Min älskade vovve

BuenoBull

Trådstartare
På söndag för exakt fem år sedan bilade jag och familjen ner för att hämta hem min alldeles första egna vovve, en liten bulleherre vid namn Chico :love: Då var pyret elva veckor gammal och alldeles alldeles underbar! Rund och go som en säl med tänder som en piraya. Humör och envishet till tusen men med jordens största hjärta av guld. Tålamod av sten.

Åren har gått och det har varit en plåga emellanåt, många gånger har jag tänkt att 'vad tusan har jag gett mig in på, jag har tagit mig vatten över huvudet'. Chico har givit mig tusen gråa hår men ack så mycket kärlek! Han har tuggat sig igenom livet som vilken valp som helst (att han inte slutat med det efter vuxen ålder har inget med saken att göra) men aldrig har man kunnat vara arg en längre stund när han tittar en stint in i ögonen med blicken som säger 'jag visste inte!' För att fem minuter senare såklart vara tillbaka på ruta ett. :D

Han har så många små egenheter som jag bara älskar! På promenad till exempel, det finns alltid tid till att lägga sig ner och rulla i gräset, särskilt när matte har som mest bråttom. När man till slut börjar stå och trampa och irritationen i rösten inte går att dölja längre, DÅ far bullen upp som skjuten ur en kanon och rasar ut i årets fnatt! Springer runtruntrunt och slår volter så att man är rädd att kroppen ska gå itu! Öronen slickade bakåt och svansen i en krum båge. Och då kan man inte låta bli att skratta och det vet Chico! När matte till slut är på bra humör igen så kan vi gå vidare.
Eller mysstunden i soffan där Chico är en självklar deltagande. Oftast handlar det inte om att försiktigt mysa sig ner bredvid matte på en gosig filt. Nejnej. Hoppa upp i soffan, trampa gärna på någon på ett känsligt ställe, typ magen, stå kvar en stund och vifta på svansen. Slå dig sedan ner bredvid (på) den som har något gott till hands, kasta dig bakåt i denne persons knä med all kraft du kan uppbåda. Visa att du finns.
När matte är ledsen finns det ingen bättre tröst än en kall bullenos. Man har helt enkelt inget annat val än att skratta, det kommer Chico se till. Först dyker den kalla nosen upp där den kommer åt, och den kommer åt där den vill, alltså i ansiktet. Där börjar den fanatiska tvätten av tårar, intensivare om önskad effekt inte uppnås. Till slut börjar ett dovt morrande höras, nu blir Chico lite förtvivlad för att han vet inte vad han ska göra. Sen kommer skallet. Sen kommer diverse cirkuskonster och funkar inte detta, då rasar han ut i bullefnattet.

Nu är dagarna dock räknade, jag har varit tvungen att ta beslutet att låta min älskade lilla prins få somna in. Efter att i tre år haft problem med återkommande hältor, slickande på tassar, inflammerade tassar, stelhet i allmänhet har det till slut visat sig vara nog för min älskade lilla Krok. Trots kortison samt symtombehandling för klåda har han markerat smärta genom att ta tag i både husses och mina händer, ett antal gånger. Han har ont. Samt är mer påverkad av medicinen än önskvärt, han orkar inte längre ta vanliga promenader i samma utsträckning. Hans kropp är så omusklad och jag verkligen ser hur tungt det är för honom att gå. Det känns inte längre värdigt. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det verkligen är rätt beslut... Har jag gjort allt som står i min makt?
På fredag får min älskade bebis bli himlens vackraste änglabulle :cry:

photo.php


https://www.facebook.com/photo.php?fbid=136457682386&l=6466d511c4
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=60510347386&l=bba4efba4e
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10151557314102387&l=097a1cc866
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10151548042762387&l=094d7f2702
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10151508399057387&l=2f28c48c06
 
Sv: Min älskade vovve

Åh, så tråkigt!! Jag vet vad du går igenom. Det visades sig nu att Bobby har diskbråck, och blir det inte bra så får även han lämna detta livet.

Jag tänker oxå om jag verkligen gjort allt jag kan, men hur länge ska man hålla på?? Mår min hund verkligen sitt allra bästa av att jag försöker få honom frisk år ut och år in?? Nä, man ska lyssna till sitt hjärta där vet man vad som är rätt. Även om det är ett svårt beslut och man antagligen kommer grubbla på det en tid efter med!!

Jag själv tycker att du tänker helt rätt! Låt ingen annan bestämma åt dig! Som sagt, Bobby har sin sista chans nu så blir inte han bättre så står jag i samma sits som dig och det känns hemskt! :cry:

Men jag är verkligen ledsen för er skull och hoppas ni får det bra era sista dagar tillsammans! :heart
 
Sv: Min älskade vovve

Beklagar, men av det du skriver låter det som rätt val, även om det inte gör sorgen enklare.
 
Sv: Min älskade vovve

Nu sitter jag med tårar i ögonen...

Beklagar, han verkar vara en underbar hund. Men av det du skriver verkar det vara helt rätt beslut.
 

Liknande trådar

Katthälsa Hej Jag provar att fråga här. Snälla inga påhopp, jag är här för att be om tips o råd. Jag gör det bästa jag kan för mina katter efter...
Svar
18
· Visningar
3 186
Gravid - 1år Jag känner inte att jag tycker om mitt barn längre. Hur överlever man det? Jag älskar honom och skulle offra livet för honom när som om...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
23 905
Senast: Amk
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Veckans första hopplektion blev en riktigt rolig timme på Juvelen. Jag uppskattar verkligen att jag har fått koncentrera mig på honom nu...
Svar
0
· Visningar
463
Senast: cassiopeja
·
Islandshäst Hej kära bukefalister. Det här är en lång text så ni som orkar ta er igenom den; tack! Jag har ett ganska normalt problem tror jag...
2
Svar
33
· Visningar
7 456
Senast: As_Vegas
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Kattsnack 10
  • Valp 2023 -den andra

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp