cassiopeja
Trådstartare
Det känns bara så himla hopplöst!
Jag grubblar hela tiden på vår lilla vovve och allt som inte fungerar mellan oss, och det gör mig så enormt ledsen och nedstämd. Jag tänker på hur de andra hundar vi har haft har varit, och jag läser i tidningar om andra hundar och hur deras ägare beskriver dom, och jag blir så fruktansvärt ledsen. Jag har längtat så många år efter den där glädjen, tillgivenheten och villkorslösa kärleken man får från en hund, drömt om hur det skulle bli när jag väl kunde köpa hund och hur kul vi skulle ha och alla aktiviteter vi skulle göra tillsammans. Men nu känns allt bara så fel med vår vovve! Ingenting fungerar som jag hade tänkt mig.
Allt vi gör är en konflikt. Det är en konflikt att gå ut, det är en konflikt att gå in, det är en konflikt att gå i koppel, det är en konflikt att försöka träna lite, det är en konflikt att försöka kelas, det är till och med en konflikt att gå och lägga sig. Om jag pratar några ord till honom så viftar han aldrig på svansen. Det minns jag att andra hundar har gjort. Han söker nästan aldrig självmant någon kontakt med mig. Inte om jag lockar och inte ens om jag försöker ignorera honom totalt, vilket brukar få dom flesta hundar att vilja ta kontakt efter ett tag. Och såhär har det varit hela tiden, ända från det han kom till oss.
När vi ska gå ut och gå någonstans är det först ett projekt att överhuvudtaget få honom att komma till ytterdörren (även om han själv har markerat att han behöver gå ut!). Även om man säger "nu ska vi gå ut" och ropar "kom" och hans namn (vilket han mycket väl vet/har vetat vad det betyder), så står han bara och blänger. Jag orkar inte tjata och lirka och locka, utan går och hämtar honom och bär ut honom istället. Men ibland springer han iväg när man ska ta honom, så det kan vara ett himla lock och pock att bara komma fram till ytterdörren.
Sen får man släpa runt honom i kopplet, för han vägrar att gå åt det håll man vill och stretar åt alla andra möjliga håll. Förutom på längre promenader, då går han framåt efter en stund, men det är alltid ett himla stretande. Jag lyckas inte få ett slut på stretandet. Han skiter i om jag säger ifrån och jag lyckas inte få honom att vilja hålla kontakt med mig. När vi så ska gå in igen får man locka, pocka och tjata, eller dra och släpa in honom för han vill inte gå in självmant. När jag hämtar honom hos min mamma, där han är om dagarna, får jag dra honom med mig ut därifrån, för han vill inte följa med, spelar ingen roll om jag lockar.
Igår när vi skulle gå och lägga oss så skulle min sambo hämta vovven till sov-valphagen, där han har sin sovplats och där han är om nätterna (vågar ännu inte lita på att han inte skulle förstöra något eller kissa någonstans - eller i värsta fall skada sig på något - om han fick gå fritt i huset på natten, därför får han fortfarande sova i sin hage). Vovven hade sovit hela kvällen och gick inte att få liv i, så då skulle sambon bära in hunden till valphagen. Men då blev det ett jäkla liv! Valpen morrade och högg och blev skitförbannad, och det slutade med att sambon fick hålla honom i nackskinnet medans han bar, och bara släppa ner jycken i hagen. Det är oftast tjafs när vi ska gå och lägga oss - det går ju inte att locka valpen att komma självmant nånstans, för det gör han aldrig, så då måste vi bära in honom i sovrummet om vi ska få sova någongång. Men det vill han inte, utan då blir han skitsur.
Men det är inte ovanligt att han hotar, morrar och hugger. Så har han gjort minst en gång mot de flesta i den närmaste kretsen, när han inte får som han vill eller när vi "stör" honom.
En annan konstig sak som jag inte förstår är att det inte går att lämna honom ensam, trots försiktig ensamhetsträning i flera månaders tid. Han blir jätteupprörd om vi bara tänker tanken på att lämna honom. Men själv kan han däremot knata iväg utom synhåll och skita i oss....
Det är som om vi har en tigerunge hemma. En tiger som ständigt är arg och tycker illa om oss. Det gör mig så oerhört ledsen, och jag känner mig så totalt misslyckad och värdelös. Jag grubblar hela tiden, verkligen hela tiden, på hur fel det känns, och det stjäl nästan all min ork. Jag ångrar mitt hundköp något så grymt. Men förstår inte var jag gjorde fel någonstans. Varken vad jag gjorde för fel i alla förberedelser innan hundköpet, eller vad som blivit fel i uppfostran. Jag har varit mjuk och vänlig, tyckt om valpen allt jag har kunnat och försökt träna och aktivera valpen med konsekventa positiva metoder och mycket godis. Har verkligen försökt vara så noga jag har kunnat med att all kontakt med oss ska vara positiv. Men har nästan aldrig fått någon positiv respons eller sett något resultat av min träning eller det jag har försökt göra. Jag hade ingen aning om att jag var så dålig som hundägare. De andra hundar vi har haft i familjen och under min uppväxt har varit jättetrevliga, härliga, glada, mjuka, kontaktsökande, lydiga, problemfria, goa hundar. Det var därför jag trodde att jag också kunde vara hundägare. Men tydligen hade jag fel.
Har lovat mig själv att aldrig någonsin mer skaffa hund. Jag fantiserar om tusen sätt som vovven skulle kunna hitta en ny ägare på. Allt från att jag skulle ringa till uppfödaren (vilket jag aldrig skulle våga göra), som då kanske skulle kunna ha en annan köpare "på lager" (yeah right eller hur), till att vovven blir kidnappad av ett gäng hundälskande utomjordingar och bortförd i ett UFO till ett lyckligt hundliv på en annan planet....
Men jag kan inte göra något. Jag kan inte omplacera honom. Det går ju inte. Så misslyckad får man ju inte vara, och dessutom finns det ju inga garantier för att han skulle få det bättre någon annanstans, och för det tredje vet jag inte var jag skulle kunna hitta någon ny ägare (har redan frågat runt bland min närmaste familj om dom vill ha honom, men ingen vill), och för det fjärde skulle jag inte ha samvete att göra det. Jag skulle aldrig heller kunna säga till uppfödaren att det inte fungerar, inte efter hur jag tjatade för att överhuvudtaget få köpa en valp... Jag måste kämpa på.
Det kanske ger sig med åldern (han är ett halvår om några veckor). Det kanske blir bättre sen. Fast det känns inte riktigt som om jag kan skylla på någon trotsålder, eftersom han har varit såhär hela tiden. Det är ju bara i 10-15 år till, och jag lever förhoppningsvis längre än så. Måste nog kontakta någon tränare, men det känns så fruktansvärt obehagligt och olustigt. Dom kommer bergis inte se något fel, för han skulle säkert bete sig jättefint när någon okänd tittade på, och då skulle dom avfärda mig med att jag hade förstorat upp allt. Vilket jag kanske har? Jag vet inte. Jag vet varken in eller ut. Det tar verkligen all ork från mig. Det kanske är en valpgrej? Men jag minns inte att någon av våra andra valpar har betett sig ens i närheten av det här. Tänk om jag kunde vrida tillbaks tiden och göra mitt hundköp ogjort..... Usch nu gråter jag. Lilla hjärtevovven - han är ju värd att få bli älskad, men jag räcker inte till!.....
Jag grubblar hela tiden på vår lilla vovve och allt som inte fungerar mellan oss, och det gör mig så enormt ledsen och nedstämd. Jag tänker på hur de andra hundar vi har haft har varit, och jag läser i tidningar om andra hundar och hur deras ägare beskriver dom, och jag blir så fruktansvärt ledsen. Jag har längtat så många år efter den där glädjen, tillgivenheten och villkorslösa kärleken man får från en hund, drömt om hur det skulle bli när jag väl kunde köpa hund och hur kul vi skulle ha och alla aktiviteter vi skulle göra tillsammans. Men nu känns allt bara så fel med vår vovve! Ingenting fungerar som jag hade tänkt mig.
Allt vi gör är en konflikt. Det är en konflikt att gå ut, det är en konflikt att gå in, det är en konflikt att gå i koppel, det är en konflikt att försöka träna lite, det är en konflikt att försöka kelas, det är till och med en konflikt att gå och lägga sig. Om jag pratar några ord till honom så viftar han aldrig på svansen. Det minns jag att andra hundar har gjort. Han söker nästan aldrig självmant någon kontakt med mig. Inte om jag lockar och inte ens om jag försöker ignorera honom totalt, vilket brukar få dom flesta hundar att vilja ta kontakt efter ett tag. Och såhär har det varit hela tiden, ända från det han kom till oss.
När vi ska gå ut och gå någonstans är det först ett projekt att överhuvudtaget få honom att komma till ytterdörren (även om han själv har markerat att han behöver gå ut!). Även om man säger "nu ska vi gå ut" och ropar "kom" och hans namn (vilket han mycket väl vet/har vetat vad det betyder), så står han bara och blänger. Jag orkar inte tjata och lirka och locka, utan går och hämtar honom och bär ut honom istället. Men ibland springer han iväg när man ska ta honom, så det kan vara ett himla lock och pock att bara komma fram till ytterdörren.
Sen får man släpa runt honom i kopplet, för han vägrar att gå åt det håll man vill och stretar åt alla andra möjliga håll. Förutom på längre promenader, då går han framåt efter en stund, men det är alltid ett himla stretande. Jag lyckas inte få ett slut på stretandet. Han skiter i om jag säger ifrån och jag lyckas inte få honom att vilja hålla kontakt med mig. När vi så ska gå in igen får man locka, pocka och tjata, eller dra och släpa in honom för han vill inte gå in självmant. När jag hämtar honom hos min mamma, där han är om dagarna, får jag dra honom med mig ut därifrån, för han vill inte följa med, spelar ingen roll om jag lockar.
Igår när vi skulle gå och lägga oss så skulle min sambo hämta vovven till sov-valphagen, där han har sin sovplats och där han är om nätterna (vågar ännu inte lita på att han inte skulle förstöra något eller kissa någonstans - eller i värsta fall skada sig på något - om han fick gå fritt i huset på natten, därför får han fortfarande sova i sin hage). Vovven hade sovit hela kvällen och gick inte att få liv i, så då skulle sambon bära in hunden till valphagen. Men då blev det ett jäkla liv! Valpen morrade och högg och blev skitförbannad, och det slutade med att sambon fick hålla honom i nackskinnet medans han bar, och bara släppa ner jycken i hagen. Det är oftast tjafs när vi ska gå och lägga oss - det går ju inte att locka valpen att komma självmant nånstans, för det gör han aldrig, så då måste vi bära in honom i sovrummet om vi ska få sova någongång. Men det vill han inte, utan då blir han skitsur.
Men det är inte ovanligt att han hotar, morrar och hugger. Så har han gjort minst en gång mot de flesta i den närmaste kretsen, när han inte får som han vill eller när vi "stör" honom.
En annan konstig sak som jag inte förstår är att det inte går att lämna honom ensam, trots försiktig ensamhetsträning i flera månaders tid. Han blir jätteupprörd om vi bara tänker tanken på att lämna honom. Men själv kan han däremot knata iväg utom synhåll och skita i oss....
Det är som om vi har en tigerunge hemma. En tiger som ständigt är arg och tycker illa om oss. Det gör mig så oerhört ledsen, och jag känner mig så totalt misslyckad och värdelös. Jag grubblar hela tiden, verkligen hela tiden, på hur fel det känns, och det stjäl nästan all min ork. Jag ångrar mitt hundköp något så grymt. Men förstår inte var jag gjorde fel någonstans. Varken vad jag gjorde för fel i alla förberedelser innan hundköpet, eller vad som blivit fel i uppfostran. Jag har varit mjuk och vänlig, tyckt om valpen allt jag har kunnat och försökt träna och aktivera valpen med konsekventa positiva metoder och mycket godis. Har verkligen försökt vara så noga jag har kunnat med att all kontakt med oss ska vara positiv. Men har nästan aldrig fått någon positiv respons eller sett något resultat av min träning eller det jag har försökt göra. Jag hade ingen aning om att jag var så dålig som hundägare. De andra hundar vi har haft i familjen och under min uppväxt har varit jättetrevliga, härliga, glada, mjuka, kontaktsökande, lydiga, problemfria, goa hundar. Det var därför jag trodde att jag också kunde vara hundägare. Men tydligen hade jag fel.
Har lovat mig själv att aldrig någonsin mer skaffa hund. Jag fantiserar om tusen sätt som vovven skulle kunna hitta en ny ägare på. Allt från att jag skulle ringa till uppfödaren (vilket jag aldrig skulle våga göra), som då kanske skulle kunna ha en annan köpare "på lager" (yeah right eller hur), till att vovven blir kidnappad av ett gäng hundälskande utomjordingar och bortförd i ett UFO till ett lyckligt hundliv på en annan planet....
Men jag kan inte göra något. Jag kan inte omplacera honom. Det går ju inte. Så misslyckad får man ju inte vara, och dessutom finns det ju inga garantier för att han skulle få det bättre någon annanstans, och för det tredje vet jag inte var jag skulle kunna hitta någon ny ägare (har redan frågat runt bland min närmaste familj om dom vill ha honom, men ingen vill), och för det fjärde skulle jag inte ha samvete att göra det. Jag skulle aldrig heller kunna säga till uppfödaren att det inte fungerar, inte efter hur jag tjatade för att överhuvudtaget få köpa en valp... Jag måste kämpa på.
Det kanske ger sig med åldern (han är ett halvår om några veckor). Det kanske blir bättre sen. Fast det känns inte riktigt som om jag kan skylla på någon trotsålder, eftersom han har varit såhär hela tiden. Det är ju bara i 10-15 år till, och jag lever förhoppningsvis längre än så. Måste nog kontakta någon tränare, men det känns så fruktansvärt obehagligt och olustigt. Dom kommer bergis inte se något fel, för han skulle säkert bete sig jättefint när någon okänd tittade på, och då skulle dom avfärda mig med att jag hade förstorat upp allt. Vilket jag kanske har? Jag vet inte. Jag vet varken in eller ut. Det tar verkligen all ork från mig. Det kanske är en valpgrej? Men jag minns inte att någon av våra andra valpar har betett sig ens i närheten av det här. Tänk om jag kunde vrida tillbaks tiden och göra mitt hundköp ogjort..... Usch nu gråter jag. Lilla hjärtevovven - han är ju värd att få bli älskad, men jag räcker inte till!.....
Starkt och modigt av dig att dela med dig av dina känslor. 
