Min älskade lilla katt är borta. Håller på att gå sönder i hjärtat.

KattenKatten

Trådstartare
Min finaste älskade lilla katt vid namn Katten fick somna in igår.
Det gick lugnt och fint till men nu gråter jag floder. Hur hanterar man att ens älskade katt inte finns mer?

Jag kom in i Kattens liv för tio år sedan när han redan var fem år gammal och jag flyttade in hos honom och min dåvarande pojkvän. Efter sju år flyttade sambon ut och kvar i lägenheten var jag och Katten. Det kändes som att Katten valde mig redan innan vi blev ensamma och jag har älskat honom villkorslöst från början och allt har kretsat kring honom och hans välmående. Jag var helt övertygad om att han skulle leva tills han var tjugo minst.
Denna dag skulle liksom aldrig komma, inte på ett väldigt långt tag.

Han blev 15 år gammal och har under årens lopp fått dras med diverse problem. Avslagna tänder som fått rotfyllas, benbrott som lagats, spondylos i ryggen som behandlats med smärtstillande i omgångar. Allt har han klarat av galant och glatt levt vidare. Men nu när njurarna började ge vika ordentligt, trots ett trekvarts år av strikt njurdiet, och han för andra gången sedan oktober förra året åt mindre och mindre, fick problem med förstoppning och dessutom tappade massor i vikt så kände jag att det fick vara nog. Han hade kommit att hata att gå till veterinären de senaste åren, något han tyckte var lite spännande förr, och jag ville inte plåga honom mer med det. Vi var där och tog ett blodprov för några veckor sedan som visade på ytterligare förhöjda njurvärden. Jag och veterinärerna både på Blå Stjärnan där han legat inne på dropp i höstas och hos min husveterinär var överens. Hans tid var kommen helt enkelt.

Hans veterinär, samma han haft hela livet, kom hem till oss och min älskade katt fick somna in fridfullt hemma på sängen, och jag höll i honom hela tiden och viskade till honom, så som jag viskat varje kväll innan vi somnade tillsammans; -"Jag älskar dig Katten. Jag älskar dig mest av allt i hela världen".

Jag kan inte med ord beskriva den oerhörda saknad jag känner nu. Har gått och bölat i omgångar hela dagen idag, pratat med vänner i telefon och på gården och läst ett otal trådar om människor som förlorat sina katter och har absolut funnit tröst i de svar jag har fått genom det. Men det är ändå så svårt att förstå hur i all världen jag ska kunna komma över detta, hur jag någonsin ska kunna älska en annan katt i framtiden så som jag älskar min fina Katten. Det känns helt abstrakt och omöjligt att förstå. Och jag är skiträdd för sorgen som jag inte kan föreställa mig hur stor den kommer kunna att bli.

Jag var nämligen inte lika ledsen igår innan och efter det hände utan det infann sig en total frid kring min gamla sjuka katt, ett lugn som höll sig hela dagen när han låg bredvid mig ute på gräsmattan på gården och bara hade det så bra han kunde. Han gick och drack, bytte plats några gånger, hälsade på grannens kattungar och verkade rätt ok med livet ändå. Friden fanns kvar när vi låg en sista gång på sängen och han buffade på mig och snusade med sin lilla nos mot mitt bröst tills veterinären knackade på dörren.
Och under tiden han somnade in och efteråt var det så lugnt och stillsamt. Jag höll honom tätt intill mig en lång stund efteråt och sen virade jag in honom i en sjal, han var som en liten boll, nästan som en kattunge, och bar ner honom till veterinärens bil där jag lade honom i hans lilla bur och så fick han åka iväg.
Jag var så rädd att jag skulle ha svårt att somna utan honom på min arm så som vi hade somnat tillsammans varje kväll de senaste fem åren, och att jag skulle vakna förtvivlad över att han inte var där. Men det var inte riktigt så. Inte förrän jag gick upp och var i lägenheten själv ett tag förstod jag på riktigt vad som hänt.
Det var då jag gick sönder.

Nu tampas jag så otroligt med känslorna och gråter efter honom, mitt allt, det viktigaste i livet. Jag har ingen man, inga barn, men jag hade honom och vi älskade varandra gränslöst.

Varför blev det såhär?

Sov gott älskade Katten. :heart

http://i558.photobucket.com/albums/...n_zpshdbx53vo.jpg?1467766654310&1467766654874

23/6 2001 - 4/7 2016
 
Min finaste älskade lilla katt vid namn Katten fick somna in igår.
Det gick lugnt och fint till men nu gråter jag floder. Hur hanterar man att ens älskade katt inte finns mer?

Jag kom in i Kattens liv för tio år sedan när han redan var fem år gammal och jag flyttade in hos honom och min dåvarande pojkvän. Efter sju år flyttade sambon ut och kvar i lägenheten var jag och Katten. Det kändes som att Katten valde mig redan innan vi blev ensamma och jag har älskat honom villkorslöst från början och allt har kretsat kring honom och hans välmående. Jag var helt övertygad om att han skulle leva tills han var tjugo minst.
Denna dag skulle liksom aldrig komma, inte på ett väldigt långt tag.

Han blev 15 år gammal och har under årens lopp fått dras med diverse problem. Avslagna tänder som fått rotfyllas, benbrott som lagats, spondylos i ryggen som behandlats med smärtstillande i omgångar. Allt har han klarat av galant och glatt levt vidare. Men nu när njurarna började ge vika ordentligt, trots ett trekvarts år av strikt njurdiet, och han för andra gången sedan oktober förra året åt mindre och mindre, fick problem med förstoppning och dessutom tappade massor i vikt så kände jag att det fick vara nog. Han hade kommit att hata att gå till veterinären de senaste åren, något han tyckte var lite spännande förr, och jag ville inte plåga honom mer med det. Vi var där och tog ett blodprov för några veckor sedan som visade på ytterligare förhöjda njurvärden. Jag och veterinärerna både på Blå Stjärnan där han legat inne på dropp i höstas och hos min husveterinär var överens. Hans tid var kommen helt enkelt.

Hans veterinär, samma han haft hela livet, kom hem till oss och min älskade katt fick somna in fridfullt hemma på sängen, och jag höll i honom hela tiden och viskade till honom, så som jag viskat varje kväll innan vi somnade tillsammans; -"Jag älskar dig Katten. Jag älskar dig mest av allt i hela världen".

Jag kan inte med ord beskriva den oerhörda saknad jag känner nu. Har gått och bölat i omgångar hela dagen idag, pratat med vänner i telefon och på gården och läst ett otal trådar om människor som förlorat sina katter och har absolut funnit tröst i de svar jag har fått genom det. Men det är ändå så svårt att förstå hur i all världen jag ska kunna komma över detta, hur jag någonsin ska kunna älska en annan katt i framtiden så som jag älskar min fina Katten. Det känns helt abstrakt och omöjligt att förstå. Och jag är skiträdd för sorgen som jag inte kan föreställa mig hur stor den kommer kunna att bli.

Jag var nämligen inte lika ledsen igår innan och efter det hände utan det infann sig en total frid kring min gamla sjuka katt, ett lugn som höll sig hela dagen när han låg bredvid mig ute på gräsmattan på gården och bara hade det så bra han kunde. Han gick och drack, bytte plats några gånger, hälsade på grannens kattungar och verkade rätt ok med livet ändå. Friden fanns kvar när vi låg en sista gång på sängen och han buffade på mig och snusade med sin lilla nos mot mitt bröst tills veterinären knackade på dörren.
Och under tiden han somnade in och efteråt var det så lugnt och stillsamt. Jag höll honom tätt intill mig en lång stund efteråt och sen virade jag in honom i en sjal, han var som en liten boll, nästan som en kattunge, och bar ner honom till veterinärens bil där jag lade honom i hans lilla bur och så fick han åka iväg.
Jag var så rädd att jag skulle ha svårt att somna utan honom på min arm så som vi hade somnat tillsammans varje kväll de senaste fem åren, och att jag skulle vakna förtvivlad över att han inte var där. Men det var inte riktigt så. Inte förrän jag gick upp och var i lägenheten själv ett tag förstod jag på riktigt vad som hänt.
Det var då jag gick sönder.

Nu tampas jag så otroligt med känslorna och gråter efter honom, mitt allt, det viktigaste i livet. Jag har ingen man, inga barn, men jag hade honom och vi älskade varandra gränslöst.

Varför blev det såhär?

Sov gott älskade Katten. :heart

http://i558.photobucket.com/albums/...n_zpshdbx53vo.jpg?1467766654310&1467766654874

23/6 2001 - 4/7 2016
Hu, man ska inte läsa sånt här när man är trött och blöthjärtad som jag är. Nu sitter jag på jobbet och gråter över en okänd katt, känner hur svårt det är när man måste skiljas från sina älsklingar och jag förstår dig så väl. Lille Katten, han hade aldrig kunnat få en bättre matte än dig och vilket fint liv han har haft med dig. Jag förstår att du saknar honom. :heart :cry:
 
Beklagar förlusten @KattenKatten :cry:

Jag har varit med om att ta bort flera katter och två hästar (plus att pappa hade också hästar under min uppväxt som togs bort när de var gamla). Det gör alltid ont men någonstans är det lite lättare när det är ett gammalt djur som levt sitt liv och haft ett gott liv. Det svåraste var mitt SWB-sto som bara var 8 år (skada).

Man ska tillåta sig att sörja och det kan slå till när man minst anar det (jag har suttit i min bil på en parkering inne i stan och grinat en tid efter att pappa gått bort). Lyssna inte på folk som säger att det vara "bara" en katt, de förstår ingenting! Man har all rätt i världen att sörja sina djur precis som man sörjer sina bortgångna närstående.

Jag har två gamla katter och jag bävar för den dagen de inte orkar längre. Blir en kvar lite längre kommer den att få vara själv (de tycker inte om varandra så jag tror inte det blir någon större saknad hos den som blir kvar) men när båda är borta kommer jag att skaffa en ny katt. Det är ingen ersättare till mina gamla katter utan en fortsättning av mitt liv med katt, precis som tidigare katter under min uppväxt har varit :) Jag vägrar komma hem till ett tomt hus, det finns inte.

*stor kram*
 
Som ett hårt slag i huvudet. Så ungefär känns det att ta bort älskade djur, för mig. Omvälvande, i ett vaccum, och så saknaden som skär som knivar i början.

För mig är första året svårt, när det kommer en ny årstid utan djuret i mitt liv. När något händer för första gången utan djuret (i mitt fall oftast hund). Gå upp första gången till en tom hundbädd, första promenaden utan hund.

Som ett nytt liv. Ungefär som när djuret kom in i mitt liv.

Håll ut, det blir annorlunda. De goda minnena tar överhand, sorgen får mindre plats. Saknaden däremot bleknar inte. Inte för mig.
 
Min finaste älskade lilla katt vid namn Katten fick somna in igår.
Det gick lugnt och fint till men nu gråter jag floder. Hur hanterar man att ens älskade katt inte finns mer?

Jag kom in i Kattens liv för tio år sedan när han redan var fem år gammal och jag flyttade in hos honom och min dåvarande pojkvän. Efter sju år flyttade sambon ut och kvar i lägenheten var jag och Katten. Det kändes som att Katten valde mig redan innan vi blev ensamma och jag har älskat honom villkorslöst från början och allt har kretsat kring honom och hans välmående. Jag var helt övertygad om att han skulle leva tills han var tjugo minst.
Denna dag skulle liksom aldrig komma, inte på ett väldigt långt tag.

Han blev 15 år gammal och har under årens lopp fått dras med diverse problem. Avslagna tänder som fått rotfyllas, benbrott som lagats, spondylos i ryggen som behandlats med smärtstillande i omgångar. Allt har han klarat av galant och glatt levt vidare. Men nu när njurarna började ge vika ordentligt, trots ett trekvarts år av strikt njurdiet, och han för andra gången sedan oktober förra året åt mindre och mindre, fick problem med förstoppning och dessutom tappade massor i vikt så kände jag att det fick vara nog. Han hade kommit att hata att gå till veterinären de senaste åren, något han tyckte var lite spännande förr, och jag ville inte plåga honom mer med det. Vi var där och tog ett blodprov för några veckor sedan som visade på ytterligare förhöjda njurvärden. Jag och veterinärerna både på Blå Stjärnan där han legat inne på dropp i höstas och hos min husveterinär var överens. Hans tid var kommen helt enkelt.

Hans veterinär, samma han haft hela livet, kom hem till oss och min älskade katt fick somna in fridfullt hemma på sängen, och jag höll i honom hela tiden och viskade till honom, så som jag viskat varje kväll innan vi somnade tillsammans; -"Jag älskar dig Katten. Jag älskar dig mest av allt i hela världen".

Jag kan inte med ord beskriva den oerhörda saknad jag känner nu. Har gått och bölat i omgångar hela dagen idag, pratat med vänner i telefon och på gården och läst ett otal trådar om människor som förlorat sina katter och har absolut funnit tröst i de svar jag har fått genom det. Men det är ändå så svårt att förstå hur i all världen jag ska kunna komma över detta, hur jag någonsin ska kunna älska en annan katt i framtiden så som jag älskar min fina Katten. Det känns helt abstrakt och omöjligt att förstå. Och jag är skiträdd för sorgen som jag inte kan föreställa mig hur stor den kommer kunna att bli.

Jag var nämligen inte lika ledsen igår innan och efter det hände utan det infann sig en total frid kring min gamla sjuka katt, ett lugn som höll sig hela dagen när han låg bredvid mig ute på gräsmattan på gården och bara hade det så bra han kunde. Han gick och drack, bytte plats några gånger, hälsade på grannens kattungar och verkade rätt ok med livet ändå. Friden fanns kvar när vi låg en sista gång på sängen och han buffade på mig och snusade med sin lilla nos mot mitt bröst tills veterinären knackade på dörren.
Och under tiden han somnade in och efteråt var det så lugnt och stillsamt. Jag höll honom tätt intill mig en lång stund efteråt och sen virade jag in honom i en sjal, han var som en liten boll, nästan som en kattunge, och bar ner honom till veterinärens bil där jag lade honom i hans lilla bur och så fick han åka iväg.
Jag var så rädd att jag skulle ha svårt att somna utan honom på min arm så som vi hade somnat tillsammans varje kväll de senaste fem åren, och att jag skulle vakna förtvivlad över att han inte var där. Men det var inte riktigt så. Inte förrän jag gick upp och var i lägenheten själv ett tag förstod jag på riktigt vad som hänt.
Det var då jag gick sönder.

Nu tampas jag så otroligt med känslorna och gråter efter honom, mitt allt, det viktigaste i livet. Jag har ingen man, inga barn, men jag hade honom och vi älskade varandra gränslöst.

Varför blev det såhär?

Sov gott älskade Katten. :heart

http://i558.photobucket.com/albums/...n_zpshdbx53vo.jpg?1467766654310&1467766654874

23/6 2001 - 4/7 2016


Man måste få sakna o sörja sin bästa vän! Men fina katten har du i ditt hjärta. Ja dagarna går vidare varken man vill eller ej. Saknaden efter sin bästa vän är stor men din katt hade en underbar matte.
Varför? Den frågan har jag också ställt mig. Men jag är glad att få bott hos min katt i nära 14 år. De lämnar stort tom rum o stor saknad. Tårar o saknad o längtan efter sin bäste vän kommer o går. Men också fina minnen och all glädje vi haft ihop.
Stor tröst kram!
Pudlan
 
Min finaste älskade lilla katt vid namn Katten fick somna in igår.
Det gick lugnt och fint till men nu gråter jag floder. Hur hanterar man att ens älskade katt inte finns mer?

Jag kom in i Kattens liv för tio år sedan när han redan var fem år gammal och jag flyttade in hos honom och min dåvarande pojkvän. Efter sju år flyttade sambon ut och kvar i lägenheten var jag och Katten. Det kändes som att Katten valde mig redan innan vi blev ensamma och jag har älskat honom villkorslöst från början och allt har kretsat kring honom och hans välmående. Jag var helt övertygad om att han skulle leva tills han var tjugo minst.
Denna dag skulle liksom aldrig komma, inte på ett väldigt långt tag.

Han blev 15 år gammal och har under årens lopp fått dras med diverse problem. Avslagna tänder som fått rotfyllas, benbrott som lagats, spondylos i ryggen som behandlats med smärtstillande i omgångar. Allt har han klarat av galant och glatt levt vidare. Men nu när njurarna började ge vika ordentligt, trots ett trekvarts år av strikt njurdiet, och han för andra gången sedan oktober förra året åt mindre och mindre, fick problem med förstoppning och dessutom tappade massor i vikt så kände jag att det fick vara nog. Han hade kommit att hata att gå till veterinären de senaste åren, något han tyckte var lite spännande förr, och jag ville inte plåga honom mer med det. Vi var där och tog ett blodprov för några veckor sedan som visade på ytterligare förhöjda njurvärden. Jag och veterinärerna både på Blå Stjärnan där han legat inne på dropp i höstas och hos min husveterinär var överens. Hans tid var kommen helt enkelt.

Hans veterinär, samma han haft hela livet, kom hem till oss och min älskade katt fick somna in fridfullt hemma på sängen, och jag höll i honom hela tiden och viskade till honom, så som jag viskat varje kväll innan vi somnade tillsammans; -"Jag älskar dig Katten. Jag älskar dig mest av allt i hela världen".

Jag kan inte med ord beskriva den oerhörda saknad jag känner nu. Har gått och bölat i omgångar hela dagen idag, pratat med vänner i telefon och på gården och läst ett otal trådar om människor som förlorat sina katter och har absolut funnit tröst i de svar jag har fått genom det. Men det är ändå så svårt att förstå hur i all världen jag ska kunna komma över detta, hur jag någonsin ska kunna älska en annan katt i framtiden så som jag älskar min fina Katten. Det känns helt abstrakt och omöjligt att förstå. Och jag är skiträdd för sorgen som jag inte kan föreställa mig hur stor den kommer kunna att bli.

Jag var nämligen inte lika ledsen igår innan och efter det hände utan det infann sig en total frid kring min gamla sjuka katt, ett lugn som höll sig hela dagen när han låg bredvid mig ute på gräsmattan på gården och bara hade det så bra han kunde. Han gick och drack, bytte plats några gånger, hälsade på grannens kattungar och verkade rätt ok med livet ändå. Friden fanns kvar när vi låg en sista gång på sängen och han buffade på mig och snusade med sin lilla nos mot mitt bröst tills veterinären knackade på dörren.
Och under tiden han somnade in och efteråt var det så lugnt och stillsamt. Jag höll honom tätt intill mig en lång stund efteråt och sen virade jag in honom i en sjal, han var som en liten boll, nästan som en kattunge, och bar ner honom till veterinärens bil där jag lade honom i hans lilla bur och så fick han åka iväg.
Jag var så rädd att jag skulle ha svårt att somna utan honom på min arm så som vi hade somnat tillsammans varje kväll de senaste fem åren, och att jag skulle vakna förtvivlad över att han inte var där. Men det var inte riktigt så. Inte förrän jag gick upp och var i lägenheten själv ett tag förstod jag på riktigt vad som hänt.
Det var då jag gick sönder.

Nu tampas jag så otroligt med känslorna och gråter efter honom, mitt allt, det viktigaste i livet. Jag har ingen man, inga barn, men jag hade honom och vi älskade varandra gränslöst.

Varför blev det såhär?

Sov gott älskade Katten. :heart

http://i558.photobucket.com/albums/...n_zpshdbx53vo.jpg?1467766654310&1467766654874

23/6 2001 - 4/7 2016


Beklagar sorgen. :cry:

Det är alltid omskakande och traumatiskt när älskade djur dör. Håller med övriga om att tillåta sig vara ledsen och acceptera känslorna som de är.

När jag tog bort min gamle hund senast så grät jag till och från i en månad nästan. Både inför att våga ta beslutet, genomföra det, och hantera den emotionella upplevelsen efteråt.
 
Hu, man ska inte läsa sånt här när man är trött och blöthjärtad som jag är. Nu sitter jag på jobbet och gråter över en okänd katt, känner hur svårt det är när man måste skiljas från sina älsklingar och jag förstår dig så väl. Lille Katten, han hade aldrig kunnat få en bättre matte än dig och vilket fint liv han har haft med dig. Jag förstår att du saknar honom. :heart :cry:
@Mia_R
Tack! Jag hade aldrig kunnat få en bättre katt heller känns det som. Jag blev helt förvånad och jätteglad första gången jag träffade honom, hur han kunde vara så otroligt fin och gosig och tillgiven från första stund. Det var som att vi fann varandra direkt och jag var helt förlorad.:heart
 
Beklagar förlusten @KattenKatten :cry:

Jag har varit med om att ta bort flera katter och två hästar (plus att pappa hade också hästar under min uppväxt som togs bort när de var gamla). Det gör alltid ont men någonstans är det lite lättare när det är ett gammalt djur som levt sitt liv och haft ett gott liv. Det svåraste var mitt SWB-sto som bara var 8 år (skada).

Man ska tillåta sig att sörja och det kan slå till när man minst anar det (jag har suttit i min bil på en parkering inne i stan och grinat en tid efter att pappa gått bort). Lyssna inte på folk som säger att det vara "bara" en katt, de förstår ingenting! Man har all rätt i världen att sörja sina djur precis som man sörjer sina bortgångna närstående.

Jag har två gamla katter och jag bävar för den dagen de inte orkar längre. Blir en kvar lite längre kommer den att få vara själv (de tycker inte om varandra så jag tror inte det blir någon större saknad hos den som blir kvar) men när båda är borta kommer jag att skaffa en ny katt. Det är ingen ersättare till mina gamla katter utan en fortsättning av mitt liv med katt, precis som tidigare katter under min uppväxt har varit :) Jag vägrar komma hem till ett tomt hus, det finns inte.

*stor kram*
@athena_arabians
Tack för ditt stöd! Ja visst har han levt ett långt liv och han orkade ju inte riktigt sista året. Fick ha trappa till sängen osv. Men han var glad och så otroligt gosig, det var som att vi levde på gos han och jag.
Jag kommer försöka gråta så mycket jag kan, tror det bara är bra.

Att folk säger "det är bara en katt" är en så tråkig och konstig sak att säga, men jag har slutat ta åt mig av det. Har hört det ett otal gånger då jag nojjat för min katts väl och ve och inte velat åka hemifrån och lämna honom ensam för länge etc.
För mig är han det barn jag aldrig fick, den levande fina lilla varelsen som mötte mig i dörren varje dag, mitt finaste och bästa sällskap i livet.
 
Beklagar förlusten :cry:
Tänkte skriva lite mer men nu sitter jag också och bölar så det blir bara en massa känslomässigt svammel.
 
Beklagar :( Vi fick ta bort vår gammelkatt pga njurarna för några månader sen och det är otroligt så tomt det kan bli.
Att sitta och titta på bilder tycker jag gör att det känns lite bättre. Det blir mer hanterbart med tiden men det är klart att saknaden finns kvar.
 
Nu gråter jag, som aldrig gråter. En underbar beskrivning och bild av din älskling. :love: Man kan beklaga, sympatisera men inte förstå tills man står där. Det kommer att göra så förbannat ont, men en dag kommer du att kunna minnas alla fina stunder och år ni hade tillsammans utan att det skär som knivar.

Mitt bästa råd är, gör det låta ont. Alla sörjer vi på vårt eget sätt. Och låt aldrig, aldrig någon säga, 'det är bara en katt.' Han var din och du var hans. Då spelar det ingen roll att ni var olika djurarter.

Kramar till dig och Katten. :heartheart
 
Som ett hårt slag i huvudet. Så ungefär känns det att ta bort älskade djur, för mig. Omvälvande, i ett vaccum, och så saknaden som skär som knivar i början.

För mig är första året svårt, när det kommer en ny årstid utan djuret i mitt liv. När något händer för första gången utan djuret (i mitt fall oftast hund). Gå upp första gången till en tom hundbädd, första promenaden utan hund.

Som ett nytt liv. Ungefär som när djuret kom in i mitt liv.

Håll ut, det blir annorlunda. De goda minnena tar överhand, sorgen får mindre plats. Saknaden däremot bleknar inte. Inte för mig.

@Lovisaleonora
Tack, ja saknaden är helt obegriplig. Men puh alltså, ett år av påminnelser kommer det ju bli. När jag gick hemifrån idag kollade jag att alla fönster var ordentligt stängda och toalocket var nere osv... och när jag hällde upp tvättmedel så fick det ju inte komma på golvet för då kunde ju Katten gå i det. Sen kommer man på att nä, jag behöver ju inte tänka på sånt längre, och så blir man ledsen igen...
Ja nu börjar verkligen ett nytt liv.
 
Man måste få sakna o sörja sin bästa vän! Men fina katten har du i ditt hjärta. Ja dagarna går vidare varken man vill eller ej. Saknaden efter sin bästa vän är stor men din katt hade en underbar matte.
Varför? Den frågan har jag också ställt mig. Men jag är glad att få bott hos min katt i nära 14 år. De lämnar stort tom rum o stor saknad. Tårar o saknad o längtan efter sin bäste vän kommer o går. Men också fina minnen och all glädje vi haft ihop.
Stor tröst kram!
Pudlan

Hej @Pudlan, tack för ditt svar. Ja jag längtar till dagen då jag kan fokusera mindre på sorgen och saknaden och mest på allt fint jag fått av Katten.
 
Beklagar sorgen. :cry:

Det är alltid omskakande och traumatiskt när älskade djur dör. Håller med övriga om att tillåta sig vara ledsen och acceptera känslorna som de är.

När jag tog bort min gamle hund senast så grät jag till och från i en månad nästan. Både inför att våga ta beslutet, genomföra det, och hantera den emotionella upplevelsen efteråt.

@Lager Tack! Jag har bestämt mig för att välkomna gråten och låta det ta sin tid. Försöker inte distrahera mig för mycket med annat för det känns som att man bara skjuter på processen då, och när det blir för tungt är det guld värt att ha detta forum.
 
Beklagar :( Vi fick ta bort vår gammelkatt pga njurarna för några månader sen och det är otroligt så tomt det kan bli.
Att sitta och titta på bilder tycker jag gör att det känns lite bättre. Det blir mer hanterbart med tiden men det är klart att saknaden finns kvar.
@Jenka Åh så otroligt ledsamt! Beklagar! Ja då har ni det ju färskt i minnet, hur det känns.
Tack för tipset. Jag tror jag har tagit 5000 bilder minst på Katten. Ska faktiskt göra så att jag skriver ut några riktigt fina och så ska jag ta med dem när jag reser bort om några dagar. Vill inte åka egentligen men om jag har med mig Katten i bildform kanske det faktiskt blir lite lättare.
Det känns ändå lite konstigt att jag inte riktigt vill åka iväg och lämna min lägenhet även om mycket av det jobbiga finns här. Det är bara fullproppat med minnen överallt. Den där kudden han alltid låg på, kattmynta som hänger på tork...:cry: Men det är som att hans ande är kvar och att han finns någonstans runt mig.
 
Nu gråter jag, som aldrig gråter. En underbar beskrivning och bild av din älskling. :love: Man kan beklaga, sympatisera men inte förstå tills man står där. Det kommer att göra så förbannat ont, men en dag kommer du att kunna minnas alla fina stunder och år ni hade tillsammans utan att det skär som knivar.

Mitt bästa råd är, gör det låta ont. Alla sörjer vi på vårt eget sätt. Och låt aldrig, aldrig någon säga, 'det är bara en katt.' Han var din och du var hans. Då spelar det ingen roll att ni var olika djurarter.

Kramar till dig och Katten. :heartheart

@MJLee Tack!! Så fint sagt. Han var min och jag var hans.:heart Det var verkligen så. Min bästa och mest älskade vän i livet.
 
Beklagar sorgen :heart förlorade min katt i fredags, förstår hur ont det gör
@1887 Men åh! Jag vet, läste din tråd dagen innan min katt somnade in. Hade tänkt skriva i den men hade så mycket med Katten innan det var dags. Beklagar verkligen sorgen jag med.:heart Vi vet hur det känns. :cry:
 
Beklagar Sorgen vet hur det känns Våran hund gick bort för 4 veckor sedan vi fick avliva honom då han var sjuk .
 

Liknande trådar

Övr. Katt Jag gav i våras bort en katt åt en som frågade efter en ny, vuxen, katt då hennes förra blivit påkörd. Jag hade två som inte trivdes så...
Svar
19
· Visningar
2 018
Senast: Skjøldur
·
Katthälsa Hej Jag provar att fråga här. Snälla inga påhopp, jag är här för att be om tips o råd. Jag gör det bästa jag kan för mina katter efter...
Svar
18
· Visningar
3 189
Katthälsa Min älskade älskade katt började plötsligt kräkas och få minskad aptit för två veckor sen. Efter jagande av veterinärer lyckades vi få...
Svar
12
· Visningar
1 872
Senast: cambodia
·
Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
1 839

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp