Dock efter sommaren. Hon ringde mig igår och bokade ett telefonmöte. Inga fysiska möten får has på mottagningen. Så idag talade hon om den tråkiga nyheten.
Jag reagerade så klart med att nej, va, ska du lämna mig, hoppas vi är klara tills dess.
Hon svarade, alltså med de framstegen du gjort på bara några månader finns det en stor chans att du kommer vara frisk tills dess. Du har gjort en helt underbar resa och det har varit så himla roligt att få vara med på den även fast bakgrunden så klart inte är rolig.
Jag var så nära att börja gråta. Den dagen jag är tvungen att säga hej då till henne kommer jag garanterat gråta en skvätt.
Idag kom vi på ett nytt problem. Bilkörning. Jag blir bara nervösare och nervösare för varje gång jag ska övningsköra. Troligen ligger det något djupare bakom, som min brors olycka. Jag är livrädd att göra fel och orsaka en olycka. Så det ska vi gräva lite i framöver.
Och så klart så pratade vi om corona. Oron runt den, om USA resan som aldrig blev av pga den. Och lite prat om min bror och våran nuvarande relation som är rätt så bra. Förutom att han blev permiterad från jobbet och mår skit av det. Så jag fick peppa honom att inte göra någonting dumt utan i stället tänka positivt, att vi ska träffas snart och att han inte får gå tillbaka till gamla grejer för då blir det inget av det. Tydliga, klara regler från min sida. Minsta lilla grej och han kommer inte få en chans till. Min psykolog hejar på och tycker det är bra att jag är tydlig, inte mot honom men mot mig själv, att jag vet vad jag står för och inte tänker utsätta mig för något bara för att jag känner att jag måste.
Min bror sumpade mitt förtroende för länge sen. Det kommer ta åratal gör honom att få tillbaka det. Men vi var ändå väldigt tajta och jag saknar den syskonrelationen vi faktiskt hade innan det spårade ut totalt. Jag hoppas att det här året slutar bättre än vad det började.
Jag reagerade så klart med att nej, va, ska du lämna mig, hoppas vi är klara tills dess.
Hon svarade, alltså med de framstegen du gjort på bara några månader finns det en stor chans att du kommer vara frisk tills dess. Du har gjort en helt underbar resa och det har varit så himla roligt att få vara med på den även fast bakgrunden så klart inte är rolig.
Jag var så nära att börja gråta. Den dagen jag är tvungen att säga hej då till henne kommer jag garanterat gråta en skvätt.
Idag kom vi på ett nytt problem. Bilkörning. Jag blir bara nervösare och nervösare för varje gång jag ska övningsköra. Troligen ligger det något djupare bakom, som min brors olycka. Jag är livrädd att göra fel och orsaka en olycka. Så det ska vi gräva lite i framöver.
Och så klart så pratade vi om corona. Oron runt den, om USA resan som aldrig blev av pga den. Och lite prat om min bror och våran nuvarande relation som är rätt så bra. Förutom att han blev permiterad från jobbet och mår skit av det. Så jag fick peppa honom att inte göra någonting dumt utan i stället tänka positivt, att vi ska träffas snart och att han inte får gå tillbaka till gamla grejer för då blir det inget av det. Tydliga, klara regler från min sida. Minsta lilla grej och han kommer inte få en chans till. Min psykolog hejar på och tycker det är bra att jag är tydlig, inte mot honom men mot mig själv, att jag vet vad jag står för och inte tänker utsätta mig för något bara för att jag känner att jag måste.
Min bror sumpade mitt förtroende för länge sen. Det kommer ta åratal gör honom att få tillbaka det. Men vi var ändå väldigt tajta och jag saknar den syskonrelationen vi faktiskt hade innan det spårade ut totalt. Jag hoppas att det här året slutar bättre än vad det började.
