När är det nog?

Iverla

Trådstartare
Jag har skrivit om den här hunden förut, men under ett annat nick. Hon har hela sitt vuxna liv gjort utfall mot andra hundar och jag börjar nu ifrågasätta om jag fixar det längre. Med en jäkla massa träning blev hon förra året bättre, i höstas mådde hon bra. Vi kunde passera och vara kring andra hundar, hon höll fokus på mig och skötte sig bra och lugnt de allra flesta gångerna. Tills en dag i skogen i november när vi var ute och gick, jag hade med mig min mammas två hundar, de var alla kopplade. Vi kom upp bakom en äldre herre med en lös rottweiler, denna rottweiler ser oss före gubben gör och närmar sig sakta, väldigt hotfullt. När han får klart för sig att jag har en hane med mig (min mammas hane) så kastar han sig på honom, hugger efter baken på honom medan han försöker fly. Denna attack varar i kanske 2 minuter då verken gubben eller jag får tag i rottweilern, under tiden har jag släppt tikarna och de har sprungit några meter bort. Det var alltså inte min hund som blev attackerad men sen den dagen har vi stått på ruta ett igen. Faktiskt så tycker jag att allting har blivit värre än det någonsin varit.

De första veckorna var hon bara låg. Rädd så fort vi mötte någon i skogen, varesig de hade hund eller ej. Inga utfall, bara flyktbeteenden. Efter två-tre veckor börjar utfallen om och jag går tillbaka till planerings-mode där alla promenader måste planeras och läggas upp, annars får man åka ut i skogen mitt i ingenstans. Men det blir bara värre. Hon låser sig långt innan mötet och tar inte godis alls. Jag vet att jag bör utöka avståndet till mötande hund men det går liksom inte att planera så långt i förväg.

Jag är trött. Jag har en valp nu som planerades långt innan den här händelsen i november, hade det varit såhär så hade jag nog inte tagit hem valpen. Men nu är hon här och jag vet inte hur mycket mer jag fixar. Ingen träning ger några resultat, alla promenader är ångest. Jag känner inte igen min hund. Hon har alltid varit sån att om hon kan fly så har hon valt det i första taget, nu attackerar hon först. Jag funderar på avlivning men får sånna skuldkänslor. Tänk om det är mig det är fel på? Tänk om hon kan få det bättre hos någon som har mer erfarenhet med sån här problematik? Dessutom älskar jag ju henne såklart, jag vill ha kvar henne. Men det känns inte rättvis mot någon av oss. Vad gör man? Hur hade ni tänkt?

Jag skulle behöva lite tankehjälp nu. Det rör sig om en 4-årig tik, en blandras mellan östsibirisk lajka, border collie och malinois. Jag är väl medveten om hur fruktansvärd den blandningen är så det behövs ej påpekas.
 
jag tränade en liknande blandning en gång, hon hade liknande problem. Men hon kunde också rikta om beteendet och hugga sin förare med full kraft.
Jag försökte träna henne, men jag märkte att hon inte orkade med träning - det var för jobbigt för henne.
Hennes hjärna klarade inte av att vara en fullt fungerande hund - såsom samhället såg ut idag.
Ensam med bara mig som sällskap, utan andra människor och djur så var hon fantastisk.
Alternativen var avliva eller skicka ut henne långt ut på landet där hon slipper störningar.
Denna hund var rätt så gammal också, det blev avlivning.
En död hund lider inte men en levande kan göra det.
Det låter som du har en stressad hund. Det ska vara kul att ha hund.
Jag tror absolut inte det är något fel på dig.
 
jag tränade en liknande blandning en gång, hon hade liknande problem. Men hon kunde också rikta om beteendet och hugga sin förare med full kraft.
Jag försökte träna henne, men jag märkte att hon inte orkade med träning - det var för jobbigt för henne.
Hennes hjärna klarade inte av att vara en fullt fungerande hund - såsom samhället såg ut idag.
Ensam med bara mig som sällskap, utan andra människor och djur så var hon fantastisk.
Alternativen var avliva eller skicka ut henne långt ut på landet där hon slipper störningar.
Denna hund var rätt så gammal också, det blev avlivning.
En död hund lider inte men en levande kan göra det.
Det låter som du har en stressad hund. Det ska vara kul att ha hund.
Jag tror absolut inte det är något fel på dig.

Skulle jag kunna flytta ut i ett litet hus mitt i ingenstans så skulle jag göra det utan tvekan. Hon är jättefin utan andra, okända hundar. Men just nu är inte det ett alternativ, tyvärr.

Det där med ett rikta om beteendet har hon aldrig gjort tidigare men gjorde för någon vecka sen. Vi hamnade i en situation där det inte fanns någonstans att gå undan, den andra hunden var så pass nära att jag fick hålla henne i halsbandet, då vände hon sig om och "bet" mig i benet. Det var inget riktigt bett, kändes knappt, men hon har aldrig gjort så tidigare.
 
Skulle jag kunna flytta ut i ett litet hus mitt i ingenstans så skulle jag göra det utan tvekan. Hon är jättefin utan andra, okända hundar. Men just nu är inte det ett alternativ, tyvärr.

Det där med ett rikta om beteendet har hon aldrig gjort tidigare men gjorde för någon vecka sen. Vi hamnade i en situation där det inte fanns någonstans att gå undan, den andra hunden var så pass nära att jag fick hålla henne i halsbandet, då vände hon sig om och "bet" mig i benet. Det var inget riktigt bett, kändes knappt, men hon har aldrig gjort så tidigare.
Tyvärr har inte många det alternativet. Omriktade beteenden kan eskalera rejält, jag vill absolut inte skrämma upp dig men hamnar du i en liknande situation, se till att din hund inte kommer åt dig.
 
Med tanke på rasblandningen och mentaliteten lär det vara mycket svårt att hitta ett bra hem till henne, tyvärr. De med kunskap nog att eventuellt hjälpa henne (i den mån det alls är möjligt), de väljer mer troligt andra hundar. Självklart kan du försöka omplacera ändå, om du vill, men kanske hellre till någon vän till en vän eller liknande, så att du verkligen vet vad det är för person.

Att avliva en hund som är så stressad att den inte fungerar trots väl prövade olika metoder, det är inte fel. Du behöver inte ha dåligt samvete för något sådant utan försök i så fall att istället se det som att du gjort vad du kunnat och väljer att ge din hund ett värdigt slut istället för att tvinga den att försöka hantera all stress som den tydligt har.
 
Var bor du? Jag skulle låta någon duktig titta på din hund. Jag har haft en hund med liknande beteende och den blev bra till slut men jag hade aldrig fixat det utan hjälp. Hade inte omplacerat en hund med så mycket problem, då är det nog bättre att avliva.

Norrbotten.

Jag tror inte heller att jag kommer något längre själv och nu börjar jag vara rädd att hon ska skada någon. Eller mig.
 
Tjaaa, jag har levt i tretton år med en hund med liknande historik , bara värre i och med att hon ville slåss med hundar som störde henne det minsta.
Hon kunde aldrig i hela sitt liv klara ett hundmöte utan hjälp och hon behövde vara riktigt trött för att inte överreagera.

Nu tyckte jag att hon var värd att behålla pga att hon hade andra underbara egenskaper som passade mig.
Vi bodde också i stan många år och nej jag upplever inte att den problematiken inte går att leva med.
Det är lite mer jobb och fokus från ägarens sida bara.

Min hund var också en liknande knepig mix.

Numera lever jag med hundar som funkar klockrent med alla hundar o h överhuvudtaget inte har några konstigheter för sig alls , och det är rätt skönt.
Men man får ta varje hund utifrån vad den är.
 
Skulle jag kunna flytta ut i ett litet hus mitt i ingenstans så skulle jag göra det utan tvekan. Hon är jättefin utan andra, okända hundar. Men just nu är inte det ett alternativ, tyvärr.

Det där med ett rikta om beteendet har hon aldrig gjort tidigare men gjorde för någon vecka sen. Vi hamnade i en situation där det inte fanns någonstans att gå undan, den andra hunden var så pass nära att jag fick hålla henne i halsbandet, då vände hon sig om och "bet" mig i benet. Det var inget riktigt bett, kändes knappt, men hon har aldrig gjort så tidigare.
Missade detta, nej jag tar tillbaka det jag skrev innan.
När hunden börjat hugga efter dig kan det inte vara roligt alls längre.
Finns många härliga hundar där ute.
Det är ju visserligen inte förvånande med de raser din hund har i sig.
Men då ska man kunna hantera det.
 
Om du vill fortsätta försöka - säger inte att du bör det - så är det munkorg som gäller. Har hon börjat omrikta så får du räkna med att det kommer att hända igen, och värre. Det ger ett utlopp för känslorna som hon inte kan få på något annat sätt när hon är kopplad, och har hon väl hittat den vägen lär hon följa den så länge behovet finns. Räkna också med att hon kan allvarligt skada, i värsta fall döda, en annan hund om du har flera med dig när det händer.

Jag dömer inte ut hundar som hopplösa (som regel), men jag tycker heller inte att något måste vara hopplöst för att man ska "få" ha fått nog. Du har en svår situation som inte låter som att den kommer att bli enklare framöver.
 
Med de raserna och problemen du beskriver så tolkar jag det som ett problem bara en väldigt erfaren hundmänniska hade kunnat klara av och bara under speciella omständigheter. Frågan är om en sån människa går att hitta och som dessutom skulle ta sig an din hund helhjärtat? Svåra raser. En död hund lider inte. Nu lider hon. Hon mår dåligt över att gång på gång tvingas in i situationer hon inte vet hur hon ska hantera. Om du känner att du kan hjälpa henne hantera dem så fortsätt men tänk på att inte låta det påverka valpen! Jag hade aldrig gått ut med dem samtidigt för att undvika att valpen lär sig av henne!

Jag tycker att avlivning låter som den bästa lösningen för alla inblandade. Dig, henne och valpen. Du ska inte behöva bli skadad av henne, hon ska inte behöva leva med sån rädsla för vardagliga situationer och valpen förtjänar en trygg uppväxt och att få växa upp till en trygg hund utan dess problem. En död hund lider inte.
 
Jag har alltid gått separata kisspromenader med tiken och valpen. Längre promenader så packar vi in oss i bilen och åker till en tom skog.

Jag tycker det har blivit värre sen valpen kom hem. Det funkar jättebra mellan dem, men hon verkar ha blivit mer stressad sen dess. Första steget blir att hon får bo hos min mamma ett tag. Min mamma är ingen hundtränare men hon känner hunden, vet om problemen och vill ge henne en chans till. De bor mycket lugnare än vad jag gör så jag tror faktiskt att hon kommer slappna av lite där. Hon har inga problem med människor på det sättet men de stressar henne. Hos mamma slipper hon det. Samt att det är mindre hundar omkring där.

Men om du visste någon duktig människa som kunde kolla på henne @Milosari så skulle det uppskattas.
 
Sen funderar jag om jag skulle kastrera henne. Inte för att jag tror att själva kastreringen kommer lösa några problem men hon har alltid varit väldigt påverkad av sina löp, hon blir väldigt slö och sur på andra hundar, även de hon känner och tycker om. Just nu är hon skendräktig, jag vet inte om det kan påverka något?

Jag har inte vågat innan då jag var rädd att det skulle göra saken värre men nu känner jag att det finns inte så mycket att förlora... I alla fall så slipper hon ju lida av två saker, då slipper hon ju löpen även om resten inte blir bättre. Men vad tror ni?
 
Om du vill fortsätta försöka - säger inte att du bör det - så är det munkorg som gäller. Har hon börjat omrikta så får du räkna med att det kommer att hända igen, och värre. Det ger ett utlopp för känslorna som hon inte kan få på något annat sätt när hon är kopplad, och har hon väl hittat den vägen lär hon följa den så länge behovet finns. Räkna också med att hon kan allvarligt skada, i värsta fall döda, en annan hund om du har flera med dig när det händer.

Jag dömer inte ut hundar som hopplösa (som regel), men jag tycker heller inte att något måste vara hopplöst för att man ska "få" ha fått nog. Du har en svår situation som inte låter som att den kommer att bli enklare framöver.
Varför tror du att det är så? (Fetat). Min erfarenhet är annorlunda, att omriktat beteende betyder bara att hjärnan har kokat över och om det ökar eller minskar i frekvens beror bara på om hjärnan tillåts koka över eller inte. Jämfört med ett självbelönande beteende som ökar "av sig självt" om man inte sätter stopp för själva beteendet t ex genom att sätta på munkorg.

Min gamla hund bet mig ett par gånger och sen aldrig mer, och båda hundarna jag har nu har absolut "anlag" att rikta om. Den ene ger sig ibland på den andre när det kommer lösa hundar. Helt irrationellt och det tyder ju på bristande nerver men så himla allvarligt behöver det inte vara. Tiken bet mig när jag skulle träna skott. Jag försökte ge köttbullar under tiden men hon ville inte ha några jäkla köttbullar. Hon ville vara arg! :p. Men jag lärde mig min läxa så helt bortkastat var inte träningspasset :laugh:
 
Senast ändrad:
Norrbotten.

Jag tror inte heller att jag kommer något längre själv och nu börjar jag vara rädd att hon ska skada någon. Eller mig.
Det är tyvärr helt fel ände av landet, där uppe känner jag inte en kotte. Jag bor i Skåne. Men det finns andra forum att fråga i, t ex på Facebook. Be att få lite referenser!
 
Sen funderar jag om jag skulle kastrera henne. Inte för att jag tror att själva kastreringen kommer lösa några problem men hon har alltid varit väldigt påverkad av sina löp, hon blir väldigt slö och sur på andra hundar, även de hon känner och tycker om. Just nu är hon skendräktig, jag vet inte om det kan påverka något?

Jag har inte vågat innan då jag var rädd att det skulle göra saken värre men nu känner jag att det finns inte så mycket att förlora... I alla fall så slipper hon ju lida av två saker, då slipper hon ju löpen även om resten inte blir bättre. Men vad tror ni?
Jag hade lagt pengarna på en bra instruktör istället. Det är väldigt dyrt att kastrera tikar och jag tror helt ärligt att det är bortkastade pengar.
 
Varför tror du att det är så? (Fetat). Min erfarenhet är annorlunda, att omriktat beteende betyder bara att hjärnan har kokat över och om det ökar eller minskar i frekvens beror bara på om hjärnan tillåts koka över eller inte. Jämfört med ett självbelönande beteende som ökar "av sig självt" om man inte sätter stopp för själva beteendet t ex genom att sätta på munkorg.

Min gamla hund bet mig ett par gånger och sen aldrig mer, och båda hundarna jag har nu har absolut "anlag" att rikta om. Den ene ger sig ibland på den andre när det kommer lösa hundar. Helt irrationellt och det tyder ju på bristande nerver men så himla allvarligt behöver det inte vara. Tiken bet mig när jag skulle träna skott. Jag försökte ge köttbullar under tiden men hon ville inte ha några jäkla köttbullar. Hon ville vara arg! :p. Men jag lärde mig min läxa så helt bortkastat var inte träningspasset :laugh:

Jag menar för samma nivå av upphetsning, inte generellt. Alltså om stress är på skala 1-100 och hunden en gång omriktat på nivå 80 så är det större risk att nästa gång den når nivå 80 så kommer samma beteende att upprepas. Inte att hunden blir mer benägen att omrikta på nivå 70.
 

Liknande trådar

Övr. Hund Hej! Jag behöver er kloka hjälp i frågan om vår lilla franska bulldogg ska omplaceras eller i värsta fall avlivas. Hon är bara 2 år...
2
Svar
37
· Visningar
3 925
Senast: Hermelin
·
Övr. Hund Detta är nåt som tyngt mig länge så därför har jag valt ett anonymt nick. Jag har en sjuårig hund som jag haft sen han va valp. Vi...
2 3
Svar
42
· Visningar
4 115
Senast: lilstar
·
Hundträning Jag har en okastrerad hane på 2,5 år av spetsras. Just nu mår jag väldigt psykiskt dåligt, vilket delvis har med hunden att göra. Så för...
2
Svar
37
· Visningar
5 572
Senast: Kraxa
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
27 691
Senast: Snurrfian
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp