- Svar: 98
- Visningar: 17 155
Jag behöver skriva av mig om en situation som orsakat väldigt mycket ångest och frustration hos mig på senaste. Det kommer att bli otroligt långt. Jag är fullt medveten om att jag är långt ifrån anonym här på forumet men ärligt talat känner jag inte att jag har något att dölja, och skulle detta komma fram till personer i min familj eller umgängeskrets vore det nästan bara skönt.
Min storebror planerar att gifta sig i Sverige den 15 augusti. Det blir det första bröllopet inom släkten/familjen och är på många sätt en väldigt stor grej. De räknar med ca 80 gäster och festen går av stapeln på ett spahotell.
Sen kom coronautbrottet, och jag har de senaste veckorna varit helt övertygad om att de kommer att boka om bröllopet till nästa år istället - något de kan göra helt utan extra kostnad. För mig känns det som det enda rätta att göra, på alla sätt och vis. Det är helt enkelt inte genomförbart, varken moraliskt eller rent praktiskt, att ha ett bröllop med 80 gäster sommaren 2020.
Det har dock visat sig att min bror och hans fästmö är av en helt annan uppfattning. “Vi är inte så oroliga” säger de. De är helt inställda på att köra på som planerat, även om de förstår att de kanske förlorar några gäster som inte kan/vill närvara p.g.a coronan (våra nära släktingar i USA och Tyskland, till exempel). På det stora hela resonerar de på ett sätt som får mig att skämmas över att det här är min bror som säger så. Jag frågade till exempel hur de tänker kring att FHM säger att vi bör undvika saker som bröllop och fester och till svar fick jag saker som “Bör betyder inte skall” och “rekommendationerna ger utrymme för att vara pragmatisk”. Han refererade även till att det ju finns barer och restauranger som har öppet och kör på som vanligt, och det är ju mycket värre. Klassisk “men DOM då!”-argumentation, med andra ord. Som sagt: jag skäms.
De skiter med andra ord fullständigt i vad FHM säger, försvarar sig med att “50-personersregeln gäller inte för privata evenemang” (jag har påpekat att viruset skiter högaktningsfullt i huruvida det är 70 personer från 20 olika hushåll eller 70 personer från 20 olika företag, det sprider sig lika bra ändå) och att de oavsett “inte kommer att överskrida den gränsen med mer än 25-30 personer.
Jag är fruktansvärt obekväm med hela situationen och kan inte för mitt liv förstå hur man är redo att gifta sig under sådana här omständigheter, när man vet att man 1) bryter mot flera mycket tydliga råd och regler (såvida de inte ändras), 2) utsätter alla sina gäster samt deras umgängeskretsar för risker och 3) att det kommer saknas flera viktiga personer p.g.a att de inte vill/kan/vågar ta risken att gå på bröllop när staten avråder från det. För mig hade det kastat en enorm skugga över hela grejen!
Och jag fattar inte riktigt det här resonemanget att “vi är inte så oroliga". Jag är inte heller ett dugg orolig för egen del. Min tvekan har absolut ingenting med personliga risker att göra. Det här är för mig till 110% en fråga om moral och om att vara en ansvarstagande individ. Att inte bryta mot de regler och rekommendationer som världens länder - inklusive Sverige - har skapat för att hålla folk säkra. Att hålla mig till samma regler och rekommendationer som (nästan) alla andra. Att inte låta andra göra enorma uppoffringar samtidigt som jag själv gladeligen reser på bröllop där jag kommer i kontakt med en massa människor. Hela systemet bygger ju trots allt på att massor av människor tar ansvar och undviker dylika situationer.
Som det är just nu så är det enda som skulle kunna få dem att ställa in om jag inte kunde närvara. Eftersom jag bor utomlands skulle min närvaro kräva att jag flög mellan två olika länder, och därmed bröt mot ännu fler regler/rekommendationer. För mig är det alltså en ännu större grej än för någon som har 3 timmars bilväg dit. Men min bror har tydligt sagt att han inte vill gifta sig utan mig.
Det har alltså på många sätt och vis hamnat på mina axlar det här, och jag vet inte vad jag ska göra. Det känns för mig otroligt jobbigt att bli pressad att bryta mot regler och rekommendationer, samt utsätta folk för risker, på det här sättet. Hela själen vrålar NEEEEJJJJ när jag tänker på att ge mig ut och nöjesresa för att gå på en stor fest med massor av folk under en global pandemi, men jag vet inte om jag mäktar med att vara DEN personen som tvingar min bror att skjuta upp ett bröllop som de planerat i nästan ett år. Samtidigt känns det otroligt märkligt för mig att känna som att jag är den som har fel och är besvärlig här, när jag är den enda i som tycker att vi bör följa reglerna.
Det känns som att det enda vi kan hoppas på nu är att saker och ting blir magiskt mycket bättre under den närmaste månaden (de måste ge besked till hotellet senast den 15 juli, efter det är det för sent att ställa in/byta datum) och att de släpper på restriktionerna i både UK och Sverige. Jag vill inget hellre än att det ska ske, och att vi ska kunna genomföra dagen som planerat och njuta av varandras sällskap på riktigt.
Men fy faaan vad trött jag är på att känna mig som familjens pessimistiska drama queen och party pooper, och fy faaan vad jag inte kan förstå hur bror + fästmö tänker. Hade jag inte vetat bättre så hade jag gissat att hon var gravid eller något, med tanke på hur osannolikt envisa de är med att inte skjuta på bröllopet några månader.
Jag vet inte vad jag ska göra, och jag känner att jag verkligen börjat tappa respekten för min bror när jag hör hur förbannat puckat och själviskt han resonerar (det här är för övrigt samma bror som glatt reste, med tåg, mellan tre olika storstadsregioner i Sverige under påskhelgen för att hälsa på vänner, trots att stadsministern bad folk stanna hemma).
Är det någon som orkat läsa ända hit får ni gärna dela med er av tankar och råd, om ni har några. Annars var jag som sagt mest ute efter att skriva av mig innan jag imploderar.
Min storebror planerar att gifta sig i Sverige den 15 augusti. Det blir det första bröllopet inom släkten/familjen och är på många sätt en väldigt stor grej. De räknar med ca 80 gäster och festen går av stapeln på ett spahotell.
Sen kom coronautbrottet, och jag har de senaste veckorna varit helt övertygad om att de kommer att boka om bröllopet till nästa år istället - något de kan göra helt utan extra kostnad. För mig känns det som det enda rätta att göra, på alla sätt och vis. Det är helt enkelt inte genomförbart, varken moraliskt eller rent praktiskt, att ha ett bröllop med 80 gäster sommaren 2020.
Det har dock visat sig att min bror och hans fästmö är av en helt annan uppfattning. “Vi är inte så oroliga” säger de. De är helt inställda på att köra på som planerat, även om de förstår att de kanske förlorar några gäster som inte kan/vill närvara p.g.a coronan (våra nära släktingar i USA och Tyskland, till exempel). På det stora hela resonerar de på ett sätt som får mig att skämmas över att det här är min bror som säger så. Jag frågade till exempel hur de tänker kring att FHM säger att vi bör undvika saker som bröllop och fester och till svar fick jag saker som “Bör betyder inte skall” och “rekommendationerna ger utrymme för att vara pragmatisk”. Han refererade även till att det ju finns barer och restauranger som har öppet och kör på som vanligt, och det är ju mycket värre. Klassisk “men DOM då!”-argumentation, med andra ord. Som sagt: jag skäms.
De skiter med andra ord fullständigt i vad FHM säger, försvarar sig med att “50-personersregeln gäller inte för privata evenemang” (jag har påpekat att viruset skiter högaktningsfullt i huruvida det är 70 personer från 20 olika hushåll eller 70 personer från 20 olika företag, det sprider sig lika bra ändå) och att de oavsett “inte kommer att överskrida den gränsen med mer än 25-30 personer.
Jag är fruktansvärt obekväm med hela situationen och kan inte för mitt liv förstå hur man är redo att gifta sig under sådana här omständigheter, när man vet att man 1) bryter mot flera mycket tydliga råd och regler (såvida de inte ändras), 2) utsätter alla sina gäster samt deras umgängeskretsar för risker och 3) att det kommer saknas flera viktiga personer p.g.a att de inte vill/kan/vågar ta risken att gå på bröllop när staten avråder från det. För mig hade det kastat en enorm skugga över hela grejen!
Och jag fattar inte riktigt det här resonemanget att “vi är inte så oroliga". Jag är inte heller ett dugg orolig för egen del. Min tvekan har absolut ingenting med personliga risker att göra. Det här är för mig till 110% en fråga om moral och om att vara en ansvarstagande individ. Att inte bryta mot de regler och rekommendationer som världens länder - inklusive Sverige - har skapat för att hålla folk säkra. Att hålla mig till samma regler och rekommendationer som (nästan) alla andra. Att inte låta andra göra enorma uppoffringar samtidigt som jag själv gladeligen reser på bröllop där jag kommer i kontakt med en massa människor. Hela systemet bygger ju trots allt på att massor av människor tar ansvar och undviker dylika situationer.
Som det är just nu så är det enda som skulle kunna få dem att ställa in om jag inte kunde närvara. Eftersom jag bor utomlands skulle min närvaro kräva att jag flög mellan två olika länder, och därmed bröt mot ännu fler regler/rekommendationer. För mig är det alltså en ännu större grej än för någon som har 3 timmars bilväg dit. Men min bror har tydligt sagt att han inte vill gifta sig utan mig.
Det har alltså på många sätt och vis hamnat på mina axlar det här, och jag vet inte vad jag ska göra. Det känns för mig otroligt jobbigt att bli pressad att bryta mot regler och rekommendationer, samt utsätta folk för risker, på det här sättet. Hela själen vrålar NEEEEJJJJ när jag tänker på att ge mig ut och nöjesresa för att gå på en stor fest med massor av folk under en global pandemi, men jag vet inte om jag mäktar med att vara DEN personen som tvingar min bror att skjuta upp ett bröllop som de planerat i nästan ett år. Samtidigt känns det otroligt märkligt för mig att känna som att jag är den som har fel och är besvärlig här, när jag är den enda i som tycker att vi bör följa reglerna.
Det känns som att det enda vi kan hoppas på nu är att saker och ting blir magiskt mycket bättre under den närmaste månaden (de måste ge besked till hotellet senast den 15 juli, efter det är det för sent att ställa in/byta datum) och att de släpper på restriktionerna i både UK och Sverige. Jag vill inget hellre än att det ska ske, och att vi ska kunna genomföra dagen som planerat och njuta av varandras sällskap på riktigt.
Men fy faaan vad trött jag är på att känna mig som familjens pessimistiska drama queen och party pooper, och fy faaan vad jag inte kan förstå hur bror + fästmö tänker. Hade jag inte vetat bättre så hade jag gissat att hon var gravid eller något, med tanke på hur osannolikt envisa de är med att inte skjuta på bröllopet några månader.
Jag vet inte vad jag ska göra, och jag känner att jag verkligen börjat tappa respekten för min bror när jag hör hur förbannat puckat och själviskt han resonerar (det här är för övrigt samma bror som glatt reste, med tåg, mellan tre olika storstadsregioner i Sverige under påskhelgen för att hälsa på vänner, trots att stadsministern bad folk stanna hemma).
Är det någon som orkat läsa ända hit får ni gärna dela med er av tankar och råd, om ni har några. Annars var jag som sagt mest ute efter att skriva av mig innan jag imploderar.
