Hästnyheter Mona, 21, rider med slöja – aldrig känt sig välkommen

Så bra.
Jag har uppfattat det som att frågorna var absolut förbjudna och total tabu och argumenterat för min rätt att ställa frågor.
Om det hela är ett missförstånd så blir ju läget ett annat.
Och den här diskussionen tämligen märklig.
Tråden är för lång för att gå igenom allt och se varifrån vi fått våra uppfattningar. Kan vi inte göra en enkel undersökning?

Jag skriver här tre påståenden. Ni som håller med om alla tre klickar gilla, ni som invänder på en eller flera punkter klickar sur gubbe.

Kanske är vi inte så långt ifrån varandra (i just denna fråga) som det verkar?

1) Nyfikna frågor kan upplevas som utpekande och problematiska av mottagaren, oavsett frågeställarens intention. Speciellt jobbigt blir det om man tillhör en grupp som ses som annorlunda i många olika sammanhang, som om man är tjock, religiös, tillhör en etnisk grupp, har en funktionsvariation, avvikande sexuell läggning, allmänt märklig personlighet osv.

2) Det är inte den som ställer frågan som har rätten att bestämma om den är problematisk eller inte utan om mottagaren anser den vara problematisk så finns det ett problem i kommunikationen.

3) Det viktiga är inte att aldrig ställa någon problematisk fråga utan att man är beredd att lyssna ifall mottagaren säger ifrån och visar att den är problematisk. Det ska inte vara förbjudet eller totalt tabu att ställa frågor som kan uppfattas som problematiska men den som sitter på flest privilegier i varje given situation bör vara särskilt öppen för hur dennes uttalanden påverkar andra.

Detta är den gemensamma grund jag kan hitta hos majoriteten i den här tråden. Vad säger ni gänget? Har jag tolkat rätt?
 
Här är en radikal idé, istället för att som icke-muslim självsäkert säga det här tycker muslimer, kanske man ska fråga muslimer om vad de faktiskt tycker och tänker? När man diskuterar det i (relevanta) sammanhang inser man att det finns i princip lika många olika åsikter som det finns muslimer. En bekant som flydde från Irak för många år sedan (sunni) bär slöja och heltäckande klädsel. För henne är det inte bara en symbol för sin tro utan ffa en länk till sitt forna hemland och kultur. Hennes döttrar är sekulära muslimer, de har jeans och Gucci väskor. En annan bekant (vi gick samma utbildning) hade inte slöja och hade på sig byxor men var mycket mer troende och det blev intensiva diskussioner om religion, kultur och rasism.

Möten är spännande att lyssna, diskutera, lära sig att se andras ståndpunkt, men det kräver också att båda sidor närmar sig det under gemensamma förutsättningar, gemensam vilja att diskutera och ödmjukhet inför vad som separerar och håller samman människor.
 
Vad gäller vad JAG har på mig (utöver det som är rent olagligt) tycker jag att jag får välja. Vad DU har på dig är upp till mig. Jag kan ta mig rätten att tolka dina symboler om jag vill, men är målet fred och rättvisa är det nog bättre om jag lyssnar på dig i det fallet.
Dina eventuella nike-skor kanske inte symboliserar slaveri för dig även om de gör det för mig. Min grannes slöja kanske inte symboliserar att du är en h**a för henne.
Håller med till fullo, men samtidigt blir det lite tjatigt och fråga om allt och dessutom kränkande om man sätter igång med ett förhör. Vad symboliserar din BMW, din slöja, dina skor, ditt val av häst, din tröja, din sadel. Allt symboliserar något och ger sammanvägt en bild av personen. Lär man känna någon så ger det efterhand en bra bild tillsammans med hur personen framstår. Och så kan man nöja sig med att ställa ett fåtal frågor-

Men om man vill göra det enkelt för sig och har svårt att förstå vilka frågor andra kan uppleva som kränkande så kan man ju bara fråga på. Om man inte är i en särskild maktposition tycker jag absolut inte att det är hela världen att ställa frågor som kan vara rasistiska, exkluderande eller förnedrande.
Och jag har fått mycket skäll i tråden inklusive många instansieringar om att jag är rasist, att jag borde tänka över mitt usla beteende och liknande just för att jag har givit uttryck för uppfattningen att man kan fråga. Och då menar jag inte att ställa elaka plumpa frågor, utan sådana som ingår i en normal konversation och på den nivån ens bekantskap befinner sig. Personer i maktpositioner kan dock behöva ställa besvärliga frågor. Den tilltänkta hästägaren, om man nu vill bli medryttare behöver veta hur man ser på säkerhet (och kanske vikten för att avgöra om man ens har något att bygga på). Läkaren har många gånger goda skäl att ställa intima frågor. Den som bjuder på lunch behöver veta preferenser när det gäller mat osv.

Bara man är beredd att ödmjukt lyssna när folk berättar för en hur de upplever ens frågor så tycker jag att det är okej. Så länge man är beredd att ta till sig hur andra reagerar på ens frågor kommer man ju att utvecklas.
Skönt att någon tycker så, jag vill gå lite längre och anser att man även ska observera den ordlösa konversationen, den är en stor del av hur vi uppfattar något.
 
Här är en radikal idé, istället för att som icke-muslim självsäkert säga det här tycker muslimer, kanske man ska fråga muslimer om vad de faktiskt tycker och tänker? När
Ja det var ju just det som jag ville kunna göra men inte fick enligt vissa.
Men det här är vi ju då överens om.
 
Här är en radikal idé, istället för att som icke-muslim självsäkert säga det här tycker muslimer, kanske man ska fråga muslimer om vad de faktiskt tycker och tänker? När man diskuterar det i (relevanta) sammanhang inser man att det finns i princip lika många olika åsikter som det finns muslimer. En bekant som flydde från Irak för många år sedan (sunni) bär slöja och heltäckande klädsel. För henne är det inte bara en symbol för sin tro utan ffa en länk till sitt forna hemland och kultur. Hennes döttrar är sekulära muslimer, de har jeans och Gucci väskor. En annan bekant (vi gick samma utbildning) hade inte slöja och hade på sig byxor men var mycket mer troende och det blev intensiva diskussioner om religion, kultur och rasism.

Möten är spännande att lyssna, diskutera, lära sig att se andras ståndpunkt, men det kräver också att båda sidor närmar sig det under gemensamma förutsättningar, gemensam vilja att diskutera och ödmjukhet inför vad som separerar och håller samman människor.
Det var det jag ville men fick i tråden veta att det skulle jag låta bli och istället läsa böcker om det.
 
Och det kan och bör du göra, i rätt sammanhang, inte i stallet. Och särskilt inte när Mona uppenbarligen inte vill diskutera. Respektera det.
Vissa saker och ting i livet får man stå ut med, folk undrar varför jag har keps på mig när det regnar och ja, det är irriterande med frågor men det är ju bara att svara. Det bästa är ju bara att svara enkelt och sen är det inget mer med det, det är respektlöst först när folk inte ger sig och fortsätter att tjata.
 
Och det kan och bör du göra, i rätt sammanhang, inte i stallet. Och särskilt inte när Mona uppenbarligen inte vill diskutera. Respektera det.
Jo även i stallet.
Om Mona vill bli inkluderad av just mig.
För att bli inkluderad i en grupp så måste man bjuda på sig själv och i det ingår att svara på frågor.

Om alla i stallet är på samma nivå, d.v.s. inhyrda på samma villkor så skall alla däremot lämnas i fred om de så önskar. Även Mona.
Stallägaren och ansvariga skall däremot ha rätten att fråga alla de frågor som anses relevanta, däribland frågor för att avgöra om personkemin i gruppen fungerar.

Nu så var Mona en gäst till en av hästägarna och därför den hästägarens ansvar. Men frågor om hennes erfarenhet av ridning är relevant för alla som skall dela ridbana/ridhus med Mona.

Jag uppfattade det som att Mona ville ha del av gemenskapen och inte bara ville vara ifred.
 
Är det verkligen så?
Jag har faktiskt ingen koll på vilka som är rasifierade i tråden.
Är du verkligen säker på att du har det?
Jag har såklart inte 100% koll, och kan inte kontrollera det heller eftersom vi är på ett anonymt internetforum, men som jag uppfattat det så ja. Med undantag av @Lingon kanske?

Om det är någon rasifierad som skrivit de senaste 2-3 sidorna så ge er gärna till känna, är intressant att veta i sammanhanget i alla fall.
 
Och det kan och bör du göra, i rätt sammanhang, inte i stallet. Och särskilt inte när Mona uppenbarligen inte vill diskutera. Respektera det.
Jag läste ursprungslänken igen.
Den får mig att fundera på om Mona söker en gemenskap som inte riktigt finns i inackorderingsstall?
Var och en är ju i stallet för att ägna sig åt sin häst och är inte alls alltid den sorts människor som även vill ha stallet som en plats för socialt umgänge. De vill sköta sin häst, rida och inget mer än så.
 
Jag läste ursprungslänken igen.
Den får mig att fundera på om Mona söker en gemenskap som inte riktigt finns i inackorderingsstall?
Var och en är ju i stallet för att ägna sig åt sin häst och är inte alls alltid den sorts människor som även vill ha stallet som en plats för socialt umgänge. De vill sköta sin häst, rida och inget mer än så.
Kan sådana kulturella skillnader/skillnader i förväntningar också vara en del i rasistiska strukturer, kanske? Att eftersom samhället är indelat mångt och mycket mellan rasifierade och icke-rasifierade blir det svårare för rasifierade att röra sig i 'vita' miljöer? Och att inte aktivt jobba för att utjämna dessa skillnader och välkomna rasifierade är att upprätthålla ordningen av strukturell rasism?
 
Jag läste ursprungslänken igen.
Den får mig att fundera på om Mona söker en gemenskap som inte riktigt finns i inackorderingsstall?
Var och en är ju i stallet för att ägna sig åt sin häst och är inte alls alltid den sorts människor som även vill ha stallet som en plats för socialt umgänge. De vill sköta sin häst, rida och inget mer än så.
Fast det är väl det som är grejen - hon vill komma till stallet för att vara med hästarna och rida precis som alla andra, utan att bli ifrågasatt för sitt klädval eller dömd för sitt ursprung. Jag har då aldrig fått någon fråga om min kunskapsnivå, mina tatueringar eller min hårfärg (som är rätt dramatisk) eller klädval i ett stall. Om jag kommer in där med min häst (eller för att rida någon annans) antar väl folk att jag har rätt bra koll på vad jag gör och om det pratas om någonting, är det hästarna eller vädret typ. Ingenstans i artikeln kan jag läsa att hon på något vis söker kompisar.

Om jag var på väg in i ett ridhus där det redan fanns ryttare och de skulle börja fråga mig vilken nivå jag rider på skulle jag tycka att de var både konstiga och oförskämda.
 
Fast det är väl det som är grejen - hon vill komma till stallet för att vara med hästarna och rida precis som alla andra,
Hon skriver att hon vill känna sig välkommen.
Det är ju inte riktigt det som det handlar om i ett privat stall, utan var och en gör ofta bara sitt och vill inte bli störd i det.
 
Om jag var på väg in i ett ridhus där det redan fanns ryttare och de skulle börja fråga mig vilken nivå jag rider på skulle jag tycka att de var både konstiga och oförskämda.
Det tycker jag är en helt naturlig fråga.
Jag har fått rida andras mycket fina hästar och förstår utan vidare att andra hästägare i de stallen känner att de behöver fråga mig om min nivå.
Jag dyker ju upp som en främling och det känns ju osäkert för dem att inte veta var de har mig.
 
Hon skriver att hon vill känna sig välkommen.
Det är ju inte riktigt det som det handlar om i ett privat stall, utan var och en gör ofta bara sitt och vill inte bli störd i det.
Att känna sig välkommen är väl inte konstigare än motsatsen till att Inte känna sig välkommen för att folk ställer märkvärdiga frågor, ifrågasätter ens kunskaper och ger sneda blickar/kommentarer. De senare exemplen visar att de övriga stalllbesökarna inte bara sköter sitt.
 

Hästfolk, Häst, Avel, Grenar

Allmänt, Fritid, Barn

Hund, Katt, Andra Djur

  • Halsband eller sele

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Varför krympte buke?
Upp