För ett par dagar sedan rasade hela min värld när min sambo berättade att han vill göra slut. Han säger att han älskar mig, men som vän - han är inte kär längre på det sättet. För mig kom detta som en TOTAL chock. Jag hade verkligen ingen aning och hade inte alls förväntat mig att få detta besked. Tvärtom har jag känt mig så himla trygg i att det är vi och jag har sett framför mig att det alltid ska vara jag och han; att vi är som gjorda för varandra. Så känner väl kanske alla i en parrelation (såvida de inte vill bryta upp), men jag har verkligen sett oss som självklara tillsammans. Jag känner mig därför inte bara vansinnigt ledsen och knäckt, utan rentav chockad. Och jag kan inte förstå att jag står som ett frågetecken och inte har förstått något innan... Jag som är världens mest analyserande människa och alltid tänker orostankar och funderar på vilken katastrof som väntar runt hörnet... Och så missar jag detta?!
Jag gråter och gråter och vet inte var jag ska ta vägen. Vi har varit tillsammans i drygt fyra år, är båda runt 30 och har bott tillsammans i drygt tre år. Detta är bådas första (seriösa) förhållande och därför är det här med uppbrott från ett (relativt) långt förhållande helt nytt, vilket gör att jag inte vet hur jag ska hantera känslorna och situationen... Vi är inte ovänner och jag kan knappt säga ett ont ord om honom, vilket nästan känns jobbigt, som att det hade känts bra att få vara arg på honom åtminstone. Men det är jag inte. Han vill inte såra mig och han har tidigare aldrig gjort det. Han har alltid varit världens bästa.
Redan från början när vi träffades har allt känts så rätt. Varandras trygghet, älskare, bästa vän, själsfrände och den vi skrattar mest och bäst med och den första att berätta saker för. Under dessa åren har vi egentligen aldrig haft några direkta problem eller stridigheter. Visst har vi inte samma passion till varandra nu som i början, men jag har inte sett det som ett problem utan som ett relativt naturligt steg i en relation (i alla fall för oss).
Senaste året har vårt liv förändrats en del. Tidigare har vi jobbat olika tider och haft många dagar i månaden där vi bara hunnit prata lite snabbt med varandra, men sedan ett år tillbaka har jag bytt sysselsättning vilket gjort att vi nästan alltid har kvällar och helger tillsammans. Detta såg jag som att det skulle lyfta oss ännu mer - äntligen skulle vi få en mer ordentlig vardag tillsammans! Vi har umgåtts mycket mer, hemmakvällar tillsammans i soffan har blivit standard i stället för lyx. Det kanske blev fel...
Till saken hör att jag flyttat in i "hans" stad och på grund av mitt tidigare arbete (som inte bara medförde problematiska arbetstider utan också ett dåligt mående) har jag tidigare inte orkat hitta egna vänner eller intressen. I stället har det varit hans vänner jag omgett mig med, och min fritid har jag i huvudsak spenderat med intressen jag och sambon haft tillsammans. Någonstans har jag också hela tiden känt en längtan till "min stad". Men nu senaste året, i samband med att jag bytte sysselsättning, har jag också återupptagit ett stort intresse från förr. Under våren har intresset ökat än mer och jag har genom det fått nya, egna, vänner här och jag har med detta "hittat min plats" i den här staden även genom mig själv och inte bara genom sambon. Jag har känt "Äntligen har jag ett riktigt liv här!" Något jag känt varit viktigt för min egen skull och som fått mig att må bättre efter mitt tidigare bitvis dåliga mående. Jag är neurotisk och orolig som person och vågar aldrig annars slappna av, men för första gången på hundratals år började jag känna att jag har det närapå perfekt; att jag faktiskt är riktigt lycklig.
Men nu har hans känslor alltså svalnat - och hela min verklighet går i kras. Han känner att det blivit mer vänskap, och kanske är det så att passionen försvunnit mer än vad jag förstått. Jag hör ju vad han menar när han säger att han inte är kär längre - men det gör ju så ont! Därför bara fastnar orden någonstans, jag vet inte om jag riktigt tar in dem, om jag verkligen förstår. Jag vill inte förlora honom, jag kan liksom inte ta in det.
Vi har pratat och pratat. Jag har ett stort behov av att få prata, medan han tycker att det är jobbigt. Vi gråter mycket, men det känns ändå bra att vi inte är ovänner. Nu har vi pratat om att vänta med ett uppbrott, och försöka ge det lite tid i stället. Båda känner att vi ändå vill ge det, oss, en chans. Han säger att han behöver egentid, och tid att få vara själv ett tag. Innan han träffade mig levde han länge själv och är van det, och är också sådan som person att han vill och behöver mycket tid för sig själv (något jag också behöver), och jag förstår på honom som att han saknar denna tid. Därför ska vi prova att vara ifrån varandra lite nu i "akuta fasen", men också i närmaste framtiden genom att vara särbo på halvtid, och helt enkelt få lite distans till varandra och se hur hans (och minas) känslor utvecklar sig då. Jag vet ju inte om problemet främst är att han vill ha tid för sig själv, eller om det främst är känslorna för mig som saknas (vilket kanske hänger ihop)...
Känner mig så vansinnigt ledsen och dessutom vilsen i mina känslor, detta att det är så nytt för mig och jag känner mig som en tonåring... Jag är så rädd att jag kväver honom, tränger in honom i ett hörn, på grund av min overklighetskänsla över detta... Någon som har input eller råd?
Jag gråter och gråter och vet inte var jag ska ta vägen. Vi har varit tillsammans i drygt fyra år, är båda runt 30 och har bott tillsammans i drygt tre år. Detta är bådas första (seriösa) förhållande och därför är det här med uppbrott från ett (relativt) långt förhållande helt nytt, vilket gör att jag inte vet hur jag ska hantera känslorna och situationen... Vi är inte ovänner och jag kan knappt säga ett ont ord om honom, vilket nästan känns jobbigt, som att det hade känts bra att få vara arg på honom åtminstone. Men det är jag inte. Han vill inte såra mig och han har tidigare aldrig gjort det. Han har alltid varit världens bästa.
Redan från början när vi träffades har allt känts så rätt. Varandras trygghet, älskare, bästa vän, själsfrände och den vi skrattar mest och bäst med och den första att berätta saker för. Under dessa åren har vi egentligen aldrig haft några direkta problem eller stridigheter. Visst har vi inte samma passion till varandra nu som i början, men jag har inte sett det som ett problem utan som ett relativt naturligt steg i en relation (i alla fall för oss).
Senaste året har vårt liv förändrats en del. Tidigare har vi jobbat olika tider och haft många dagar i månaden där vi bara hunnit prata lite snabbt med varandra, men sedan ett år tillbaka har jag bytt sysselsättning vilket gjort att vi nästan alltid har kvällar och helger tillsammans. Detta såg jag som att det skulle lyfta oss ännu mer - äntligen skulle vi få en mer ordentlig vardag tillsammans! Vi har umgåtts mycket mer, hemmakvällar tillsammans i soffan har blivit standard i stället för lyx. Det kanske blev fel...
Till saken hör att jag flyttat in i "hans" stad och på grund av mitt tidigare arbete (som inte bara medförde problematiska arbetstider utan också ett dåligt mående) har jag tidigare inte orkat hitta egna vänner eller intressen. I stället har det varit hans vänner jag omgett mig med, och min fritid har jag i huvudsak spenderat med intressen jag och sambon haft tillsammans. Någonstans har jag också hela tiden känt en längtan till "min stad". Men nu senaste året, i samband med att jag bytte sysselsättning, har jag också återupptagit ett stort intresse från förr. Under våren har intresset ökat än mer och jag har genom det fått nya, egna, vänner här och jag har med detta "hittat min plats" i den här staden även genom mig själv och inte bara genom sambon. Jag har känt "Äntligen har jag ett riktigt liv här!" Något jag känt varit viktigt för min egen skull och som fått mig att må bättre efter mitt tidigare bitvis dåliga mående. Jag är neurotisk och orolig som person och vågar aldrig annars slappna av, men för första gången på hundratals år började jag känna att jag har det närapå perfekt; att jag faktiskt är riktigt lycklig.
Men nu har hans känslor alltså svalnat - och hela min verklighet går i kras. Han känner att det blivit mer vänskap, och kanske är det så att passionen försvunnit mer än vad jag förstått. Jag hör ju vad han menar när han säger att han inte är kär längre - men det gör ju så ont! Därför bara fastnar orden någonstans, jag vet inte om jag riktigt tar in dem, om jag verkligen förstår. Jag vill inte förlora honom, jag kan liksom inte ta in det.
Vi har pratat och pratat. Jag har ett stort behov av att få prata, medan han tycker att det är jobbigt. Vi gråter mycket, men det känns ändå bra att vi inte är ovänner. Nu har vi pratat om att vänta med ett uppbrott, och försöka ge det lite tid i stället. Båda känner att vi ändå vill ge det, oss, en chans. Han säger att han behöver egentid, och tid att få vara själv ett tag. Innan han träffade mig levde han länge själv och är van det, och är också sådan som person att han vill och behöver mycket tid för sig själv (något jag också behöver), och jag förstår på honom som att han saknar denna tid. Därför ska vi prova att vara ifrån varandra lite nu i "akuta fasen", men också i närmaste framtiden genom att vara särbo på halvtid, och helt enkelt få lite distans till varandra och se hur hans (och minas) känslor utvecklar sig då. Jag vet ju inte om problemet främst är att han vill ha tid för sig själv, eller om det främst är känslorna för mig som saknas (vilket kanske hänger ihop)...
Känner mig så vansinnigt ledsen och dessutom vilsen i mina känslor, detta att det är så nytt för mig och jag känner mig som en tonåring... Jag är så rädd att jag kväver honom, tränger in honom i ett hörn, på grund av min overklighetskänsla över detta... Någon som har input eller råd?
