Mona, 21, rider med slöja – aldrig känt sig välkommen

Mona Khader, 21, beskriver sig själv som ”hästgalen”.
Men hon har aldrig känt sig välkommen i ett svenskt stall.
– Jag har kommit hem och gråtit efter flera olika stallbesök och på träningar över hur jag blir bemött, säger hon.

 

[Fruentimber]

Ofta är man ju medryttare för att hästägaren vill/behöver ha nån hästfri dag i veckan och då träffas man ju inte speciellt mycket. Jag och min medryttarhästs ägare träffas väldigt sällan. Vi hörs på messenger eller telefon om vi behöver pratat om hästen. Man skaffar ju inte medryttare för att vara där med medryttaren? Eller hur menar du?

Men HERREGUD vad du medvetet duckar för poängen cirka precis hela tiden? Så jäkla genomskinligt att det blir löjligt. Att vuxna människor på riktigt diskuterar på ditt sätt övergår mitt förstånd verkligen.

 

[Nahar]

Ofta är man ju medryttare för att hästägaren vill/behöver ha nån hästfri dag i veckan och då träffas man ju inte speciellt mycket. Jag och min medryttarhästs ägare träffas väldigt sällan. Vi hörs på messenger eller telefon om vi behöver pratat om hästen. Man skaffar ju inte medryttare för att vara där med medryttaren? Eller hur menar du?

Se @BornAgain s inlägg till att börja med.

Det handlar om att anpassa efter situationen. T.ex. så tycker jag att ridskolor borde jobba mycket, mycket mer aktivt med att nå ut till och stötta rasifierade och andra marginaliserade grupper. Då hamnar i sin tur inte lika mycket ansvar på individerna i senare led, om vi säger så, utan det blir normaliserat redan i början att många olika människor rör sig i stallmiljö och att alla hör hemma där.

Ridskolor skulle t.ex. kunna ha ett faddersystem för nya där faddrarna är utbildade vad gäller antirasism och andra diskrimineringsgrunder, oberoende kontaktpersoner för de som känner sig utsatta, program för att nå ut till segregerade områden m.m.

 

[Lobelia]

Att få människor att känna sig välkomna handlar normalt sätt inte om att vara med dem. När det handlar om en medryttare kan det vara så enkla saker som...

1) Kanske vara på plats någon dag i början och ge sig vinn om att personligen presentera medryttaren för någon/några av de andra i stallet. Detta i synnerhet om man släpper dit en lite udda fågel. Inget öppnar dörrar som en personlig introduktion.

Att vara på plats någon gång och visa och berätta om arbetsuppgifter och upplägg är både en artighet och ett sätt att skapa samsyn. Det slår white board alla gånger!

2) Ringa någon gång och snacka igenom upplägg och ridning. I samband med det kan man fråga hur det fungerar. Då kan man tala om att "Bettan är lite svår mot nya- håll ut" och vid behov kanske prata lite med Bettan i förbifarten. Ett sympatiskt öra gör det möjligt att jobba sig igenom "skit".

OBS! Detta handlar om saker man gör någon gång, så ni behöver inte tolka det som att Hästägaren ska curla eller köra övervakning a'la KGB. Bara vanligt enkelt vardagshyfs.

År det inte så man gör med alla nya medryttare?

 

[Lobelia]

Om man inte ser vad jag hänvisar till är man en del av problemet.

Ursäkta, menar du att man är en del av problemet för att man inte är tankeläsare och kan gissa vad du menar? Det är just det jag frågar inte vad som är rätt eller fel utan vad du anser.

 

[Lingon]

Se @BornAgain s inlägg till att börja med.

Det handlar om att anpassa efter situationen. T.ex. så tycker jag att ridskolor borde jobba mycket, mycket mer aktivt med att nå ut till och stötta rasifierade och andra marginaliserade grupper. Då hamnar i sin tur inte lika mycket ansvar på individerna i senare led, om vi säger så, utan det blir normaliserat redan i början att många olika människor rör sig i stallmiljö och att alla hör hemma där.

Ridskolor skulle t.ex. kunna ha ett faddersystem för nya där faddrarna är utbildade vad gäller antirasism och andra diskrimineringsgrunder, oberoende kontaktpersoner för de som känner sig utsatta, program för att nå ut till segregerade områden m.m.

Hur föreslår du att man väljer ut de som ska ha en fadder? För det lär knappast vara möjligt att ge alla som börjar på ridskolan en fadder. Blir för dyrt för ridskolorna att utbilda många faddrar. Men det är kanske en sak som skulle kunna sponsras av staten eller nån organisation som jobbar för att öka integrationen?

 

[Lingon]

År det inte så man gör med alla nya medryttare?

Gå runt och presentera kräver ju att alla andra i stallet är på plats samtidigt vilket sällan händer i stallet jag är i nu.

 

[Nahar]

Hur föreslår du att man väljer ut de som ska ha en fadder? För det lär knappast vara möjligt att ge alla som börjar på ridskolan en fadder. Blir för dyrt för ridskolorna att utbilda många faddrar. Men det är kanske en sak som skulle kunna sponsras av staten eller nån organisation som jobbar för att öka integrationen?

Antingen får alla en fadder, eller så ska en anonymt kunna välja att ha en, men det senare är nog svårt när det handlar om barn. Tycker absolut att staten borde sponsra integrationsarbete inom inte bara ridsporten utan många andra sporter och fritidsaktiviteter.

Tänker att faddrarna inte nödvändigtvis behöver vara 1:1. Kanske rekryteras de som vill vara fadder inom ridskolan och kan sedan ha flera nybörjare under sig. Det ska ju inte handla om att vara vid deras sida konstant, tänker jag, utan mer att vara någon de kan vända sig till för frågor, kanske köra en introduktionsdag, vara peppande, stötta om något händer m.m. Jag hade lätt kunnat tänka mig att ha den rollen för 4-5 nybörjare om jag hade en ridskola inom rimligt avstånd från mig, utan att ens vara anställd. Kan jag se till att någon annan slipper utstå det jag fick utstå på ridskolan så är det värt den ansträngningen.

Men det blir farligt att förlita sig helt på volontärer. Tror att mycket också handlar om att de som faktiskt är anställda på ridskolan måste utbildas i de här sakerna. Ridlärare är ju sällan utbildade
i rasism och andra förtryck. Det är något som många ideella organisationer skulle kunna hjälpa till med, om ridskolorna bara frågade om det.

 

[Lingon]

Jag menar det jag skrev i inlägget, bara ta bort frågetecknen. Exakt hur ett sådant arbete bör se ut är ju något jag menar att vi egentligen borde diskutera i den här tråden.

Det kommer se annorlunda ut i olika stall och olika sammanhang, men generellt sett tycker jag att en extra ansträngning från något håll för att en rasifierad person skall känna sig säker på att den är välkommen inte är för mycket att begära.

Om jag hade haft en rasifierad person som medryttare, anställd eller dylikt hade jag absolut varit lite extra välkomnande, sett till att vara tillgänglig för personen om denne upplever sig utanför/rasistiskt behandlad. Tycker inte det är varken fel eller problematiskt; rasifierade upplever ett stort förtryck och är oftast mer nervösa och rädda i övervägande vita miljöer, och jag vill göra mitt för att ridsporten skall bli mindre homogen. Skulle gjort likadant vad gäller andra grupper som är underrepresenterade, eller om det var en person som visade sin osäkert/nervositet. Nej, det är inte positiv särbehandling. Det är bara att lyfta en person med sämre förutsättningar till samma nivå som alla andra.

En helt ärligt ställd fråga: När jag träffar en rasifierad person nästa gång och ska ha nån form av interaktion med hen, ska jag anta att hen per automatik har sämre förutsättningar än en icke-rasifierad?

Om jag som är kvinna hade kommit in i ett sammanhang som är manligt dominerat (jobb, fritidsintresse, whatever) så hade inte jag velat att männen skulle anta att jag per automatik har sämre förutsättningar än vad de har bara för att jag är kvinna. Men jag kanske tänker fel?

 

[BornAgain]

Gå runt och presentera kräver ju att alla andra i stallet är på plats samtidigt vilket sällan händer i stallet jag är i nu.

Du måste inte presentera för ALLA Det räcker ofta med någon/några någon gång. Vanligt hyfs.

Och tyvärr - det är jättemånga människor som inte bemöts med tillräckligt mycket vanligt hyfs, och då måste man (om man nu vill vara en mensch och ingen liten lort) bemöda sig lite extra med att visa dem vanligt hyfs. Man måste presentera hyfset för dem. Dels måste man bevisa för det för dem (once bitten, twice shy), dels måste man faktiskt vara ett föredöme.

 

[Lingon]

Antingen får alla en fadder, eller så ska en anonymt kunna välja att ha en, men det senare är nog svårt när det handlar om barn. Tycker absolut att staten borde sponsra integrationsarbete inom inte bara ridsporten utan många andra sporter och fritidsaktiviteter.

Tänker att faddrarna inte nödvändigtvis behöver vara 1:1. Kanske rekryteras de som vill vara fadder inom ridskolan och kan sedan ha flera nybörjare under sig. Det ska ju inte handla om att vara vid deras sida konstant, tänker jag, utan mer att vara någon de kan vända sig till för frågor, kanske köra en introduktionsdag, vara peppande, stötta om något händer m.m. Jag hade lätt kunnat tänka mig att ha den rollen för 4-5 nybörjare om jag hade en ridskola inom rimligt avstånd från mig, utan att ens vara anställd. Kan jag se till att någon annan slipper utstå det jag fick utstå på ridskolan så är det värt den ansträngningen.

Men det blir farligt att förlita sig helt på volontärer. Tror att mycket också handlar om att de som faktiskt är anställda på ridskolan måste utbildas i de här sakerna. Ridlärare är ju sällan utbildade
i rasism och andra förtryck. Det är något som många ideella organisationer skulle kunna hjälpa till med, om ridskolorna bara frågade om det.

Min erfarenhet av ridskolor är att den vanliga ridskoleungen sällan har så mycket interaktion med ridskolans anställda utanför ridlektionerna. De anställda har ju kommit dit på morgonen och fodrat/släppt ut och sen slutar de jobba lagom till att lektionerna börjar på eftermiddagen och när lektionerna börjat så är det oftast bara ridläraren som är kvar av personalen. I stallet hjälper frivilliga tonåringar de som behöver hjälp med att sadla/träns/rykta/hitta rätt häst osv.

 

[Lingon]

Du måste inte presentera för ALLA Det räcker ofta med någon/några någon gång. Vanligt hyfs.

Och tyvärr - det är jättemånga människor som inte bemöts med tillräckligt mycket vanligt hyfs, och då måste man (om man nu vill vara en mensch och ingen liten lort) bemöda sig lite extra med att visa dem vanligt hyfs. Man måste presentera hyfset för dem. Dels måste man bevisa för det för dem (once bitten, twice shy), dels måste man faktiskt vara ett föredöme.

När det kommer nån ny till stallet (litet privatstall med inackorderingar) så presenterar jag mig med namn och att jag är Bruntes medryttare. Och sen småpratar man lite om man har tid.

 

[Kenya]

Du har skrivit flera jättebra och viktiga inlägg i den här tråden, och i stort så håller jag med dig i det här inlägget också, därav mitt gilla.

Men känner bara att jag måste göra ett tillägg till punkt 3, för mig handlar det inte om att något ämne är tabu - utan om att det tillslut blir så själsligt uttröttande att ständigt svara på samma exkluderande frågor att jag och många rasifierade med mig istället väljer att undvika situationer där det finns en extrem vit majoritet (dit ridsporten räknas).
Jag tycker att sunt förnuft skulle gälla och att man som icke-rasifierad först ska ställa sig själv frågan om man hade frågat samma sak om personen varit icke-rasifierad. Om svaret är nej så tycker jag att man ska undvika de frågorna om de inte är till en person man känner mycket väl. Det är ett enkelt sätt att inte bidra till utanförskap och handen på hjärtat tror jag inte att någon lider särskilt mycket av att inte få ställa problematiska frågor (trots vad vissa här i tråden hävdar) att det skulle handla om censurering.

Förlåt - nu använde jag ditt inlägg som exempel, menar absolut inte att problematisera det du skriver, och jag tror att vi håller med varandra i stort, ville bara göra ett tillägg om någon skulle tolka det som att det visst är okej att ställa vissa frågor.

Fortsätt gärna med dina kloka inlägg i tråden, det kanske inte gäller alla rasifierade men personligen är jag glad över att det finns allierade som orkar fortsätta ta debatten när den egna orken tryter. Ju fler vi är som orkar stå upp mot rasismen desto starkare budskap tycker jag.

Jag blir bara glad över ditt tillägg. Syftet med att ta mig friheten att göra en sammanfattning för att hitta nån slags gemensam mark var inte heller att det skulle sluta där. Snarare ville jag öppna upp möjligheten att säga det du säger utan att det ska gapas om förbud och censur. Så att vi kommer någonstans.

Och dyker det upp mer, kör bara på. Om vi börjar kommentera/korrigera detaljerna i varandras inlägg så blir det nog en fan så mycket mer givande debatt än att försöka bemöta folk som inte vill förstå.

Det där inlägget om gemensam grund kom av bara farten. Jag har legat och tänkt på det inatt. På ett sätt kanske det kan hjälpa att komma vidare från vissa saker som upprepats för många gånger. Men på ett annat sätt så finns det gränser för vilka man vill komma överens med. Flera sidor innan mitt inlägg kom det ett inlägg som hade (som sagt) passat in på flashback. Och det där var inte okunskap eller social inkompetens. Menar inte att överträdelser inte redan gjorts men där var i alla fall vad som borde varit sista droppen för mig.
Ett sånt jävla hån mot alla försök att hålla stilen som gjorts här.

Angående de där frågorna. Jag anser (så klart) inte att det ska vara förbjudet. Däremot så vill jag inte ha vänner som utsätter mina andra vänner för sånt! Jag vill inte rida i ett stall där mina invandrade vänner skulle bli utsatta för sånt. (Därav går också det stall som vore naturligt för mig att rida i bort) Så förbjudet - Nej. Oacceptabelt - Ja.

(Sen känner jag en del folk som haft en strulig uppväxt och inte haft tid och möjlighet att sätta sig in i nyanserna av rasifiering. Ibland har de haft vuxna med rasistiska värderingar runt sig under uppväxten. Och givetvis har jag lite extra överseende med en 20-åring som ställer respektlösa frågor eller använder rasifierande uttryck men som samtidigt inte kan bete sig så att han passar in i en vanlig medelklassgrupp, även om han vill. Jag har sett folk lära sig både det ena och det andra.)

Men stallägare t.ex. är ju en grupp som sitter på många resurser (dvs stallen) i en snövit sport. Som har extra stora möjligheter att påverka vilka som känner sig välkomna eller ej. Och de är oftast inte purunga och har haft gott om möjligheter att reflektera över sina privilegier och vilka möjligheter de har att påverka. Vill man då inte ta det ansvaret, nej då har man aktivt tagit ställning enligt mig.

 

[Nahar]

En helt ärligt ställd fråga: När jag träffar en rasifierad person nästa gång och ska ha nån form av interaktion med hen, ska jag anta att hen per automatik har sämre förutsättningar än en icke-rasifierad?

Om jag som är kvinna hade kommit in i ett sammanhang som är manligt dominerat (jobb, fritidsintresse, whatever) så hade inte jag velat att männen skulle anta att jag per automatik har sämre förutsättningar än vad de har bara för att jag är kvinna. Men jag kanske tänker fel?

Det beror väl på vad du läser in i uttrycket 'sämre förutsättningar'. Det handlar ju inte om att du personligen skulle vara mindre lämpad/ha mindre kunskap/etc, utan att det finns strukturer i samhället som jobbar mot dig.

Så ja, du kan anta att personen har sämre förutsättningar, men du kan inte göra personliga antaganden om just den personens liv.

Min erfarenhet av ridskolor är att den vanliga ridskoleungen sällan har så mycket interaktion med ridskolans anställda utanför ridlektionerna. De anställda har ju kommit dit på morgonen och fodrat/släppt ut och sen slutar de jobba lagom till att lektionerna börjar på eftermiddagen och när lektionerna börjat så är det oftast bara ridläraren som är kvar av personalen. I stallet hjälper frivilliga tonåringar de som behöver hjälp med att sadla/träns/rykta/hitta rätt häst osv.

Och det i sig skapar bra förutsättningar för att rasism och annan diskriminering ska reproduceras fritt. Menar såklart inte att de som inte jobbar med eleverna ska behöva utbildas inför något de inte håller på med, men kanske ska vi inte låta frivilliga tonåringar ha de enda ansvaret för att barn känner sig välkomna i stallet. 1-2 personer med rätt utbildning hade räckt utmärkt i en stor ridskola.


En annan sak är ju att ridsporten måste nå ut till de som annars inte kommer i kontakt med den. Människor i förorter eller utanförskap som liksom aldrig skulle tänka sig att gå på ridskola, det finns inte ens i deras värld.

Vill föreslå en bok på ämnet. The Mare av Mary Gaitskill. Det är en skönlitterär bok men den handlar om just en tjej som aldrig skulle kommit i kontakt med ridsporten av sig själv, men på grund av andra anledningar gör det. En jättebra bok, verkligen.

 

[BornAgain]

En helt ärligt ställd fråga: När jag träffar en rasifierad person nästa gång och ska ha nån form av interaktion med hen, ska jag anta att hen per automatik har sämre förutsättningar än en icke-rasifierad?

Om jag som är kvinna hade kommit in i ett sammanhang som är manligt dominerat (jobb, fritidsintresse, whatever) så hade inte jag velat att männen skulle anta att jag per automatik har sämre förutsättningar än vad de har bara för att jag är kvinna. Men jag kanske tänker fel?

Det handlar inte om det - om du är ny kvinna på jobbet där det bara jobbar män, kanske det behövs att någon frågar hur du känner det... att du får berätta om hur jobbigt du tyckte det var tredje gången du blev skickad till gubbarnas omklädningsrum för att "hämta något". Det handlar inte om att du skulle vara sämre, utan om att du möter ett motstånd som de andra inte möter och att du då kan behöva allierade.

Omklädningsrumsincidenten är äkta, den hände mig på mitt jobb. Men genom att bita ihop och sätta gränser, så jobbade jag mig personligen igenom det OCH min arbetsplats har blivit mycket, mycket bättre sedan dess. Men det har skett för att människor bestämde sig för att göra den bättre och för att de fick ett sådant stöd av andra i organisationen att de kunde hitta metoder att få med sig människor istället för att få mot sig människor.

 

[Lingon]

Det beror väl på vad du läser in i uttrycket 'sämre förutsättningar'. Det handlar ju inte om att du personligen skulle vara mindre lämpad/ha mindre kunskap/etc, utan att det finns strukturer i samhället som jobbar mot dig.

Så ja, du kan anta att personen har sämre förutsättningar, men du kan inte göra personliga antaganden om just den personens liv.



Och det i sig skapar bra förutsättningar för att rasism och annan diskriminering ska reproduceras fritt. Menar såklart inte att de som inte jobbar med eleverna ska behöva utbildas inför något de inte håller på med, men kanske ska vi inte låta frivilliga tonåringar ha de enda ansvaret för att barn känner sig välkomna i stallet. 1-2 personer med rätt utbildning hade räckt utmärkt i en stor ridskola.


En annan sak är ju att ridsporten måste nå ut till de som annars inte kommer i kontakt med den. Människor i förorter eller utanförskap som liksom aldrig skulle tänka sig att gå på ridskola, det finns inte ens i deras värld.

Vill föreslå en bok på ämnet. The Mare av Mary Gaitskill. Det är en skönlitterär bok men den handlar om just en tjej som aldrig skulle kommit i kontakt med ridsporten av sig själv, men på grund av andra anledningar gör det. En jättebra bok, verkligen.

Absolut behöver ridsporten nå ut till alla. Det är en underbar sport man kan hålla på med större delen av sitt liv. Men frågan är hur man gör det.

Det är ju tyvärr en ekonomisk fråga också. Ridning är dyrt och för att kunna hålla det så billigt som möjligt så att fler ska ha råd så förlitar man sig på frivilliga krafter (t.ex. tonåringar som stallvärdar) vilket i sig kan leda till (med fel personer på fel plats) att en osund kultur växer fram där en del känner sig uteslutna. Anställer man avlönad personal för at främja en god kultur på ridskolan så måste man höja kostnaden för ridningen vilket utesluter fler.

 

[Lingon]

Och jag kan förstå de som sitter på pengarna som ska delas ut för främjandet av integration också. Ridning är dyrt, ska man sponsra den för att några få ska integreras där eller ska man använda samma summa pengar för att integrera fler i en annan sport/annat sammanhang som inte är lika dyrt?

 

[Lobelia]

Gå runt och presentera kräver ju att alla andra i stallet är på plats samtidigt vilket sällan händer i stallet jag är i nu.

Men ingen har föreslagit att du ska presentera någon för alla, bara att du ska presentera för de som är på plats.

 

[Lingon]

Men ingen har föreslagit att du ska presentera någon för alla, bara att du ska presentera för de som är på plats.

Fast det gör man ju. Det är ju helt naturligt.

 

[Kenya]

En helt ärligt ställd fråga: När jag träffar en rasifierad person nästa gång och ska ha nån form av interaktion med hen, ska jag anta att hen per automatik har sämre förutsättningar än en icke-rasifierad?

Om jag som är kvinna hade kommit in i ett sammanhang som är manligt dominerat (jobb, fritidsintresse, whatever) så hade inte jag velat att männen skulle anta att jag per automatik har sämre förutsättningar än vad de har bara för att jag är kvinna. Men jag kanske tänker fel?

Jag har som kvinna fått många (oskyldiga?) frågor som fått mig att känna att de antagit att jag hade sämre förutsättningar.

Kan du verkligen lyfta den där (fast det inte är speciellt tungt)
Åh vad stark du är (fast det inte är speciellt tungt)
Kommer inte brösten i vägen?
Nä men ska du GÅ hem själv så här sent?

Sen så finns det män som kräver att man ska utgå ifrån att de är 100% respektfulla mot kvinnor. Det ger jag inte mycket för. I mitt jobb möter jag ibland grupper av män som tycks vilja göra något åt den här ordningen. Som förstår att bevisbördan är på deras sida. Som bemödar sig med att presentera sig ordentligt och vänder sig till mig med tekniska frågor även om jag förstår att det vore naturligare att fråga en manlig kollega.

På samma sätt tycker jag att om man ser rasismen för vad den är har man förståelse för att många rasifierade utgår ifrån att en vit medelklassgrupp kommer bemöta dem respektlöst på ett eller annat sätt. Så man får visa var man står. Gärna så fort som möjligt. Så de slipper undra. Tycker jag.

 

[Nahar]

Absolut behöver ridsporten nå ut till alla. Det är en underbar sport man kan hålla på med större delen av sitt liv. Men frågan är hur man gör det.

Det är ju tyvärr en ekonomisk fråga också. Ridning är dyrt och för att kunna hålla det så billigt som möjligt så att fler ska ha råd så förlitar man sig på frivilliga krafter (t.ex. tonåringar som stallvärdar) vilket i sig kan leda till (med fel personer på fel plats) att en osund kultur växer fram där en del känner sig uteslutna. Anställer man avlönad personal för at främja en god kultur på ridskolan så måste man höja kostnaden för ridningen vilket utesluter fler.

Och jag kan förstå de som sitter på pengarna som ska delas ut för främjandet av integration också. Ridning är dyrt, ska man sponsra den för att några få ska integreras där eller ska man använda samma summa pengar för att integrera fler i en annan sport/annat sammanhang som inte är lika dyrt?

Just för att det är en dyr sport har den ju ännu mer problem med homogenitet, och jag tycker också att det därför är ännu viktigare att pengar skjuts till för att skapa mer mångfald. Det handlar ju inte bara om att rasifierade skall få rida utan även de med sämre ekonomiska förutsättningar som utgångspunkt. Många kommer långt med att skapa kontakter inom ridsporten för att sedan kunna hålla på med ridning utan att det ska kosta skjortan, men just ridskolan är för dyr för att komma in i sporten.

Att nå ut till nya grupper är nog inte förfärligt svårt egentligen. Skapa program där fritids- och sportorganisationer har infodagar i förorter och andra segregerade områden, se till att göra reklam på skolor där många annars inte hade kommit i kontakt med ridsport (eller andra likvärdiga sporter). Och ha tålamod med de som kommer från de här platserna/sammanhangen; jag har sett många gå en termin för att sedan sluta för att de inte passade in/kände sig välkomna/förstod jargongen. Att en tioårig kille från förorten ska känna sig välkomnad bland en massa vita tonårstjejer kräver aktivt arbete. (Och det är inte dragit ur luften. Det är jag, det där exemplet.)

Fast det gör man ju. Det är ju helt naturligt.

Tyvärr inte alltid.