Castellini
Trådstartare
Mitt ex kom från en oerhört dysfunktionell familj och min relation till dem var verkligen inte bra. Jag orkar inte gå in på allt som hände, men bland annat har jag blivit tafsad på av exets pappa. Jag grät flera gånger när vi hälsade på dem för att hans mamma var så fruktansvärt elak. Exet och mamman hade en osund närmast incestiuös relation. Alkoholproblemen gjorde inte relationerna och sammankomsterna mer harmoniska, precis. Så här i efterhand förstår jag inte hur jag kunde stå ut så länge som jag gjorde.
Det är egentligen först nu, flera år senare, i kontakt med min mans familj som jag inser hur traumatiserad jag har blivit av mitt ex och hans familj. Min man har en sund och härlig familj med mycket glädje, kärlek och välvilja mellan sig. Jag tycker mycket om dem, men ändå mår jag så dåligt inför varje gång vi ska träffas. Nu är det snart semester och vi ska dit en vecka och ångesten börjar dra ihop sig
På grund av långa avstånd träffas vi inte så ofta och vi håller fortfarande på att lära känna varandra. Eftersom jag vet hur jobbigt det blir om relationen med svärfamiljen inte funkar vill jag förtvivlat gärna att den ska göra det. Jag är livrädd för att säga eller göra något som gör att de inte ska tycka om mig. Det gör att jag spänner mig och inte vågar vara mig själv, trots att jag ju tycker om dem.
Min mans syster har ett litet barn. Jag är ovan vid barn och vet inte hur jag ska umgås med en sådan liten, och jag känner mig som ett ufo när jag liksom ska smälta in i deras familjeliv och hem som är så olikt livet som jag lever. Samtidigt vill jag så klart visa intresse för det som är det viktigaste i deras liv.
Jag har dessutom en reaktiv, utåtagerande hund med särskilda behov som inte tycker om andra hundar eller barn. Jag nojar över att de ska tycka att hunden är så jobbig att de inte orkar umgås med oss, trots att både jag och min man gör allt vi kan för att förenkla när vi träffas allihop. Att träffas utan att hunden följer med är inget alternativ - jag kan inte lämna bort henne annat än i undantagsfall. Jag och hunden skulle kunna vara hemma och mannen åker och hälsar på dem själv, men det vill han inte och då åker inte han heller.
Jag är medveten om att problemet sitter hos mig. Svärfamiljen har aldrig indikerat att de inte skulle tycka om mig, tvärtom. Vad fasen ska jag göra för att komma bort från det här? Det är ju en så onödig grej att må dåligt över
Det är egentligen först nu, flera år senare, i kontakt med min mans familj som jag inser hur traumatiserad jag har blivit av mitt ex och hans familj. Min man har en sund och härlig familj med mycket glädje, kärlek och välvilja mellan sig. Jag tycker mycket om dem, men ändå mår jag så dåligt inför varje gång vi ska träffas. Nu är det snart semester och vi ska dit en vecka och ångesten börjar dra ihop sig
På grund av långa avstånd träffas vi inte så ofta och vi håller fortfarande på att lära känna varandra. Eftersom jag vet hur jobbigt det blir om relationen med svärfamiljen inte funkar vill jag förtvivlat gärna att den ska göra det. Jag är livrädd för att säga eller göra något som gör att de inte ska tycka om mig. Det gör att jag spänner mig och inte vågar vara mig själv, trots att jag ju tycker om dem.
Min mans syster har ett litet barn. Jag är ovan vid barn och vet inte hur jag ska umgås med en sådan liten, och jag känner mig som ett ufo när jag liksom ska smälta in i deras familjeliv och hem som är så olikt livet som jag lever. Samtidigt vill jag så klart visa intresse för det som är det viktigaste i deras liv.
Jag har dessutom en reaktiv, utåtagerande hund med särskilda behov som inte tycker om andra hundar eller barn. Jag nojar över att de ska tycka att hunden är så jobbig att de inte orkar umgås med oss, trots att både jag och min man gör allt vi kan för att förenkla när vi träffas allihop. Att träffas utan att hunden följer med är inget alternativ - jag kan inte lämna bort henne annat än i undantagsfall. Jag och hunden skulle kunna vara hemma och mannen åker och hälsar på dem själv, men det vill han inte och då åker inte han heller.
Jag är medveten om att problemet sitter hos mig. Svärfamiljen har aldrig indikerat att de inte skulle tycka om mig, tvärtom. Vad fasen ska jag göra för att komma bort från det här? Det är ju en så onödig grej att må dåligt över