Till en av dom kurser inom personlig utveckling som jag ska gå så har jag fått en förberedande fråga:
”Vad upplever du är dina största känslomässiga eller beteendemässiga hinder i livet?”
Vad skulle du själv svara på den frågan?
Jag har gått och funderat på den ett tag nu, och det finns en hel del att tänka på kring den, även om jag nog redan från början kan peka på vilket område det handlar om. Eller rättare sagt - från början hade jag flera områden jag funderade kring, men det har nog kokat ihop till ett som är hyfsat sammanhängande. Tror jag.
I flera av de kurser jag har gått så nämns vikten av att diskutera med vänner kring de funderingar och reaktioner som dyker upp under arbetet. Men mina vänner är inte så intresserade av personlig utveckling... Många tittar på mig med ett uttryck som ser ut som en blandning av skräck och att dom har sett ett ufo när jag nämner mitt intresse. Så jag försöker skriva ner mina reflektioner istället.
Men då kan jag förstås inte låta bli att fundera över vad det är som gör att jag är intresserad av ett område som de flesta andra jag känner inte är intresserade av. När jag råkar berätta för folk att jag rider så brukar jag inte få samma reaktioner - det är ett samtalsämne som det tydligen går att mingelsnacka lite lättsamt om för de flesta. Nån slags hästupplevelse verkar de flesta kunna relatera till i alla fall. Men personlig utveckling är tydligen obehagligt.
Jag har också haft ett väldigt stort motstånd mot att vara nyfiken på mig själv och arbeta med mig själv tidigare, så jag förstår ju att det är konstigt. Mitt intresse för ämnet tog fart efter att jag förlorade min hälsa på grund av stress. Jag insåg att god hälsa kan bygga på mer än bara rätt kost och motion, och för att slippa gå omkring och må dåligt var jag tillslut tvungen att närma mig det här obehagliga området. Jag funderar på om det inte är just så det är – personlig utveckling är något man ägnar sig åt om man mer eller mindre har tvingats till det för att man mår så dåligt eller har det så dåligt att man helt enkelt bara måste förändra. För inte är det väl något man i vanliga fall uppmuntras till att utforska och vara nyfiken på bara för skojs skull?...
Fast jag har å andra sidan varit intresserad av beteenden ända sen jag var liten. Jag satt ofta och funderade på varför folk gjorde si eller så, försökte hitta förklaringar till olika beteenden och studerade min omgivning. Jag var väldigt tystlåten som barn, så jag hade gott om tid på mig att sitta lite avsides och studera andra och fundera över beteendemönster.
Kanske är det också orsaken till att jag inte riktigt förstod den personaldag vi hade nu senast på jobbet. Där skulle vi arbeta med dom här gamla ”personlighetstyperna” som lyfts fram lite då och då på personalkonferenser. Jag har utsatts för flera olika modeller – förra gången var det Myers-Briggs, den här gången var det fyra olika färger som fick representera fyra olika personlighetstyper (DISC-modellen). Och jag förstår bara inte poängen med dom. Jag kan inte låta bli att få kopplingar till den antika temperamentsläran (sangviniker, koleriker, flegmatiker och melankoliker) som Hippokrates tåtade ihop för långt över 2000 år sen, och som jag trodde att vi hade räknat ut by now...
Dels så är det såvitt jag förstår inte vetenskapligt baserat. Dels så förstår jag inte vad det egentligen är tänkt att det ska GE, vid användning i grupp? Och dels så tycker jag tvärtom att det göder fördomsskapande, om man påstår att människor kan delas in i fyra grundtyper.
Möjligtvis tycker jag att det eventuellt kan vara intressant att göra olika tester för sig själv, för att få lite olika dimensioner på sin självuppfattning. Och att man då är medveten om att testerna är ovetenskapliga och endast belyser en liten skärva av ens personlighet. Men att använda persontypstester för gruppövningar eller ännu värre rekryteringar, nä det är jag mycket skeptisk till!
Jag försökte fråga några som uppskattade övningen vad dom tyckte att den gav, och svaren verkade kretsa kring att det blev lättare att förstå andras beteenden och olikheter människor emellan. Fast för mig är det så självklart sedan länge att människor är olika, har olika drivkrafter och att personligheter är så pass komplexa att de inte kan beskrivas genom att delas upp i fyra typer, så det kanske är därför det inte ger mig något utan jag bara är kritisk istället...
Förhoppningsvis var det några som kunde ta till sig något bra av det i alla fall. Själv blev jag lite besviken. Det var sagt att bli en dag som skulle arbeta med kulturen på arbetsplatsen, istället blev jag bara klassad som en ”gul” person. Jahapp.
(Fast det som jag tycker är roligast med dylika övningar är att jag egentligen aldrig passar in i någon uppgjord roll. Det var några som höjde på ögonbrynen när jag blev klassad som gul, men å andra sidan kunde jag inte placeras i någon annan färg heller. Och samma sak var det när vi gjorde Myers-Briggs – jag låg i mitten på alla skalor, det enda jag var solklar på var att jag var introvert, men det lyckas jag inte med att få varken mina dåvarande eller nuvarande arbetskamrater att förstå överhuvudtaget!... )
I alla fall, mitt svar på den inledande frågan i det här blogginlägget får nog bli att jag är en ”people pleaser” (finns det något bra ord för det på svenska?). - Jag tycker att det är jätteobehagligt med konflikter och kritik. Jag har för dåligt självförtroende, så ibland orkar jag inte hävda det utrymme jag egentligen skulle behöva ta. Och så har jag svårt att tro att människor kan tycka om mig.
”Vad upplever du är dina största känslomässiga eller beteendemässiga hinder i livet?”
Vad skulle du själv svara på den frågan?
Jag har gått och funderat på den ett tag nu, och det finns en hel del att tänka på kring den, även om jag nog redan från början kan peka på vilket område det handlar om. Eller rättare sagt - från början hade jag flera områden jag funderade kring, men det har nog kokat ihop till ett som är hyfsat sammanhängande. Tror jag.
I flera av de kurser jag har gått så nämns vikten av att diskutera med vänner kring de funderingar och reaktioner som dyker upp under arbetet. Men mina vänner är inte så intresserade av personlig utveckling...
Många tittar på mig med ett uttryck som ser ut som en blandning av skräck och att dom har sett ett ufo när jag nämner mitt intresse. Så jag försöker skriva ner mina reflektioner istället.Men då kan jag förstås inte låta bli att fundera över vad det är som gör att jag är intresserad av ett område som de flesta andra jag känner inte är intresserade av. När jag råkar berätta för folk att jag rider så brukar jag inte få samma reaktioner - det är ett samtalsämne som det tydligen går att mingelsnacka lite lättsamt om för de flesta. Nån slags hästupplevelse verkar de flesta kunna relatera till i alla fall. Men personlig utveckling är tydligen obehagligt.
Jag har också haft ett väldigt stort motstånd mot att vara nyfiken på mig själv och arbeta med mig själv tidigare, så jag förstår ju att det är konstigt. Mitt intresse för ämnet tog fart efter att jag förlorade min hälsa på grund av stress. Jag insåg att god hälsa kan bygga på mer än bara rätt kost och motion, och för att slippa gå omkring och må dåligt var jag tillslut tvungen att närma mig det här obehagliga området. Jag funderar på om det inte är just så det är – personlig utveckling är något man ägnar sig åt om man mer eller mindre har tvingats till det för att man mår så dåligt eller har det så dåligt att man helt enkelt bara måste förändra. För inte är det väl något man i vanliga fall uppmuntras till att utforska och vara nyfiken på bara för skojs skull?...
Fast jag har å andra sidan varit intresserad av beteenden ända sen jag var liten. Jag satt ofta och funderade på varför folk gjorde si eller så, försökte hitta förklaringar till olika beteenden och studerade min omgivning. Jag var väldigt tystlåten som barn, så jag hade gott om tid på mig att sitta lite avsides och studera andra och fundera över beteendemönster.
Kanske är det också orsaken till att jag inte riktigt förstod den personaldag vi hade nu senast på jobbet. Där skulle vi arbeta med dom här gamla ”personlighetstyperna” som lyfts fram lite då och då på personalkonferenser. Jag har utsatts för flera olika modeller – förra gången var det Myers-Briggs, den här gången var det fyra olika färger som fick representera fyra olika personlighetstyper (DISC-modellen). Och jag förstår bara inte poängen med dom. Jag kan inte låta bli att få kopplingar till den antika temperamentsläran (sangviniker, koleriker, flegmatiker och melankoliker) som Hippokrates tåtade ihop för långt över 2000 år sen, och som jag trodde att vi hade räknat ut by now...
Dels så är det såvitt jag förstår inte vetenskapligt baserat. Dels så förstår jag inte vad det egentligen är tänkt att det ska GE, vid användning i grupp? Och dels så tycker jag tvärtom att det göder fördomsskapande, om man påstår att människor kan delas in i fyra grundtyper.
Möjligtvis tycker jag att det eventuellt kan vara intressant att göra olika tester för sig själv, för att få lite olika dimensioner på sin självuppfattning. Och att man då är medveten om att testerna är ovetenskapliga och endast belyser en liten skärva av ens personlighet. Men att använda persontypstester för gruppövningar eller ännu värre rekryteringar, nä det är jag mycket skeptisk till!
Jag försökte fråga några som uppskattade övningen vad dom tyckte att den gav, och svaren verkade kretsa kring att det blev lättare att förstå andras beteenden och olikheter människor emellan. Fast för mig är det så självklart sedan länge att människor är olika, har olika drivkrafter och att personligheter är så pass komplexa att de inte kan beskrivas genom att delas upp i fyra typer, så det kanske är därför det inte ger mig något utan jag bara är kritisk istället...
Förhoppningsvis var det några som kunde ta till sig något bra av det i alla fall. Själv blev jag lite besviken. Det var sagt att bli en dag som skulle arbeta med kulturen på arbetsplatsen, istället blev jag bara klassad som en ”gul” person. Jahapp.
(Fast det som jag tycker är roligast med dylika övningar är att jag egentligen aldrig passar in i någon uppgjord roll. Det var några som höjde på ögonbrynen när jag blev klassad som gul, men å andra sidan kunde jag inte placeras i någon annan färg heller. Och samma sak var det när vi gjorde Myers-Briggs – jag låg i mitten på alla skalor, det enda jag var solklar på var att jag var introvert, men det lyckas jag inte med att få varken mina dåvarande eller nuvarande arbetskamrater att förstå överhuvudtaget!...
)I alla fall, mitt svar på den inledande frågan i det här blogginlägget får nog bli att jag är en ”people pleaser” (finns det något bra ord för det på svenska?). - Jag tycker att det är jätteobehagligt med konflikter och kritik. Jag har för dåligt självförtroende, så ibland orkar jag inte hävda det utrymme jag egentligen skulle behöva ta. Och så har jag svårt att tro att människor kan tycka om mig.
