När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

[SaraXX]

Det är nog ganska vanligt. Jag vet en mamma som nästintill avskyr bebistiden, hon hamnade i förlossningsdepression med senaste barnet och tyckte att det var hemskt att vara ensam hemma som mammaledig. Nu är barnet 4 och hon ska få sitt andra, och säger "låt första året gå snabbt nu". Hon gillar lekplatser, hämta på förskolan osv. men inte bebistiden.

Då kanske den eventuella partnern kan ta det, så kan hon säga "nej jag tycker att det är så tråkigt att vara hemma med dem när de är små så jag tänker ta mina dagar när hen blir större. Då är det mycket roligare."
Det funkar ju för massor av föräldrar att säga så.

 

[stjarnhimmel]

Självklart kan man ta genomtänkta beslut. Men om man över huvud taget funderar på att skaffa barn på egen hand, eller att man eventuellt måste hinna, så finns där ju nån nivå av vilja/intresse för att ha barn. Annars är det ju normer som kommer in, för varför skulle man annars ens komma på tanken? Att vilja något är för mig inte alls samma sak som att det trumfar allt annat och att man planerar att genomföra det. T.ex vill jag ha hund, jag funderar i princip varje dag kring det, men har inga planer på att skaffa nån. Jag skulle ju liksom inte tänka tanken om det inte var något jag på nån nivå var intresserad av.

Så det är det där med att behöva ta ett beslut om man VILL ha barn eller inte jag har problem med, för jag kan omöjligt se något annat än normer som driver det, att ta beslut huruvida man SKA (försöka) skaffa barn eller inte är en annan sak och självklart får man planera sitt liv.

Min poäng är att om man inte har någon form av vilja eller intresse av att ha barn så borde inte funderingarna komma alls. Så gör de det bör det rimligtvis handla om vilja/intresse eller normer/förväntningar utifrån.

Det handlar väl om att det finns för och nackdelar med att ha barn och att man inte är säker.
Man kan se båda sidor och det är inte bara "jag måste absolut ha barn till varje pris ."
En person sa tex att hon tycker det verkar vara fantastiskt att få barn men att få barn innebär att hon kommer behöva ändra livsstil. Då är det inte så konstigt att man funderar över hur man vill leva sitt liv.

 

[Voeux]

Då kanske den eventuella partnern kan ta det, så kan hon säga "nej jag tycker att det är så tråkigt att vara hemma med dem när de är små så jag tänker ta mina dagar när hen blir större. Då är det mycket roligare."
Det funkar ju för massor av föräldrar att säga så.

Ja, hon kommer ha en kort mammaledighet och hade senast också! Men tyckte likväl att det var tufft.

 

[MiniLi]

Självklart kan man ta genomtänkta beslut. Men om man över huvud taget funderar på att skaffa barn på egen hand, eller att man eventuellt måste hinna, så finns där ju nån nivå av vilja/intresse för att ha barn. Annars är det ju normer som kommer in, för varför skulle man annars ens komma på tanken? Att vilja något är för mig inte alls samma sak som att det trumfar allt annat och att man planerar att genomföra det. T.ex vill jag ha hund, jag funderar i princip varje dag kring det, men har inga planer på att skaffa nån. Jag skulle ju liksom inte tänka tanken om det inte var något jag på nån nivå var intresserad av.

Så det är det där med att behöva ta ett beslut om man VILL ha barn eller inte jag har problem med, för jag kan omöjligt se något annat än normer som driver det, att ta beslut huruvida man SKA (försöka) skaffa barn eller inte är en annan sak och självklart får man planera sitt liv.

Min poäng är att om man inte har någon form av vilja eller intresse av att ha barn så borde inte funderingarna komma alls. Så gör de det bör det rimligtvis handla om vilja/intresse eller normer/förväntningar utifrån.

Nu resonerar du ju väldigt svartvitt. Det finns ju mer i det jär beslutet än så.
Varför borde inte funderingarna komma alls om man har någon form av vilja?
Det är ju då funderingarna kommer. Man kanske har någon form av intresse men bara lite intresse räcker ju inte för att kunna bestämma sig.

Att jag har någon vilja eller lite intresse är ju inte samma sak som att jag vet om jag vill ha barn eller inte.

 

[Milosari]

Ja. Och det är ju ett beslut även om det är under kåthet och även alkohol. Man gör ju ett val.
Så därför blir det märkligt för mig att säga att det bara blir.

Många barn jag känner är ”olyckshändelser”. Det aktiva valet är väl att inte göra abort? Jag är resultatet av en semesterflirt t ex, kompisens förstfödda blev till trots spiral osv.

Jag hade jättemycket oskyddat sex när jag var tonåring och det hade absolut inte varit planerat att få barn då. Jag var bar dum och slarvig.

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker att "det var inte var planerat" är i princip allt annat än ett aktivt beslut att skaffa barn. Att vara kåt och full och skippa kondom är ett aktivt val att ha oskyddat sex med någon, med vetskapen om risk med graviditet och könssjukdomar. De flesta oskyddade fylleligg slutar trots allt inte med graviditet. Men det är ett aktivt beslut att man tar risken. "Bara blir" är däremot ett väldigt märkligt uttryck eftersom alla vet vad sex kan leda till, så det är ju som sagt ingen jungfrufödsel det handlar om.

Jag sållar mig till skaran som absolut haft oskyddat sex med en person som jag inte planerat att skaffa barn med. Så hade det skett så hade jag kunnat säga att det här definitivt inte var planerat, eller tänkt att bli.

Många barn jag känner är ”olyckshändelser”. Det aktiva valet är väl att inte göra abort? Jag är resultatet av en semesterflirt t ex, kompisens förstfödda blev till trots spiral osv.

Jag hade jättemycket oskyddat sex när jag var tonåring och det hade absolut inte varit planerat att få barn då. Jag var bar dum och slarvig.

Jag är nog lite allergisk mot uttryck som " det bara blev" efter att ha hört så många män som tycker att de inte behöver ta ansvar eller att det är självklart att hon ska göra abort eftersom "man var full och det bara blev så."
Så därför har jag nog inställningen att har man oskyddat sex så är det ett val man gör där man vet vad konsekvenserna kan bli. Och vill man inte det har man möjligheten att försöka planera så det inte blir så..

Men nu vill jag inte att diskussionen ska bli fördömande av någon som blir gravid.. Vi ser det nog bara olika.. i ordet planera.

 

[Hedinn]

Nu resonerar du ju väldigt svartvitt. Det finns ju mer i det jär beslutet än så.
Varför borde inte funderingarna komma alls om man har någon form av vilja?
Det är ju då funderingarna kommer. Man kanske har någon form av intresse men bara lite intresse räcker ju inte för att kunna bestämma sig.

Att jag har någon vilja eller lite intresse är ju inte samma sak som att jag vet om jag vill ha barn eller inte.

Nu var det ju det motsatta jag skrev, att funderingarna inte bör komma alls om man saknar någon form av vilja.

 

[grodan21]

Jag är nog lite allergisk mot uttryck som " det bara blev" efter att ha hört så många män som tycker att de inte behöver ta ansvar eller att det är självklart att hon ska göra abort eftersom "man var full och det bara blev så."
Så därför har jag nog inställningen att har man oskyddat sex så är det ett val man gör där man vet vad konsekvenserna kan bli. Och vill man inte det har man möjligheten att försöka planera så det inte blir så..

Men nu vill jag inte att diskussionen ska bli fördömande av någon som blir gravid.. Vi ser det nog bara olika.. i ordet planera.

Kan inte annat än att hålla med dig! Diskuterade detta på jobbet och de ansåg att manen sak kunna lita på krogragg att hon tex ät p-piller och då inte behöver använda kondom. Medans jag anser att vill du inte ha barn är det ditt ansvar att skydda dig!

 

[Hedinn]

Det handlar väl om att det finns för och nackdelar med att ha barn och att man inte är säker.
Man kan se båda sidor och det är inte bara "jag måste absolut ha barn till varje pris ."
En person sa tex att hon tycker det verkar vara fantastiskt att få barn men att få barn innebär att hon kommer behöva ändra livsstil. Då är det inte så konstigt att man funderar över hur man vill leva sitt liv.

Nu förstår jag inte? Det är ju exakt det jag skrivit, att man kan ha en vilja/intresse UTAN att det trumfar allt annat eller är det viktigaste för en. Att viljan kan vara svag, men då finns ändå en vilja. Alltså handlar det inte om att man måste bestämma sig för om man vill ha barn eller inte, utan om man ska försöka skaffa barn.

Som för mig och hund; skulle någon fråga mig om jag vill ha hund skulle svaret bli ja. Skulle någon fråga mig om jag tänker skaffa hund blir svaret nej. Beslutet ska liksom ligga på om man tänker skaffa barn eller inte, inte huruvida man vill nåt eller inte, det sistnämnda blir jätteskevt i mina ögon, just för att om intresset/viljan inte finns så hamnar man inte där.

 

[Fibusen]

Och när ungefär bör man bestämma sig? Hur tänker ni andra som är osäkra?

Jag råkade bli gravid på p-piller när jag var 25, och 6 dagar efter min 26 års-dag så blev jag mamma. Jag hade aldrig fattat något beslut i barnfrågan, det var sånt man fick ta längre fram, och just då var jag inte sugen alls, men behöll efter många om och men.

Hade inte jag råkat bli gravid så skulle jag nog inte ha några barn i dag heller (32 år) och antagligen inte få några alls.

Nu vet jag då att jag definitivt inte ska ha fler, separerat med pappan och sonen har fyllt 6 år, aldrig att jag ska varken börja om med småbarnstiden eller skaffa barn med ytterligare en person, jag ser bara kaoset om/när det tar slut även där och man har två barn som ska till två olika ställen varannan vecka. Positiva Kurt, jag vet...

Det är så jäkla roligt och enkelt nu när grabben är större, han hjälper till lite här hemma, och vi skrattar och har sjukt roligt, och vi pratar om allt mellan himmel och jord. Han är min absolut bästa kompis! Visst att småbarnstiden har sina fina stunder också, men att göra om det igen, nej tack...

 

[Fibusen]

Jag råkade bli gravid på p-piller när jag var 25, och 6 dagar efter min 26 års-dag så blev jag mamma. Stabilt liv, 5 års förhållande, gifta, hus, fasta jobb osv...

Jag/vihade aldrig fattat något beslut i barnfrågan, det var sånt man fick ta längre fram, och just då var jag inte sugen alls och fick panik, men behöll efter många om och men.

Hade inte jag råkat bli gravid så skulle jag nog inte ha några barn i dag heller (32 år) och antagligen inte få några alls.

Nu vet jag då att jag definitivt inte ska ha fler, separerat med pappan och sonen har fyllt 6 år, aldrig att jag ska varken börja om med småbarnstiden eller skaffa barn med ytterligare en person, jag ser bara kaoset om/när det tar slut även där och man har två barn som ska till två olika ställen varannan vecka. Positiva Kurt, jag vet...

Det är så jäkla roligt och enkelt nu när grabben är större, han hjälper till lite här hemma, och vi skrattar och har sjukt roligt, och vi pratar om allt mellan himmel och jord. Han är min absolut bästa kompis! Visst att småbarnstiden har sina fina stunder också, men att göra om det igen, nej tack...

 

[Gimlan]

Det tror jag.
Jag skulle säkert älska barnet men hata livet med barn.

Samma här!

 

[Voeux]

Jag är nog lite allergisk mot uttryck som " det bara blev" efter att ha hört så många män som tycker att de inte behöver ta ansvar eller att det är självklart att hon ska göra abort eftersom "man var full och det bara blev så."
Så därför har jag nog inställningen att har man oskyddat sex så är det ett val man gör där man vet vad konsekvenserna kan bli. Och vill man inte det har man möjligheten att försöka planera så det inte blir så..

Men nu vill jag inte att diskussionen ska bli fördömande av någon som blir gravid.. Vi ser det nog bara olika.. i ordet planera.

Jag tänker att det är två helt skilda diskussioner, hur en graviditet blir och hur man sedan altrar ansvaret. Jag tänker att en graviditet absolut kan ”råka bli” utan att det var planerat, både för kvinnor och män, med eller utan slarv med skydd, men att det aldrig ursäktar att inte ta sitt ansvar om det sker.

Senast en nära vän till mig, ett par som varit tillsammans många år. De använder alltid kondom och har haft disciplin genom hela sitt förhållande. Men så efter en sen natts festande med mycket alkohol så somnade de i sängen, vaknade efter någon timme och hade sex någonstans i både fylledimma och sömnsuddighet. Oskyddat. Hon blev med barn, trots att paret uttalat inte vill skaffa barn. Jag tänker att det är mänskligt att fela ibland, även de bästa. Vilket givetvis inte ursäktar allmänt slarv eller förväntan på att kvinnan ”löser det”.

 

[sicx]

Jag tänker att det är två helt skilda diskussioner, hur en graviditet blir och hur man sedan altrar ansvaret. Jag tänker att en graviditet absolut kan ”råka bli” utan att det var planerat, både för kvinnor och män, med eller utan slarv med skydd, men att det aldrig ursäktar att inte ta sitt ansvar om det sker.

Senast en nära vän till mig, ett par som varit tillsammans många år. De använder alltid kondom och har haft disciplin genom hela sitt förhållande. Men så efter en sen natts festande med mycket alkohol så somnade de i sängen, vaknade efter någon timme och hade sex någonstans i både fylledimma och sömnsuddighet. Oskyddat. Hon blev med barn, trots att paret uttalat inte vill skaffa barn. Jag tänker att det är mänskligt att fela ibland, även de bästa. Vilket givetvis inte ursäktar allmänt slarv eller förväntan på att kvinnan ”löser det”.

Håller med.
För vår del var det absolut inte planerat, visst vet vi hur barn blir till men för den sakens skull betyder det ju inte att man blir gravid så fort man tittar på varandra oskyddat. Jag plockade ut min p-stav och vägrade sätta in en ny eftersom jag haft hormonpreparat i kroppen sedan tidig tonår, jag ville ha en paus och se om jag mådde bättre utan dem. Därför körde vi kondom och hade koll på att inte slarva vid ägglossning. Ändå blev jag gravid efter 2 månader, jag skulle inte kalla det att jag blev planerat gravid. Valet vi gjorde och vägen vi tog är snarare det vi så att säga planerade, när vi valde att fullfölja graviditeten.

 

[Voeux]

Håller med.
För vår del var det absolut inte planerat, visst vet vi hur barn blir till men för den sakens skull betyder det ju inte att man blir gravid så fort man tittar på varandra oskyddat. Jag plockade ut min p-stav och vägrade sätta in en ny eftersom jag haft hormonpreparat i kroppen sedan tidig tonår, jag ville ha en paus och se om jag mådde bättre utan dem. Därför körde vi kondom och hade koll på att inte slarva vid ägglossning. Ändå blev jag gravid efter 2 månader, jag skulle inte kalla det att jag blev planerat gravid. Valet vi gjorde och vägen vi tog är snarare det vi så att säga planerade, när vi valde att fullfölja graviditeten.

Ja, precis så tänker jag också. Jag hade uppehåll med mina p-piller när jag träffade min nuvarande sambo, eftersom jag var mitt i min fertilitetsutredning. Vi hade på den tiden en "casual" relation utan avsikt att bli ett par. Vi använde kondom, men ibland hände det i stundens hetta att vi påbörjade ett samlag utan kondom och efter en stund tvingade oss att avbryta för att gå och hämta en. Vi sa flera gånger att vi borde bättre oss, men ibland kom helt enkelt ögonblickets njutning före. Han visste också om att jag inte skulle göra en abort om jag blev med barn, något som jag varit tydlig med. Jag ser det som slarv från vår sida, men också mänskligt. Jag blev inte med barn, men hade jag blivit det så hade vi helt enkelt fått ta det där ifrån och jag är säker på att vi blivit ypperliga föräldrar även om det verkligen inte var planen just då.

 

[TantAgda]

I 20års åldern var jag tvärsäker på att jag ville ha barn och att det skulle bli så innan jag var 25. När jag var 25 var det inte läge pga runtomkringsaker och det blev uppskjutet. Vid 30+ fanns där fortfarande inga barn och jag blev lämnad av dåvarande sambon. Därefter bestämde jag mej för att det nog inte skulle bli några barn för mej, oavsett ny partner eller inte.

Nu finns det en ny sambo i mitt liv och jag har återigen börjat fundera mycket kring barnfrågan. Speciellt efter att jag i en period nu i vinter trodde jag var gravid.
Men, sambon är relativt säker på att han inte vill ha barn och jag har än inte kommit fram till hur jag förhåller mej till detta.. Jag lever idag ett högt älskat liv med en högt älskad sambo -jag stortrivs!
Men jag är livrädd att jag en dag ska komma på att jag ångrat mej att det inte blev något barn! Och jag känner verkligen av den här stressen som flera av er nämner -jag blir trots allt 35 inom några dagar. Är det redan för sent? Kommer det vara för sent den dagen vi ev bestämmer oss? Kommer sambon alltid säga nej men jag kommer fram till att jag vill -vad gör jag då?

 

[MiniLi]

Nu var det ju det motsatta jag skrev, att funderingarna inte bör komma alls om man saknar någon form av vilja.

Men människor kan ju ändra sig. Jag kan idag vara säker på att jag inte vill ha barn men samtidigt ha med i tankarna att jag kanske ändrar mig om några år. Då kan det vara skönt att ha ngt riktmärke kring just ålder och fertilitet.

 

[Voeux]

I 20års åldern var jag tvärsäker på att jag ville ha barn och att det skulle bli så innan jag var 25. När jag var 25 var det inte läge pga runtomkringsaker och det blev uppskjutet. Vid 30+ fanns där fortfarande inga barn och jag blev lämnad av dåvarande sambon. Därefter bestämde jag mej för att det nog inte skulle bli några barn för mej, oavsett ny partner eller inte.

Nu finns det en ny sambo i mitt liv och jag har återigen börjat fundera mycket kring barnfrågan. Speciellt efter att jag i en period nu i vinter trodde jag var gravid.
Men, sambon är relativt säker på att han inte vill ha barn och jag har än inte kommit fram till hur jag förhåller mej till detta.. Jag lever idag ett högt älskat liv med en högt älskad sambo -jag stortrivs!
Men jag är livrädd att jag en dag ska komma på att jag ångrat mej att det inte blev något barn! Och jag känner verkligen av den här stressen som flera av er nämner -jag blir trots allt 35 inom några dagar. Är det redan för sent? Kommer det vara för sent den dagen vi ev bestämmer oss? Kommer sambon alltid säga nej men jag kommer fram till att jag vill -vad gör jag då?

Det är verkligen inte lätt, och jag har tyvärr inga bra råd att ge förutom att det kan vara bra att börja tänka igenom ordentligt framöver. Kanske bolla dina tankar med sambon också?

 

[raggsock]

Jag har aldrig känt mig sugen på att skaffa barn som en del verkar bli. Trodde att man skull ändra sig med tiden men det gjorde jag aldrig.Antingen vill man inte det eller så faller det naturligt tror jag. Känn efter och låt inte andra påverka dig om "hur det ska vara"

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker att det är två helt skilda diskussioner, hur en graviditet blir och hur man sedan altrar ansvaret. Jag tänker att en graviditet absolut kan ”råka bli” utan att det var planerat, både för kvinnor och män, med eller utan slarv med skydd, men att det aldrig ursäktar att inte ta sitt ansvar om det sker.

Senast en nära vän till mig, ett par som varit tillsammans många år. De använder alltid kondom och har haft disciplin genom hela sitt förhållande. Men så efter en sen natts festande med mycket alkohol så somnade de i sängen, vaknade efter någon timme och hade sex någonstans i både fylledimma och sömnsuddighet. Oskyddat. Hon blev med barn, trots att paret uttalat inte vill skaffa barn. Jag tänker att det är mänskligt att fela ibland, även de bästa. Vilket givetvis inte ursäktar allmänt slarv eller förväntan på att kvinnan ”löser det”.

Håller med.
För vår del var det absolut inte planerat, visst vet vi hur barn blir till men för den sakens skull betyder det ju inte att man blir gravid så fort man tittar på varandra oskyddat. Jag plockade ut min p-stav och vägrade sätta in en ny eftersom jag haft hormonpreparat i kroppen sedan tidig tonår, jag ville ha en paus och se om jag mådde bättre utan dem. Därför körde vi kondom och hade koll på att inte slarva vid ägglossning. Ändå blev jag gravid efter 2 månader, jag skulle inte kalla det att jag blev planerat gravid. Valet vi gjorde och vägen vi tog är snarare det vi så att säga planerade, när vi valde att fullfölja graviditeten.

Vi får nog agree to disagree helt enkelt.
Jag tänker nog att det är så uppenbart att det finns en risk att det kan bli en graviditet om man inte skyddar sig så jag tänker att det är ett beslut om man väljer att inte göra det.
Men vi behöver inte snöa in mer.