I
Isis
För 3 ½ år sedan köpte jag en dobermann av en dam i Munkfors-Värmland. Han var helt sårad och full med färska sår. Varav flera satt runt strupen. Damen berättar för mig att hon inte kan han kvar honom längre för att en av hennes unga hanar gav sig på honom hela tiden.
Jag köper hunden av henne eftersom djurvännen i mig inte kan lämna kvar honom där. Får veta att han är oregistrerad och får honom på fem veckors prov. Fyller i ett köpekontrakt utav skk. Eftersom han är oregistrerad så kollar jag inte upp mera om honom.
3 år går och jag kämpar och kämpar med denna hund. Hans aggressivitet mot andra hundar är enorm. Han är världens snällaste och bästa hund på alla sätt och vis men mot hundar han inte känner blir han vansinnig. Men vi gör ändå framsteg i hans träning. Tyvärr gick allt tillbaka till där vi började när jag blev gravid och så dålig att min sambo som var rädd för hunden fick ta hand om honom. Hunden börjar slita sig i kopplet och sticka iväg på andra hundar. Han bet aldrig någon till en början men den sista hunden han stack på råkade det gå hål i skinnet på.. Så då var det bara att sätta munkorg på honom.
Efter det hade bebisen kommit och jag började ta hand om hunden igen. Han försökte aldrig slita sig med mig men tanken låg där i mitt bakhuvud och jag var så rädd varje gång vi gick ut för att han skulle slita sig igen. Och ni förstår ju att en rädd förare inte kan bota en rädd hund. Tillslut hade jag sån ångest över att gå ut med honom så hans promenader blev allt färre. Då börjar jag och min sambo att leta efter hus att hyra på landet men vi får inget napp.
Folk i min omgivning som känner hunden gick på mig allt hårdare om att jag måste avliva honom för att han inte mådde bra. Själv hävdade jag att han mår bra..så länge han slipper möta främmande hundar. Men när jag inser att han får mindre och mindre aktivering för att jag får ångest av att gå ut med honom så bestämmer jag mig för att låta han somna in.
Jag hade ju ändå gett han ett bättre liv än vad han hade innan och jag hade ju gjort allt jag kunnat. Sorgen är så stor för han var verkligen en hund på miljonen och jag visste vilken fin hund han egentligen var bakom rädslan för andra hundar.
Nu är det sju månader sen han dog och för ett par dagar sen ringde familj upp mig och frågar om jag har en brun dobermann som heter *****? Det visar sig att de äger hunden och att damen jag köpte honom av hade stulit honom från dem. Familjen hade i 3½ års tid försökt få fram vad som hänt deras hund och när de lyckas så har jag avlivat honom!
De berättar hur fin han var innan han lämnades till damen och han var jättebra mot andra hundar. Hade inte ens problem med andra hanar. De har också han registreringsbevis eftersom han är reggad i skk.
De berättar också om hur damen misshandlar sina hundar och blir tvungna att ge sina hundar lugnande innan de får besök. Damen ifråga är ökänd hos polisen i värmland och har flera anmälningar i mot sig från både folk hon har stulit hundar ifrån och folk som råkat illa ut pga hennes hundar.
Damen lever på att sälja hundar och raserna hon har att göra med är först och främst Dobermann men också rottweiler, amstaff och schäfer.
Jag vet att det finns en här på buke som också har fått sin dobermann stulen utav henne. Hör av dig till mig så kanske vi kan göra något tillsammans!!
Usch, jag har gått som i en dimma sen jag fick veta att min hund hade en familj som letade efter honom, bara några mil ifrån mig dessutom! Jag ångrar så att jag tog bort honom och att vi inte fick kontakt tidigare. Det finns ju en möjlighet att hans familj som kände honom sen innan hans hemska upplevelser hade fått ordning på honom.
Detta blev långt och ändå har jag inte fått ur mig hälften. Låt detta bli en uppmaning till alla som köper en oregistrerad omplacering. Kolla upp så att hunden inte är stulen! Jag kommer att få ångra mitt misstag i resten av mitt liv.
Jag köper hunden av henne eftersom djurvännen i mig inte kan lämna kvar honom där. Får veta att han är oregistrerad och får honom på fem veckors prov. Fyller i ett köpekontrakt utav skk. Eftersom han är oregistrerad så kollar jag inte upp mera om honom.
3 år går och jag kämpar och kämpar med denna hund. Hans aggressivitet mot andra hundar är enorm. Han är världens snällaste och bästa hund på alla sätt och vis men mot hundar han inte känner blir han vansinnig. Men vi gör ändå framsteg i hans träning. Tyvärr gick allt tillbaka till där vi började när jag blev gravid och så dålig att min sambo som var rädd för hunden fick ta hand om honom. Hunden börjar slita sig i kopplet och sticka iväg på andra hundar. Han bet aldrig någon till en början men den sista hunden han stack på råkade det gå hål i skinnet på.. Så då var det bara att sätta munkorg på honom.
Efter det hade bebisen kommit och jag började ta hand om hunden igen. Han försökte aldrig slita sig med mig men tanken låg där i mitt bakhuvud och jag var så rädd varje gång vi gick ut för att han skulle slita sig igen. Och ni förstår ju att en rädd förare inte kan bota en rädd hund. Tillslut hade jag sån ångest över att gå ut med honom så hans promenader blev allt färre. Då börjar jag och min sambo att leta efter hus att hyra på landet men vi får inget napp.
Folk i min omgivning som känner hunden gick på mig allt hårdare om att jag måste avliva honom för att han inte mådde bra. Själv hävdade jag att han mår bra..så länge han slipper möta främmande hundar. Men när jag inser att han får mindre och mindre aktivering för att jag får ångest av att gå ut med honom så bestämmer jag mig för att låta han somna in.
Jag hade ju ändå gett han ett bättre liv än vad han hade innan och jag hade ju gjort allt jag kunnat. Sorgen är så stor för han var verkligen en hund på miljonen och jag visste vilken fin hund han egentligen var bakom rädslan för andra hundar.
Nu är det sju månader sen han dog och för ett par dagar sen ringde familj upp mig och frågar om jag har en brun dobermann som heter *****? Det visar sig att de äger hunden och att damen jag köpte honom av hade stulit honom från dem. Familjen hade i 3½ års tid försökt få fram vad som hänt deras hund och när de lyckas så har jag avlivat honom!
De berättar hur fin han var innan han lämnades till damen och han var jättebra mot andra hundar. Hade inte ens problem med andra hanar. De har också han registreringsbevis eftersom han är reggad i skk.
De berättar också om hur damen misshandlar sina hundar och blir tvungna att ge sina hundar lugnande innan de får besök. Damen ifråga är ökänd hos polisen i värmland och har flera anmälningar i mot sig från både folk hon har stulit hundar ifrån och folk som råkat illa ut pga hennes hundar.
Damen lever på att sälja hundar och raserna hon har att göra med är först och främst Dobermann men också rottweiler, amstaff och schäfer.
Jag vet att det finns en här på buke som också har fått sin dobermann stulen utav henne. Hör av dig till mig så kanske vi kan göra något tillsammans!!
Usch, jag har gått som i en dimma sen jag fick veta att min hund hade en familj som letade efter honom, bara några mil ifrån mig dessutom! Jag ångrar så att jag tog bort honom och att vi inte fick kontakt tidigare. Det finns ju en möjlighet att hans familj som kände honom sen innan hans hemska upplevelser hade fått ordning på honom.
Detta blev långt och ändå har jag inte fått ur mig hälften. Låt detta bli en uppmaning till alla som köper en oregistrerad omplacering. Kolla upp så att hunden inte är stulen! Jag kommer att få ångra mitt misstag i resten av mitt liv.
