även på ämnen som inte har med läsa och skriva att göra) och vad jag inte kunde bli som vuxen för det skulle bli för svår för mig.

Så redan i lågstadiet blev jag stökig, bråkig, ifrågasättare och brydde mig inte om skolan. Vuxna runt mig tror jag trodde att jag tyckte det var för svår och jag tyckte det inte var någon idé för jag var ju korkad enligt mig själv.
Under träffen träffade jag en som jobbade som lärare på en skola med högintelligenta barn som sa att hur jag var i lågstadiet är typiskt för barn med högt iq.

Mellanstadiet började och ny lärare och jag fortsätte som i lågstadiet och läraren lite bättre då jag inte blev nedtryckt i skona längre.
Tror det är i 4an vi får gå och göra språkförståelse, personen som håller i det är fascinerad och säger att jag har ovanligt stort ordförråd för min ålder (kommer ihåg att hon lade papperna åt sidan och frågade om fler ord än vad som egentligen tillhörde testet). Även detta har jag fått reda på är tecken på hög intelligens hos barn men det togs inte vidare.

Då är vi i högstadiet. Vi får göra olika test för att delas in i tre grupper beroende på hur långt vi kommit och framfart i det ämnet och nytt språk ska väljas.
I matten ska jag enigt testet gå svårare gruppen men lärarna väljer lägsta och ett tredje språk övertalar lärarna mina föräldrar att jag inte ska läsa (ville gå täckenspråk) för det skulle bli för mycket för mig. Resultatet blir frustrerad och understimulerad till tusen och skolkar massor men ingen på skolan tar tag i det, tror inte ens minna föräldrar fick veta.

Varför var det ingen som snappade upp det och inte lät dyslexin spilla över till övriga ämnen, har alltid haft otroligt lätt för matte men fick ingen utmaning i det.

När jag först fick resultatet blev det mycket blandat bland känslorna och visste inte om jag skulle berätta eller inte tills en kompis säger "skryt för tusan" (hon vet att jag inte skryter utan hon vet att hon behöver skriva så för att jag ska öht ska nämna det).
Så lägger ut det på Instagram och får gratis och glada tillrop, berättar för några på jobbet och bara massa gratis och några att det inte förvånar dom:love:.
Sedan kommer gårdagen med uppsittarkväll med släkten på faster sida och jag tar mod till mig att berätta och det blir ifrågasatt, varför har jag då inte godkänt i alla grundämnen från skolan, varför är min högsta utbildning en KY, varför har jag inte pluggat vidare mm mm, tja med tanke på min skolgång ligger nog svaren där:banghead:.

Är just nu allmänt bitter och behöver skriva av mig.
 

nullo-modo:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt
Gjorde mensas övervakadetest för mer än en månad sedan och fick resultatet sista november och fick 135 eller högre, okej detta fick ju mina tankar att snurra lite men helt hanterbart så i fredags gick jag på min första mensa träff och fick en del svar men desto fler frågor.

Jag börjar från början, i lågstadiet gick jag utredning för dyslexi, vilket jag har.
Läraren jag hade då var inget att hänga i granen, fick ofta höra att den uppgiften var för svår för mig med dyslexi (detta även på ämnen som inte har med läsa och skriva att göra) och vad jag inte kunde bli som vuxen för det skulle bli för svår för mig.

Så redan i lågstadiet blev jag stökig, bråkig, ifrågasättare och brydde mig inte om skolan. Vuxna runt mig tror jag trodde att jag tyckte det var för svår och jag tyckte det inte var någon idé för jag var ju korkad enligt mig själv.
Under träffen träffade jag en som jobbade som lärare på en skola med högintelligenta barn som sa att hur jag var i lågstadiet är typiskt för barn med högt iq.

Mellanstadiet började och ny lärare och jag fortsätte som i lågstadiet och läraren lite bättre då jag inte blev nedtryckt i skona längre.
Tror det är i 4an vi får gå och göra språkförståelse, personen som håller i det är fascinerad och säger att jag har ovanligt stort ordförråd för min ålder (kommer ihåg att hon lade papperna åt sidan och frågade om fler ord än vad som egentligen tillhörde testet). Även detta har jag fått reda på är tecken på hög intelligens hos barn men det togs inte vidare.

Då är vi i högstadiet. Vi får göra olika test för att delas in i tre grupper beroende på hur långt vi kommit och framfart i det ämnet och nytt språk ska väljas.
I matten ska jag enigt testet gå svårare gruppen men lärarna väljer lägsta och ett tredje språk övertalar lärarna mina föräldrar att jag inte ska läsa (ville gå täckenspråk) för det skulle bli för mycket för mig. Resultatet blir frustrerad och understimulerad till tusen och skolkar massor men ingen på skolan tar tag i det, tror inte ens minna föräldrar fick veta.

Varför var det ingen som snappade upp det och inte lät dyslexin spilla över till övriga ämnen, har alltid haft otroligt lätt för matte men fick ingen utmaning i det.

När jag först fick resultatet blev det mycket blandat bland känslorna och visste inte om jag skulle berätta eller inte tills en kompis säger "skryt för tusan" (hon vet att jag inte skryter utan hon vet att hon behöver skriva så för att jag ska öht ska nämna det).
Så lägger ut det på Instagram och får gratis och glada tillrop, berättar för några på jobbet och bara massa gratis och några att det inte förvånar dom:love:.
Sedan kommer gårdagen med uppsittarkväll med släkten på faster sida och jag tar mod till mig att berätta och det blir ifrågasatt, varför har jag då inte godkänt i alla grundämnen från skolan, varför är min högsta utbildning en KY, varför har jag inte pluggat vidare mm mm, tja med tanke på min skolgång ligger nog svaren där:banghead:.

Är just nu allmänt bitter och behöver skriva av mig.
Släkten är värst.. :( Jag beklagar för hur de uppträdde mot dig! Men vad skönt att du äntligen har fått svar på så gamla frågor :love:
 
Känner igen det där, de med diverse diagnoser blev ”curlade” och skulle absolut inte utmanas.

I nian fick vi en svenskalärare "importerad" från ett närliggande gymnasium (hon hade alltså bara vår klass och gymnasieelever). Det var en nödlösning och hon började undervisa oss halvvägs in i höstterminen, innan dess hade vi haft en vikarie. Det första den här läraren gjorde, var att höja mig till VG och sänka min kompis till ett G. Min kompis var ju såklart rasande men jag blev riktigt lättad, för jag hade större ordförråd, bättre läsförståelse, bättre grammatik och skrev helt enkelt bättre texter. Sen blev läraren sjukskriven, vi fick en ny lärare som genast ändrade tillbaka betygen och jag fick kämpa för att få mitt VG i slutbetyg. Samtidigt fick min kompis (som jag ofta behövde hjälpa) ett MVG som hon definitivt inte förtjänade.

I gymnasiet hade jag en tjej som verkligen inte kunde någonting. Hon förstod inte ens varför hon inte fick kopiera text rakt av (dvs, plagiera). Vi låg precis efter varann på klasslistan så hamnade nästan alltid tillsammans vid grupparbeten. När jag inte ville göra allting åt henne (då menar jag allt, dvs bara ge henne en lapp att läsa innantill vid redovisning) var jag elak. Inte bara enligt henne utan hela klassen tyckte att jag var hemsk som inte hjälpte henne. För hon hade minsann adhd så hon kunde inte göra skoluppgifter.

Jag förstår att man ibland får anpassa uppgifterna lite, men dessa tjejerna fick sina betyg gratis eftersom andra tyckte synd om dem. Det är många som verkar tänka "stackars lilla idiot" så fort man nämner inlärningssvårigheter. Jag har själv en add-diagnos och blir väldigt ofta dumförklarad. :meh:
 

nullo-modo

Trådstartare
Ifrågasatt blir du av folk som inte förstår skillnaden.

Det är tråkigt att utbildning inte kan ha en mer individuell inriktning, men det är glädjande att du vågar "skryta". Det är helt rätt.
Säkert som du skriver, trodde först att förstå skillnaden skulle finnas just där då den sidan har en del chalmerister.
 

nullo-modo

Trådstartare
Släkten är värst.. :( Jag beklagar för hur de uppträdde mot dig! Men vad skönt att du äntligen har fått svar på så gamla frågor :love:
Ja det är riktigt skönt.
Hittade även svar på många andra saker som hur jag är även nu som vuxen. Träffade helt underbara människor:love: och hade intressanta diskussioner, längtar redan till nästa träff.
 
Säkert som du skriver, trodde först att förstå skillnaden skulle finnas just där då den sidan har en del chalmerister.
Det kanske snarare gör att vissa har svårare att förstå. Det är så självklart att gå vidare om man har kapacitet att allt annat är otänkbart. Har man då själv inte haft några hinder att övervinna behöver man hjälp att starta upp fantasiavdelningen.

För den delen är det inte säkert du vill göra allt du kan göra :)
 
Jag har särbegåvade barn så jag förstår dig! Jag har haft en otrolig tur att de har fått lärare som förstår dem. Så viktigt. Jag kan bara ana hur mycket du har kämpat. Strunta i dom dumma släktingarna!
 
Einstein var enligt många dyslektiker liksom Leonardo da Vinci och Thomas Edison. Nu är väl inte alla genier dyslektiker ;) men att en del synapser i hjärnan skickar lite fel signaler har noll och inget med intelligens att göra. Numera har man lite bättre koll, jag vet att man tex kan göra teoriprovet för körkort, liksom saltentor muntligt. Liksom mer avancerade studier.
 
Jag har dyslexi och Synestesi. Vet dock inte om det är kopplat till mitt höga IQ. Brukar ligga i segmentet för de 0,2 till 0,1 mest inteligenta, Eller på annat sätt intelligentare än 99,8% till 99,9% av befolkningen. Men det visar inget om hur du är som person eller hur du mår.

Jag tror att det kan vara kopplat till förändringar i hjärnstrukturen som på vissa sätt är bra för en och andra är dåliga.
 
Gjorde mensas övervakadetest för mer än en månad sedan och fick resultatet sista november och fick 135 eller högre, okej detta fick ju mina tankar att snurra lite men helt hanterbart så i fredags gick jag på min första mensa träff och fick en del svar men desto fler frågor.

Jag börjar från början, i lågstadiet gick jag utredning för dyslexi, vilket jag har.
Läraren jag hade då var inget att hänga i granen, fick ofta höra att den uppgiften var för svår för mig med dyslexi (detta även på ämnen som inte har med läsa och skriva att göra) och vad jag inte kunde bli som vuxen för det skulle bli för svår för mig.

Så redan i lågstadiet blev jag stökig, bråkig, ifrågasättare och brydde mig inte om skolan. Vuxna runt mig tror jag trodde att jag tyckte det var för svår och jag tyckte det inte var någon idé för jag var ju korkad enligt mig själv.
Under träffen träffade jag en som jobbade som lärare på en skola med högintelligenta barn som sa att hur jag var i lågstadiet är typiskt för barn med högt iq.

Mellanstadiet började och ny lärare och jag fortsätte som i lågstadiet och läraren lite bättre då jag inte blev nedtryckt i skona längre.
Tror det är i 4an vi får gå och göra språkförståelse, personen som håller i det är fascinerad och säger att jag har ovanligt stort ordförråd för min ålder (kommer ihåg att hon lade papperna åt sidan och frågade om fler ord än vad som egentligen tillhörde testet). Även detta har jag fått reda på är tecken på hög intelligens hos barn men det togs inte vidare.

Då är vi i högstadiet. Vi får göra olika test för att delas in i tre grupper beroende på hur långt vi kommit och framfart i det ämnet och nytt språk ska väljas.
I matten ska jag enigt testet gå svårare gruppen men lärarna väljer lägsta och ett tredje språk övertalar lärarna mina föräldrar att jag inte ska läsa (ville gå täckenspråk) för det skulle bli för mycket för mig. Resultatet blir frustrerad och understimulerad till tusen och skolkar massor men ingen på skolan tar tag i det, tror inte ens minna föräldrar fick veta.

Varför var det ingen som snappade upp det och inte lät dyslexin spilla över till övriga ämnen, har alltid haft otroligt lätt för matte men fick ingen utmaning i det.

När jag först fick resultatet blev det mycket blandat bland känslorna och visste inte om jag skulle berätta eller inte tills en kompis säger "skryt för tusan" (hon vet att jag inte skryter utan hon vet att hon behöver skriva så för att jag ska öht ska nämna det).
Så lägger ut det på Instagram och får gratis och glada tillrop, berättar för några på jobbet och bara massa gratis och några att det inte förvånar dom:love:.
Sedan kommer gårdagen med uppsittarkväll med släkten på faster sida och jag tar mod till mig att berätta och det blir ifrågasatt, varför har jag då inte godkänt i alla grundämnen från skolan, varför är min högsta utbildning en KY, varför har jag inte pluggat vidare mm mm, tja med tanke på min skolgång ligger nog svaren där:banghead:.

Är just nu allmänt bitter och behöver skriva av mig.
Men vad faan.........:rage:
 
Skolan var iprincip helt värdelös på många punkter. Och dessa eviga grupparbeten :rage:

Högintelligenta klarar sig ofta sämre i skolan än de som är mer ”normala”.

De som uttryckt sig så och ifrågasatt i din släkt har helt enkelt noll koll och bristande sympati.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Att komma till start

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp