Möss...

[Milene]

@Mia_R Men du vet att Lillegris är borta? Eller är det en kvalificerad gissning med tanke på att hon isf skulle varit fyra år, och så gammal kan väl ingen mus bli..?

 

[Mia_R]

@Mia_R Men du vet att Lillegris är borta? Eller är det en kvalificerad gissning med tanke på att hon isf skulle varit fyra år, och så gammal kan väl ingen mus bli..?

Jag "vet" men vill egentligen inte veta ....

 

[escodobe]

@Mia_R Men du vet att Lillegris är borta? Eller är det en kvalificerad gissning med tanke på att hon isf skulle varit fyra år, och så gammal kan väl ingen mus bli..?

När jag var liten jade hade min syster en som blev runt 4 år . En hane.

 

[Milene]

Jag "vet" men vill egentligen inte veta ....

 

[Milene]

När jag var liten jade hade min syster en som blev runt 4 år . En hane.

Jag klamrar mig fast vid detta sista hamstrået.......

 

[Scandi]

Åh, sötisar... Jag är ledsen att behöva berätta det, men visst är det så att hon har dött.

Lillegrisen fick sina änglavingar tillslut, lämnade jordelivet och flög till mushimlen för att träffa sin Minigris igen. Hela tre år, 10 månader och 2 veckor spenderade hon här. Bra nära 4 år, vilket i sig är helt otroligt! Jag är så oerhört tacksam över tiden jag fick med henne, att jag hade turen att hitta henne den där gången och att jag fick ta hand om henne och älska henne. Hon har lärt mig så himla mycket, gett mig så himla mycket!

Och alla ni som har följt henne genom åren, och brytt er, glatt er åt henne, oroat er över henne, ni har varit ett fantastiskt fint stöd genom vått och torrt för oss! Och när ni säger att det känns som om att ni känner henne, så gör ni ju faktiskt det, ni känner henne och har brytt er mer om henne än de flesta skulle ha gjort.

Hade tänkt att berätta för er tidigare, men det har varit jobbigt, det gör ont att verkligen tänka på att hon egentligen inte är här längre. Jag vill inte tänka på det. För med vissa, som man älskat väldigt mycket, är det precis som om att de inte lämnat en på riktigt. Man har älskat dem så innerligt att de har blivit en del av en, en del av dem finns i hjärtat, i själen hos en. Det kanske låter heltokigt med det känns som hon fortfarande är här, jag inbillar mig att jag hör henne ibland, ser henne i ögonvrån, känner små mustassar på huden. Som små ömma minnen.

Detta är några av de sista bilderna jag tog på henne, i julas, blev aldrig av att ta några bilder under hennes sista månader tyvärr. Har blivit dålig på att ta kort och att upptadera denna tråden, förlåt för det.

Busig filur:

Utforskar filur:

Mysig goseggris:

Sötaste skogsgrisen hamnade lite på rumpan i handen:

Julegris med sin julmus julklapp:

På slutet började hon bli lite gammal, de små hoppbenen var inte lika studsiga längre och ibland var det lite svårt att hålla balansen. Hon kunde hamna på rumpan ibland om det gick för fort. Hon brydde sig inte direkt, gammelgrisen var lika glad ändå, humöret och viljan var på topp in i det sista.

Hon kom skruttandes, rultandes med samma busiga, nyfikna, ivriga min som alltid, det tog bara lite längre tid. Jag gjorde buren lite mer lättmanövrerad för henne, mer layrinter och saker som var lätta att ta sig upp för istället för massa rep och klättergrenar (för upp skulle hon ju alltid ändå) så att livet skulle vara så bekvämt som möjligt för henne fast kroppen började göra sig påmind om hur gammal hon faktiskt var.

Hon fick lite svårt att hålla vikten, så hon fick mängder av nyttig extra fet mat, det hon inte orkade äta upp gömde hon undan tills senare. Hon fick extra, extra av allt och hon samlade som alltid på godsaker. Så sista gången jag städade buren såg jag hennes nötförråd, proppfyllt. Blev lika förvånad varje gång jag städade, men hennes sista förråd slog alla de andra med råge. Det var en imponerande samling hon hade fått ihop, valnötter, hasselnötter, mandlar inbäddat och ordnat så fint... Hon gjorde aldrig någonting halvdant, min älskade lilla skatt.

Det är något speciellt med gamla möss, de är så näpna på något sätt. Sköra men kloka. Lite lugnare, saker och ting får ta lite tid på ålderns höst. Man kan stanna och lukta på rosorna. Hon tyckte ju om att bli klappad försiktigt, och nu hade hon mer tid till det - så hon fick mycket kärlek, mycket kli på favoritstället - kinden. Hon var en kelig gosegris i vanliga fall ju men hon blev ännu mysigare mot slutet och jag började förstå att det närmade sig.

Och så en dag, hade hon lämnat sin kropp efter sig till mig att sörja, ge en sista puss och begrava.

Älskade, älskade Lillegris. Glömmer dig aldrig.

 

[Krystalline]

heartcry:heart

 

[Mia_R]

Åh, sötisar... Jag är ledsen att behöva berätta det, men visst är det så att hon har dött.

Lillegrisen fick sina änglavingar tillslut, lämnade jordelivet och flög till mushimlen för att träffa sin Minigris igen. Hela tre år, 10 månader och 2 veckor spenderade hon här. Bra nära 4 år, vilket i sig är helt otroligt! Jag är så oerhört tacksam över tiden jag fick med henne, att jag hade turen att hitta henne den där gången och att jag fick ta hand om henne och älska henne. Hon har lärt mig så himla mycket, gett mig så himla mycket!

Och alla ni som har följt henne genom åren, och brytt er, glatt er åt henne, oroat er över henne, ni har varit ett fantastiskt fint stöd genom vått och torrt för oss! Och när ni säger att det känns som om att ni känner henne, så gör ni ju faktiskt det, ni känner henne och har brytt er mer om henne än de flesta skulle ha gjort.

Hade tänkt att berätta för er tidigare, men det har varit jobbigt, det gör ont att verkligen tänka på att hon egentligen inte är här längre. Jag vill inte tänka på det. För med vissa, som man älskat väldigt mycket, är det precis som om att de inte lämnat en på riktigt. Man har älskat dem så innerligt att de har blivit en del av en, en del av dem finns i hjärtat, i själen hos en. Det kanske låter heltokigt med det känns som hon fortfarande är här, jag inbillar mig att jag hör henne ibland, ser henne i ögonvrån, känner små mustassar på huden. Som små ömma minnen.

Detta är några av de sista bilderna jag tog på henne, i julas, blev aldrig av att ta några bilder under hennes sista månader tyvärr. Har blivit dålig på att ta kort och att upptadera denna tråden, förlåt för det.

Busig filur:

Utforskar filur:

Mysig goseggris:

Sötaste skogsgrisen hamnade lite på rumpan i handen:

Julegris med sin julmus julklapp:

På slutet började hon bli lite gammal, de små hoppbenen var inte lika studsiga längre och ibland var det lite svårt att hålla balansen. Hon kunde hamna på rumpan ibland om det gick för fort. Hon brydde sig inte direkt, gammelgrisen var lika glad ändå, humöret och viljan var på topp in i det sista.

Hon kom skruttandes, rultandes med samma busiga, nyfikna, ivriga min som alltid, det tog bara lite längre tid. Jag gjorde buren lite mer lättmanövrerad för henne, mer layrinter och saker som var lätta att ta sig upp för istället för massa rep och klättergrenar (för upp skulle hon ju alltid ändå) så att livet skulle vara så bekvämt som möjligt för henne fast kroppen började göra sig påmind om hur gammal hon faktiskt var.

Hon fick lite svårt att hålla vikten, så hon fick mängder av nyttig extra fet mat, det hon inte orkade äta upp gömde hon undan tills senare. Hon fick extra, extra av allt och hon samlade som alltid på godsaker. Så sista gången jag städade buren såg jag hennes nötförråd, proppfyllt. Blev lika förvånad varje gång jag städade, men hennes sista förråd slog alla de andra med råge. Det var en imponerande samling hon hade fått ihop, valnötter, hasselnötter, mandlar inbäddat och ordnat så fint... Hon gjorde aldrig någonting halvdant, min älskade lilla skatt.

Det är något speciellt med gamla möss, de är så näpna på något sätt. Sköra men kloka. Lite lugnare, saker och ting får ta lite tid på ålderns höst. Man kan stanna och lukta på rosorna. Hon tyckte ju om att bli klappad försiktigt, och nu hade hon mer tid till det - så hon fick mycket kärlek, mycket kli på favoritstället - kinden. Hon var en kelig gosegris i vanliga fall ju men hon blev ännu mysigare mot slutet och jag började förstå att det närmade sig.

Och så en dag, hade hon lämnat sin kropp efter sig till mig att sörja, ge en sista puss och begrava.

Älskade, älskade Lillegris. Glömmer dig aldrig.

Åh, nu ligger jag och gråter över en liten mus jag aldrig träffat, sötaste Lillegris. Vem kunde tro när du hittade henne att hon skulle beröra så många och ha så trogna följare?

Jag tycker du ska ta dina fina foton och skriva en bok om henne och Minigris. Tack för uppdateringen även om den var sorglig. Vilket långt och underbart litet musliv hon har haft hos dig och vad fina korten från i julas är.

Nu måste jag gråta en skvätt mer.

 

[Scandi]

Åh, nu ligger jag och gråter över en liten mus jag aldrig träffat, sötaste Lillegris. Vem kunde tro när du hittade henne att hon skulle beröra så många och ha så trogna följare?

Jag tycker du ska ta dina fina foton och skriva en bok om henne och Minigris. Tack för uppdateringen även om den var sorglig. Vilket långt och underbart litet musliv hon har haft hos dig och vad fina korten från i julas är.

Nu måste jag gråta en skvätt mer.

Aaaw. *massa kramar* heart
Funderade på att teckna en liten serie, men jag är så blödig över henne fortfarande så, senare kanske.

 

[Milene]

heartÅh...... Så ledsamt, men så fantastiskt underbart samtidigt!!! Ledsamt att hon är borta, men fantastiskt underbart att hon har älskats, beundrats och berört! heart
Tack för att du har delat med dig, jag har lärt mig mycket om små möss, och fått se alla dessa underbara bilder på dom och inte minst på de fina omgivningar du skapat åt dina smågrisar! Om du gör en liten bok så kommer jag absolut att köpa den!
Kram!

 

[Tora]

Åh, sötisar... Jag är ledsen att behöva berätta det, men visst är det så att hon har dött.

Lillegrisen fick sina änglavingar tillslut, lämnade jordelivet och flög till mushimlen för att träffa sin Minigris igen. Hela tre år, 10 månader och 2 veckor spenderade hon här. Bra nära 4 år, vilket i sig är helt otroligt! Jag är så oerhört tacksam över tiden jag fick med henne, att jag hade turen att hitta henne den där gången och att jag fick ta hand om henne och älska henne. Hon har lärt mig så himla mycket, gett mig så himla mycket!

Och alla ni som har följt henne genom åren, och brytt er, glatt er åt henne, oroat er över henne, ni har varit ett fantastiskt fint stöd genom vått och torrt för oss! Och när ni säger att det känns som om att ni känner henne, så gör ni ju faktiskt det, ni känner henne och har brytt er mer om henne än de flesta skulle ha gjort.

Hade tänkt att berätta för er tidigare, men det har varit jobbigt, det gör ont att verkligen tänka på att hon egentligen inte är här längre. Jag vill inte tänka på det. För med vissa, som man älskat väldigt mycket, är det precis som om att de inte lämnat en på riktigt. Man har älskat dem så innerligt att de har blivit en del av en, en del av dem finns i hjärtat, i själen hos en. Det kanske låter heltokigt med det känns som hon fortfarande är här, jag inbillar mig att jag hör henne ibland, ser henne i ögonvrån, känner små mustassar på huden. Som små ömma minnen.

Detta är några av de sista bilderna jag tog på henne, i julas, blev aldrig av att ta några bilder under hennes sista månader tyvärr. Har blivit dålig på att ta kort och att upptadera denna tråden, förlåt för det.

Busig filur:

Utforskar filur:

Mysig goseggris:

Sötaste skogsgrisen hamnade lite på rumpan i handen:

Julegris med sin julmus julklapp:

På slutet började hon bli lite gammal, de små hoppbenen var inte lika studsiga längre och ibland var det lite svårt att hålla balansen. Hon kunde hamna på rumpan ibland om det gick för fort. Hon brydde sig inte direkt, gammelgrisen var lika glad ändå, humöret och viljan var på topp in i det sista.

Hon kom skruttandes, rultandes med samma busiga, nyfikna, ivriga min som alltid, det tog bara lite längre tid. Jag gjorde buren lite mer lättmanövrerad för henne, mer layrinter och saker som var lätta att ta sig upp för istället för massa rep och klättergrenar (för upp skulle hon ju alltid ändå) så att livet skulle vara så bekvämt som möjligt för henne fast kroppen började göra sig påmind om hur gammal hon faktiskt var.

Hon fick lite svårt att hålla vikten, så hon fick mängder av nyttig extra fet mat, det hon inte orkade äta upp gömde hon undan tills senare. Hon fick extra, extra av allt och hon samlade som alltid på godsaker. Så sista gången jag städade buren såg jag hennes nötförråd, proppfyllt. Blev lika förvånad varje gång jag städade, men hennes sista förråd slog alla de andra med råge. Det var en imponerande samling hon hade fått ihop, valnötter, hasselnötter, mandlar inbäddat och ordnat så fint... Hon gjorde aldrig någonting halvdant, min älskade lilla skatt.

Det är något speciellt med gamla möss, de är så näpna på något sätt. Sköra men kloka. Lite lugnare, saker och ting får ta lite tid på ålderns höst. Man kan stanna och lukta på rosorna. Hon tyckte ju om att bli klappad försiktigt, och nu hade hon mer tid till det - så hon fick mycket kärlek, mycket kli på favoritstället - kinden. Hon var en kelig gosegris i vanliga fall ju men hon blev ännu mysigare mot slutet och jag började förstå att det närmade sig.

Och så en dag, hade hon lämnat sin kropp efter sig till mig att sörja, ge en sista puss och begrava.

Älskade, älskade Lillegris. Glömmer dig aldrig.

Nu har jag läst hela tråden. En sån fantastisk resa. Jag känner att jag fick lära känna dom alla

Du skriver väldigt fint heart

 

[BornAgain]

Tack Scandi

 

[purity_666]

Har du några andra möss kvar? Eller planer på att starta om?

 

[Scandi]

heartÅh...... Så ledsamt, men så fantastiskt underbart samtidigt!!! Ledsamt att hon är borta, men fantastiskt underbart att hon har älskats, beundrats och berört! heart
Tack för att du har delat med dig, jag har lärt mig mycket om små möss, och fått se alla dessa underbara bilder på dom och inte minst på de fina omgivningar du skapat åt dina smågrisar! Om du gör en liten bok så kommer jag absolut att köpa den!
Kram!

Aww. heart Vilket härligt inlägg. Ja, jag är fantastiskt glad över att jag fick ha hand om henne så länge som jag faktiskt fick. Och alla mina andra småmössor också förståss, de är otroliga små varelser!

Nu har jag läst hela tråden. En sån fantastisk resa. Jag känner att jag fick lära känna dom alla

Du skriver väldigt fint heart

Vad fint! Tack så mycket!

Tack Scandi

Tack själv!

Har du några andra möss kvar? Eller planer på att starta om?

Nej, tyvärr. Lillegris var först in och sist ut.
Jag tror inte jag kommer skaffa nya möss på ett bra tag, men jag håller ögonen öppna ifall jag skulle hitta några jag inte kan säga nej till, jag har ju extremt mycket musgrejer kvar så kanske ett gäng vackra mustjejjer skulle kunna få ett hem här i framtiden.

 

[Mia_R]

Aww. heart Vilket härligt inlägg. Ja, jag är fantastiskt glad över att jag fick ha hand om henne så länge som jag faktiskt fick. Och alla mina andra småmössor också förståss, de är otroliga små varelser!




Vad fint! Tack så mycket!


Tack själv!



Nej, tyvärr. Lillegris var först in och sist ut.
Jag tror inte jag kommer skaffa nya möss på ett bra tag, men jag håller ögonen öppna ifall jag skulle hitta några jag inte kan säga nej till, jag har ju extremt mycket musgrejer kvar så kanske ett gäng vackra mustjejjer skulle kunna få ett hem här i framtiden.

Du menar att även busungen Silas och alla andra är borta?

 

[Scandi]

Du menar att även busungen Silas och alla andra är borta?

Ja , jag är helt muslös nu. Väldigt underlig känsla efter att ha haft så himla många, så länge. Kunde ju bara plocka upp en lite närsomhelst! Speciellt Sickan och Silas var alltid redo för ett äventyr. Zack med men han.. ehm.. han kunde lika gärna gå på äventyr själv, haha. Kajsa var ju också en sån där riktigt härlig donna som var tuff som satan, argh... saknar dem så - hela högen!

 

[MattiZ]

Wow klickade in för att jag hade en mus bebis när jag var liten. Dock ingen skogsmus utan typ vild dvärghusmus? Vet inte vad för något men den var extremt liten och hade inte stora öron eller ögon som skogsmusar har. Tog hand om den länge, var väl ca 4cm stor som vuxen. Söt som socker.

Tänkte bara säga att det var en super härlig historia att läsa och komma ihåg allt man själv upplevde med sin egna lilla mus, får skaffa tammöss någon gång :'D

 

[Skywalker]

Ja , jag är helt muslös nu. Väldigt underlig känsla efter att ha haft så himla många, så länge. Kunde ju bara plocka upp en lite närsomhelst! Speciellt Sickan och Silas var alltid redo för ett äventyr. Zack med men han.. ehm.. han kunde lika gärna gå på äventyr själv, haha. Kajsa var ju också en sån där riktigt härlig donna som var tuff som satan, argh... saknar dem så - hela högen!

Har läst igenom hela tråden och tänkte bara säga vilken jättefin historia med dig och dina möss! Och jättefina bilder! Det fick mig att tänka tillbaka på när jag hade en hög möss, 13 st! Och alla deras olika personligheter och egenheter. Dom var också väldigt tama, som dina verkar ha varit! Och så fint att du tog hand om Lillegris. Grät en skvätt i slutet ska erkännas.
Jag slutade med möss när min sista gick bort för jag tyckte det var så jobbigt att de inte levde så länge, blev så ledsen varje gång Men kommer aldrig glömma dem

 

[Migo]

Idag hittade jag fyra unga musungar i en tom tunna i foderkammaren. KAN INTE döda dem så har hällt över dem i en annan tunna, som jag bottnade med lite hampaströ, ställde in en skål vatten och en skål med säd/hönsfoder/fårpellets. Så nu har jag fyra musungar i min teorisal.

Vill du komma och hämta dem @Scandi ?

 

[Mia_R]

Det här tror jag har varit min absoluta favorittråd genom tiderna på Buke, jag vet inte varför men bara att hitta den igen när jag letade igenom mina bevakade trådar gör jag tårögd.