Alexandra_W
Trådstartare
Ni som hängt med vet att jag febrilt försökt ta reda på VAD som felas Utter, som inte varit sig själv sen i december, utan haft tilltagande beteendeförändringar och periodvis lojhet. Varit aggresiv, vaktig, överspänd, verkar mörkrädd, betett sig som han inte visuellt känner igen folk etc. (Finns en lång tråd om det). Aldrig visat minsta tecken på smärta, hälta eller liknande. Ni har ju sett busbilderna..
Vi har tagit nästan alla tänkbara blodprover, sköldkörtelprov, borrelia/anaplasmaprov etc. Inget. Inga tecken på smärta alls, ingen palperbar smärta eller liknande, kunnat klämma, sträcka, böjda och så vidare utan reaktion. Tillslut i ren desperation provade vi sätta honom på metacam för att utesluta smärta innan vidare remiss för utredning. Han var bättre de fyra dagarna på metacam. Så in till Ultuna, och ny vet. Som tog nya prover, kände, klämde och bände - ingen reaktion. Vet tog det dock på allvar, och efter att ha läst igenom min fyra sidor långa sammanställning över symptomen från sept tills februari var hon inne på endera något neurologiskt (hjärntumör etc), eller smärta någonstans. Beslöts att sätta honom på en längre metacamkur för att se om de där fyra dagarna var en slump eller ej.
Det var de inte, han är rejält bättre på metacam. Fortfarande loj vissa dagar, men inte ETT enda beteendeknas.
Så idag var det dags för otropeden. Jag bad böner att ortopedens magiska fingrar skulle hitta någonting, då vi annars skulle få scinta honom, och Agria inte betalade nånting alls - allraminst scint - förrän vi kunnat konstatera var han hade ont. Och jag har inte råd plocka ur egen ficka mycket längre. Så det var VÄLDIGT nervöst inför dagens besök, mest var jag rädd de inte skulle kunna få fram var det gjorde ont, men också rädsla för om de hittade något, vad det kunde vara. Att det knappast handlade om en sträckning var ju ganska uppenbart.
Och svar var det gjorde ont fick vi. Men jisses - stackars lilla älskade Utter vilken otroligt tålig och tapper hund han är. Och tacka fan för han varit grinig, det är en MILD reaktion.
För att göra en 2½ h lång undersökning kort, så initialt ägnade veterinären säkert 30 minuter åt att studera honom ur alla vinklar i rörelse. Fanns inga större avvikelser, men några små som kunde tyda på lite besvär. Han gick hellre upp i trav än ökade skritten, roterade in knä/lårben en aning precis i slutet av svävningsfasen vid ena bakbenet, och sträckte aningens mindre ut knäleden på samma bak. Kunde vara pga obehag, eller 'han sätt att röra sig'. Efter ytterligare koll så kanske att han gick lite med tagen bakdel åt ena hållet, och kanske lite sänkt i bakdelen.
Så, inga klara svar, men några små tecken på att något kunde störa honom bak. Dags för 'klämma och känna'. Mjuk och fin när de sträckte och donade, höll inte emot. Samma sak vid hopböjning (typ böjprov).
Tills veterinären började använda sina magiska otropedfingrar och trycka på exat rätt ställen, och ledpalpera osv. Då reagerade han. På stillsamt Uttervis, genom att försiktigt flytta sig ett steg, lugnt och stilla sätta sig etc. Vid ett tillfälle klämde vet på ett ställe och tyckte att 'det här är ett bra sätt att avgöra hur smärtkänslig hunden är, det här VET vi gör VÄLDIGT ont', och så klämde hon. Utter vände stilla på huvudet och slickade sig om munnen två gånger... Så ja, han är lika smärttålig som jag påstått. Men, de där små tecken + palperingsfynd gav en bild som nästan fick matte att börja gråta. Lilla vännen..
Sammandrag av journalen:
Nedsatt extension i båda knäleder, tydligast vänster. Bra extension i höftleder.
Svullnad kan tydligt palperas vänster armbågsled. Smärtpalpation över båda armbågsleder.
Ömmar vid palpation av krapalleder b.f.
Ömmar och försöker sätta sig ned vid palpation av ländrygg.
Mycket välmusklad över bogpartiet, något sämre musklad i bakdelen, ffa över hamstringsmuskulaturen. Mediala muskulaturen är fin.
Svullnad vänster knäled, ömmar vid palp av båda knälederna.
Ledfyllnad och palp. reaktion i hasleder b.b.
Ömmar vid palp samt rörelse av ileopsoas.
I översättning - hundstackaren har ont nästan överallt, och flertalet inflammerade leder, dvs polyartrit. Var väl i princip bara höftlederna som var oberörda. Och ont i tillhörande muskler i ländrygg och bakdel.
Och sen det jävligaste - det de tror, och det absolut mest troliga med så omfattande polyartrit etc är att det är autoimmunt. Där nånstans hade min arma hjärna tagit in vad den klarade av, och sen hörde jag inte på lika noga, men de pratade om reumatisk artrit, SLE och andra autoimmuna sjukdomar. Men de skulle börja med att ta något prov (ANA-prov för de som vet), och om det var positivt så.. Om det var negativt vill de ta ledvätskeprov från fyra olika, inflammerade leder.
Behandlingen är densamma oavsett om vi lyckas klistra en specifik diagnos på det hela dock - kortison. Och försöka hitta minsta fungerande dos. Hade man tur gick eländet i skov och man kunde periodvis sätta ut kortisonet. Men det finns (som alltid med autoimmunt skit?) ingen bot, det handlar om att kontrollera det, och livskvalitet.
Ingen behandling tills resultatet av ANA-provet kommer, för de vill inte ha honom på kortison om man ska ta ledvätskeprov.
Men sen är det högdos kortison initialt, och rörelserestriktioner, för att häva inflammationerna och få bort smärtan. Sen är det rehabilitering, det pratades sjukgymnast och simning osv, men som sagt, jag var inte riktigt med i matchen längre där, men jag hinner ta det sen, det är ju längre bort i framtiden, så att han bygger upp det han tappat, börjar använda sin bakdel korrekt igen sen när den inte gör ont. Och hitta den lägsta möjliga kortisondos för att hålla eländet i schack.
Jag är milt sagt i någon form av förvirrad chock. Jag är 'glad' att jag hade rätt, att det ÄR något fel på honom. Jag har ju fått gliringar via nätet om att jag inbillar mig, ser i syne, ser det jag vill se inkl VILL att det ska vara något fel, och jag har stundtals vacklat själv, HAR jag plötsligt börjat inbilla mig, sviker magkänslan etc, när prov efter prov och undersökning efter undersökning varit neg (det står faktiskt i journalen som jag begärde kopia av att 'Äg mycket motiverad att utreda problemet och gå till botten med det', men ibland har jag känt mig som den enda som sett det så). Så jag är glad att jag stod på mig, att jag vägrade ge upp trots diffusa symptom, och att vi hittade felet - då kan vi försöka hjälpa honom. Men jag har helt klart inte alls tagit in diagnosen och omfattningen. Jag är mest gråtfärdig över hur ont han måste haft, och hur han bitit ihop (både för matte och veterinär efter veterinär). Förmänskligande, men för FÖRSTA gången sen den här skiten började, var han helt lugn i bilen (det var ju ett annat symptom, började bete sig som han var åksjuk i bilen), och la ner huvudet och somnade. Säkert helt utmattad av dagen, men just nu vill jag gärna förmänskliga och anse det var att han slappnade av för han äntligen lyckats få människorna att förstå vart det gör ont
Men jag har inte tagit in omfattningen, en kompis frågade 'hur känns det då?' och det ärliga svaret var/är 'Jag vet inte. Stackars lilla älskilingspojken'
Diagnosen idag sattes till akut inflammation i flera leder, ospecifierat. Agria tog direktregleringen utan snack. Ska ringa dem snart och höra, nu borde de ta den förra fakturan där de ju inte kunde sätta annat än symptomdiagnos, dvs 'beteendeförändringar', och Agria inte ville betala.
Vi har tagit nästan alla tänkbara blodprover, sköldkörtelprov, borrelia/anaplasmaprov etc. Inget. Inga tecken på smärta alls, ingen palperbar smärta eller liknande, kunnat klämma, sträcka, böjda och så vidare utan reaktion. Tillslut i ren desperation provade vi sätta honom på metacam för att utesluta smärta innan vidare remiss för utredning. Han var bättre de fyra dagarna på metacam. Så in till Ultuna, och ny vet. Som tog nya prover, kände, klämde och bände - ingen reaktion. Vet tog det dock på allvar, och efter att ha läst igenom min fyra sidor långa sammanställning över symptomen från sept tills februari var hon inne på endera något neurologiskt (hjärntumör etc), eller smärta någonstans. Beslöts att sätta honom på en längre metacamkur för att se om de där fyra dagarna var en slump eller ej.
Det var de inte, han är rejält bättre på metacam. Fortfarande loj vissa dagar, men inte ETT enda beteendeknas.
Så idag var det dags för otropeden. Jag bad böner att ortopedens magiska fingrar skulle hitta någonting, då vi annars skulle få scinta honom, och Agria inte betalade nånting alls - allraminst scint - förrän vi kunnat konstatera var han hade ont. Och jag har inte råd plocka ur egen ficka mycket längre. Så det var VÄLDIGT nervöst inför dagens besök, mest var jag rädd de inte skulle kunna få fram var det gjorde ont, men också rädsla för om de hittade något, vad det kunde vara. Att det knappast handlade om en sträckning var ju ganska uppenbart.
Och svar var det gjorde ont fick vi. Men jisses - stackars lilla älskade Utter vilken otroligt tålig och tapper hund han är. Och tacka fan för han varit grinig, det är en MILD reaktion.
För att göra en 2½ h lång undersökning kort, så initialt ägnade veterinären säkert 30 minuter åt att studera honom ur alla vinklar i rörelse. Fanns inga större avvikelser, men några små som kunde tyda på lite besvär. Han gick hellre upp i trav än ökade skritten, roterade in knä/lårben en aning precis i slutet av svävningsfasen vid ena bakbenet, och sträckte aningens mindre ut knäleden på samma bak. Kunde vara pga obehag, eller 'han sätt att röra sig'. Efter ytterligare koll så kanske att han gick lite med tagen bakdel åt ena hållet, och kanske lite sänkt i bakdelen.
Så, inga klara svar, men några små tecken på att något kunde störa honom bak. Dags för 'klämma och känna'. Mjuk och fin när de sträckte och donade, höll inte emot. Samma sak vid hopböjning (typ böjprov).
Tills veterinären började använda sina magiska otropedfingrar och trycka på exat rätt ställen, och ledpalpera osv. Då reagerade han. På stillsamt Uttervis, genom att försiktigt flytta sig ett steg, lugnt och stilla sätta sig etc. Vid ett tillfälle klämde vet på ett ställe och tyckte att 'det här är ett bra sätt att avgöra hur smärtkänslig hunden är, det här VET vi gör VÄLDIGT ont', och så klämde hon. Utter vände stilla på huvudet och slickade sig om munnen två gånger... Så ja, han är lika smärttålig som jag påstått. Men, de där små tecken + palperingsfynd gav en bild som nästan fick matte att börja gråta. Lilla vännen..
Sammandrag av journalen:
Nedsatt extension i båda knäleder, tydligast vänster. Bra extension i höftleder.
Svullnad kan tydligt palperas vänster armbågsled. Smärtpalpation över båda armbågsleder.
Ömmar vid palpation av krapalleder b.f.
Ömmar och försöker sätta sig ned vid palpation av ländrygg.
Mycket välmusklad över bogpartiet, något sämre musklad i bakdelen, ffa över hamstringsmuskulaturen. Mediala muskulaturen är fin.
Svullnad vänster knäled, ömmar vid palp av båda knälederna.
Ledfyllnad och palp. reaktion i hasleder b.b.
Ömmar vid palp samt rörelse av ileopsoas.
I översättning - hundstackaren har ont nästan överallt, och flertalet inflammerade leder, dvs polyartrit. Var väl i princip bara höftlederna som var oberörda. Och ont i tillhörande muskler i ländrygg och bakdel.
Och sen det jävligaste - det de tror, och det absolut mest troliga med så omfattande polyartrit etc är att det är autoimmunt. Där nånstans hade min arma hjärna tagit in vad den klarade av, och sen hörde jag inte på lika noga, men de pratade om reumatisk artrit, SLE och andra autoimmuna sjukdomar. Men de skulle börja med att ta något prov (ANA-prov för de som vet), och om det var positivt så.. Om det var negativt vill de ta ledvätskeprov från fyra olika, inflammerade leder.
Behandlingen är densamma oavsett om vi lyckas klistra en specifik diagnos på det hela dock - kortison. Och försöka hitta minsta fungerande dos. Hade man tur gick eländet i skov och man kunde periodvis sätta ut kortisonet. Men det finns (som alltid med autoimmunt skit?) ingen bot, det handlar om att kontrollera det, och livskvalitet.
Ingen behandling tills resultatet av ANA-provet kommer, för de vill inte ha honom på kortison om man ska ta ledvätskeprov.
Men sen är det högdos kortison initialt, och rörelserestriktioner, för att häva inflammationerna och få bort smärtan. Sen är det rehabilitering, det pratades sjukgymnast och simning osv, men som sagt, jag var inte riktigt med i matchen längre där, men jag hinner ta det sen, det är ju längre bort i framtiden, så att han bygger upp det han tappat, börjar använda sin bakdel korrekt igen sen när den inte gör ont. Och hitta den lägsta möjliga kortisondos för att hålla eländet i schack.
Jag är milt sagt i någon form av förvirrad chock. Jag är 'glad' att jag hade rätt, att det ÄR något fel på honom. Jag har ju fått gliringar via nätet om att jag inbillar mig, ser i syne, ser det jag vill se inkl VILL att det ska vara något fel, och jag har stundtals vacklat själv, HAR jag plötsligt börjat inbilla mig, sviker magkänslan etc, när prov efter prov och undersökning efter undersökning varit neg (det står faktiskt i journalen som jag begärde kopia av att 'Äg mycket motiverad att utreda problemet och gå till botten med det', men ibland har jag känt mig som den enda som sett det så). Så jag är glad att jag stod på mig, att jag vägrade ge upp trots diffusa symptom, och att vi hittade felet - då kan vi försöka hjälpa honom. Men jag har helt klart inte alls tagit in diagnosen och omfattningen. Jag är mest gråtfärdig över hur ont han måste haft, och hur han bitit ihop (både för matte och veterinär efter veterinär). Förmänskligande, men för FÖRSTA gången sen den här skiten började, var han helt lugn i bilen (det var ju ett annat symptom, började bete sig som han var åksjuk i bilen), och la ner huvudet och somnade. Säkert helt utmattad av dagen, men just nu vill jag gärna förmänskliga och anse det var att han slappnade av för han äntligen lyckats få människorna att förstå vart det gör ont
Men jag har inte tagit in omfattningen, en kompis frågade 'hur känns det då?' och det ärliga svaret var/är 'Jag vet inte. Stackars lilla älskilingspojken'
Diagnosen idag sattes till akut inflammation i flera leder, ospecifierat. Agria tog direktregleringen utan snack. Ska ringa dem snart och höra, nu borde de ta den förra fakturan där de ju inte kunde sätta annat än symptomdiagnos, dvs 'beteendeförändringar', och Agria inte ville betala.
att ni äntligen hittat felet, men 
