Min hund har fått somna för gott..

Paus1234

Trådstartare
Igår var nog den värsta dagen i mitt liv, min älskade hund som varit sjuk under en längre period blev plötsligt akut dålig. Det började för 5 dagar sen med att hon inte ville äta & kräktes, det höll i sig i ca 2 dagar, men sen blev hon plötsligt ”bra igen” åt som vanligt inga kräkningar osv.

Natten till igår vaknade jag av att hon stod och hulkade. Nån timme senare började hon kräkas och kräkas, tillslut var det bara galla som kom och hon fick inte ens behålla vatten. Framåt 18 tiden när jag tog ut henne hade hon en klarröd blodig diarre och det var inte lite. Efter det var hon helt slut och pendlade i att sitta upp och ligga ner och knappt orka hålla ögonen öppna. Då åkte jag direkt in till veterinären och på vägen in blev hon väldigt svag i kroppen och kunde knappt sitta själv utan mitt stöd.

Eftersom att hon var sjuk sen innan, (tumörer, ev cushings, blåsljud på hjärtat, artros, stor mjälte etc och att hon ändå skulle fylla 12) så var jag rätt så förberedd på att detta var slutet. Väl inne hos vet fick vi ett rum direkt och dom sa att dom kunde göra en undersökning med prover osv men eftersom att hon redan var så sjuk och tagit prover bara för en vecka sen så bestämde vi att inte plåga henne med fler nålstick. Vet sa att det bästa skulle vara att låta henne somna..
Hon mådde så dåligt och jag var i nån typ av chock och kunde inte tänka klart, ville bara att hon skulle slippa lida så bestämde mig för att det får vara nog nu, hon ska få slippa.. Så igår somnade hon på sin favorit filt bredvid mig..
Nu ända sen vi lämnade vet har jag mått så fruktansvärt dåligt och haft sånna sjuka skuldkänslor, tänker att om dom hade gjort en undersökning så kanske hon hade fått lindrande mediciner och få en sista fin dag utan massa elende, istället blev hennes sista dag en plåga. Men samtidigt hade det känts hemskt att ta hem henne i det skicket för att vänta ”bara en eller två” dagar till, hon hade ju varit sjuk länge och vi har funderat länge på när det är dags att släppa taget.
Men nu känns allt fel känner mig hemsk som släpade in henne till vet i det skicket för att sen lämna henne själv där i en kista, hade ju velat hinna skämma bort henne med hennes favvo mat massa kli på magen, men det blev inte så..

Nu till nästa sak, jag har sedan drygt en månad tillbaka tingat en valp, som jag nu ska hämta om mindre än två veckor. Jag har varit så taggad på detta och längtat men sen hon dog igår så känns inget bra, inte ens att hämta valpen känns kul nu, men samtidigt tror jag att det skulle hjälpa mig, jag bor själv i min lägenhet och nu känns ALLT jag gör helt tomt ensamt och hemskt, känns som att jag lever i en mardröm, bara gråter och gråter. Alla säger till mig att jag ska ta hem valpen ändå och tror faktiskt att det skulle vara bra, men får även skuldkänslor att jag ska ta hem en annan hund o ge kärlek till den och inte henne.

Vet inte hur jag någonsin ska komma över detta.. Hur tar man sig igenom något sånthär, det känns som det ALDRIG kommer bli bra igen, vill bara ha tillbaka min pälskling men det är försent.
 
Ibland händer det saker, jag blev själv av med min hund för ett tag sen plötsligt. En hund som var mitt i livet, en hund jag inte hunnit tänka tanken på att säga farväl till och det har känts väldigt jobbigt och gör det fortfarande. Det som skänker mig lite tröst är att hon levt det bästa liv en hund kan ha om än alldeles för kort ❤️.
Mitt i allt detta tog vi hem en valp, jag hade sett en valp jag blivit lite kär i men inte skulle ha. Vi åkte till uppfödaren och jag kände efter och, ja det fanns plats för en valp i mitt hjärta trots sorgen. Under andra omständigheter hade valptiden varit mycket mer exalterade, rolig och ambitiös, nu har vi mest varit men han har varit en otrolig tröst och avledning för de mörka tankarna. Jag kommer iväg och miljötränar, softar vid en strand eller andas ut i en fårhage med honom. Vi har gått kurs och ska gå några kurser till.
Han kommer aldrig ersätta Nessie men han är en helt ny och underbar individ som jag har förunnats att få ha hos mig ❤️.

Boka tid hos uppfödaren, åk dit och känn efter hur det känns. Känns det inte bra så är uppfödaren säkert helt förstående för att du inte har orken just nu. Känns det bra så kommer det kännas självklart att ta hem valpen. Du ska göra det som känns rätt för dig.
 
Jag vet exakt hur du känner dig och mår. Jag åkte till veterinären för en koll och kom hem med tomt koppel. Man kan gråta i veckor. Men för att du tar hem en valp kommer du inte att glömma din hund, den kommer alltid att finnas kvar i minnet.
Hade jag fått tag på en ny hund tidigare än jag fick, hade det hjälpt mig mycket. Hade jag varit du hade jag åkt och tittat på valpen och om den är den valp du vill ha, så köp den.:heart
 
Jag vet precis hur det känns - och jag vet också att du gjorde helt rätt. Du valde det som var bäst för din hund dvs att inte förlänga lidandet en minut mer än nödvändigt. Det var en kärleksförklaring av yttersta värde.

När min hund (skulle precis fylla 13) fick somna in trodde jag aldrig att jag skulle bli glad igen. Det kände som om jag började få nån slags psykos, det var hemskt, jag var så, så deprimerad. Men jag VISSTE också att det skulle släppa till slut, och det gjorde det. Jag saknar honom fortfarande oändligt, men jag kan bli glad igen, jag är inte längre deprimerad. Du kommer också att bli glad igen. (För mig tog det typ 2 veckor innan jag började känna en anings lättnad. Ett litet, litet ljus i tunneln...)

Och vem vet, kanske valpen kommer till dig av just den anledningen? Det kanske var meningen att du skulle få den just nu? Oavsett så tror jag det är bra. Den kommer inte att ta din andra hunds plats, eller ersätta den, Men den har ett eget, jättestort värde - och du är värdefull för valpen! :heart
 
Igår var nog den värsta dagen i mitt liv, min älskade hund som varit sjuk under en längre period blev plötsligt akut dålig. Det började för 5 dagar sen med att hon inte ville äta & kräktes, det höll i sig i ca 2 dagar, men sen blev hon plötsligt ”bra igen” åt som vanligt inga kräkningar osv.

Natten till igår vaknade jag av att hon stod och hulkade. Nån timme senare började hon kräkas och kräkas, tillslut var det bara galla som kom och hon fick inte ens behålla vatten. Framåt 18 tiden när jag tog ut henne hade hon en klarröd blodig diarre och det var inte lite. Efter det var hon helt slut och pendlade i att sitta upp och ligga ner och knappt orka hålla ögonen öppna. Då åkte jag direkt in till veterinären och på vägen in blev hon väldigt svag i kroppen och kunde knappt sitta själv utan mitt stöd.

Eftersom att hon var sjuk sen innan, (tumörer, ev cushings, blåsljud på hjärtat, artros, stor mjälte etc och att hon ändå skulle fylla 12) så var jag rätt så förberedd på att detta var slutet. Väl inne hos vet fick vi ett rum direkt och dom sa att dom kunde göra en undersökning med prover osv men eftersom att hon redan var så sjuk och tagit prover bara för en vecka sen så bestämde vi att inte plåga henne med fler nålstick. Vet sa att det bästa skulle vara att låta henne somna..
Hon mådde så dåligt och jag var i nån typ av chock och kunde inte tänka klart, ville bara att hon skulle slippa lida så bestämde mig för att det får vara nog nu, hon ska få slippa.. Så igår somnade hon på sin favorit filt bredvid mig..
Nu ända sen vi lämnade vet har jag mått så fruktansvärt dåligt och haft sånna sjuka skuldkänslor, tänker att om dom hade gjort en undersökning så kanske hon hade fått lindrande mediciner och få en sista fin dag utan massa elende, istället blev hennes sista dag en plåga. Men samtidigt hade det känts hemskt att ta hem henne i det skicket för att vänta ”bara en eller två” dagar till, hon hade ju varit sjuk länge och vi har funderat länge på när det är dags att släppa taget.
Men nu känns allt fel känner mig hemsk som släpade in henne till vet i det skicket för att sen lämna henne själv där i en kista, hade ju velat hinna skämma bort henne med hennes favvo mat massa kli på magen, men det blev inte så..

Nu till nästa sak, jag har sedan drygt en månad tillbaka tingat en valp, som jag nu ska hämta om mindre än två veckor. Jag har varit så taggad på detta och längtat men sen hon dog igår så känns inget bra, inte ens att hämta valpen känns kul nu, men samtidigt tror jag att det skulle hjälpa mig, jag bor själv i min lägenhet och nu känns ALLT jag gör helt tomt ensamt och hemskt, känns som att jag lever i en mardröm, bara gråter och gråter. Alla säger till mig att jag ska ta hem valpen ändå och tror faktiskt att det skulle vara bra, men får även skuldkänslor att jag ska ta hem en annan hund o ge kärlek till den och inte henne.

Vet inte hur jag någonsin ska komma över detta.. Hur tar man sig igenom något sånthär, det känns som det ALDRIG kommer bli bra igen, vill bara ha tillbaka min pälskling men det är försent.
Beklagar! ❤️
Min hund dog för lite mer än ett år sedan. Hon var inte så gammal och inte sjuklig. Hon blev akut dålig och dog i min famn när vi var på väg ut i bilen för att åka till veterinären. Det var en sån chock!
Jag har sörjt väldigt när jag tagit bort andra hundar. Men nu var jag inte förberedd alls.
Jag mådde för dåligt för att orka prata med min uppfödare och berätta. Så min sambo fick ringa. Han frågade om hon hade någon hund till mig. Och hon hade en valp hon tänkt behålla själv som jag kunde få köpa.
Valpen kom mitt i all sorg. Och jag ville vara glad och känna enbart att det var rätt med valpen. Men det var ju fel hund. Hur söt och rar valpen än var så var det fel hund. Men! Hon var en distraktion, hon bjöd på skratt etc. Och hon nästlade sig in i mitt hjärta. Det blev helt rätt iaf!
Idag är jag så tacksam att sambon, som vet hur jag funkar, såg till att det snabbt kom in en till hundkompis i mitt liv.
Jag saknar fortfarande min förra hund. Men den jag har nu är helt underbar och jag älskar henne så. Hon räddade mig till stor del.
Med den här jättetexten så menar jag väl: Jag tror det kan vara bra att ta hem valpen iaf!
 
Beklagar sorgen ❤️ .
Jag tycker det låter som helt rätt beslut, även om det känns tufft.
När lagotton fick somna in för snart sex år sen kändes det som livet var över för mig. Visste inte hur jag skulle kunna andas utan henne. Då hade jag ändå älskade labben kvar vid min sida. Kommer förmodligen känna samma sak när det är dags för honom. Kan redan nu få ångest över det (han är 10 år nu).
Men på nåt sätt fortsätter man att andas och rätt som det är kommer man på sig själv att le igen och att våga minnas.

Att ha labben kvar var nog det allra bästa för mig, att behöva ha nån att komma upp för och som fortsatte bjuda på glädje.
 

Liknande trådar

Övr. Hund Detta är nåt som tyngt mig länge så därför har jag valt ett anonymt nick. Jag har en sjuårig hund som jag haft sen han va valp. Vi...
2 3
Svar
42
· Visningar
4 024
Senast: lilstar
·
Hundhälsa Hej, Jag har i 2 års tid haft PROBLEM med min tik som nu är 2,8år och alltså levt 2 år av sitt liv med denna hemska MAGKATARR SOM...
Svar
8
· Visningar
1 027
Senast: BornAgain
·
Småbarn Jag är desperat efter sätt att få i vår treåring penicillin. Lång historia kort; vår dotter har haft sår i näsan senaste 8 veckorna. Vi...
Svar
19
· Visningar
1 416
Övr. Hund Jag har levt med pälsdjursallergi & astma sedan barnsben, har trots detta haft hund hemma under tonåren och inte reagerat nämnvärt på...
2
Svar
22
· Visningar
3 218
Senast: AnneB
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp