Min mans familj...

Castellini

Trådstartare
Mitt ex kom från en oerhört dysfunktionell familj och min relation till dem var verkligen inte bra. Jag orkar inte gå in på allt som hände, men bland annat har jag blivit tafsad på av exets pappa. Jag grät flera gånger när vi hälsade på dem för att hans mamma var så fruktansvärt elak. Exet och mamman hade en osund närmast incestiuös relation. Alkoholproblemen gjorde inte relationerna och sammankomsterna mer harmoniska, precis. Så här i efterhand förstår jag inte hur jag kunde stå ut så länge som jag gjorde.

Det är egentligen först nu, flera år senare, i kontakt med min mans familj som jag inser hur traumatiserad jag har blivit av mitt ex och hans familj. Min man har en sund och härlig familj med mycket glädje, kärlek och välvilja mellan sig. Jag tycker mycket om dem, men ändå mår jag så dåligt inför varje gång vi ska träffas. Nu är det snart semester och vi ska dit en vecka och ångesten börjar dra ihop sig :(

På grund av långa avstånd träffas vi inte så ofta och vi håller fortfarande på att lära känna varandra. Eftersom jag vet hur jobbigt det blir om relationen med svärfamiljen inte funkar vill jag förtvivlat gärna att den ska göra det. Jag är livrädd för att säga eller göra något som gör att de inte ska tycka om mig. Det gör att jag spänner mig och inte vågar vara mig själv, trots att jag ju tycker om dem.

Min mans syster har ett litet barn. Jag är ovan vid barn och vet inte hur jag ska umgås med en sådan liten, och jag känner mig som ett ufo när jag liksom ska smälta in i deras familjeliv och hem som är så olikt livet som jag lever. Samtidigt vill jag så klart visa intresse för det som är det viktigaste i deras liv.

Jag har dessutom en reaktiv, utåtagerande hund med särskilda behov som inte tycker om andra hundar eller barn. Jag nojar över att de ska tycka att hunden är så jobbig att de inte orkar umgås med oss, trots att både jag och min man gör allt vi kan för att förenkla när vi träffas allihop. Att träffas utan att hunden följer med är inget alternativ - jag kan inte lämna bort henne annat än i undantagsfall. Jag och hunden skulle kunna vara hemma och mannen åker och hälsar på dem själv, men det vill han inte och då åker inte han heller.

Jag är medveten om att problemet sitter hos mig. Svärfamiljen har aldrig indikerat att de inte skulle tycka om mig, tvärtom. Vad fasen ska jag göra för att komma bort från det här? Det är ju en så onödig grej att må dåligt över :banghead:
 
Hur gammalt är barnet? Finns det risk att barnet går fram till hunden?
Kan du lämna kontrollen av hunden till din man om du t ex. behöver gå på toaletten?
Är hunden välkommen att hälsa på? Kan hunden vänta i bilen eller sitta fast vid ex ett träd i trädgården vara i annat rum medan ni umgås? Och få en promenad/ aktivitet Före och efter? Är barnet stort nog att kunna lära sig ” Den här hunden är inte snäll mot barn rör inte hunden, bara X och Y får hantera hunden” Är de vuxna vuxna nog att låta bli hunden?
 
Mitt ex kom från en oerhört dysfunktionell familj och min relation till dem var verkligen inte bra. Jag orkar inte gå in på allt som hände, men bland annat har jag blivit tafsad på av exets pappa. Jag grät flera gånger när vi hälsade på dem för att hans mamma var så fruktansvärt elak. Exet och mamman hade en osund närmast incestiuös relation. Alkoholproblemen gjorde inte relationerna och sammankomsterna mer harmoniska, precis. Så här i efterhand förstår jag inte hur jag kunde stå ut så länge som jag gjorde.

Det är egentligen först nu, flera år senare, i kontakt med min mans familj som jag inser hur traumatiserad jag har blivit av mitt ex och hans familj. Min man har en sund och härlig familj med mycket glädje, kärlek och välvilja mellan sig. Jag tycker mycket om dem, men ändå mår jag så dåligt inför varje gång vi ska träffas. Nu är det snart semester och vi ska dit en vecka och ångesten börjar dra ihop sig :(

På grund av långa avstånd träffas vi inte så ofta och vi håller fortfarande på att lära känna varandra. Eftersom jag vet hur jobbigt det blir om relationen med svärfamiljen inte funkar vill jag förtvivlat gärna att den ska göra det. Jag är livrädd för att säga eller göra något som gör att de inte ska tycka om mig. Det gör att jag spänner mig och inte vågar vara mig själv, trots att jag ju tycker om dem.

Min mans syster har ett litet barn. Jag är ovan vid barn och vet inte hur jag ska umgås med en sådan liten, och jag känner mig som ett ufo när jag liksom ska smälta in i deras familjeliv och hem som är så olikt livet som jag lever. Samtidigt vill jag så klart visa intresse för det som är det viktigaste i deras liv.

Jag har dessutom en reaktiv, utåtagerande hund med särskilda behov som inte tycker om andra hundar eller barn. Jag nojar över att de ska tycka att hunden är så jobbig att de inte orkar umgås med oss, trots att både jag och min man gör allt vi kan för att förenkla när vi träffas allihop. Att träffas utan att hunden följer med är inget alternativ - jag kan inte lämna bort henne annat än i undantagsfall. Jag och hunden skulle kunna vara hemma och mannen åker och hälsar på dem själv, men det vill han inte och då åker inte han heller.

Jag är medveten om att problemet sitter hos mig. Svärfamiljen har aldrig indikerat att de inte skulle tycka om mig, tvärtom. Vad fasen ska jag göra för att komma bort från det här? Det är ju en så onödig grej att må dåligt över :banghead:
Jag tycker verkligen att du behöver fundera över om du ändå inte kan lämna bort hunden/alternativt ha någon som kommer och bor i ditt hem och passar hunden när du är iväg. Det skulle vara väl vara hemskt om hunden skadade barnet? Dessutom är det nog inte riktigt snällt mot hunden heller att tvingas vara med på något som den inte tycker om, tänker jag.
 
När det gäller barn och att känna sig obekväm med små barn - min kompis var enda barnet, hade NOLL erfarenhet av småbarn, och umgicks (när vi träffades) med min 3-åring som med vilken vuxen som helst. Pratade som vanligt och hade vuxna konversationer med henne över middagsbordet. Hon blev en STOR favorit hos 3-åringen! Så - du behöver inte alls byta roll i umgänget med det lilla barnet, var som vanligt bara :-)
 
När det gäller barn och att känna sig obekväm med små barn - min kompis var enda barnet, hade NOLL erfarenhet av småbarn, och umgicks (när vi träffades) med min 3-åring som med vilken vuxen som helst. Pratade som vanligt och hade vuxna konversationer med henne över middagsbordet. Hon blev en STOR favorit hos 3-åringen! Så - du behöver inte alls byta roll i umgänget med det lilla barnet, var som vanligt bara :-)
Jag har precis samma erfarenhet! Har ett kompispar som helt valt bort barn och känner sig som ufon i närheten av sådana. Dock så tycker mina barn jättemycket om dem och umgås gärna. Jag tror det är just därför att mina kompisar alltid talar till dem som de vore vuxna, ser dem och bekräftar dem även om de fortfarande känner sig lite som ufon. Så TS, bara kör på med att vara som du är :)
 
Hur gammalt är barnet? Finns det risk att barnet går fram till hunden?
Kan du lämna kontrollen av hunden till din man om du t ex. behöver gå på toaletten?
Är hunden välkommen att hälsa på? Kan hunden vänta i bilen eller sitta fast vid ex ett träd i trädgården vara i annat rum medan ni umgås? Och få en promenad/ aktivitet Före och efter? Är barnet stort nog att kunna lära sig ” Den här hunden är inte snäll mot barn rör inte hunden, bara X och Y får hantera hunden” Är de vuxna vuxna nog att låta bli hunden?

+ ni andra som har kommenterat hunden. Tack för era synpunkter :) Jag förstår er.

Barnet är tre år, ungefär. Hunden är välkommen och svärfamiljen är väldigt fina mot henne. Det finns absolut risk att barnet går fram till hunden. Vi är ute större delen av dagarna oavsett väderlek och där håller vi tillräckligt stora avstånd. När vi äter eller är inomhus är de alltid i varsitt rum. Eftersom hunden inte tycker om barn får hon aldrig vara nära barn. Vi har hanterat hunden och barn på det här sättet i flera år eftersom det finns småbarn även på min sida av släkten.

Det vore hemskt om hunden skadade barnet. Det är därför tillräckliga avstånd eller avskildhet i olika rum är ett måste.
 
När det gäller barn och att känna sig obekväm med små barn - min kompis var enda barnet, hade NOLL erfarenhet av småbarn, och umgicks (när vi träffades) med min 3-åring som med vilken vuxen som helst. Pratade som vanligt och hade vuxna konversationer med henne över middagsbordet. Hon blev en STOR favorit hos 3-åringen! Så - du behöver inte alls byta roll i umgänget med det lilla barnet, var som vanligt bara :-)

Så härligt att höra! Ska verkligen ta till mig det. Tack :bump:
 
Mitt ex kom från en oerhört dysfunktionell familj och min relation till dem var verkligen inte bra. Jag orkar inte gå in på allt som hände, men bland annat har jag blivit tafsad på av exets pappa. Jag grät flera gånger när vi hälsade på dem för att hans mamma var så fruktansvärt elak. Exet och mamman hade en osund närmast incestiuös relation. Alkoholproblemen gjorde inte relationerna och sammankomsterna mer harmoniska, precis. Så här i efterhand förstår jag inte hur jag kunde stå ut så länge som jag gjorde.

Det är egentligen först nu, flera år senare, i kontakt med min mans familj som jag inser hur traumatiserad jag har blivit av mitt ex och hans familj. Min man har en sund och härlig familj med mycket glädje, kärlek och välvilja mellan sig. Jag tycker mycket om dem, men ändå mår jag så dåligt inför varje gång vi ska träffas. Nu är det snart semester och vi ska dit en vecka och ångesten börjar dra ihop sig :(

På grund av långa avstånd träffas vi inte så ofta och vi håller fortfarande på att lära känna varandra. Eftersom jag vet hur jobbigt det blir om relationen med svärfamiljen inte funkar vill jag förtvivlat gärna att den ska göra det. Jag är livrädd för att säga eller göra något som gör att de inte ska tycka om mig. Det gör att jag spänner mig och inte vågar vara mig själv, trots att jag ju tycker om dem.

Min mans syster har ett litet barn. Jag är ovan vid barn och vet inte hur jag ska umgås med en sådan liten, och jag känner mig som ett ufo när jag liksom ska smälta in i deras familjeliv och hem som är så olikt livet som jag lever. Samtidigt vill jag så klart visa intresse för det som är det viktigaste i deras liv.

Jag har dessutom en reaktiv, utåtagerande hund med särskilda behov som inte tycker om andra hundar eller barn. Jag nojar över att de ska tycka att hunden är så jobbig att de inte orkar umgås med oss, trots att både jag och min man gör allt vi kan för att förenkla när vi träffas allihop. Att träffas utan att hunden följer med är inget alternativ - jag kan inte lämna bort henne annat än i undantagsfall. Jag och hunden skulle kunna vara hemma och mannen åker och hälsar på dem själv, men det vill han inte och då åker inte han heller.

Jag är medveten om att problemet sitter hos mig. Svärfamiljen har aldrig indikerat att de inte skulle tycka om mig, tvärtom. Vad fasen ska jag göra för att komma bort från det här? Det är ju en så onödig grej att må dåligt över :banghead:

Kommunikation är nyckeln. Berätta för dem om hunden så är det säkert inga problem. Du har goda intentioner. Det är det viktigaste. Åk med för vad du än gör.
 
Kommunikation, tydlig sådan. Och håll hunden nära dig i koppel när barnet är där. Vet inte hur djurvan barnet är men mina barn i den åldern har ju funkat att prata med om att djuren inte vill ha dem nära. Förklara att hunden är rädd för barn eller nåt annat barnet lätt förstår. Vill du vara lite smart kan ni ju försöka hitta någon spännande present till barnet som sysselsätter en del. Den kan ni ju dela ut när/om ni ser tendenser till att barnet blir intresserad av hunden så kanske den glöms bort lite. Dvs ni köper er lite tid ;)
 

Liknande trådar

Övr. Hund Detta är nåt som tyngt mig länge så därför har jag valt ett anonymt nick. Jag har en sjuårig hund som jag haft sen han va valp. Vi...
2 3
Svar
42
· Visningar
3 941
Senast: lilstar
·
Relationer Lååångt om min krångliga mor-dotter relation. Har i över ett halvår nu haft paus från min mor. Efter ännu ett storbråk så kände jag att...
Svar
13
· Visningar
2 555
Senast: tanten
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 187
Senast: Nixehen
·
Övr. Hund Hej! Jag behöver er kloka hjälp i frågan om vår lilla franska bulldogg ska omplaceras eller i värsta fall avlivas. Hon är bara 2 år...
2
Svar
37
· Visningar
3 716
Senast: Hermelin
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp