När en person triggar ens sämre sidor

Araminta

Trådstartare
Jag har en person i mitt dagliga liv som jag har svårt att hantera. Det är inget uttalat "fel" på personen. Men jag gillar inte den person jag blir när vi interagerar. Jag känner mig obekväm och blir nedvärderande, tvärsäker, självupptagen och allmänt tvärtemot det jag vill vara.

Jag har en aning om vad det är inom denna person som triggar mig och jag vet att andra också reagerar på beteendet. Men det ursäktar ju inte att jag blir otrevlig. Hen söker till och från aktivt kontakt med mig, så jag hoppas/tror att jag inte framstår lika gräslig som jag känner mig.

Hur hanterar man sånt här? Jag har ingen vilja eller behov av att bli kompis med den här personen. Men jag vill kunna hålla ett samtal utan att gå därifrån och känna mig som en idiot. Det svåra är att det är så subtilt. Det finns ingen tydlig konflikt och det finns inget illa uppsåt eller direkt dåligt beteende från personens sida.
 
Gå in i en jobbroll, dvs var extremt korrekt. Samtidigt, går hen över någon av dina gränser så säger du givetvis till.

Jag har jobbat med folk jag inte kommer överens med egentligen men håller jag mig professionell och inte "personlig" går det att hantera. Jag använder samma teknik privat om jag måste umgås med någon som jag inte kommer så bra överens med.
 
Nu vet jag inte hur ofta du har kontakt med personen, men om det är ofta kanske det är värt ändå att ta en funderare på vad det kan vara som gör att du inte blir dig själv. Inte för att du ska behöva anstränga dig för någon annans skull eller så, utan mer för att det kanske kan leda till att du får nya perspektiv på dina känslor och kan hantera dem på andra sätt.
 
Gå in i en jobbroll, dvs var extremt korrekt. Samtidigt, går hen över någon av dina gränser så säger du givetvis till.

Jag har jobbat med folk jag inte kommer överens med egentligen men håller jag mig professionell och inte "personlig" går det att hantera. Jag använder samma teknik privat om jag måste umgås med någon som jag inte kommer så bra överens med.

Tack för bra råd! Jag tror att en del av problemet faktiskt ligger i att jag faller in i en mer personlig relation/mer personliga ämnen än vad jag är bekväm med. Jag får försöka hitta sätt att backa ur den spiralen.
 
Nu vet jag inte hur ofta du har kontakt med personen, men om det är ofta kanske det är värt ändå att ta en funderare på vad det kan vara som gör att du inte blir dig själv. Inte för att du ska behöva anstränga dig för någon annans skull eller så, utan mer för att det kanske kan leda till att du får nya perspektiv på dina känslor och kan hantera dem på andra sätt.

Jag har rätt bra koll på vad det är jag reagerar på. Och till en viss gräns så förstår jag varför hen agerar som hen gör. Men det gör det tyvärr inte enklare att hantera.

Ett exempel är att hen tenderar att lägga problem i munnen på mig. En neutral kommentar om att jag bor själv möts med tonvis med empati och medlidande för att jag inte ska känna mig ensam. Det var inte det jag sa och jag hamnar i ett obekvänt läge där jag måste säga emot ord som är väl menade. I kombination med att hen tenderar att ständigt sänka sig själv och konstant höja andra, gör det hela svårhanterat.
 
Jag har rätt bra koll på vad det är jag reagerar på. Och till en viss gräns så förstår jag varför hen agerar som hen gör. Men det gör det tyvärr inte enklare att hantera.

Ett exempel är att hen tenderar att lägga problem i munnen på mig. En neutral kommentar om att jag bor själv möts med tonvis med empati och medlidande för att jag inte ska känna mig ensam. Det var inte det jag sa och jag hamnar i ett obekvänt läge där jag måste säga emot ord som är väl menade. I kombination med att hen tenderar att ständigt sänka sig själv och konstant höja andra, gör det hela svårhanterat.
Åhå, ja, sådana människor finner jag också mycket obehagliga, som liksom lägger in sin tolkning i allt en gör eller säger. Själv försöker jag nog hantera det genom att stärka min självbild i andra sammanhang, eller påminna mig själv om att vad den personen tycker och tror om mig faktiskt inte spelar någon roll. Take the high ground, liksom, och låta personen ha sin konstiga tolkning och försöka att inte lägga vikt vid det. Inte för att det är lätt alltid, men jag tycker nog att jag blivit bättre på det med tiden. Och kanske, beroende på vad det är, lugnt avbryta. Typ i din situation; 'nej, vet du, jag är inte alls ensam, men nu kan vi väl gå vidare med (vad det nu är ni egentligen ska göra)". Det är ju inte otrevligt att säga emot. Det kan kännas så, men det är det ju inte egentligen. Men jag vet så väl hur svårt det är att säga emot utan att för den delen snäsa till! Jag jobbar på det själv.
 
Åh, jag har också en sådan person i min närhet. En person som är snäll och vill väl, men som ofta lyckas dra in mig på något negativt spår och annars kommer in och det blir mycket mer personligt än vad som känns bekvämt. Eftersom jag så väl vet hur det blir så försöker jag nu att i möjligaste mån hålla alla samtalsämnen väldigt ytliga, samt vara snabb på att byta samtalsämne om det blir negativ klang på det vi ändå pratar om. Det fungerar ok, gäller bara att lyckas hindra sig själv från att bli just för personlig, för jösses vad personen är bra på att dra igång samtal :cautious:
 
Jag tycker att det beror på. Är det kollegor så är det professionell relation som är räddningen. Det, och att jag kräks av mig till närstående. Är det i privata sammanhang så duckar jag kontaktförsök. Men sen är det inte fel att faktiskt vara lite ärlig ibland. "Jag tycker att det blir för mycket fokus på det dåliga och det mår jag inte bra av" är väl aldrig fel att säga egentligen. När det gäller kollegor jag inte är tight med, ffa överordnade, med kraftigt avvikande politiska åsikter så sätter jag ner foten direkt och säger att jag håller inte med och att jag avslutar samtalet illa kvickt om vi inte byter samtalsämne.

Min stötesten är att jag blir triggad av försiktiga, obeslutsamma och långsamma personer. Jag blir mig själv x10 dvs otålig, högljudd och väldigt bossig. Säkert en typ som är en tigger för andra. Det är liksom bara hos mig felet ligger och jag är medveten om det. Så jag får hålla tyst och hålla mig till plan a eller b beroende på sammanhang.
 
Min stötesten är att jag blir triggad av försiktiga, obeslutsamma och långsamma personer. Jag blir mig själv x10 dvs otålig, högljudd och väldigt bossig. Säkert en typ som är en tigger för andra. Det är liksom bara hos mig felet ligger och jag är medveten om det. Så jag får hålla tyst och hålla mig till plan a eller b beroende på sammanhang.
Det här! Herregud vad jag kan ha problem med det. Jag blir oerhört triggad av dessa personer som gör allt i slow motion, aldrig kan fatta något beslut, är för försiktiga och gör saker större än vad dom egentligen är eller ställer frågor som de enkelt kan besvara själva.
Jag måste verkligen jobba med mig själv konstant för att inte verka otrevlig i mitt svar.
 
Det här! Herregud vad jag kan ha problem med det. Jag blir oerhört triggad av dessa personer som gör allt i slow motion, aldrig kan fatta något beslut, är för försiktiga och gör saker större än vad dom egentligen är eller ställer frågor som de enkelt kan besvara själva.
Jag måste verkligen jobba med mig själv konstant för att inte verka otrevlig i mitt svar.

Jag blir också triggad av det... och har lärt mig kontrollera mig. Det händer ju oftast i jobbsituationer och jag får bara inte tappa humöret då (förutom när det är befogat då :angel:).
 
Jag tycker att det beror på. Är det kollegor så är det professionell relation som är räddningen. Det, och att jag kräks av mig till närstående. Är det i privata sammanhang så duckar jag kontaktförsök. Men sen är det inte fel att faktiskt vara lite ärlig ibland. "Jag tycker att det blir för mycket fokus på det dåliga och det mår jag inte bra av" är väl aldrig fel att säga egentligen. När det gäller kollegor jag inte är tight med, ffa överordnade, med kraftigt avvikande politiska åsikter så sätter jag ner foten direkt och säger att jag håller inte med och att jag avslutar samtalet illa kvickt om vi inte byter samtalsämne.

Min stötesten är att jag blir triggad av försiktiga, obeslutsamma och långsamma personer. Jag blir mig själv x10 dvs otålig, högljudd och väldigt bossig. Säkert en typ som är en tigger för andra. Det är liksom bara hos mig felet ligger och jag är medveten om det. Så jag får hålla tyst och hålla mig till plan a eller b beroende på sammanhang.

Det här är lite lustigt, jag kan bli båda personerna i detta scenario.
Jag är vanligtvis inte dominant och gå-påig, men om jag möter någon som är riktigt helt utan go, så kan jag bli den som tar kommandot och riskerar köra över den andra.
Då å andra sidan, så är jag även en person som ibland kan behöva låta någon sjunka in före jag vill ta ett beslut, så om jag då möter på en pushig person som inte låter en vara "ifred" så då kan jag bli den som säkert upplevs handlingsförlamad. Vissa personer upplever jag helt enkelt att jag inte kan tänka klart när de är runt en.
 
Jag upplever att dom som blir irriterade är dom som ideligen vill ha råd, men bara råd dom exakt vill ha. Dom kräker ur sig klagomål på partners, föräldrar, oförstående chefer. Jag får diverse förtroenden jag inte bett om.
Jag vägrar ge råd om hur dom ska agera, kan möjligtvis uttrycka medlidande och då är det jag som ska ha skit?

Jag vet inte varför jag får alla människor att berätta om än det ena än det andra. Jag är väl en bra lyssnare antar jag.

Jag skulle hellre vilja att dom berättade roliga saker som dom gjort, typ stoppat mobiltelefonen i micron. Nä, jag ska vara deras klagomur.

Jag har slutat vara så snäll och lyssna och sen inget säga. Min favoritstrof är ; -"En kan inte både äta kakan och har den kvar. Ät eller tig."
 
Jag har en person i mitt dagliga liv som jag har svårt att hantera. Det är inget uttalat "fel" på personen. Men jag gillar inte den person jag blir när vi interagerar. Jag känner mig obekväm och blir nedvärderande, tvärsäker, självupptagen och allmänt tvärtemot det jag vill vara.

Jag har en aning om vad det är inom denna person som triggar mig och jag vet att andra också reagerar på beteendet. Men det ursäktar ju inte att jag blir otrevlig. Hen söker till och från aktivt kontakt med mig, så jag hoppas/tror att jag inte framstår lika gräslig som jag känner mig.

Hur hanterar man sånt här? Jag har ingen vilja eller behov av att bli kompis med den här personen. Men jag vill kunna hålla ett samtal utan att gå därifrån och känna mig som en idiot. Det svåra är att det är så subtilt. Det finns ingen tydlig konflikt och det finns inget illa uppsåt eller direkt dåligt beteende från personens sida.

Om det är i mail - släpp och besvara lite senare. Inga snabba responser i halv affekt. Jag får ibland jättelånga texter från en bekant om hens mående och jag besvarar dem kort, konkret, och utan något ömkande.

Fysiska möten -släpp vissa saker, eller besvara väldigt kort utan att det blir oförskämt. Byt ämne. Gå därifrån. Sen triggas alla av olika saker, det måste ju inte vara något fel på beteendet i grunden, det är relationen som glappar, eller något annat. Men man måste inte bli vän med alla.

Tänkte lite som @athena_arabians att man får ikläda sig sin yrkespersona och försöka hålla sig inom den ramen.
 
/.../
Min stötesten är att jag blir triggad av försiktiga, obeslutsamma och långsamma personer. Jag blir mig själv x10 dvs otålig, högljudd och väldigt bossig. Säkert en typ som är en tigger för andra. Det är liksom bara hos mig felet ligger och jag är medveten om det. Så jag får hålla tyst och hålla mig till plan a eller b beroende på sammanhang.

Jag har stött på det där också, extremt passiv kollega som sitter och väntar på att någon annan ska besluta/utföra. Tyst på alla möten, svarar enbart på direkt tilltal. Enormt introvert person, kanske även osäker, som (upplevde jag) använde tystnad som strategi för att slippa ansvar och av rädsla för eventuell konflikt. Tillslut gjorde jag samma sak och satt tyst och väntade in hen, vi satt nog där i tio minuter första gången. Sedan kom ett litet uttalande.

Jag gör annars som du och tar snabbt initiativet, har verkligen jättesvårt att bara sitta och stirra ut i luften i väntan på att den magiska "nån" ska se till att vi får gjort det vi ska.
 
Tack för bra råd! Jag tror att en del av problemet faktiskt ligger i att jag faller in i en mer personlig relation/mer personliga ämnen än vad jag är bekväm med. Jag får försöka hitta sätt att backa ur den spiralen.

jag försöker vara personlig men inte privat, delar inte med mig av för privata åsikter, personliga ämnen eller problem med kollegor eller bekanta. Brukar försöka prata om något annat bara sådär eller så ställer jag frågor tillbaka så fokuset flyttas från mig till den andre.

Jag blir irriterad på folk som ska ha detaljinformation som de inte har att göra med för de vill ha skvaller och personer som pratar illa om andra. Jag kan inte förstå hur man orkar lägga energi på att prata om någon man uppenbarligen inte ens tycker om.
 
Jag upplever att dom som blir irriterade är dom som ideligen vill ha råd, men bara råd dom exakt vill ha. Dom kräker ur sig klagomål på partners, föräldrar, oförstående chefer. Jag får diverse förtroenden jag inte bett om.
Jag vägrar ge råd om hur dom ska agera, kan möjligtvis uttrycka medlidande och då är det jag som ska ha skit?

Jag vet inte varför jag får alla människor att berätta om än det ena än det andra. Jag är väl en bra lyssnare antar jag.

Jag skulle hellre vilja att dom berättade roliga saker som dom gjort, typ stoppat mobiltelefonen i micron. Nä, jag ska vara deras klagomur.

Jag har slutat vara så snäll och lyssna och sen inget säga. Min favoritstrof är ; -"En kan inte både äta kakan och har den kvar. Ät eller tig."
Är du säker att dem vill ha råd?
Jag har flera kompisar som bara vill gnälla av sig, för att dem är sur på sin partner, sin chef, haft en dålig dag på jobbet, hästen var jobbig, eller liknande. Dem vill inte ha råd, dem vill bara prata av sig, då är det bara att vara tyst, lyssna och förstår deras problem/känslor utan att ge råd om dem inte ber om det.
 
Jag upplever att dom som blir irriterade är dom som ideligen vill ha råd, men bara råd dom exakt vill ha. Dom kräker ur sig klagomål på partners, föräldrar, oförstående chefer. Jag får diverse förtroenden jag inte bett om.
Jag vägrar ge råd om hur dom ska agera, kan möjligtvis uttrycka medlidande och då är det jag som ska ha skit?

Jag vet inte varför jag får alla människor att berätta om än det ena än det andra. Jag är väl en bra lyssnare antar jag.

Jag skulle hellre vilja att dom berättade roliga saker som dom gjort, typ stoppat mobiltelefonen i micron. Nä, jag ska vara deras klagomur.

Jag har slutat vara så snäll och lyssna och sen inget säga. Min favoritstrof är ; -"En kan inte både äta kakan och har den kvar. Ät eller tig."
Jag har också alltid varit den där ständiga klagomuren och ja, det är väldigt trist när man bara duger när det är tråkigheter. När man inte duger när livet leker och då aldrig räknas men genast dyker upp i skallen när de behöver hjälp, råd och stöd. Endel har till och med gått så långt att de frågar om råd för andras räkning. Numera frågar jag om de vill ha råd eller bara behöver häva ur sig om jag blir förvirrad över deras tanke med att berätta och jag gör det framförallt när någon frågar för någon annans räkning. För mig blir det jättemärkligt att någon sitter och berättar om andra människors problem som de vill att jag ska lösa, jag som aldrig har träffat människan ens eller vet något om hen alls. Jag utgår numera ifrån att människor bara behöver häva ur sig och jag ger inga råd om de inte direkt frågar efter råd. Jag har också slutat lyssna på och lägga energi på människor som bara dyker upp när de har problem. Vill de inte ha mig i deras liv när det leker behöver jag inte finnas i deras liv när det är skit heller. Jag finns gärna för människor, jag hjälper jättegärna till med det jag kan men klagomur, nej tack. Den tiden är förbi.
 
Jag har rätt bra koll på vad det är jag reagerar på. Och till en viss gräns så förstår jag varför hen agerar som hen gör. Men det gör det tyvärr inte enklare att hantera.

Ett exempel är att hen tenderar att lägga problem i munnen på mig. En neutral kommentar om att jag bor själv möts med tonvis med empati och medlidande för att jag inte ska känna mig ensam. Det var inte det jag sa och jag hamnar i ett obekvänt läge där jag måste säga emot ord som är väl menade. I kombination med att hen tenderar att ständigt sänka sig själv och konstant höja andra, gör det hela svårhanterat.
Jag tänker att personen kanske dras till dig för att du har något som hen inte har. Tex att du lever själv och trivs med det. Hen själv verkar ju inte må bra utifrån det du berättar. Mycket av det man säger och agerar är ju inte sällan riktat mot en själv. Hen känner sig kanske alltså ensam och är i behov av den empati som hen riktar mot andra?

Jag tänker att det ofta fungerar bra ( i den mån man lyckas styra sig själv till vettiga svar) är att besvara både jakande och nekande. Tillexempel på empatis om att man bor själv = ensam "ja, ibland kan det kanske kännas ensamt men oftast tycker jag det är skönt att bo själv, fördelarna överväger nackdelarna". Sen beror ju allt på ens egen dagsform, ibland agerar man ju bara snarare än hanterar situationer.
 
Är du säker att dem vill ha råd?
Jag har flera kompisar som bara vill gnälla av sig, för att dem är sur på sin partner, sin chef, haft en dålig dag på jobbet, hästen var jobbig, eller liknande. Dem vill inte ha råd, dem vill bara prata av sig, då är det bara att vara tyst, lyssna och förstår deras problem/känslor utan att ge råd om dem inte ber om det.

Jag hörde nån gång om att man i ett kompisgäng frågade varandra "ös eller lös?" innan man började häva ur sig sina problem och klagomål. Tyckte det var så himla bra, många gånger behöver man ju bara få ösa ur sig det man gått och byggt upp men behöver inte den andres input på hur det ska förändras. Då vet alla inblandade vilken förväntan som finns kring det jag vill säga.

Ganska OT men på temat i citatet ovan. Jag vill sällan ha konkreta råd utan oftast bara nån som orkar lyssna, dock inte random människa utan en nära vän och nästa gång är det förhoppningsvis tvärt om, att det är de andra som behöver ösa ur sig.
 

Liknande trådar

Relationer Skapade nytt nick då jag känner att jag behöver prata av mig och få lite mer stöd utifrån av den här situationen.. Har varit med en man...
2
Svar
22
· Visningar
2 283
Senast: Puffen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp