Min stora kärlek är en psykopat

Fast detta är inte sviken kärlek - det är något så mycket värre och större. Det är inte en vanlig lite otrohetsaffär eller ett vanligt litet det är slut och nån har ett brustet hjärta.
Jo, det är sviken kärlek
Och det lämnar samma sura smak att hata
(Är jag övertygad om)
 
När har jag sagt att jag spridit lögner och förtal? Jag har bara berättat sanningen från min sida.

Du har berättat din sanning och den har du all rätt till! Precis som dina känslor:heart

Vilken hemsk historia, vilket praktarsel han är! Varför gör människor såhär? Njuter de av att lura andra? (inga frågor till dig direkt TS utan jag blir bara så förbryllad)

Jag tror som någon annan påpekade, se det som att den kille du var förälskad i är död. För han finns inte.
Sen vet jag inte hur man går vidare tyvärr.. vilket svek! Så mycket lögner

Pratar du med någon? Kanske vore en bra ide för att gå vidare. Jag hade behövt det iaf och kan vara bra att börja redan nu.
Många kramar till dig :heart
 
Det är så jag måste tänka. Att han har älskat mig så mycket han var kapabel till, men att han inte har en normal människas kapacitet att älska. Att tänka att han gjorde det fullt medveten det känns helt sjukt. Och jag kan inte förstå att han skulle vara så otroligt bra skådespelare, herregud han får ju Leonardo att se ut som en nybörjare. För hur kan man annars se någon i ögonen och kalla mig sin livs kärlek när han hade två andra flickvänner..
Innan han skulle flytta bröt han ihop en dag. Han ringde mig på jobbet och lät helt förstörd och ville att jag skulle komma dit. Så jag kastade mig iväg och han var helt nedbruten med svullna, röda ögon och bara låg och grät i min famn i flera timmar. Han sa att det va över flytten och sen grät han över att han inte förtjänade mig. Sa att jag var för bra för honom, att han var rädd att han skulle såra mig i London och förstöra mitt liv. Att han ville ge mig allt och förändra mitt liv så som jag förändrats han och hur mycket han älskade mig.
Jag tror det kan ha varit ändå gången hans riktiga jag kom ut. Så förstörd som han var kan man inte fejka. Men tror inte att han grät över mig längre..
Jag har läst hela tråden och tycker det låter som att du på riktigt var viktig i hans liv och att han, som du skriver, har älskat dig så mycket han var kapabel till. Tror inte han hade en plan att göra som han har gjort, utan tror att det är någon "defekt" som gjort att han inte har "kunnat" göra annorlunda.

Tillåt dig sörja att den du älskade inte finns, men ta ingen skuld på dig i det som har hänt. Du har haft att göra med en osund människa - även om det inte märktes då.
Styrka till dig!!
 
När har jag sagt att jag spridit lögner och förtal? Jag har bara berättat sanningen från min sida.
Även sanningen kan räknas som förtal.
Men förtal är att utpeka någon som brottsling eller på annat sätt klandervärd för att ge denne dåligt rykte.
Det behövs uppsåt att ge dåligt rykte och att det som man utpekar personen för är allvarligt ur ett rättsperspektiv.
Det räcker inte med sådant som att karln är en otrogen skitstövel för att det skall bli förtal.
Dessutom så måste det kunna visas att personen har lidit skada av att informationen har spridits.
 
Pratar du med någon? Kanske vore en bra ide för att gå vidare. Jag hade behövt det iaf och kan vara bra att börja redan nu.
Många kramar till dig :heart

När jag var i Sverige blev jag skickad först till husläkaren, som sedan skickade mig till akutpsyk och sedan till kommunens psykolog. Kände inte att något av det gav mig speciellt mycket hjälp. Den psykologtimmen jag hade var helt fruktansvärd. Kändes som om han pratade med ett barn och frågade frågor som inte kändes relevant alls. Är ju lite svårt att försöka hitta någon bra också med tanke på att jag ska flytta härifrån om en månad.
 
Idag har varit helt överjävlig. Fick inte sova någonting inatt och bröt ihop flera gånger på jobbet. Fick låtsas gå ut på lagret och hämta saker, och jobbade sedan övertid då jag var tvungen att hålla personalmöte. Varje dag så verkar mina känslor ändras och jag är ledsen över olika saker. Idag vill jag bara inte acceptera detta. Jag vill inte gå vidare, jag vill inte glömma honom, glömma oss. Jag vill inte leva i den här verkligheten. Jag vill ha mitt liv tillbaka med honom och vår flytt till London. Jag vägrar acceptera att livet ska va såhär jävla förjävligt. Ingenting är förståeligt längre. Han var mitt konstanta.
 
@lovely_piff du har inte möjlighet att prata med en psykolog - en vettig psykolog. Jag har hört att de privata psykologerna är mycket bättre än de som t ex finns på vårdcentralen, förvisso blir de lite dyrare, men kanske kan vara värt det för att komma vidare?
Ska själv gå till psykolog för att komma vidare (inser efter att ha läst dina inlägg att mina problem bleknar i jämförelse med dina) oavsett vad du gör. Lycka till. :heart
 
Idag har varit helt överjävlig. Fick inte sova någonting inatt och bröt ihop flera gånger på jobbet. Fick låtsas gå ut på lagret och hämta saker, och jobbade sedan övertid då jag var tvungen att hålla personalmöte. Varje dag så verkar mina känslor ändras och jag är ledsen över olika saker. Idag vill jag bara inte acceptera detta. Jag vill inte gå vidare, jag vill inte glömma honom, glömma oss. Jag vill inte leva i den här verkligheten. Jag vill ha mitt liv tillbaka med honom och vår flytt till London. Jag vägrar acceptera att livet ska va såhär jävla förjävligt. Ingenting är förståeligt längre. Han var mitt konstanta.
Det är nog ofrånkomligt. När den akuta chocken över hans bedrägeri släpper måste du nog få sörja den han var för dig också, alltså den du trodde att han var. Det "normala" sörjandet när ett förhållandet tar slut. Och det kan vara hjärtslitande.

Var rädd om dig, hoppas du har folk omkring som kan hålla i dig.
 
Det är nog ofrånkomligt. När den akuta chocken över hans bedrägeri släpper måste du nog få sörja den han var för dig också, alltså den du trodde att han var. Det "normala" sörjandet när ett förhållandet tar slut. Och det kan vara hjärtslitande.

Var rädd om dig, hoppas du har folk omkring som kan hålla i dig.

Det är så svårt att förstå. Det första jag vill göra varje morgon innan allt slår mig är att skriva till honom. När jag ser något på internet eller hör något som påminner om honom tänker jag att jag måste berätta det för honom. Så jag har börjat skriva meddelanden och brev till honom på datorn. Absolut inte för att skicka, förstår att det inte tjänar någonting. Bara för att stilla mitt eget behov av att skriva.

Jag har många kompisar, men jag känner inte att dom längre orkar vara där 200%. Det har ju snart gått en månad, och det känns som om dom förväntar sig att jag ska börja gå vidare. Jag brukar ju vara the life of the party men nu orkar jag inte riktigt. Började gråta inne i köket på min egen födelsedagsfest i går. Jag försöker verkligen att vara social och prata om annat, men det känns så fel när detta är allt jag kan tänka på. För mina kompisar som inte är i detta på samma sätt så har ju den första chocken lagt sig. Han var ju den jag pratade med, har inte varit lika nära mina kompisar på det sättet. Nu har jag flera kvällar fått ringa stackars mamma och gråta i timmar i telefonen. Känner mig så enormt ensam just nu.
 
Det är så svårt att förstå. Det första jag vill göra varje morgon innan allt slår mig är att skriva till honom. När jag ser något på internet eller hör något som påminner om honom tänker jag att jag måste berätta det för honom. Så jag har börjat skriva meddelanden och brev till honom på datorn. Absolut inte för att skicka, förstår att det inte tjänar någonting. Bara för att stilla mitt eget behov av att skriva.

Jag har många kompisar, men jag känner inte att dom längre orkar vara där 200%. Det har ju snart gått en månad, och det känns som om dom förväntar sig att jag ska börja gå vidare. Jag brukar ju vara the life of the party men nu orkar jag inte riktigt. Började gråta inne i köket på min egen födelsedagsfest i går. Jag försöker verkligen att vara social och prata om annat, men det känns så fel när detta är allt jag kan tänka på. För mina kompisar som inte är i detta på samma sätt så har ju den första chocken lagt sig. Han var ju den jag pratade med, har inte varit lika nära mina kompisar på det sättet. Nu har jag flera kvällar fått ringa stackars mamma och gråta i timmar i telefonen. Känner mig så enormt ensam just nu.
Ge dig själv lite tid..
Du behöver inte vara den glada just nu som ska vara festens centrum. ..
 
Det är så svårt att förstå. Det första jag vill göra varje morgon innan allt slår mig är att skriva till honom. När jag ser något på internet eller hör något som påminner om honom tänker jag att jag måste berätta det för honom. Så jag har börjat skriva meddelanden och brev till honom på datorn. Absolut inte för att skicka, förstår att det inte tjänar någonting. Bara för att stilla mitt eget behov av att skriva.

Jag har många kompisar, men jag känner inte att dom längre orkar vara där 200%. Det har ju snart gått en månad, och det känns som om dom förväntar sig att jag ska börja gå vidare. Jag brukar ju vara the life of the party men nu orkar jag inte riktigt. Började gråta inne i köket på min egen födelsedagsfest i går. Jag försöker verkligen att vara social och prata om annat, men det känns så fel när detta är allt jag kan tänka på. För mina kompisar som inte är i detta på samma sätt så har ju den första chocken lagt sig. Han var ju den jag pratade med, har inte varit lika nära mina kompisar på det sättet. Nu har jag flera kvällar fått ringa stackars mamma och gråta i timmar i telefonen. Känner mig så enormt ensam just nu.
:(
Hur mår du på jobbet, klarar du av det? Du skrev att du gick ifrån pga att känslorna blev så jobbiga. Hur funkar det i UK med sjukskrivning? Eller känns det som om jobbet ger dig annat att tänka på för en stund?

Du skriver att uppbrottet skedde för en månad sedan, det är ju verkligen ingen tid i sammanhanget! Det är ju så mycket som du kämpar med för att få ett sammanhang; stämde någonsin hans känslor dig, den ambivalens du känner, känslan av svek och såklart den där sorgen! Inte konstigt att du mår som du gör, du har ju råkat ut för något alldeles ofattbart! En livskris av rang.

Jag tycker att du ska få prata med psykolog eller liknande som inte bemöter dig som den förra! Har jobbet någon upphandling?
 
:(
Hur mår du på jobbet, klarar du av det? Du skrev att du gick ifrån pga att känslorna blev så jobbiga. Hur funkar det i UK med sjukskrivning? Eller känns det som om jobbet ger dig annat att tänka på för en stund?

Du skriver att uppbrottet skedde för en månad sedan, det är ju verkligen ingen tid i sammanhanget! Det är ju så mycket som du kämpar med för att få ett sammanhang; stämde någonsin hans känslor dig, den ambivalens du känner, känslan av svek och såklart den där sorgen! Inte konstigt att du mår som du gör, du har ju råkat ut för något alldeles ofattbart! En livskris av rang.

Jag tycker att du ska få prata med psykolog eller liknande som inte bemöter dig som den förra! Har jobbet någon upphandling?

Ville ju tillbaka till jobbet för att få något annat att tänka på. Ja klarar ju av det, men är ju inte lika social eller liknande som vanligt. Och ibland måste jag gå undan. Kan ju inte tänka på någonting annat än det som hänt.

Jag bor inte i Uk. Jag bor i ett nordiskt land för tillfället, men inte sverige. Och det är det som gör allt så krångligt ned jobb och psykolog och liknande att jag är ju mitt uppe i en flytt som blev avbruten. Så nu är ju hela livet på paus sedan allt hände..

För tillfället är det som smärtar mest att han sitter och är lycklig i vår lägenhet med henne.. och mig har han blockerat och baktalat för att rädda sig själv. Jag förstår verkligen inte..
 
Ville ju tillbaka till jobbet för att få något annat att tänka på. Ja klarar ju av det, men är ju inte lika social eller liknande som vanligt. Och ibland måste jag gå undan. Kan ju inte tänka på någonting annat än det som hänt.

Jag bor inte i Uk. Jag bor i ett nordiskt land för tillfället, men inte sverige. Och det är det som gör allt så krångligt ned jobb och psykolog och liknande att jag är ju mitt uppe i en flytt som blev avbruten. Så nu är ju hela livet på paus sedan allt hände..

För tillfället är det som smärtar mest att han sitter och är lycklig i vår lägenhet med henne.. och mig har han blockerat och baktalat för att rädda sig själv. Jag förstår verkligen inte hur man kan göra såhär emot en annan människa. Emot mig.
 

Liknande trådar

Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 655
Senast: Ramona
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 054
Senast: Whoever
·
  • Låst
Relationer Jag har på senare år reflekterat över att det fanns en tjej jag inte var så snäll mot i grundskolan. Jag kommer inte ihåg så mycket...
13 14 15
Svar
286
· Visningar
13 838
L
  • Låst
Samhälle Först så vill jag vara VÄLDIGT tydlig att SJÄLV KLART så gäller inte dethär för alla! Utan det finns säkert jätte många som jobbar på o...
6 7 8
Svar
147
· Visningar
7 221
Senast: Gunnar
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp