- Svar: 8
- Visningar: 2 135
Idag, mitt i natten, gick brandlarmet på hotellet. Efter att ha stuckit ut huvudet genom dörren fick vi höra att det var lugnt, falskt alarm. Alla gick för att lägga sig igen, men jag mådde dåligt och letade igenom min väska efter värktabletter. Genom fönstret kan jag se en brandbil som stannat på långt avstånd med blinkande lysen, och jag börjar höra konstiga ljud. Små pipande, som när man drar ett key card mot en hotelldörr för att försöka öppna den.
Med tabletterna i handen går jag bort till dörren för att titta ut genom det lilla kikhålet, för att se så det inte är någon rök I korridoren. Istället känner jag mig själv bli förlamad av ren skräck när jag ser figuren som står utanför dörren. Mörkklädd, lite militärstyle fast enfärgat, täckt ansikte och med ett långt gevär I handen. Jag ryggar tillbaka, känner paniken sprida sig och tänker att nu, nu dör jag.
På lätta fötter smyger jag över till där killen ligger och sover och med ett finger pressat mot läpparna väcker jag honom. Jag håller låg profil, så att jag göms bakom sängen om personen där ute skulle få upp dörren. Pipande fortsätter, det låter som att han vill ta sig in. Jag viskar till min kille att det är någon utanför dörren och frågar om de har någon typ av polis som passar in på beskrivningen som åker ut vid brandlarm. Han säger nej, och jag pressar fingret mot läpparna igen så att han ska förstå att han ska vara tyst. Jag vill inte att den som är där ute ska höra oss.
Brandbilen står fortfarande parkerad på långt avstånd och jag börjar undra varför de inte kan köra närmare. Och om det aldrig var en brand, bara någon som ville ta sig in... Min kille börjar resa sig och jag ber honom vara tyst och stilla, jag är livrädd. Jag håller hans händer i mina och känner den förlamande skräcken i hjärtat och undrar vad jag ska göra om dörren faktiskt öppnas. Vad tar man vägen när man är fast i ett hotellrum?
Min kille smyger över till dörren och pressar ögat mot kikhålet. Länge står han där och observerar, helt tyst. Sen vänder han sig om till mig och säger..
"oh yeah, it's just a fire fighter"
Det var mörkt i korridoren när jag tittade ut men nu hade de tänt upp, och mycket riktigt stod det en brandman utanför dörren. I sin hand hade han ett långt, ganska brett metallföremål som de använde för att arbeta i taket, och istället för att vara gula var kläderna alldeles grå av smuts. I mörkret, fortfarande yrvaken, hade min hjärna dragit helt felaktiga slutsatser och skrämt mig värre än någon annat i livet.
Snart kunde jag äntligen gå och lägga mig igen, alldeles skakis och yr. Tillslut somnade jag, och figuren jag såg i kikhålet vid det första tillfället hade redan etablerat sig i mina mardrömmar. Höga höjder och fladdermöss kan dra, vi har en ny vinnare. Så rädd som jag i natt var har jag aldrig varit förut, och jag hoppas att jag aldrig behöver bli så rädd igen. Mina ögon var helt övertygade om att de såg rätt, och att se en mörkklädd man med täckt ansikte och ett vapen i högsta hugg samtidigt som ett pipande ljud kom från dörren, det var lite för mycket för mig.
Men jag lever. Och det är morgon. Och det finns ingen läskig gevärman. Kanske.
Men skriva av mig, det behövde jag efter den här natten. Om jag skriver av mig tillräckligt kanske historien kan lämna mig och mina drömmar, hoppas jag. Jag känner mig fortfarande skakis
Med tabletterna i handen går jag bort till dörren för att titta ut genom det lilla kikhålet, för att se så det inte är någon rök I korridoren. Istället känner jag mig själv bli förlamad av ren skräck när jag ser figuren som står utanför dörren. Mörkklädd, lite militärstyle fast enfärgat, täckt ansikte och med ett långt gevär I handen. Jag ryggar tillbaka, känner paniken sprida sig och tänker att nu, nu dör jag.
På lätta fötter smyger jag över till där killen ligger och sover och med ett finger pressat mot läpparna väcker jag honom. Jag håller låg profil, så att jag göms bakom sängen om personen där ute skulle få upp dörren. Pipande fortsätter, det låter som att han vill ta sig in. Jag viskar till min kille att det är någon utanför dörren och frågar om de har någon typ av polis som passar in på beskrivningen som åker ut vid brandlarm. Han säger nej, och jag pressar fingret mot läpparna igen så att han ska förstå att han ska vara tyst. Jag vill inte att den som är där ute ska höra oss.
Brandbilen står fortfarande parkerad på långt avstånd och jag börjar undra varför de inte kan köra närmare. Och om det aldrig var en brand, bara någon som ville ta sig in... Min kille börjar resa sig och jag ber honom vara tyst och stilla, jag är livrädd. Jag håller hans händer i mina och känner den förlamande skräcken i hjärtat och undrar vad jag ska göra om dörren faktiskt öppnas. Vad tar man vägen när man är fast i ett hotellrum?
Min kille smyger över till dörren och pressar ögat mot kikhålet. Länge står han där och observerar, helt tyst. Sen vänder han sig om till mig och säger..
"oh yeah, it's just a fire fighter"
Det var mörkt i korridoren när jag tittade ut men nu hade de tänt upp, och mycket riktigt stod det en brandman utanför dörren. I sin hand hade han ett långt, ganska brett metallföremål som de använde för att arbeta i taket, och istället för att vara gula var kläderna alldeles grå av smuts. I mörkret, fortfarande yrvaken, hade min hjärna dragit helt felaktiga slutsatser och skrämt mig värre än någon annat i livet.
Snart kunde jag äntligen gå och lägga mig igen, alldeles skakis och yr. Tillslut somnade jag, och figuren jag såg i kikhålet vid det första tillfället hade redan etablerat sig i mina mardrömmar. Höga höjder och fladdermöss kan dra, vi har en ny vinnare. Så rädd som jag i natt var har jag aldrig varit förut, och jag hoppas att jag aldrig behöver bli så rädd igen. Mina ögon var helt övertygade om att de såg rätt, och att se en mörkklädd man med täckt ansikte och ett vapen i högsta hugg samtidigt som ett pipande ljud kom från dörren, det var lite för mycket för mig.
Men jag lever. Och det är morgon. Och det finns ingen läskig gevärman. Kanske.
Men skriva av mig, det behövde jag efter den här natten. Om jag skriver av mig tillräckligt kanske historien kan lämna mig och mina drömmar, hoppas jag. Jag känner mig fortfarande skakis 
inget illa menat, bara rätt häftigt 
