När man har olika behov och visar kärlek på olika vis

[Petruska]

Är inte riktigt så jag menar som du verkar ha tolkat det, klart vi är nära för att vi tycker att det är mysigt och gör saker tillsammans . Men för min sambo är det "viktigare" (I brist på bättre ord) att ligga och mysa i sängen/kramas 1h än att göra en rolig aktivitet tillsammans för då känner han sig mest bekräftad medan jag känner mig mer bekräftad av att faktiskt göra något roligt som man kan få energi av tillsammans den tiden. Plus att jag inte har lika stort behov av att vara fysiskt nära lika många ggr under en dag. Jag tror inte att någon av oss medvetet inte visar kärlek på det sätt den andra uppskattar mest. Det är inte som att jag aktivt tänker på att " jag ska inte krama XX för att jag vill inte bekräfta honom".

Nej, jag tror inte att du tänker att du inte ska krama honom för att du inte vill bekräfta honom. Det hade varit ett helt annat problem om det hade varit så.

Däremot tycker jag att du beskriver hur han lägger sina behov på dig. Det är din uppgift att tillgodose hans behov av bekräftelse. Och han har dessutom en bestämd idé om hur du ska göra för att tillgodose hans behov. Och du har något motsvarande: en idé om hur han bäst ska tillgodose dina behov.

För mig är det en totalt avig ingång. Jag kommer inte riktigt åt det, så fel känns det. Som att ni båda genom att "visa kärlek" bevisar något för varandra, som att ni båda genom era olika uppfattningar om hur "kärlek visas" på bästa sättet kan förbli ständigt missnöjda, känna er ständigt osedda och ständigt kan ge varandra dåligt samvete. Om det vill sig illa.

Jag hade blivit galen av att behöva tänka aktivt på hur jag "visar kärlek" för att få vardagen att fungera. Jag hade nog tolkat det som att jag var med fel person, helt enkelt. För mig känns det jämförbart med att man har svårt att prata med varandra ("dålig kommunikation", som det brukar heta på buke). Jag fattar inte poängen med att vara med någon som det är svårt att prata med eller där man måste anstränga sig för att båda ska bli nöjda.

Men oavsett så tycker jag helt enkelt att det i första hand är han som har ansvar för sina behov, och du för dina. Det är inte din uppgift att slå knut på dig för att han ska bli nöjd.

 

[Lillgrådis]

Men som sagt, rekommenderar TS (och alla andra) att läsa om kärlekens olika språk, det är verkligen en aha-upplevelse.

Jag har läst och jag tycker inte alls det är rena tramset, bortsett från att jag har för mig att Chapmans bok var alldeles för religiöst/kristet influerad för min smak så är - och var - detta med kärlekens "olika språk" mycket tankeväckande för mig och fick mig att se vissa mönster.

Hur man faktiskt behöver (i alla fall jag) och tar emot bekräftelse från sin partner på så olika sätt. Och hur den andre kan gå omkring och vara ganska övertygad om att den visar sin uppskattning/kärlek på ett sätt som jag inte tar till mig, kanske inte ens uppfattar. I vart fall inte i samma utsträckning. Och vice versa.

Däremot kan jag hålla med om slutsatsen att det är i första hand man själv som har ett ansvar för sina behov. Och att är det så illa, eller är man så långt ifrån varandra, att en måste slå knut på sig för att den andre ska bli nöjd eller en ska tvingas kväva vad den själv behöver - ja, då är man möjligen fel för varandra i längden.

Det är ju lite av poängen med att om man "talar samma språk" eller åtminstone förstår huvuddelen av den andres språk så faller det där sig naturligt. Och då behöver man inte heller gå runt och tänka på "oj nu måste jag visa min kärlek" på ett konstlat eller i värsta fall obekvämt sätt, utan bara vara med varandra.

Men för mindre olikheter tror jag absolut att det kan vara en ögonöppnare att fatta att "aha, är det så DU tänker kring hur DU vill bli bekräftad/sedd/älskad". Och prata om det och inte bara ta för givet att det ska framgå av sig själv.

Dock: standardbudskapet "Män är inga projekt" är så bra, och på något sätt så heltäckande som svar och allmän livsfilosofi, att jag överväger att göra en korsstygnstavla av det och hänga upp hemma.

 

[Monifa]

Jag och min sambo har olika behov. Jag vill ha mer, han vill ha mindre. Jag har fått anpassa mig - jag vill inte tvinga på honom närhet. Sen kompromissas det från hans sida också men det är de dagar han känner sig ok med det. Funkar bra för mig.

Men det är viktigt att man kan prata om det, förstå varann och försöka sätta sig in i den andras sätt att se och känna. Då är det lättare (eller för mig iallafall) att sänka närhetsbehovet

 

[Kilauea]

Hur lyckades nu hitta någon medelväg där båda känner sig nöjda och att dem får sina behov tillfredsställda?

Vi respekterar varandras sidor och har lärt oss hur vi fungerar ihop. Kan inte säga exakt hur vi gjort för det vet jag inte .För vår del kan det dock tex vara att sambon ger mig en puss på kinden istället för på munnen, han har även lärt sig märka på mig om det är läge för en puss eller ej, för att säga det enkelt.

 

[Brandgul]

Nej, jag tror inte att du tänker att du inte ska krama honom för att du inte vill bekräfta honom. Det hade varit ett helt annat problem om det hade varit så.

Däremot tycker jag att du beskriver hur han lägger sina behov på dig. Det är din uppgift att tillgodose hans behov av bekräftelse. Och han har dessutom en bestämd idé om hur du ska göra för att tillgodose hans behov. Och du har något motsvarande: en idé om hur han bäst ska tillgodose dina behov.

För mig är det en totalt avig ingång. Jag kommer inte riktigt åt det, så fel känns det. Som att ni båda genom att "visa kärlek" bevisar något för varandra, som att ni båda genom era olika uppfattningar om hur "kärlek visas" på bästa sättet kan förbli ständigt missnöjda, känna er ständigt osedda och ständigt kan ge varandra dåligt samvete. Om det vill sig illa.

Jag hade blivit galen av att behöva tänka aktivt på hur jag "visar kärlek" för att få vardagen att fungera. Jag hade nog tolkat det som att jag var med fel person, helt enkelt. För mig känns det jämförbart med att man har svårt att prata med varandra ("dålig kommunikation", som det brukar heta på buke). Jag fattar inte poängen med att vara med någon som det är svårt att prata med eller där man måste anstränga sig för att båda ska bli nöjda.

Men oavsett så tycker jag helt enkelt att det i första hand är han som har ansvar för sina behov, och du för dina. Det är inte din uppgift att slå knut på dig för att han ska bli nöjd.

Tack, du tog verkligen orden ur min mun. Det där hade jag vetat skriva.

 

[What]

Det är alltid kvinnans fel!
Alltid, oavsett!
Blir så trött och arg, framförallt ledsen.
Varför ska mannen alltid vara normen och kvinnan undantaget.

@What Jag skulle bli galen om någon klängde på mig fysiskt som din sambo verkar göra så ofta.
Dessutom om han är lite gnällig.

Min sambo är tvärtom. Han ger aldrig fysisk närhet.
Sex ska vi inte prata om.
Självklart är det mitt fel, eftersom.....................fyll i själv med valfri orsak.

Hans exfru hade samma problem....... Det var hennes fel också.

Fast jag skulle inte säga att det här är en fråga om man eller kvinna, allt handlar inte om det.

 

[Kilauea]

Det är alltid kvinnans fel!
Alltid, oavsett!
Blir så trött och arg, framförallt ledsen.
Varför ska mannen alltid vara normen och kvinnan undantaget.

@What Jag skulle bli galen om någon klängde på mig fysiskt som din sambo verkar göra så ofta.
Dessutom om han är lite gnällig.

Min sambo är tvärtom. Han ger aldrig fysisk närhet.
Sex ska vi inte prata om.
Självklart är det mitt fel, eftersom.....................fyll i själv med valfri orsak.

Hans exfru hade samma problem....... Det var hennes fel också.

Vem har sagt i den här tråden att det är kvinnans fel?
Det hade lika gärna kunnat vara hon som var mer "klängig" och han som visade kärlek på ett annat sätt. Eller varit två kvinnor för den delen. Eller två män.
Det handlar om att hitta en medelväg där bägge partners är nöjda och, framförallt, förstår varandra.

 

[Petruska]

Vem har sagt i den här tråden att det är kvinnans fel?
Det hade lika gärna kunnat vara hon som var mer "klängig" och han som visade kärlek på ett annat sätt. Eller varit två kvinnor för den delen. Eller två män.
Det handlar om att hitta en medelväg där bägge partners är nöjda och, framförallt, förstår varandra.

Jag tolkade det där som att ts själv i något av inläggen lägger väldigt mycket på sig själv. Både som att hon "visar kärlek" på fel sätt och underskattar mannens sätt att "visa kärlek" på ett felaktigt sätt. Enligt sig själv, alltså. Och kanske enligt mannen?

 

[What]

Kanske jag som förklarat dåligt i första inlägget (och svarade sen på mobil så lite svårt när det är mycket text).
Det är sista 1 -2 veckorna det varit ett "problem". När jag skriver att jag kan vara dålig på att visa kärlek och att vi visar kärlek på olika vis är det för att jag snubblade över ett blogginlägg där den de hänvisade till den artikeln Centaur skickade och då började jag fundera, för det första hur visar jag kärlek isf enligt den artikeln och hur ofta gör jag det. Vilken typ min sambo är i den artikeln är glasklart. Jag har aldrig riktigt funderat över hur jag "visar kärlek" tidigare, skriver det då vissa verkar tro att jag medvetet valt att inte visa kärlek för att jag tyckt att min sambo inte visat mig kärlek så som jag vill ha det.

Att jag skrivit att jag kan vara dålig på att visa kärlek, är för att ibland när jag vill ta initiativ till att kramas/ha närhet med min sambo så kommer det upp någon tanke om att han kanske inte vill och jag är rädd att bli dissad, även om han aldrig avvisat mig. Då kan jag bli frustrerad på mig själv att det är något som "hjärnspöke" från tidigare som hindrar mig, för att jag själv vill ha närhet plus att jag vet hur mycket han uppskattar det.

Att det överhuvudtaget blivit ett problem är väl för att vi båda varit lite dåliga på att prioritera varandra, har nog tänkt att nu när vi bor tillsammans (från att tidigare bara setts på helger) så ses vi ju hela tiden.
Att vi båda vart dåliga på det i perioder under hösten har såklart bidragit till att det är som det är nu.

 

[What]

Jag tolkade det där som att ts själv i något av inläggen lägger väldigt mycket på sig själv. Både som att hon "visar kärlek" på fel sätt och underskattar mannens sätt att "visa kärlek" på ett felaktigt sätt. Enligt sig själv, alltså. Och kanske enligt mannen?

Ja fast jag "underskattar" ju även hans sätt att visa mig kärlek isf. Sen hur mycket han lägger på sig själv, kan inte jag svara på. Men bara för att jag råkar vara kvinna och han man, så har väl inte det någon betydelse.

 

[What]

Vi respekterar varandras sidor och har lärt oss hur vi fungerar ihop. Kan inte säga exakt hur vi gjort för det vet jag inte .För vår del kan det dock tex vara att sambon ger mig en puss på kinden istället för på munnen, han har även lärt sig märka på mig om det är läge för en puss eller ej, för att säga det enkelt.

Skönt att höra att ni lyckats lösa det . Ja det är nog det där med att märka om det är läge eller inte som kan behöva jobbas på ibland

 

[What]

Nej, jag tror inte att du tänker att du inte ska krama honom för att du inte vill bekräfta honom. Det hade varit ett helt annat problem om det hade varit så.

Däremot tycker jag att du beskriver hur han lägger sina behov på dig. Det är din uppgift att tillgodose hans behov av bekräftelse. Och han har dessutom en bestämd idé om hur du ska göra för att tillgodose hans behov. Och du har något motsvarande: en idé om hur han bäst ska tillgodose dina behov.

För mig är det en totalt avig ingång. Jag kommer inte riktigt åt det, så fel känns det. Som att ni båda genom att "visa kärlek" bevisar något för varandra, som att ni båda genom era olika uppfattningar om hur "kärlek visas" på bästa sättet kan förbli ständigt missnöjda, känna er ständigt osedda och ständigt kan ge varandra dåligt samvete. Om det vill sig illa.

Jag hade blivit galen av att behöva tänka aktivt på hur jag "visar kärlek" för att få vardagen att fungera. Jag hade nog tolkat det som att jag var med fel person, helt enkelt. För mig känns det jämförbart med att man har svårt att prata med varandra ("dålig kommunikation", som det brukar heta på buke). Jag fattar inte poängen med att vara med någon som det är svårt att prata med eller där man måste anstränga sig för att båda ska bli nöjda.

Men oavsett så tycker jag helt enkelt att det i första hand är han som har ansvar för sina behov, och du för dina. Det är inte din uppgift att slå knut på dig för att han ska bli nöjd.

Som jag tolkar din text om hur du uppfattar vår situation, stämmer inte överens med hur jag uppfattar vår situation.
Jag tänker normalt inte på hur jag visar kärlek, men sen jag och min sambo pratade om det i helgen har jag tänkt på det. Och när jag började fundera på hur det varit under min uppväxt och hur man "visat kärlek" (eller vad man vill kalla det) så förstår jag varför jag kan uppskatta mer att göra en aktivitet tillsammans som båda gillar, än att ligga och mysa med min sambo i två timmar (vilket jag också kan uppskatta).

 

[Monkie]

Som jag tolkar din text om hur du uppfattar vår situation, stämmer inte överens med hur jag uppfattar vår situation.
Jag tänker normalt inte på hur jag visar kärlek, men sen jag och min sambo pratade om det i helgen har jag tänkt på det. Och när jag började fundera på hur det varit under min uppväxt och hur man "visat kärlek" (eller vad man vill kalla det) så förstår jag varför jag kan uppskatta mer att göra en aktivitet tillsammans som båda gillar, än att ligga och mysa med min sambo i två timmar (vilket jag också kan uppskatta).

Jag är en sådan som behöver närhet. Inte i form av att ligga och mysa i flera timmar, men ta på, sitta nära, killa ryggen, hålla handen och så vidare. Min partner blir för varm av att ligga nära, tycker inte om att bli använd som fotpall, tycker att kli på ryggen är "äckligt krafsande" och så vidare. Jag är också mer verbal än vad han är, och talar spontant att jag saknar och älskar honom minst nån gång om dagen .

Jag har lärt mig att förstå honom och vet att han älskar mig, men i stunder när jag är trött och nere och verkligen behöver en kram eller en hand på axeln så är det svårare för mig att acceptera hans sätt. Det är först då det blir jobbigt liksom. Kanske är det samma för din sambo nu om han är lite allmänt nere? Att det blir extra tydligt. Sen tänker jag att han i längden måste lära sig att acceptera att du inte visar kärlek på samma sätt som honom.

 

[monster1]

Som jag tolkar din text om hur du uppfattar vår situation, stämmer inte överens med hur jag uppfattar vår situation.
Jag tänker normalt inte på hur jag visar kärlek, men sen jag och min sambo pratade om det i helgen har jag tänkt på det. Och när jag började fundera på hur det varit under min uppväxt och hur man "visat kärlek" (eller vad man vill kalla det) så förstår jag varför jag kan uppskatta mer att göra en aktivitet tillsammans som båda gillar, än att ligga och mysa med min sambo i två timmar (vilket jag också kan uppskatta).

Jag uppfattar det som att ni har olika behov. Han har ett stort behov av kramar och närhet och du har ett mindre behov av det. Du har istället ett behov av att göra saker tillsammans som han inte har. Jag ser det som att hans behov är hans ansvar och dina behov är ditt ansvar. Inget är rätt eller fel, men det är ju upp till er att bedömma om era behov är kompatibla med varandra. Sen är det en till sak, om han känner sig nere så är det också hans ansvar att ta hand om sitt mående. Det är inte ditt ansvar att krama honom så att han mår bättre. Om han vill ha en kram kan han ju be dig om en och du i din tur kan ge honom en om du känner för det. Men det kan aldrig bli ditt ansvar att se till att hans behov blir tillredställda, på samma vis som det inte är hans ansvar att dina behov blir tillfredställda.

 

[What]

Jag är en sådan som behöver närhet. Inte i form av att ligga och mysa i flera timmar, men ta på, sitta nära, killa ryggen, hålla handen och så vidare. Min partner blir för varm av att ligga nära, tycker inte om att bli använd som fotpall, tycker att kli på ryggen är "äckligt krafsande" och så vidare. Jag är också mer verbal än vad han är, och talar spontant att jag saknar och älskar honom minst nån gång om dagen .

Jag har lärt mig att förstå honom och vet att han älskar mig, men i stunder när jag är trött och nere och verkligen behöver en kram eller en hand på axeln så är det svårare för mig att acceptera hans sätt. Det är först då det blir jobbigt liksom. Kanske är det samma för din sambo nu om han är lite allmänt nere? Att det blir extra tydligt. Sen tänker jag att han i längden måste lära sig att acceptera att du inte visar kärlek på samma sätt som honom.

Ja jag tror det är ganska exakt så det är, eller så jag förstått det från min sambo. Att nu när han tycker det varit lite jobbigt på andra plan och varit mer nere än normalt så har det blivit mer jobbigt och hans behov av bekräftelse från mig blir större. Vilket inte är konstigt.

 

[What]

Jag uppfattar det som att ni har olika behov. Han har ett stort behov av kramar och närhet och du har ett mindre behov av det. Du har istället ett behov av att göra saker tillsammans som han inte har. Jag ser det som att hans behov är hans ansvar och dina behov är ditt ansvar. Inget är rätt eller fel, men det är ju upp till er att bedömma om era behov är kompatibla med varandra. Sen är det en till sak, om han känner sig nere så är det också hans ansvar att ta hand om sitt mående. Det är inte ditt ansvar att krama honom så att han mår bättre. Om han vill ha en kram kan han ju be dig om en och du i din tur kan ge honom en om du känner för det. Men det kan aldrig bli ditt ansvar att se till att hans behov blir tillredställda, på samma vis som det inte är hans ansvar att dina behov blir tillfredställda.

Jag håller absolut med om att man har ansvar för att få sina egna behov tillfredsställda. Det tror jag dem flesta vet innerst inne, för det stämmer ju. Men om man redan är lite nere och partnern då uttrycker att "det är ditt ansvar att du mår bra" så har iaf jag tagit det ganska hårt. Hans behov av kramar blir ju då ändå större och det är klart att jag kan då kan ta initiativ till att kramas mer då för att jag vill ju att han ska må bra. Men det går ju bara till en viss gräns, har jag väldigt stort behov av att var själv ett tag så måste det gå först.

 

[Vallmo]

Blir så frustrerad på mig själv! Är dålig på att visa kärlek och ta initiativ till närhet till min sambo (vi är båda runt 25 år).
Jag är inte uppvuxen i en familj där man visar att man tycker om någon med kramar/närhet, vilket min sambo är. I min familj har man mer visat kärlek genom att göra saker för varandra/hjälpa varandra och att umgås/spendera tid med varandra.

Min sambo har sagt flera gånger att han tycker att det är jobbigt att han alltid (oftast) är den som måste ta initiativ till kramar/pussar osv. Speciellt nu när han varit lite nere pga. andra saker.
Jag känner mig dålig för att jag inte kan visa/ge den kärlek han behöver och förtjänar , tänker att han skulle må bättre om han var med någon som var bättre på att visa kärlek och hade mer behov av närhet än mig.

Jag visar nog mest min kärlek genom att göra saker för honom och att vilja hitta på aktiviteter (vilket han inte är så pigg på jämt) och jag känner att jag oftast tar initiativet till det.

Jag vet att man kan visa kärlek på flera olika sätt, men om den andra inte uppfattar det som kärlek, räknas det inte då ? Kan man lära sig att visa kärlek på andra sätt för att anpassa sig? Känner mig ganska uppgiven just nu.

Har klippt lite i ditt inlägg. Hoppas det är ok?

Du skriver att du är dålig på att visa kärlek. På hans sätt, med pussar och kramar.
Din sambo tycker det är jobbigt, särskilt som han mått dåligt senaste tiden.
Du skriver igen att du är dålig på att visa kärlek OCH att han förtjänar någon som är bättre

Du skriver att du är uppväxt med att visa kärlek på andra sätt, genom att vara tillsammans eller hjälpa varandra.
Sen skriver du att du visar din kärlek med att hitta på aktiviteter, vilket han inte gillar alltid och det är oftast något du tar initiativet till.

När jag läser det här så tolkar jag det som att du själv tycker att hans sätt att visa kärlek är mer betydelsefullt och du skriver att du måste ändra på dig.
Han förtjänar bättre och det är till och med så att han kanske skulle ha det bättre hos någon annan.

Du skriver att du är uppväxt med att visa kärlek genom att göra saker för varandra. Sen skriver du att han inte alltid uppskattar det.

Varför jag tycker att det är kvinnan som alltid måste ändra sig?
Läs vad du själv har skrivit.

Varför räknas inte ditt sätt lika mycket?
Läs vad du själv har skrivit.

Det är svaret på varför jag är så jävla trött på att kvinnor ska anpassa sig.
Jag läser det i tråd efter tråd här och jag själv har det så också dessutom.

Sen när du får svar som uppfattas som kritik mot sambon så tar du tillbaka hälften och säger att det inte är så farligt.

 

[monster1]

Jag håller absolut med om att man har ansvar för att få sina egna behov tillfredsställda. Det tror jag dem flesta vet innerst inne, för det stämmer ju. Men om man redan är lite nere och partnern då uttrycker att "det är ditt ansvar att du mår bra" så har iaf jag tagit det ganska hårt. Hans behov av kramar blir ju då ändå större och det är klart att jag kan då kan ta initiativ till att kramas mer då för att jag vill ju att han ska må bra. Men det går ju bara till en viss gräns, har jag väldigt stort behov av att var själv ett tag så måste det gå först.

Hur du utrycker det mot honom får du välja själv. Ska du åsidosätta dina egna behov då för att göra så att han mår bra? Det är ju ingen bra grund för en relation. Ni kan väll kramas om du känner för det, men han får själv se till att intiera kramarna när han känner att han behöver dom, det kan ju inte ligga på dig. Sen får han helt enkelt acceptera att mängden kramar eller initativ till kramar inte på något sätt skulle vara kopplat till kärlek på samma vis som du får acceptera att mängden aktiviteter som ni gör tillsammans inte är kopplat till kärlek.

 

[Lovisaleonora]

Tycker den här obalansen brukar synas i andra diskussioner. Att någon av parterna kramar kompisar, partnerns kompisar, är fysisk på ett sätt som stör den andra parten eftersom denne inte är likdan.

Jag tror det är väldigt vanligt att det är lite obalans, även över tid. Vissa gånger är jag i betydligt högre grad i behov av fysisk kontakt än andra gånger. Kan vara något i känslolivet som spökar, en trygghetsgrej. Andra gånger är partnern nere i skorna och behöver lite extra beröring.

Tror det är viktigt att acceptera att det faktiskt i viss grad går att få utlopp för detta hos andra än partnen, nu pratar vi ju inte om sex. Är det däremot bekräftelse på kärlek pratar vi ju om något helt annat. Men vissa av oss är mer fysiska i umgänget än andra.

 

[Rialavargen]

Blir så frustrerad på mig själv! Är dålig på att visa kärlek och ta initiativ till närhet till min sambo (vi är båda runt 25 år). Vi har bott tillsammans i 4-5 månader. Det är väl nu när vi bor tillsammans som olikheter börjar märkas mer, han har större närhetsbehov än vad jag har, vilket innebär att han tar mycket initiativ till kramar och pussar och mys.
Jag är inte uppvuxen i en familj där man visar att man tycker om någon med kramar/närhet, vilket min sambo är. Jag har en bra relation med mina föräldrar, men jag tror själv att det gjort att jag inte är så fysisk av mig och inte har så stort behov av den sortens närhet plus att om jag skulle känna behov av närhet är jag lite rädd att bli avvisad. I min familj har man mer visat kärlek genom att göra saker för varandra/hjälpa varandra och att umgås/spendera tid med varandra.

Min sambo har sagt flera gånger att han tycker att det är jobbigt att han alltid (oftast) är den som måste ta initiativ till kramar/pussar osv. Speciellt nu när han varit lite nere pga. andra saker.
Jag känner mig dålig för att jag inte kan visa/ge den kärlek han behöver och förtjänar , tänker att han skulle må bättre om han var med någon som var bättre på att visa kärlek och hade mer behov av närhet än mig.
Låt säga att om jag har behov av att vara nära/krama/pussar 5 ggr/dag så är hans behov 10 -15 ggr/dag. En normal dag kanske jag tar initiativ till 2 av dem gångerna, resten av mitt behov tar han initiativ till, plus sitt behov som jag inte har så stort behov av. Jag har inget emot att han kramar på mig och så om jag verkligen inte bara vill vara ifred eller är väldigt upptagen med något. Så det finns absolut en obalans och inte konstigt att han känner att han tar initiativ mycket oftare för det gör han.
Är nyligen jag förstått att han verkligen tycker det är ett problem.

Jag visar nog mest min kärlek genom att göra saker för honom och att vilja hitta på aktiviteter (vilket han inte är så pigg på jämt) och jag känner att jag oftast tar initiativet till det.
Vi har gemensamma saker vi gillar och lika värderingar inom mycket, men börjar känna att det är dömt att misslyckas och ta slut...
Jag vet att man kan visa kärlek på flera olika sätt, men om den andra inte uppfattar det som kärlek, räknas det inte då ? Kan man lära sig att visa kärlek på andra sätt för att anpassa sig? Känner mig ganska uppgiven just nu.

Det låter lite som om din partner ett överdrivet behov av att bli bekräftad. Jag tror inte alls att det är hans behov av pussar som är grunden till att ni har olika nivåer utan behov av bekräftelse.
Han kanske är van att bli bekräftad på det viset? Från sin mamma...
Han borde kanske hitta vägar i livet där han bekräftar sig själv snarare än att andra ska bekräftad honom.