Nacken som högsta punkt

[Bregen]

Jag funderar lite över vad som är en korrekt form hos häst. I TR II står det följande:

"I allt arbete, även i halten, måste hästen vara på tygeln. En häst är
på tygeln när halsen är mer eller mindre upprest och välvd i en-
lighet med dess utbildningsståndpunkt och grad av samling samt
accepterar bettet med en lätt, mjuk, eftergiven och stabil kontakt.
Hästens huvud ska förbli i en stadig position, med nosen något
framför lodplanet med en eftergiven nacke som högsta punkt på
halsen, utan att visa något motstånd mot ryttarens inverkan."

Men jag tycker det är väldigt ofta man ser hästar (även i svår klass) som inte går med nacken som högsta punkt. En del hästar går hela program utan nacken som högsta punkt. Yngre hästar som går lite friare i formen tycker jag oftare man ser med nacken högst. Hur bedömer domare detta?

En annan fundering är vad som är lodplan. Tidigare gick lodlinjen genom ögat och hästens mungipa men nu vekar det ha ändrats till att lodlinjen är går vid nosryggen. Jag har inte hittat något i dagens TR som faktiskt beskriver var lodlinjen ska gå.

Kopierat från äldre TR:
"Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkten, samt med nosen i eller något framför lodlinjen genom ögat skall hästen stödja lika på bägge tyglarna"

 

[Wilfa]

Intressant fråga! Håller med dig om att man ofta ser att nacken inte är högsta punkten. En kombo av gamla och nya TR hade blivit en väldigt trevlig beskrivning av en korrekt form tycker jag.

 

[ginnies]

Men jag tycker det är väldigt ofta man ser hästar (även i svår klass) som inte går med nacken som högsta punkt. En del hästar går hela program utan nacken som högsta punkt.

TR beskriver bara tävlingsformen , hur den ska vara optimalt, det är ju ingen hemlighet att tävlingsformen inte ska användas som träningsform fulltid, utan att formen ska varieras.
Varför en del ryttare väljer icke optimal beskriven tävlingsform under ett dressyrprogram tror jag har många anledningar, är det medvetet av en skicklig ryttare så är jag säker på att formen väljs, alltså ryttaren tar den form hästen arbetar bäst i.

Eftersom det är en önskad optimal form beskriven av TR ser jag det inte värre att frångå det optimala där precis som många frångår det optimala ex i en skänkelvikning bl a för att hästen inte kan göra rörelsen -ännu, kanske aldrig, som TR beskriver som optimalt.

Jag tycker det är bättre att se till hästens arbete genom kroppen än att stirra sig helt blind på nacken.

Och faktum är det att en del som rider med nacken som högsta punkt behöver inte ha en bra genomarbetat häst. Kanske bara har nacken högst men är styv och allmänt dåligt genomarbetad.

 

[Fiador]

På tygeln, så som TR beskriver det, innebär i princip bara att hästen är i balans. Balans både fysiskt och mentalt. Då hamnar huvudet i lod och nacken blir högsta punkten per automatik. Detta är inbyggt i hästens mekanik för att minsta möjliga belastning på leder, muskler och ligament ska uppstå i normalläget. Hästen är teoretiskt "på tygeln" enligt denna definition även när den går och betar eller tex när den står och sover.

"På tygeln" i ett ryttarperspektiv handlar också om balans. Denna balans behöver hästen ha på alla nivåer och utbildningsstadier och är ingen specifik "tävlingsform" eller något "mål" man strävar efter, utan det är en grund, en viktig grund, som man behöver ha från allra allra första början och hela vägen till målet. Det är därför den är beskriven i TR och gäller på alla nivåer men med olika svåra "balansövningar" i momenten.

Den här balansen den finns ju där (naturligt) innan vi börjar "mixtra" med hästen och därmed sätter den "ur balans". Så vårt jobb som ryttare i allmänhet och dressyrryttare i synnerhet är helt enkelt att hjälpa hästen tillbaks till denna balans som vi rubbat.

Jag håller med ginnies om att fokus inte bör ligga på "nacken högst" utan fokus i ridträningen måste vara på balans. Men så fort man har denna balans då hamnar nacken högst, så det hänger liksom ihop. Nacken är alltid kvittot.

Därför är din fundering väldigt relevant, varför är det så vanligt att hästar INTE uppfyller denna grund ens på tävling på hög nivå? När, precis som du också skriver, yngre hästar i friare form faktiskt oftast uppnår denna "på tygeln" form naturligt och enkelt. Det är ett väldigt intressant fenomen. Personligen tror jag det beror på att folk inte förstår vikten av grunden och/eller hur enkel den faktiskt är att uppnå. Men en annan aspekt är nog att det tar tid och är svårt att bibehålla denna balans ju svårare övningar/moment man utsätter hästen för. Så ju högre upp i klasserna man kommer desto större risk att man tar genvägar för att kunna fortsätta. Sen beror det nog mest på att det faktiskt går att tävla och få bra poäng trots att man inte ens uppfyller denna grundkriterie som det ju faktiskt är (en grund).

Lodlinjen är ju den linje som uppstår vertikalt (uppifrån och ner) pga tyngdkraften. Om du tex har ett snöre med en tyngd i ena änden och släpper ner tyngden, då hamnar snöret i lod och du får du fram lodlinjen. Alltså kan man inte få fram lodlinjen genom att utgå från nosryggen och/eller ögat genom nosen. Dom flesta hästar kommer, när dom är i balans, att ha nosen något framför denna lodlinje om du med snöret utgår i från nacken.