- Svar: 1
- Visningar: 646
Igår kväll satt jag med hunden och väntade på bussen när ett gäng ungdomar kom gående och stannade vid busshållplatsen. Stannade och stannade förresten, de lattjade runt och fotade och speciellt en av dem skuttade runt extra mycket och lekte med en drickaburk.
Rätt vad det är sparkar killen iväg burken så att den flyger över vägen och ner i slänten/diket mot en häck. Jag avvaktar ett par ögonblick men blir snabbt irriterad när det inte verkar som om han tänker hämta tillbaka burken, så jag börjar fundera på om jag ska hämta den själv lite demonstrativt sådär eller bara säga åt honom att själv hämta den.
Jag bestämde mig för att säga till eftersom jag avskyr när folk medvetet skräpar ner. (Nu tror jag ju inte grejen var att skräpa ner utan att göra häftiga moves med burken som rekvisita). I alla fall så gick jag, ganska obekväm och till hundens förfäran (han ville inte skaffa nya bekanta
) fram till killen "ursäkta, är du snäll och går och hämtar din burk som du sparkade iväg? Det är inte jättekul när det ligger skräp överallt". Ögonblickligen gjorde han som jag sa, med sällskap av ett par andra i gänget. Faktiskt såg han så ställd ut att det nästan gav mig dåligt samvete.
På bussen började jag fundera på om jag hade sagt till om en ljushyad person som sparkat skräp omkring sig, vilket jag i och för sig förmodar att jag hade gjort, men tanken kom ändå. Den ledde vidare till tanken att den här killen satt och tänkte "det är bara för att jag är mörk, hon skulle aldrig sagt till annars. Rasist." Här någonstans i tankegången känner jag mig alltmer obekväm med att jag sa till och vill "bevisa" att jag inte är rasist, varpå jag börjar hoppas att någon på bussen ska börja säga rasistiska kommentarer så att jag får säga ifrån. Sedan inser jag vad jag tänker och kommer på att jag givetvis INTE alls vill att folk ska vara rasistiska.
Så fungerar hjärnan tydligen.
Jag är fortfarande lite förvånad över att killen lydde min uppmaning så snabbt. Kanske var han rädd för hunden (tyckte hans kompis sa "det är första gången som du inte är rädd för hundar"). Kanske för att han kom på att det var bättre att slänga skräp i soporna? Kanske för att han trodde jag var rasist? Kanske för att han var rädd att det skulle bli bråk?
Rätt vad det är sparkar killen iväg burken så att den flyger över vägen och ner i slänten/diket mot en häck. Jag avvaktar ett par ögonblick men blir snabbt irriterad när det inte verkar som om han tänker hämta tillbaka burken, så jag börjar fundera på om jag ska hämta den själv lite demonstrativt sådär eller bara säga åt honom att själv hämta den.
Jag bestämde mig för att säga till eftersom jag avskyr när folk medvetet skräpar ner. (Nu tror jag ju inte grejen var att skräpa ner utan att göra häftiga moves med burken som rekvisita). I alla fall så gick jag, ganska obekväm och till hundens förfäran (han ville inte skaffa nya bekanta
) fram till killen "ursäkta, är du snäll och går och hämtar din burk som du sparkade iväg? Det är inte jättekul när det ligger skräp överallt". Ögonblickligen gjorde han som jag sa, med sällskap av ett par andra i gänget. Faktiskt såg han så ställd ut att det nästan gav mig dåligt samvete.På bussen började jag fundera på om jag hade sagt till om en ljushyad person som sparkat skräp omkring sig, vilket jag i och för sig förmodar att jag hade gjort, men tanken kom ändå. Den ledde vidare till tanken att den här killen satt och tänkte "det är bara för att jag är mörk, hon skulle aldrig sagt till annars. Rasist." Här någonstans i tankegången känner jag mig alltmer obekväm med att jag sa till och vill "bevisa" att jag inte är rasist, varpå jag börjar hoppas att någon på bussen ska börja säga rasistiska kommentarer så att jag får säga ifrån. Sedan inser jag vad jag tänker och kommer på att jag givetvis INTE alls vill att folk ska vara rasistiska.
Så fungerar hjärnan tydligen.
Jag är fortfarande lite förvånad över att killen lydde min uppmaning så snabbt. Kanske var han rädd för hunden (tyckte hans kompis sa "det är första gången som du inte är rädd för hundar"). Kanske för att han kom på att det var bättre att slänga skräp i soporna? Kanske för att han trodde jag var rasist? Kanske för att han var rädd att det skulle bli bråk?
