Mentala dörrar

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag har aldrig tidigare råkat ut för någon ridolycka på det här sättet som jag gjorde nu, och jag är smärtsamt medveten om att jag inte vet hur jag kommer att reagera när jag ska sitta upp på en häst igen...

Tidigare i mitt liv så har det bara inte funnits i min verklighetsbild att jag skulle kunna skada mig av ridningen. Alltså – det är ju klart att jag vet att man kan skada sig och att jag varit med om folk som gjort det. Men det har ju aldrig hänt MIG och aldrig blivit verklighet för MIG på något sätt. Nu är det däremot en ny mental dörr som har öppnat sig inom mig: möjligheten att jag kan bli rejält skadad av att jag rider. Plötsligt är det möjligt, på ett sätt det inte har varit förut. Nu VET jag i bakhuvudet att jag varje gång jag sitter upp på en häst, så riskerar jag att bli konvalescent för många månader framöver. Och varje gång jag sitter upp måste jag välja att jag tycker att det är värt det...

Jag känner mig inte alls bekväm med tanken på vad den insikten (nojan) eventuellt skulle kunna medföra... :(

Å ena sidan tänker jag att vägen tillbaks till sadeln (och till ett stabilt sinne) egentligen borde börja med att jag skulle öva falltekniker och att prova på att ramla av igen. Annars är det väl lätt hänt att min hjärna automatiskt förknippar avramling med toksmärta och invaliditet, och det kan jag ju säga på en gång att det kommer INTE att göra mig till en bra ryttare! Men samtidigt inser jag att jag aldrig frivilligt skulle ge mig in på en sån sak. För en annan mental dörr som öppnat sig för mig är att jag nu är gammal och skröplig. Jag har inte sett på mig själv på det viset förut – jag har ju alltid mer eller mindre bara studsat upp igen när jag ramlat av och känt det som att jag har en ”stabil” kropp, trots alla mina tidigare skavanker. Nu känner jag mig plötsligt 85 år gammal och bräcklig. Törs jag ens gå ut när det är is ute längre?... Jag vet inte. Det här med att jag går sönder är ännu en ny mental dörr som öppnats och en ny självbild att förhålla mig till.

Mina närmaste är dessutom inte särskilt förtjusta i att jag rider. Och nu har dom använt min skada till att bombardera mig med hur idiotiskt dom tycker att det är att jag rider, hur mycket jag kommer skada mig nästa gång jag sitter upp på en häst och att det här var ”varningen” och att nästa gång det händer nånting kommer det bara att bli värre. När jag hela tiden tjurskalligt hävdar att jag SKA rida igen, så gör dom miner och försöker bre på mer och mer med hur farligt det är, hur illa jag kommer göra mig och vilken idiot jag är.
Tack för det stödet liksom. :meh:

Jag är visserligen en tjurskallig envis motvallskärring som är van vid att göra tvärtemot vad alla andra tycker. Men samtidigt så är jag inte så hårdhudad att jag är helt oberörd. Klart att jag bryr mig om vad mina närmaste tycker och vad dom säger. Men jag VILL INTE ha deras oro och rädsla! Jag är så förbannad över att dom beter sig så jävla respektlöst och öser över all sin rädsla och oro på mig, och försöker på alla sätt att dra ner mig till deras rädslenivå genom att försöka få mig att känna skuld och skam över att jag råkar ha en passion för ridning. :banghead:
Jag vill definitivt inte öppna den mentala dörren för att ta emot deras oro, men kan jag verkligen stå emot så att inte en enda droppe av deras rädsla och oro lyckas ta sig in innanför mina murar?....

Jag insåg dock ganska snart efter olyckan att jag inte kommer att hoppa igen. Tur att jag åtminstone ”hann” hoppa lite extra i tre terminer, och få prova på hur det var att utvecklas åtminstone en liten aning i hoppningen, och till och med få vara med på en klubbtävling. För det kommer aldrig hända igen. Och den dröm jag haft sen jag var 20 – att få rida en fälttävlan – har jag slutligen med sorg i hjärtat satt spiken i kistan på och begravt. Nånstans har faktiskt den drömmen fortfarande levt i ett litet hopp om att få bli verklighet en dag, men nu är den helt död.

Jag skulle vilja ge alla rådet att inte skjuta upp sina drömmar, utan verkligen satsa allt man kan för att förverkliga dom innan det är för sent. Men vem fan lyssnar på råd... Jag får använda sorgen och insikten till att försöka hitta andra drömmar hos mig själv som jag kan förverkliga innan det också blir försent.

Jag har varit och hälsat på på ridskolan igen, och jag märker att jag är tillbaks i ett läge där jag är tveksam till om jag verkligen vill ha det ridskolan kan erbjuda. Jag var riktigt i gasen där innan olyckan och hade lyckats hitta glädjen i ridningen på ridskolans villkor. Men nu känns det som att jag nu ännu mer än förut skulle vilja ha tre av dom saker som ridskolan som det är nu inte kan tillhandahålla:
- tryggheten att få rida på och lära känna en och samma häst - dvs utveckla relationen till en individ
- att ha en större variation och flexibilitet i ridningen och kunna jobba hårt eller bara lalla runt, jobba uppsuttet eller avsuttet – allt efter känsla och dagsform
- att få rida en häst som är ”min typ”, som jag gillar och tycker är riktigt rolig att rida på – dvs en personlighet som det verkligen klickar med

Jag anmälde mig trots allt till nästa termin på ridskolan. Men än så länge vet jag inte hur det kommer bli. Det känns som ett blankt blad – som att det kan utvecklas åt vilket håll som helst. Det skulle förstås vara väldigt roligt att komma tillbaks till det flow och den känsla jag var i innan jag skadade mig. Men kanske har fel mentala dörrar öppnats nu - kanske kommer jag att behöva någon annan lösning för att ta mig tillbaks igen. Jag måste kanske förbereda mig på att kasta hela terminsavgiften i sjön... Den som lever får se.
 

Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Nu när jag varit sjuk inser jag hur ensam jag är. Ingen mer än min syster hör av sig.. Det finns nog de som inte ens har de så jag...
2
Svar
24
· Visningar
1 827
Senast: Nepenthe
·
  • Artikel
Dagbok Har haft ett jättebra samtal idag med psykolog på företagshälsovården. Vi pratade om allt möjligt; min fysiska och mentala hälsa, PTSD...
Svar
0
· Visningar
446
Senast: Sasse
·
  • Artikel
Dagbok I hela mitt liv har jag lidit av prestationsångest och en känsla av att aldrig prestera tillräckligt bra. Inte ens när jag innerst inne...
Svar
4
· Visningar
580
Senast: Cosinus
·
L
  • Artikel
Dagbok Idag är det min födelse dag. Det känns bara helt sjukt. Jag kommer fort farande håg när jag skulle fylla 15 och jag var in lagd på bup...
2 3
Svar
47
· Visningar
3 568

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp