Min farmor ligger för döden och jag är inte där

Min farmor fyllde 97 förra fredagen. Vi samlades i min fasters trädgård och åt tårta och pratade gamla minnen, precis som vi brukar göra i slutet av augusti varje år. Farmor skrattade, skålade i sherry och konstaterade nöjt att hon minsann lyckats få med sig båda hörapparaterna idag. Hon blev så glad för korsordstidningen och krukväxten hon fick i present.

Två dagar senare åkte farmor in på sjukhus med andningssvårigheter och hjärtsvikt. Jag ställde in mig på att avboka min flygbiljett tillbaka till Skottland, men farmor piggnade till riktigt bra efter ett par dagar och jag bestämde mig för att flyga tillbaka som planerat i onsdags. Det såg ut som att hon lyckats lura döden ännu en gång.

Vid lunchtid idag fick jag besked om att hon blivit sämre. Hon har vatten i lungorna, men de kan inte ge henne mer vätskedrivande medicin eftersom att blodtrycket är för lågt. Först när den blodtryckshöjande medicinen börjat verka kan de åtgärda vattnet i lungorna.

I eftermiddags skrev pappa och berättade att farmor nu fått enskilt rum på sjukhuset, och att han och hans systrar fått lov att komma och hälsa på henne (vilket inte gått tidigare p.g.a corona).

För 1 timme sedan skrev han och sa att farmor nu får morfin, att det går mot slutet och att han blir kvar hos henne på sjukhuset under natten. De tillåter nu besök från samtliga anhöriga, så min bror är på väg ner från Göteborg för att träffa henne en sista gång.

Och jag känner liksom att jag går sönder lite. Min älskade, fina farmor som har spelat en så stor roll under min uppväxt. Jag har sådan ångest över att jag åkte hem medan hon fortfarande låg på sjukhus, även om det då såg ut att ordna sig och även om jag vet att det inte fanns något jag kunnat göra. Jag har sådan ångest över tanken på hur ledsen världens bästa pappa måste vara, och vad de går igenom där borta nu. Jag har sådan ångest över allt jag önskar att jag hade frågat henne, pratat med henne om, men aldrig gjorde.

Vi har ju naturligtvis varit väldigt lyckligt lottade som har fått ha farmor med oss såhär länge, och jag vet att hon verkligen levt på övertid de senaste åren. Varje gång jag träffat henne det senaste året har jag på sätt och vis hanterat det som om det vore sista gången, just för att jag vet hur fort det kan gå utför när man är så gammal som hon är. Jag gör detsamma med mormor, som är 98 och om möjligt ännu skröpligare än farmor.

På flera sätt är det nog skönt för henne att det kanske är över nu, att kroppen kanske kan få sluta kämpa efter ett långt liv med x antal fysiska åkommor men där hon ändå kunnat bo hemma i sin egen lägenhet hela tiden. Och det var ju väntat, på sätt och vis. Men när hon blev bättre där i onsdags trodde jag verkligen att hon skulle ta sig igenom det här också. Det ser det inte ut som att hon kommer att göra.

Det är så väldigt sorgligt alltihop, och jag behöver skriva av mig lite. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv, eller var jag ska ta vägen. Jag pendlar mellan att bara gråta och att känna mig helt tom. Tanken på att min älskade farmor kan ligga och dö i just exakt denna minut, utan att jag vet om det, är outhärdlig.

Ska jag försöka flyga tillbaka till Sverige genast för att kanske hinna träffa henne en sista gång? Kommer jag att hinna? Blir jag ens bli insläppt på sjukhuset?

Ska jag sitta kvar här i Skottland och bara vänta på att få det där samtalet där pappa berättar att hon gått bort? Är det där "sista mötet" kanske överskattat, vore det bättre för oss båda om mitt sista minne av farmor var sittandes i solen med ett sherryglas i högsta hugg?

Jag vet inte vad jag vill, eller borde, eller ska. Men kanske kan det hjälpa att ha fått ner tankarna i skrift här på Buke, som stöttat mig genom så mycket redan.

 

[strawberrysylt]

Så tråkigt att läsa.

En tanke - som du själv skriver så hinner du kanske inte resa dit och blir kanske inte ens insläppt.
Men kanske facetime-samtal kan hjälpa lite iaf? Även ifall din farmor inte kan prata, så blir du med lite i rummet på ett sätt iaf...

Kram

 

[Sonic76]

Jag missade ju min pappas död med. Skulle åkt upp den helgen men han var så pass stabil så jag valde att ta en helg hemma.
Men så är det, alla missade hans död. Men jag minns det som var fint och bra med allt

 

[Brie]

Det är lätt att anklaga sig själv. Jag stod också min farmor väldigt nära. Hon var min trygga punkt i livet, det enda beständiga. Men jag åkte inte de 30 milen när hon blev dålig efter en operation. Fattade väl inte hur illa det var, och hade fullt upp med livet. Det ångrar jag såklart, även om jag inser att det väl knappast gjort någon större skillnad.

Hade jag åkt dit så hade det möjligtvis funnits en sak mindre att ha dåligt samvete för, men jag hade ju haft kvar att jag hälsade på för sällan. Ringde för sällan. Inte åkte upp och städade huset — jag visste ju hur missnöjd hon var med städfirman som slarvade. Hon, som lagt sån vikt vid att ha det rent och städat. Hon kom från mycket fattiga förhållanden, så ett rent hem betydde mycket för henne.

Vet inte var min slutkläm är förmodligen att det alltid gör ont att förlora någon nära. Och att det nog alltid finns saker man ångrar.

 

[Myzan87]

svårt det där men jag tror huvudsaken är att hon finns i dina tankar. Det finns ingen anledning att anklaga dig själv och det är så lätt att tänka ’om jag bara...’.
Du åkte hem med tron om att allt skulle bli bra. Och ni hade ett trevligt födelsedagsfirande där hon var pigg och glad - vilket kommer vara ett fint minne att tänka tillbaka på.
FaceTime var ett bra tips, då får du säga det du vill och behöver ha sagt.

kram

 

[Fibusen]

Min farmor spenderade sina sista år på hemmet. Pappa åkte dit och hälsade på varje Söndag och jag var ofta med. Farmor hade inte pratat på flera månader, men sista gången jag var där så frågade hon mig hur det gick med hästarna, sen pratade vi om det en stund. Veckan efter blev hon sämre och gick bort, jag var inte dit något mer efter vi hade pratat om hästarna. I början ångrade jag det men nu i efterhand så är det ett väldigt fint minne, jag, pappa, och farmor som sitter vid hennes lilla matbord och fikar och pratar häst.

Jag tror att det är ett finare sista minne än om jag hade åkt dit på slutet.

Det finns inget rätt eller fel, och det går inte att råda åt ena eller åt det andra hållet. Men jag TROR att du kommer kunna glädjas åt minnet av henne med sherryglaset i högsta hugg i framtiden.

 

[Islandshästryttare]

Kan inte råda dig hur du ska göra men vill skicka en stor kram till dig. Alltid sorglig när någon går bort och hur gamla de än är och hur långt liv de än har haft så är det klart att man känner sig ledsen, tom och har många känslor kring det. Förstår att du känner dig långt bort från det men jag tror du kommer att ha ett väldigt fint sista minne av henne.

Hon är inte ensam där hon ligger utan omgiven av nära och kära och hon finns med i dina tankar. Det är inte alla förunnat att ha en familj runt sig och med sig när de går bort så det är väldigt fint. heart Om du känner att du vill vara nära din familj och dela sorgen som kommer så kanske det är rätt att åka oavsett om du hinner dit eller inte. Men det kan du bara avgöra själv.

Jag kan tillägga att j min pappa gick bort så var det mitt i natten så jag var inte där på sjukhuset, han hade legat ett tag och jag hade varit mycket där. .De frågade om jag ville komma efteråt för att se honom men jag valde att inte göra det. Valde att minnas hur han var istället. Jag har aldrig känt någon större sorg över själva faktumet att jag inte hann dit och hann ha ett sista möte. Hade varit mycket på sjukhuset ändå och jag är övertygad om att han visste att jag var med honom in i det sista ändå,.

 

[farin]

Förstår att det känns jobbigt att inte vara kvar i Sverige när det nu blev den vändning det blev. Men du fattade det bästa beslut du kunde just då, med den information och det läge som var då. Ingen kan se in i framtiden, så anklaga inte dig själv för att du inte är på plats
Om du kan/bör/ska åka tillbaka kan bara du bestämma själv. Som du beskriver det, att din farmor nu fått eget rum och får morfin för att inte ha ont, så kanske hon inte är så närvarande att hon skulle märka om du kommer eller inte. Men för dig själv kanske det gör stor skillnad? Det vet bara du och inte ens du kanske vet det förrän efteråt? Hmm, inte så hjälpsamt inlägg känner jag, men vill mest belysa att du inte ska ge dig själv dåligt samvete eller känna skuld, att du åkte hem enligt plan var ju för att läget var bättre då.
Och med tanke på covid-19 och reserestriktioner så är det ju bara underbart att du alls var med och firade hennes 97-årsdag och att ni fick en sista (?) stund med fina minnen och sherry

 

[Mineur]

Tack, vad fint att så många tagit sig tid att svara och dela med sig av erfarenheter! Jag har haft turen att vara väldigt förskonad från dödsfall inom familjen tidigare, så allt känns väldigt överväldigande och svårt (vilket det naturligtvis hade gjort oavsett, men ni fattar).

Jag har pratat med hela familjen på Skype nu (och sett min pappa gråta för första gången i mitt snart 29-åriga liv ), dock inte på sjukhuset då pappa verkade tveksam till att det skulle vara en bra idé. Farmor har det redan lite besvärligt med mycket oro och mardrömmar och han ville inte riskera att göra henne ännu mer ängslig genom att komma in med vad hon skulle tolka som "en konstig pratande skärm som lät lite som Mineur". Men jag har i alla fall framfört en liten hälsning, och min bror gjorde det under sitt besök mycket tydligt att han talade för både mig och sig själv när de pratade om alla uppskattade minnen vi fått med farmor genom åren Farmor hade spontant frågat om både mig och min sambo, hur det är med oss och vilket land det är vi bor i nu igen, så det verkar som att hon har oss i tankarna och har förstått att vi naturligtvis tänker jättemycket på henne.

Jag har landat i att inte åka över förrän det är dags för begravning. Pappa tyckte inte att det fanns någon direkt mening med det då det är osannolikt att farmor ens klarar natten, det är helt och hållet palliativ vård som gäller nu, och gör hon det lär hon inte vara i något gott skick alls. Och jag känner nog själv att jag hellre vill minnas henne levandes "på riktigt" så att säga, inte i en sjukhussäng med slangar och grejer. Jag skulle inte heller känna mig bekväm med att hälsa på på ett sjukhus efter att ha varit ute och rest så pass nyligen, med tanke på smittspridningsrisken.

Det viktigaste just nu är att den av mina fastrar som bor i USA ska hinna dit för att säga hej då till sin mamma. Hon landar kl 07 imorgon bitti och min bror ska köra henne direkt från flygplatsen till sjukhuset, så vi får hoppas att de hinner. Pappa och min andra faster kommer att byta av varandra på sjukhuset hela natten, så farmor kommer att ha åtminstone ett av sina barn hos sig hela tiden vilket känns väldigt fint.

 

[athena_arabians]

@Mineur: Jag satt på jobb i Norge när pappa dog. Vi visste inte hur långt han hade kvar och som egenföretagare tar man de jobb som ges... något pappa förstod fullt ut.

Det är det värsta jag varit med om, och det inkluderar ett missfall på vischan i Finland (jag har haft otur på mina utlandsjobb kan vi väl säga). Dock ångrar jag ingenting, det hade inte blivit lättare för mig utan de där pengarna och pappa var ordentligt nerdrogad sista tiden.

Det är långt ifrån lätt men det går att hantera, det är bara att bita ihop och fortsätta. Dagen pappa dog (det var på förmiddagen) skickade jag ett meddelande till mina chefer att jag tog ledigt resten av dagen och så åkte jag över gränsen. Hela min kropp skrek att jag måste iaf vara i samma land (inte helt rationellt men, men). På kvällen söp mina borrare ner mig (vi bodde på samma ställe och jag hade inte klarat mig utan dem) och jag satt och grinade. Sedan slutförde jag projektet innan jag åkte hem (det tog ca en vecka).

Man klarar det man måste helt enkelt. Det viktiga är att tillåta sig att känna det man känner (ilska kan absolut vara en av de känslorna) och inte vara rädd för det man känner.

Jag skickar varma tankar till dig och farmor

 

[Islandshästryttare]

@Mineur vad fint att din farmor frågade efter både dig och din sambo och att hon vet att du tänker på henne. Hoppas du kan vila lite och får en så bra natt som nu är möjligt i situationen. heart

 

[Flixon]

Min mormor gick bort i samma ålder, hon åkte in på sjukhuset med lunginflammation och kom aldrig hem igen. Jag bor långt bort och hann inte åka hem, men mamma och min syster var där hos henne. Jag var ledsen att jag inte kunde vara där, men det är inte alls det jag tänker på när jag tänker på henne nu. Jag minns hur tuff hon var, och hur mycket hon betytt för mig och vilket otroligt liv hon levt

Jag tycker du gör klokt i att stanna, även om jag förstår att det är tungt. Din farmor verkar veta att du har henne i tankarna. Minns alla fina minnen ni har ihop, och gläds åt dem. Många kramar

 

[Kilauea]

Beklagar att din farmor är dålig.
Instämmer i kören att det inte är nån idé att du kastar dig på första flyget dit. Minns henne som ert sista möte. Att ha sånt minne som det sista är fint, särskilt när du vet att hon ändå inte är ensam.

Min bror orkade inte komma ner när pappa gick bort, han kom några dagar senare. Han visste att jag och mamma var där och jag tror ärligt inte det spelade någon roll för pappa.

Skippa det dåliga samvetet och ta hand om dig .

 

[tornblomma]

Tack, vad fint att så många tagit sig tid att svara och dela med sig av erfarenheter! Jag har haft turen att vara väldigt förskonad från dödsfall inom familjen tidigare, så allt känns väldigt överväldigande och svårt (vilket det naturligtvis hade gjort oavsett, men ni fattar).

Jag har pratat med hela familjen på Skype nu (och sett min pappa gråta för första gången i mitt snart 29-åriga liv ), dock inte på sjukhuset då pappa verkade tveksam till att det skulle vara en bra idé. Farmor har det redan lite besvärligt med mycket oro och mardrömmar och han ville inte riskera att göra henne ännu mer ängslig genom att komma in med vad hon skulle tolka som "en konstig pratande skärm som lät lite som Mineur". Men jag har i alla fall framfört en liten hälsning, och min bror gjorde det under sitt besök mycket tydligt att han talade för både mig och sig själv när de pratade om alla uppskattade minnen vi fått med farmor genom åren Farmor hade spontant frågat om både mig och min sambo, hur det är med oss och vilket land det är vi bor i nu igen, så det verkar som att hon har oss i tankarna och har förstått att vi naturligtvis tänker jättemycket på henne.

Jag har landat i att inte åka över förrän det är dags för begravning. Pappa tyckte inte att det fanns någon direkt mening med det då det är osannolikt att farmor ens klarar natten, det är helt och hållet palliativ vård som gäller nu, och gör hon det lär hon inte vara i något gott skick alls. Och jag känner nog själv att jag hellre vill minnas henne levandes "på riktigt" så att säga, inte i en sjukhussäng med slangar och grejer. Jag skulle inte heller känna mig bekväm med att hälsa på på ett sjukhus efter att ha varit ute och rest så pass nyligen, med tanke på smittspridningsrisken.

Det viktigaste just nu är att den av mina fastrar som bor i USA ska hinna dit för att säga hej då till sin mamma. Hon landar kl 07 imorgon bitti och min bror ska köra henne direkt från flygplatsen till sjukhuset, så vi får hoppas att de hinner. Pappa och min andra faster kommer att byta av varandra på sjukhuset hela natten, så farmor kommer att ha åtminstone ett av sina barn hos sig hela tiden vilket känns väldigt fint.

Du diskuterar vettigt tycker jag!
Stor kram

 

[Mineur]

Farmor kämpar på och min faster från USA hann dit och träffa henne medan hon fortfarande var "med" liksom, jätteskönt för dem båda. Men nu då? Kan det inte bara få vara över nu?

De har fått sätta in ångestdämpande medicin eftersom farmor börjar bli riktigt orolig, jämra sig och säga saker som "jag vill inte dö". Hon har fått gå upp till maxdos syrgas men får ändå regelbundna dippar med andnöd.

Varför i hela helvete fortgår det? Varför fortsätter kroppen att kämpa när det är helt hopplöst, det när det är så tydligt att det är över nu? Hur kan livsviljan finnas kvar någonstans i henne, när livet är så överjävligt som det är just nu? Varför kan hon inte bara få somna in medan hon fortfarande har någon slags lugn i kroppen?

 

[Sezziyanen]

Missade alla mina far/morföräldrars död. Det är ett helsike, och väldigt trist. Hade själv väldigt bra relationer med dem sen barnsben, men samtidigt kan jag väl säga att med lite perspektiv och tid så klarade jag ändå av deras bortgång rätt bra, totalt sett.

De var trots allt gamla och hade levt väldigt innehållsrika liv. Jag känner inte att det hade gjort någon skillnad om jag suttit där på sjukhuset eller ej, jag vet att de inte var ensamma och det är viktigare än om jag var där eller inte.

För mig tog det betydligt hårdare när vänner i samma ålder som mig dog som tonåring/tidiga 20-talsår. Med gamla människor kan man alltid åtminstone se till att det är det naturliga förloppet av ett liv så att säga. Klart det fortfarande är tungt dock.

Du gör rätt i att skriva av dig tycker jag! Det behöver man, ventilera och säga vad man tänker! Det märks att du bryr dig, vilket är fint. Låter som hon också haft ett långt och rikt liv, vilket ger en tröst sen även om det inte känns så nu direkt.

 

[Ramona]

Men nu då? Kan det inte bara få vara över nu?

Usch, jag känner med dig för man vill ju bara att det ska gå fort och utan lidande, men trösten finns i att personalen som jobbar med palliativ vård oftast är riktigt kunniga och duktiga på det här med livets sista skede, och ber man dem om hjälp, speciellt med dödsångesten mm så sätter de in starkare preparat.

 

[athena_arabians]

Usch, jag känner med dig för man vill ju bara att det ska gå fort och utan lidande, men trösten finns i att personalen som jobbar med palliativ vård oftast är riktigt kunniga och duktiga på det här med livets sista skede, och ber man dem om hjälp, speciellt med dödsångesten mm så sätter de in starkare preparat.

Ja, min pappa var som sagt väldigt drogad på slutet. Jag kommer aldrig att glömma när jag pratade med hans läkare någon vecka innan han gick bort och hon berättade att han hade medgett att det inte kändes så bra i huvudet (dvs ångest). Då sa jag åt läkaren att då är det riktigt illa, en normal människa hade legat i fosterställning i ren panik. Hon sa att de misstänkte att det var så och att han fick all den medicinska hjälp som gick att ge

 

[Mineur]

Usch, jag känner med dig för man vill ju bara att det ska gå fort och utan lidande, men trösten finns i att personalen som jobbar med palliativ vård oftast är riktigt kunniga och duktiga på det här med livets sista skede, och ber man dem om hjälp, speciellt med dödsångesten mm så sätter de in starkare preparat.

Ja, jag återkommer hela tiden till det här att det i alla fall är bra att hon faktiskt är på sjukhuset där hon kan få bästa möjliga vård. Säga vad man säga vill om att inte få dö hemma (vilket farmor alltid sagt att hon vill) men det innebär ju i alla fall att det finns utbildad personal där 24/7 som gör sitt bästa för att man ska må så bra som möjligt.

Hon har mest sovit sedan 19 igår kväll och är inte kontaktbar de få tillfällen hon vaknar till, så det är kanske den starkare lugnande medicinen de satte in i går eftermiddag som har sin effekt.

 

[Happimess]

Min farmor fyllde 97 förra fredagen. Vi samlades i min fasters trädgård och åt tårta och pratade gamla minnen, precis som vi brukar göra i slutet av augusti varje år. Farmor skrattade, skålade i sherry och konstaterade nöjt att hon minsann lyckats få med sig båda hörapparaterna idag. Hon blev så glad för korsordstidningen och krukväxten hon fick i present.

Två dagar senare åkte farmor in på sjukhus med andningssvårigheter och hjärtsvikt. Jag ställde in mig på att avboka min flygbiljett tillbaka till Skottland, men farmor piggnade till riktigt bra efter ett par dagar och jag bestämde mig för att flyga tillbaka som planerat i onsdags. Det såg ut som att hon lyckats lura döden ännu en gång.

Vid lunchtid idag fick jag besked om att hon blivit sämre. Hon har vatten i lungorna, men de kan inte ge henne mer vätskedrivande medicin eftersom att blodtrycket är för lågt. Först när den blodtryckshöjande medicinen börjat verka kan de åtgärda vattnet i lungorna.

I eftermiddags skrev pappa och berättade att farmor nu fått enskilt rum på sjukhuset, och att han och hans systrar fått lov att komma och hälsa på henne (vilket inte gått tidigare p.g.a corona).

För 1 timme sedan skrev han och sa att farmor nu får morfin, att det går mot slutet och att han blir kvar hos henne på sjukhuset under natten. De tillåter nu besök från samtliga anhöriga, så min bror är på väg ner från Göteborg för att träffa henne en sista gång.

Och jag känner liksom att jag går sönder lite. Min älskade, fina farmor som har spelat en så stor roll under min uppväxt. Jag har sådan ångest över att jag åkte hem medan hon fortfarande låg på sjukhus, även om det då såg ut att ordna sig och även om jag vet att det inte fanns något jag kunnat göra. Jag har sådan ångest över tanken på hur ledsen världens bästa pappa måste vara, och vad de går igenom där borta nu. Jag har sådan ångest över allt jag önskar att jag hade frågat henne, pratat med henne om, men aldrig gjorde.

Vi har ju naturligtvis varit väldigt lyckligt lottade som har fått ha farmor med oss såhär länge, och jag vet att hon verkligen levt på övertid de senaste åren. Varje gång jag träffat henne det senaste året har jag på sätt och vis hanterat det som om det vore sista gången, just för att jag vet hur fort det kan gå utför när man är så gammal som hon är. Jag gör detsamma med mormor, som är 98 och om möjligt ännu skröpligare än farmor.

På flera sätt är det nog skönt för henne att det kanske är över nu, att kroppen kanske kan få sluta kämpa efter ett långt liv med x antal fysiska åkommor men där hon ändå kunnat bo hemma i sin egen lägenhet hela tiden. Och det var ju väntat, på sätt och vis. Men när hon blev bättre där i onsdags trodde jag verkligen att hon skulle ta sig igenom det här också. Det ser det inte ut som att hon kommer att göra.

Det är så väldigt sorgligt alltihop, och jag behöver skriva av mig lite. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv, eller var jag ska ta vägen. Jag pendlar mellan att bara gråta och att känna mig helt tom. Tanken på att min älskade farmor kan ligga och dö i just exakt denna minut, utan att jag vet om det, är outhärdlig.

Ska jag försöka flyga tillbaka till Sverige genast för att kanske hinna träffa henne en sista gång? Kommer jag att hinna? Blir jag ens bli insläppt på sjukhuset?

Ska jag sitta kvar här i Skottland och bara vänta på att få det där samtalet där pappa berättar att hon gått bort? Är det där "sista mötet" kanske överskattat, vore det bättre för oss båda om mitt sista minne av farmor var sittandes i solen med ett sherryglas i högsta hugg?

Jag vet inte vad jag vill, eller borde, eller ska. Men kanske kan det hjälpa att ha fått ner tankarna i skrift här på Buke, som stöttat mig genom så mycket redan.

Det är inte huruvida du är är där i slutögonblicken som definierar er relation. Det låter som hon har sällskap bredvid sin sida, det tänker jag är huvudsaken för henne. Du har ju ett fantastiskt fint sista minne av henne.
Min sambo var med när hans morfar dog och var väldigt tacksam för det, han tyckte det var betydelsefullt. Jag har inte varit med när någon av mina far-eller morföräldrar dött och det är ingenting jag ångrar heller.
Jag kan absolut känna lite som du, att jag får ångest över att man inte tagit tillvara på tiden mer och vårdat relationerna ännu mer. Jag tänker att sådana lärdomar är en del av att vara människa och bli gammal och klok, och jag försöker ta tillvara på de lärdomarna i relation till mina föräldrar och andra människor runt om mig istället.