Min förlossningsberättelse

Status
Stängd för vidare inlägg.

Mammadutt

Trådstartare
Förlossningsberättelse

Tisdag 27 december på kvällen gick slemproppen och vad jag misstänker är sipper av fostervatten. Onsdagen säljer Fredde volvon och köper Hondan medans vattnet sipprar på allt mer. Åker in vid 13-tiden för koll. Fick köra CTG-kurva och göra gynundersökning där vattenavgång konstaterades. Enligt CTG så kom sammandragningar ca var 4:e minut, inget jag kände av. Allt såg bra ut. Tillbaka Torsdag och Fredag för CTG som såg bra ut båda gångerna, ingen aktivitet, tid för igångsättning 31 december (Lördag) nyårsafton av alla dagar.
Kom in Nyårsafton vid 8 på morgonen, fick köra kurva sen undersökning där tappen inte gick att nå, fick göra VUL och det konstaterades att tappen inte ens mognat, 3 cm kvar på den. Fick en tablett på snöre uppsatt bakom livmodern. Alla gynundersökningar gör jävulskt ont, jag mår väldigt dåligt av det hela. Ingen bra start alltså. Tabletten får igång sammandragningar, klarar mig hela dagen på naturlig smärtlindring, andning, bad, dusch, massage, akupunktur, varma vetekuddar osv. Frammåt kvällen är jag så slut, smärtan känns rätt ohanterbar, då jag inte ens utplånats helt efter en dag. Känns jävligt tråkigt så mkt smärta ”för ingenting”. Tas beslut att avbryta, så jag får sovdos med morfin, Bricanyl och Esucos på kvällskvisten. Smärtan försvinner, känner mig lugn men ångestfylld, vill INTE somna och vakna med en ny dag av plåga. Tolvslaget firas hög av morfin i ett patientrum på förlossningen, tack och lov tog dom hänsyn till min ohälsa och Fredde fick sova över. Ringde 4 på morgonen, fick köra CTG och beslut om att vila några timmar till. Vid 8 på morgonen var det så dags för dag 2. Fick köra CTG regelbundet, inga sammandragningar att tala om… vaginal undersökning (ONT!) utplånad tapp. Fick BARD-kateter, tror jag tog lustgas för första gången, jag fick såna panikattacker vid varje undersökning att lustgasen gavs, högsta dosen direkt. Katetern trillade ut vid lunch-tid…. Dropp kopplades sedan, ganska omgående kom smärtsamma värkar…. Efter 3 timmar ungefär utan värkpauser och sugande i lustgasen och total dödsångest fick jag EDA. UNDERBART! Har svaga minnen av den smärtsamma tiden, jag vet att jag ville dö, har aldrig mått så dåligt psykiskt. Kände mig som en torterad utan rätt att säga till eller styra över något. Fick sova någon timme på EDA:n vaknar av värkar frammåt middagstid. Får flytande middag (fruktsoppor osv) och andas igenom värkarna, skippat lustgasen helt nu…. Står upp, har för ont i höft, ischias osv för att ligga. Börjar skaka okontrollerbart, hacka tänder och må riktigt illa. Fredde ringer på Barnmorska som tar tempen, över 39 grader. (Jag brukar få åka till akuten om jag har så högt, ligger på 35-36 grader i vanliga fall). Det mesta är suddigt men jag vet att jag jublade inombords för jag visste ju mkt väl att nu kan dom inte plåga mig mer. Och som jag trott läkaren tar beslut om akutsnitt. Får prata med narkosläkaren, är lättad men så rädd att få panik under ingreppet, narkosläkaren lovar ”knocka” mig om jag ber om det. En timme från beslut så blir jag snittad. Först sätts ju kateter och jag rullas in, får dropp med lugnande osv, dricka anti-kräk-gojja osv. Det var som att komma till himlen när jag rullades in på operation…. 8 människor i gröna och blå dräkter. Hallelujah. Äntligen skulle det vara över, jag skulle överleva! Lova kom ut 21.07, jag fick se henne sedan försvann hon med Fredde och personal för att sugas ur halsen osv. Hon sket på golvet vill jag minnas, minns även jag tänkte ”men det är ju jag” för hon var så lik mig som spädbarn. Sen tänkte jag bara ”äntligen över”. Piggnade till kvickt på post-op, dom tempade mig hela tiden eftersom jag hade kraftig infektion osv. Lova tog dom även massa prover på så inte hon blivit infekterad. Fick komma till BB några timmar senare… skönt att det var över.

Kan sammanfatta det hela såhär: ALDRIG MER och jag önskar INTE någon få uppleva ångesten, rädslan, paniken jag upplevde. För mig är Lovas födelse inte det bästa jag varit med om, utan det värsta. Det har tagit veckor att ens kunna tänka tillbaka utan panikångest. Har mkt att bearbeta känns det som. Har haft svårt att landa och var tvungen ge upp amningen efter 14 dagar då ångesten blev för stor. Läkaren som jag hade hon berättar att jag aldrig kom till förlossning då jag bara öppnades 4 cm, jag fick inte en enda naturlig värk utan bara kemiskt framkallade, det i kombination med infektion och feber gjorde att akutsnitt beslutades. Dock ser hon inget hinder med att försöka föda vaginalt vid nästa graviditet. Jo tjena, här blir det inga barn om dom inte kommer med storken. Vem vill gå upp 50 kilo, gå över 18 dagar och plågas som mig? ;) Jag var visst tapper enligt personalen, men varför känner jag mig värdelös med en kropp som inte funkar. Jag var så förberedd på allt utom igångsättning…


-------------------------------
Vill gärna höra om någon upplevt det liknande.... känner mig ensam i bekantskapskretsen, känns som om jag hade maximal otur... eller är det kanske min depression/social fobi/ångest osv som talar för min del under denna berättelse? Hela tiden ville jag inte be om hjälp, smärtlindring osv kände mig dum och fjantig som klagade eller bad om något (antar det har med min ohälsa att göra?)

Nå väl, reflektioner är välkomna :)
 
Sv: Min förlossningsberättelse

:bow:

Trots att du upplever din förlossning som det värsta som hänt dig, så skriver du ner den här för att delge oss.

Jag är mycket imponerad av dig!
Och genom att skriva så bearbetar du hela händelsen.

Du klarade det ju, eller hur, du fick ditt barn och kämpade hela tiden.
Det är liksom gott nog.

Jag hoppas att du kommer kunna se att du varit med om något stort och att du genomfört en enastående prestation.

Du har gjort, burit och fött ett barn.
:love:
 
Sv: Min förlossningsberättelse

Tycker också du är superduktig som klarade av en så svår förlossning!!! (Inte för att man har nåt val när man väl är där, men du förstår...)

Skitsamma med förlossningen säger jag, det behöver inte vara det bästa du varit med om. BARNET som blev resultatet av ditt lidande är ju det som räknas!

Känner du att du skulle må bättre av det, så be om att få komma tillbaka och prata med förlossningspersonalen eller nån annan på BB eller MVC. Bara för att reda upp vad som hände, varför och hur du ska gå vidare. Eller, om du tror att det är bättre, försök glömma och se framåt. Blir det en till förlossning i framtiden har du säkert all möjlighet att få ett planerat kejsarsnitt (om du vill det), för att slippa den ångest det skulle innnebära att göra om samma sak igen.

Jag hade själv en jobbig förlossning (3 mån sen), men av nån anledning har jag lyckats släppa det och tänker nästan aldrig på det längre. Pratade väl en del med sambon och nära vänner precis efter, men sen fick det liksom vara nog. Jag var livrädd och hade ångest dagligen under 9 månader, det räcker. Nu finns det andra saker att ha ångest för. ;)
Däremot fick sig min förlossningsbarnmorska en ganska rejäl avhyvling på frågeformuläret man får vid efterkontrollen (eller om det skickades hem?). Där skrev jag precis hur jag kände det och att det jag kommer minnas om 10 år INTE är värkarna eller det onda (har jag redan glömt), utan känslan av att känna mig överkörd av min BM. Jag tackade nej till ett återbesök med henne av anledningen jag beskrev ovan.
Stör mig lite på mig själv, som alltid måste vara så jävla trevlig och till lags... Trots att hon fick mig att må jättedåligt under förlossningen och var hårdhänt och kall, så var jag ändå tvungen att vara ödmjuk och tacksam mot henne efteråt, för att jag kände att det förväntades av mig eller för att göra henne glad eller nåt, jag vet inte. Störigt i alla fall. JAG födde mitt barn, hon bidrog faktiskt inte med så mycket att tacka för. :devil:

Ser inte heller nån mer förlossning inom det närmaste seklet, men det beror mycket på att jag inte vill ha fler barn.


Hoppas allt löser sig för dig!!!! *kramar om*



/Jossan
 
Sv: Min förlossningsberättelse

Jag fick också akutsnittas när mina bebisar föddes. Jag fick ligga 5 h10 cm öppen med värkdroppet på högsta så jag fick värk på värk men ändå stoppade första barnet en centimeter från bäckenbotten (antagligen hade de fastnat ihop på något vänster). Jag fick prova krysta utan att egentligen ha krystvärkar och efter 13 h från vattenavgången kom läkaren in och beslutade om akutsnitt.
Jag känner mig ändå nöjd med förlossningen, det var tiden efter jag upplevde som mycket svår. Jag var helt knäckt vid snittet, skakade okontrollerad och hann inte vara med. Jag hade skrivit på alla papper att jag ville få barnen till mig även vid snitt men det nonchalerades. Jag hörde att Engla skrek när hon togs ut så jag visste att hon levde. Sedan hör jag doktorn säga -"ojdå" (det visades sig sedan att de fått vända Saga i fostersäcken för att få ut henne, hon låg i säte) och sedan sprang de med henne också och ropade "Pappan följer med".
Det blev då en helkonstig situation där jag inte visste vad för kön barnen hade, om de mådde bra etc. Jag försökte fråga narkosläkaren men han ville inte säga. Min sambo kom tillbaka och berättade att vi fått två små prinsessor och personalen höll snabbt fram dem så att jag fick röra och få en glimt. Sedan var det "pappan följer med" och jag fick vara kvar för att sys och blev sedan tillbakaskjutsad till bb. Där fick jag ligga i 3 h innan min sambo kom ned. Han hade då fått hålla barnen medan de fixades till, de var 6 veckor prematura. Sedan tog det ytterligare 3 h innan jag fick bli upprullad på barn.
Jag fick alltså vara utan barnen i 6 h när jag så väl hade behövt få se dem. Det känns så fruktansvärt orättvist och jag känner mig berövad på deras första timmar när jag låg i sängen och spelade upp den lilla glimt jag fått av dem gång på gång på gång.
Så här i backspegeln när man legat på barn i sällskap med andra föräldrar som haft sjuka barn så känns min upplevelse som fattig och fånig i jämförelse, vad spelar förlossningen för roll om man väl fått et friskt barn? Men fortfarande rullar tårarna när jag tänker på hur skyddslös och längtande jag kände mig. Som tur var fungerade jag så att när jag väl fick tillgång till barnen (sladdarna kopplades lös och vi fick börja ha in dem på rummet istället för att sköta dem på neo) så släppte jag aldrig. Vilket var en väldig tur då jag läst om många som fått problem med anknytningen där starten inte varit den bästa.

Till dig filiduttan: Prata om din upplevelse gång på gång, ös ur dig! Själv tycker jag att varenda gång jag berättar så blir jag lite helad.
Med din upplevelse i bagaget kan jag inte tänka att de skulle neka dig ett snitt nästa gång. Kramar Sar
 
Sv: Min förlossningsberättelse

filiduttan skrev:
Vill gärna höra om någon upplevt det liknande.... känner mig ensam i bekantskapskretsen, Nå väl, reflektioner är välkomna :)
Jo, liknande. Hur man upplever det är ju personligt och tidsbundet. Det viktiga är att alla får chansen att prata om det som hände, ingen förlossning är den andra lik. Många gånger är det en mer eller mindre traumatisk upplevelse men som ändå är en bekräftelse på, och början till något nytt!

Lycka till och glöm inte att stanna upp och ta vara på nuet, det kommer inte igen...:)
 
Sv: Min förlossningsberättelse

:bow:

Min första förlossning var långdragen smärtsam och lilleman andades Inte och var blåare än blå när han väl kom ut...Han åkte direkt till avdelningen för för tidigt födda och fick ligga i kuvös.
Barnmorkasn tyckte jag var sjåpig och jag fick höra kommentarer som " du skrek väl inte när ungen blev till" Fick INGEN smärtlindring öht, fast jag bad om det flera gånger :( Jag var nyss fyllda 19 och svor på att Aldrig att jag går igenom detta en gång till !!

Nu snart 15 år senare, så har jag 3 underbrara barn ( 15, 12 och 4 år) och för varje förlossning har det gått fortare och lättare :) Jag har inte tagit någon smärtlindring vid någon av de två senare förlossningarna heller (eget val dock)

Du ser: det definitiva "ALDRIG igen" som de flesta tänker efter första förlossningen, brukar ändras till att det är värt det för att få ett barn till....;)
Ge det något år bara..
 
Sv: Min förlossningsberättelse

Min var inte heller något praktexemplar, eller jo själva förlossningen men inte det före och efter själva födseln.

Hade pinvärkar från mån till ons.
Ont som f*n till ingen nytta!

Det jag upplevde värst var personalen :(
Bad om att få bli igångsatt..
"Men snälla gumman, det är bara i väldigt sällsynta
fall som vi gör det, då måste det vara ngt väldigt speciellt"
Jahapp :confused: vad gör vi här då, tänkte jag.
Åkte hem eftersom jag inte kunde få ngn smärtlindring öht.
Det var nog då som Mats bad Jen80 om hjälp att lindra
min smärta hemma.
Efter några timmar hemma så var vi tillbaka på BB.
Samma hemska barnmorska jobbade..
hon upprepade allt jag sa med en fejkad empati :mad:
Frågade också om allt kändes normalt..hmm hur skulle
jag kunna veta det?? Jag hade aldrig fött barn innan!
När dom tog hål på hinnan så fick jag en elak kommentar
om att jag "grisade ner" när jag blev ivägtvingad på toaletten.
Kanske dom inte skulle ha låtit vattnet gått då :(
Hade jag kunnat styra över hur mkt fostervatten jag
bar på så hade jag väl kanske kunnat ta den kommentaren
på ett bättre sätt.

När nästa barnmorska gick på sitt pass, så satte hon
igång mig omedelbart, det kopplades sladdar och jag
vet inte allt vad dom pysslade med.
Fick EDA på morgonen och lyckades sova 1h = UNDERBART!
När nästa bm började sitt pass så blev hon rasande över
att ingen satt igång mig tidigare :crazy: :confused:

Men när krystvärkarna satte igång, så gick det fort!
19:02 kom första och 19:27 så kom han ut :) :love:

Hmm nu insåg jag att jag skrivit ner lite tidigare..kopierar
in det också.

Dom två första dygnen med pinvärkarna är lite dimmiga men jag tror att jag minns det mesta.
Men sedan.. morgonen då dom satte igång mig, jag minns lite vagt hur förbaskat skönt det var när smärtan avtog och jag fick sova en timme. Den timmen kändes som ett dygn.
Det som jag grubblar över är..
1:a barnmorskan tvärvägrade att sätta igång mig, det var bara i ruskigt speciella fall som det skedde..det var som att det inte fanns i hennes värld. När den andra barnmorskan löste av den första så satte hon igång mig... när den tredje kom för att börja sitt arbetspass så blev hon skitförbannad över att jag inte hade blivit igångsatt tidigare...
Min förvirring är total, vem hade gjort rätt ?
Under hela förlossningen fick jag höra hur bra allt såg ut på alla monitorer osv.. Men när den första krystvärken kom så dök det tydligen upp en hel del människor och ju närmare det blev desto fler kom in. Själv så minns jag ingenting av det, utan det är sambon som berättat det för mig.
När han väl kom ut så reflekterade jag inte så mycket över att dom tog honom och sprang på en gång.. jag var bara så jäkla nöjd över att det inte gjorde ont längre.
Att sambon kastade sig över mig trodde jag berodde på att han kände sig helt slut efter all dramatik och äntligen kunde andas ut. Mer fel än så kunde jag inte ha!!
Han trodde att sonen var död.. och något fick honom att slänga sig över mig så att jag skulle slippa se vårt barn död.

Det som hade hänt var att sonen hade dragit i sig "fult fostervatten" dvs han hade dragit i sig fostervatten som han hade bajsat i.. dessutom hade han haft en syrebrist.
När eller hur omfattande kan dom inte svara på.. bara att det varit en syrebrist!
Nu efteråt kommer jag ihåg att dom ganska tidigt sa att han hade bajsat i fostervattnet men att det inte var någon fara... hmm ja nu har jag ju läst att det tyder på att barnet är stressat osv.
Vem som har gjort rätt eller fel, sånt orkar jag inte spekulera i .. det kanske är så att inget fel har gjorts från något håll.. men visst har frågorna varit oändliga, och inga svar funnits inom räckhåll.

Efter att jag fått duscha och vi ätit lite så talade personalen om att dom skulle behålla honom för observation på "spädbarn/Neo" men jag fick åka upp till honom i sängen..
Vilken känsla att se sitt barn...
Morgonen efter kommer en läkare ner till mig och talar om att han fick kramper efter ca 6h. Då lät det inte så allvarligt.. men nu i efterhand undrar jag varför dom inte skickade efter mig redan då? Tänk om det hade gått käpprätt åt helvete och han hade dött.. *tårar*
När jag kom upp så började en lång mardröm ta vid, det var olika medicineringar..prover som skulle tas..blodtrycksmanchetten hade dom lika gärna kunnat limma fast vid hans lilla lilla arm.
Ingen ville ge oss något som helst positivt besked dom närmaste dagarna som följde.. ingen ville säga något egentligen öht. Men dom var ett enormt stöd iaf!
Det gjordes ultraljud på hjärnan, det gjordes skiktröntgen och ett flertal EEG, inga blödningar eller skador upptäcktes..därmeot förändringar!
Vad det kommer att betyda för Lillen vet ingen.. och vi lär väl inte få veta heller än på ett tag.

Det som känns allra bäst är att vi fick erfarna läkare som tog hand om vår son, och den övriga personalen på "Spädbarnsavd" måste ha varit änglar i människoskepnader.
Kuratorn var en klippa och var absolut på rätt ställe.

Det här var alldeles otroligt jobbigt att skriva om.. jag får fortsätta den här återgivelsen en annan dag.
 
Sv: Min förlossningsberättelse

Min första förlossning började med vattenavgång och hemskickning 2 dar (så fort de la CTG så slutade värkarna, varje gång!). Igångsatt med dropp, inga bra värkar. Bara ont och jävligt. Öppnades totalt 3,5 cm. Hjärtljuden på bäbisen sjönk dramatiskt och det blev akutsnitt.

2 år senare ny förlossning, med helt normala värkar, normal öppning, kort krysttid och allt helt underbart!
 
Sv: Min förlossningsberättelse

*knapplån* tack för alla svar :love:
Lilla Lova är ju värd all smärta i världen såhär i efterhand, men jag drömmer mardrömmar och mår så illa att jag inte klarar bearbeta det hela eller prata om det direkt.... hoppas kunna ta tag i det hela hos min terapeut! Nu skriker lillan efter mig, måste rusa....
tack för era berättelser... känns skönt att inte vara ensammen om jobbiga förlossningar mentalt (om man får säga så?) :love:
 
Sv: Min förlossningsberättelse

Måste säga att jag är så imponerad av dig filiduttan!!, tycker verkligen du gjort det hela jätte bra, du är inte ett dugg sämre som kvinna bara för att du fick ett snitt, var glad för att sjukvården idag kan ge kvinnor som behöver hjälp ett snitt, vad hadde hänt med dig och dottern annars?
Nä verkligen en stor KRAM till dig och jag hoppas du snart kan tänka på din "förlossning" utan att känna panik, det börja jobbigt men resultatet är ju i alla fall din dotter och det är ju det som är viktigast.

Kan inte själv ge några berättelser där det varigt jobbigt har tre barn vara av alla har "ramlat" ut i prencip medan jag och barnmorskorna har pratat skit :o
Har kommigt in till förlossningen fullt öppen och sen bara fått av mig kläderna för att sen konstatera att bebis är ute:banana:
 
Sv: Min förlossningsberättelse

:bow: :bow: :bow: :bow: :bow: :bow:

Grattis till bebben!
Jag själv är i 17 veckan och hoppas verkligen inte att jag får uppleva en sådan förlossning. Strongt gjort av dig och än en gång grattis! :bump:
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
2 047
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 910
Senast: Whoever
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 385
Senast: Nixehen
·
Hästhantering Köpte en ny häst i veckan (unghäst). Den är inte jättehanterad men snäll. Kan lyfta hovarna utan problem osv. Den går på bete med mina...
2
Svar
23
· Visningar
3 702
Senast: MiniLi
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp