Ariane
Trådstartare
För några år sedan gjorde jag och min kärlek valet att satsa på livet hos honom för att det fanns bättre förutsättningar där när det kom till det yrkesmässiga. Han hade ett etablerat företag som inte skulle vara möjligt att bedriva på orten som jag kom ifrån och jag hade större chanser att få jobb där.
Jag flyttade ner, vi bildade familj, jag har positioner i yrkeslivet som inte skulle vara möjliga där jag kommer ifrån och trivs väldigt bra med arbetssituationen.
Men...den sociala delen är usel. Sambon har trevliga vänner och vi umgås med jämna mellanrum men jag "klickar inte" med de personerna som jag skulle önska. Arbetet har gett mig nya kontakter och ett par personer som vi umgås med ibland men det blir fortfarande inte riktigt den där vän-känslan. De som man sitter och fikar med en kväll, pratar och upptäcker att "oj, klockan är 3. Nu måste jag åka hem".
Som grädde på moset är det väldigt svårt att hitta bra ridinstruktörer. Det finns inte så många och de bra har en lång kölista så där är det bara att stå med och vänta på de tillfällen som bjuds.
Så kommer jag "hem", där är det "som vanligt". Där är mina vänner sen "100 år", där finns instruktörerna, där finns mina föräldrar. Där finns allt, utom arbetet.
Det är omöjligt att kombinera mina världar pga avståndet, jag kan inte dra med hästarna över en helg för att träna (eller jo, kan kan jag väl egentligen men det är nästan 70 mil enkel resa så det är inte realistiskt att göra det varannan vecka).
När jag är "hemma" så vill jag inget hellre än att bo här och kan tänka mig att bita i det sura äpplet och leva med en sämre arbetssituation. Samtidigt är arbetet en så pass stor del av livet att det är inte hållbart i längden att ha något "bara för att". Det drar ner mig som människa alldeles för mycket (har provat i väntan på att hitta något där jag vill vara och kan utvecklas)
När jag är hemma så trivs jag med arbetet, är tacksam för att jag har den möjlighet jag har men det övriga är jobbigt att det inte fungerar så som jag önskar och har försökt få det till.
Anledningen till alla funderingar är nog det faktum att jag ska gå hem på havandeskapspenning någon gång i början av nästa år om allt går som det ska. Då blir ensamheten mer påtaglig och jag saknar vännerna mer än någonsin. När sambon jobbar och jag går ensam därhemma. När jag arbetar så kan jag ändå "trycka bort" det jobbiga ganska mycket...
Jag kan inte vara den enda i samma situation, hur har ni som gått igenom det resonerat?
(Sambon har sagt att han kan tänka sig att avsluta sitt företag och försöka hitta en sysselsättning på min hemort om det är viktigt för mig att bo där)
Jag flyttade ner, vi bildade familj, jag har positioner i yrkeslivet som inte skulle vara möjliga där jag kommer ifrån och trivs väldigt bra med arbetssituationen.
Men...den sociala delen är usel. Sambon har trevliga vänner och vi umgås med jämna mellanrum men jag "klickar inte" med de personerna som jag skulle önska. Arbetet har gett mig nya kontakter och ett par personer som vi umgås med ibland men det blir fortfarande inte riktigt den där vän-känslan. De som man sitter och fikar med en kväll, pratar och upptäcker att "oj, klockan är 3. Nu måste jag åka hem".
Som grädde på moset är det väldigt svårt att hitta bra ridinstruktörer. Det finns inte så många och de bra har en lång kölista så där är det bara att stå med och vänta på de tillfällen som bjuds.
Så kommer jag "hem", där är det "som vanligt". Där är mina vänner sen "100 år", där finns instruktörerna, där finns mina föräldrar. Där finns allt, utom arbetet.
Det är omöjligt att kombinera mina världar pga avståndet, jag kan inte dra med hästarna över en helg för att träna (eller jo, kan kan jag väl egentligen men det är nästan 70 mil enkel resa så det är inte realistiskt att göra det varannan vecka).
När jag är "hemma" så vill jag inget hellre än att bo här och kan tänka mig att bita i det sura äpplet och leva med en sämre arbetssituation. Samtidigt är arbetet en så pass stor del av livet att det är inte hållbart i längden att ha något "bara för att". Det drar ner mig som människa alldeles för mycket (har provat i väntan på att hitta något där jag vill vara och kan utvecklas)
När jag är hemma så trivs jag med arbetet, är tacksam för att jag har den möjlighet jag har men det övriga är jobbigt att det inte fungerar så som jag önskar och har försökt få det till.
Anledningen till alla funderingar är nog det faktum att jag ska gå hem på havandeskapspenning någon gång i början av nästa år om allt går som det ska. Då blir ensamheten mer påtaglig och jag saknar vännerna mer än någonsin. När sambon jobbar och jag går ensam därhemma. När jag arbetar så kan jag ändå "trycka bort" det jobbiga ganska mycket...
Jag kan inte vara den enda i samma situation, hur har ni som gått igenom det resonerat?
(Sambon har sagt att han kan tänka sig att avsluta sitt företag och försöka hitta en sysselsättning på min hemort om det är viktigt för mig att bo där)
