När behöver man bestämma sig för om man vill ha barn? (utbruten från Dejtingtråden 22)

Det är så intressant att läsa alla svar i tråden. Jag har inte landat nånstans än i mina funderingar (vilket man ju enligt många inte behöver heller). Men, en sak är ju det här med att träffa någon när man är osäker. Jag menar som att jag träffat S nu, som absolut vill ha barn och jag är osäker. Tänk så kommer jag på om två år att jag visst vill ha barn då känns det ju synd att jag (antagligen) "missat" honom. Men så är det ju helt enkelt, det fattar jag ju.

Bortsett från det, kanske jag också skulle satt en "tanke-deadline" på 35 år eller så. Det verkar vara ett lugnande beslut....
 
Det är så intressant att läsa alla svar i tråden. Jag har inte landat nånstans än i mina funderingar (vilket man ju enligt många inte behöver heller). Men, en sak är ju det här med att träffa någon när man är osäker. Jag menar som att jag träffat S nu, som absolut vill ha barn och jag är osäker. Tänk så kommer jag på om två år att jag visst vill ha barn då känns det ju synd att jag (antagligen) "missat" honom. Men så är det ju helt enkelt, det fattar jag ju.

Bortsett från det, kanske jag också skulle satt en "tanke-deadline" på 35 år eller så. Det verkar vara ett lugnande beslut....
Sålänge man själv är osäker så kan man ju inte vara ”safe” i det där med att välja partner, eftersom oavsett hur partners ståndpunkt är så kan ju ens egna svänga åt båda hållen. Har man ett gäng år kvar innan åldern kan tänkas sätta stopp så kanske det inte behöver vara avgörande. Kanske räcker om båda vet vart man står?
 
Det är så intressant att läsa alla svar i tråden. Jag har inte landat nånstans än i mina funderingar (vilket man ju enligt många inte behöver heller). Men, en sak är ju det här med att träffa någon när man är osäker. Jag menar som att jag träffat S nu, som absolut vill ha barn och jag är osäker. Tänk så kommer jag på om två år att jag visst vill ha barn då känns det ju synd att jag (antagligen) "missat" honom. Men så är det ju helt enkelt, det fattar jag ju.

Bortsett från det, kanske jag också skulle satt en "tanke-deadline" på 35 år eller så. Det verkar vara ett lugnande beslut....
Det är väl kanske det svåraste, har också hamnat i sådana situationer och sagt då "nej" till hela alltet. O andra sidan så tror jag att jag hade älskat att vara mamma. Men inte nu. Träffar jag någon som känns rätt (hur man nu vet det) med sund inställning så kanske?
För mig är det mer situationsberoende/ beror på person.
Träffade en kille som ville gifta sig, skaffa barn, helst igår, där var inte jag alls.
Dessutom så har jag en nyrenoverad tvåa som jag bara vill flytta ifrån om jag hittar gården med det. Men vill inte flytta till den gården nu. Särskilt om jag hade fått barn då jag tänker mig att ekonomiskt blir det svårt att han tar hela föräldraledigheten. Eftersom jag har andra planer nu som inte jag vill skjuta på, kommer dock vara hemma en del automatiskt ändå.
 
Jag, till skillnad från flera andra här inne som stressar, är verkligen på gränsen nu om jag ska få barn eller inte. Jag har varit osäker hela mitt liv. Fyller 41 år i början på maj. Jag har ingen barnlängtan, vilket jag tror att man ska ha för att det ska bli riktigt bra. Men jag är ingen barnhatare heller. Frågan är om jag verkligen behöver egna barn?! Vad ska jag ha de till?

Rent egoistiskt så förstår jag inte riktigt poängen med barn och ingen av alla de föräldrar jag frågat har ett bra svar, om ens något svar. Det är verkligen inte prioriterat att skaffa barn. Men kommer jag att ångra mig om 10 år? Samtidigt kan jag tycka att det skulle vara jättekul med en avkomma som red, så jag kunde köpa fina ponnyer, tävla, avla och hålla på. Men det där är ju mitt intresse och det finns inga garantier för att eventuell avkomma ens gillar hästar och vill rida. Och jag vill ju inte tvinga mina barn att rida.

Sen tvivlar jag inte på att jag skulle bli en bra förälder. Å andra sidan tycker jag att vår relativt nyinköpta valp stundtals är görjobbig och jag ropar på sambon att hon bara är hans valp när hon ballar ur på riktigt och jag inte riktigt orkar!

Jag vet inte. Och medan jag inte vet så blir det ju inga barn gjorda. Tiden tickar ju bara på. Men jag lever inget dåligt liv och jag känner inte att någonting behöver ändras för att jag ska bli lyckligare. Jag tror inte att jag hade mått bättre eller blivit lyckligare av att skaffa barn, men som sagt, det är ju bara en teori, eftersom det inte är satt i praktiken.
Nä jag tror inte man behöver ha någon längtan. Jag kände aldrig så, min väninna kände inte alls så heller. Vi upplevde helt enkelt en minskning i motstånd till barn och det fick vi nöja oss med. Och jag tycker nog att vi har blivit riktigt lyckade föräldrar :)

Däremot tror jag inte att man ångrar sig om längtan inte finns där. Jag är övertygad om att jag hade varit precis lika lycklig utan barn. Livet hade vara varig lite annorlunda.
 
Sålänge man själv är osäker så kan man ju inte vara ”safe” i det där med att välja partner, eftersom oavsett hur partners ståndpunkt är så kan ju ens egna svänga åt båda hållen. Har man ett gäng år kvar innan åldern kan tänkas sätta stopp så kanske det inte behöver vara avgörande. Kanske räcker om båda vet vart man står?

Jo, det är ju upp till den andra personen. För vissa räcker det säkert med att veta var den andra står. Medan för t ex S, som känner att det är dags att hitta någon som vill nu (han har en sund inställning och vill lära känna personen först med, inte skaffa barn imorrn typ), räcker det antagligen inte.
 
Nä jag tror inte man behöver ha någon längtan. Jag kände aldrig så, min väninna kände inte alls så heller. Vi upplevde helt enkelt en minskning i motstånd till barn och det fick vi nöja oss med. Och jag tycker nog att vi har blivit riktigt lyckade föräldrar :)

Däremot tror jag inte att man ångrar sig om längtan inte finns där. Jag är övertygad om att jag hade varit precis lika lycklig utan barn. Livet hade vara varig lite annorlunda.
Jag tror inte heller att längtan har någon större betydelse, oavsett för om man blir "bra" föräldrar eller inte, och oavsett för risken att man skulle ångra sig eller inte.

Att ha känslan att man längtar efter barn, är ju inte heller en känsla som på något vettigt vis kan innefatta hela föräldraskapet, resten av livet. Tvärtom verkar längtan efter barn beröra relativt begränsade aspekter av föräldraskap (vilket inte är konstigt eftersom man inte har upplevt föräldraskap: det är mycket man inte vet om det man längtar efter).
 
Det är så intressant att läsa alla svar i tråden. Jag har inte landat nånstans än i mina funderingar (vilket man ju enligt många inte behöver heller). Men, en sak är ju det här med att träffa någon när man är osäker. Jag menar som att jag träffat S nu, som absolut vill ha barn och jag är osäker. Tänk så kommer jag på om två år att jag visst vill ha barn då känns det ju synd att jag (antagligen) "missat" honom. Men så är det ju helt enkelt, det fattar jag ju.

Bortsett från det, kanske jag också skulle satt en "tanke-deadline" på 35 år eller så. Det verkar vara ett lugnande beslut....
Jag fattar inte riktigt dina tankegångar? Gillar du honom? Dejta. Gillar du inte? Dejta inte. Skit i barnfrågan i det här läget. Var bara ärlig med hur du tänker och känner!
 
Det är väl kanske det svåraste, har också hamnat i sådana situationer och sagt då "nej" till hela alltet. O andra sidan så tror jag att jag hade älskat att vara mamma. Men inte nu. Träffar jag någon som känns rätt (hur man nu vet det) med sund inställning så kanske?
För mig är det mer situationsberoende/ beror på person.
Träffade en kille som ville gifta sig, skaffa barn, helst igår, där var inte jag alls.
Dessutom så har jag en nyrenoverad tvåa som jag bara vill flytta ifrån om jag hittar gården med det. Men vill inte flytta till den gården nu. Särskilt om jag hade fått barn då jag tänker mig att ekonomiskt blir det svårt att han tar hela föräldraledigheten. Eftersom jag har andra planer nu som inte jag vill skjuta på, kommer dock vara hemma en del automatiskt ändå.

Känner igen mig där. Mitt ex ville ha barn, jag osäker, men med slagsida mot att jag inte ville. Men han/vi gjorde liksom inget åt det och åren rullade förbi. Så till slut gjorde jag slut (pga annat också förstås). Jag vill inte att han ska bli bitter på mig för han inte fick några barn.
 
Jag fattar inte riktigt dina tankegångar? Gillar du honom? Dejta. Gillar du inte? Dejta inte. Skit i barnfrågan i det här läget. Var bara ärlig med hur du tänker och känner!

Inte jag heller, det är ju dom jag försöker bena ut :p Jag är ärlig med dem! Det är ju drf han inte vill va tsm med mig :p Han blir ett exempel, men jag kan ju träffa fem till likadana...
 
Inte jag heller, det är ju dom jag försöker bena ut :p Jag är ärlig med dem! Det är ju drf han inte vill va tsm med mig :p Han blir ett exempel, men jag kan ju träffa fem till likadana...
Men då har du ju inte ”missat” honom, eller hur? Om han väljer bort är det hans val, om du väljer bort så är det du. Ni träffas ju under rådande omständigheter och det tar alltid tid att lära känna den andre. Det blir ju jättekonstigt om man mest tycker om varandra för något som eventuellt kommer senare?
 
Känner igen mig där. Mitt ex ville ha barn, jag osäker, men med slagsida mot att jag inte ville. Men han/vi gjorde liksom inget åt det och åren rullade förbi. Så till slut gjorde jag slut (pga annat också förstås). Jag vill inte att han ska bli bitter på mig för han inte fick några barn.

Alltså, det är ju personen i fråga som själv ansvarar för sitt liv. Är det en viktig fråga för honom så är det hans jobb att se efter sina behov i livet, inte ditt. Likväl som med nuvarande dejten. Låt honom bestämma om din osäkerhet i barnfrågan är ett problem eller inte. Är det inte ett problem för honom så behöver du inte grubbla mer kring det.
 
Känner igen mig där. Mitt ex ville ha barn, jag osäker, men med slagsida mot att jag inte ville. Men han/vi gjorde liksom inget åt det och åren rullade förbi. Så till slut gjorde jag slut (pga annat också förstås). Jag vill inte att han ska bli bitter på mig för han inte fick några barn.
Men alltså han är väl en vuxen människa? Du kan verkligen inte ta ansvar för om han blir bitter eller ej. Han klarar nog att göra slut själv om hatten inte passar.
 
Det blir ju jättekonstigt om man mest tycker om varandra för något som eventuellt kommer senare?

Fast jag hade inte heller inlett en relation med någon som inte ville skaffa barn. Jag hade helt enkelt inte velat riskera att falla för någon, och bli kär i en person som jag senare kommer behöva bryta med. Det betyder ju inte att man inte tycker om tusen saker med varandra som är här och nu.
 
Alltså, det är ju personen i fråga som själv ansvarar för sitt liv. Är det en viktig fråga för honom så är det hans jobb att se efter sina behov i livet, inte ditt. Likväl som med nuvarande dejten. Låt honom bestämma om din osäkerhet i barnfrågan är ett problem eller inte. Är det inte ett problem för honom så behöver du inte grubbla mer kring det.
Men alltså han är väl en vuxen människa? Du kan verkligen inte ta ansvar för om han blir bitter eller ej. Han klarar nog att göra slut själv om hatten inte passar.

Jovisst är det så! Det lät kanske nu på mig som om detta var den största anledningen till att jag gjorde slut, men förhållandet var inte bra för övrigt heller, så (tyckte jag, alltså).
 
Kändes som att den här grafen passade in i tråden, den visar hur känslan av lycka påverkas av att få barn, sett upp emot hur gamla föräldarna är..... :angel:
(Källa: Western Ontario Universitet)
4503205.jpg
 
För min del så har frågan om ett 'beslut' om barn eller inte varit något jag levt med så länge jag levt. Jag är (snart) 45 så jag har haft några år på mig att fundera på saken.

Sedan tonåren har jag känt att livet med barn inte är någonting för mig. Men sedan tonåren har jag också varit medveten att livet ändrar sig, att man själv och livet ändrar inriktning - och då också kanske frågan om att vilja skapa och känna ett nytt liv inom sig också ändrar sig. Trots min enorma fascination av vad jag tycker är en fantastiskt process att människor blir till (allt från sexet till dagis och till att sitta som vuxna vid middagsbordet) så känner jag: Nä, inget för mig.

Jag TRODDE vid 20-35-årsåldern att det skulle bli svårt när mina vänner blev föräldrar och jag trodde att det skulle skapa hjärnspöken i mig. Jag trodde att jag skulle behöva revidera min egen inställning till att själv vilja/inte vilja skaffa barn när de flesta runt omkring mig fick barn. Jag trodde att jag skulle behöva ta BESLUTET. Det hände inte.

Min familj och släkt hade sedan antagit att jag inte skulle skaffa barn. De första 5-6 åren med min partner var hans far på oss och antydde att han gärna vill ha barnbarn (han är en extremt barnkär person) men sedan slutade även han.

Poängen är att jag trodde länge att "det stora beslutet" skulle behöva fattas när mina kompisar skaffade barn men beslutsångesten kom aldrig.
 
För min del så har frågan om ett 'beslut' om barn eller inte varit något jag levt med så länge jag levt. Jag är (snart) 45 så jag har haft några år på mig att fundera på saken.

Sedan tonåren har jag känt att livet med barn inte är någonting för mig. Men sedan tonåren har jag också varit medveten att livet ändrar sig, att man själv och livet ändrar inriktning - och då också kanske frågan om att vilja skapa och känna ett nytt liv inom sig också ändrar sig. Trots min enorma fascination av vad jag tycker är en fantastiskt process att människor blir till (allt från sexet till dagis och till att sitta som vuxna vid middagsbordet) så känner jag: Nä, inget för mig.

Jag TRODDE vid 20-35-årsåldern att det skulle bli svårt när mina vänner blev föräldrar och jag trodde att det skulle skapa hjärnspöken i mig. Jag trodde att jag skulle behöva revidera min egen inställning till att själv vilja/inte vilja skaffa barn när de flesta runt omkring mig fick barn. Jag trodde att jag skulle behöva ta BESLUTET. Det hände inte.

Min familj och släkt hade sedan antagit att jag inte skulle skaffa barn. De första 5-6 åren med min partner var hans far på oss och antydde att han gärna vill ha barnbarn (han är en extremt barnkär person) men sedan slutade även han.

Poängen är att jag trodde länge att "det stora beslutet" skulle behöva fattas när mina kompisar skaffade barn men beslutsångesten kom aldrig.
För mig låter det väldigt rimligt. De flesta saker som jag INTE gör eller har gjort, har jag inte Fattat Beslut om. (I stort sett inte om de saker jag har gjort och gör heller, iofs.)
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Jag har strösökt några andra tjänster mest pga. tristess på mitt jobb. Men hur ska man kunna bestämma sig? Där jag jobbar nu är ett...
2
Svar
39
· Visningar
2 335
Senast: Mois
·
Kropp & Själ Finns det någon här som har koll på hur det går till när man byter förnamn? Är det en krånglig process, hur lång tid tar det, behöver...
Svar
19
· Visningar
1 543
Senast: MML
·
Småbarn Om du vill får du (och andra i samma sits) gärna berätta mer om hur det funkade/funkar att jobba hemifrån med små barn. Min fästman...
Svar
14
· Visningar
725
Senast: WildWilma
·
Mat Som några av er nog redan har förstått har jag lite matfobi och har svårt för mat som KAN vara äcklig på något vis. Jag har ofta noga...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 823
Senast: Enya
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Black & tan?
  • Papegojor och liknande
  • Vi med Chinese crested

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp