När man tröttnar helt. (långt)

Jag är inte så duktig på att faktiskt tala om vad jag känner eller vad jag vill, i och med min uppväxt där jag fått ta ett alltför stort ansvar redan i förskoleåldern. Därmed har det blivit att jag har oerhört svårt för att säga nej och hålla på mina gränser, vilket en del människor utnyttjat till max och de gånger jag sagt nej har det alltid följts upp av en redig guilt trip från den person som jag sagt nej till för att jag ska ändra mig.

Två personer har urlakat mig totalt på energi i många år och det är min mamma och min moster som skrämmande nog uppvisar samma egotrippade beteende och missbrukarbeteende. De ringer mig olika tider på dygnet och "vill bara prata", det vill säga att jag ska lyssna på hur elaka alla är mot dom och lyssna på det skvaller som de snappat upp om andra för att hävda sig när de druckit. Varför de ringer mig? Jo, de hävdar att de inte har någon att prata med, det vill säga någon som de kan tömma på energi. Det har gått så långt nu att jag vägrar prata med dom, alla meddelanden de skickar kastar jag utan att läsa. Det går inte annars då de visar narcissistiska drag och tvärt vägrar lyssna.

Ikväll lyckades min mamma få tag i mig genom att använda min pappas telefon och började mala direkt om hur jobbigt det är för henne, hur dåligt hennes jobb är, elakt skvaller om folk och så vidare. Jag påtalade att jag inte orkar lyssna och kommer lägga på för jag haft en lång och jävlig dag och ska jobba imorgon, vilket hon gnäller över då hon har tråkigt nu när hon dricker och jag har ju så mycket tid över enligt henne. Jag var tvungen att påpeka att jag faktiskt jobbar och pluggar samtidigt, varav att jag nu går in i slutfasen och tar examen om en månad. Det är då jag inser att hon aldrig brytt sig i att jag pluggat i 2 år, hon förstod inte vad jag pratade om. För henne var det en nyhet att jag pluggade, trots att jag talat om för henne flera gånger att jag pluggar under de här 2 åren. Hon vet inte vad jag läst och vet inte heller vad jag jobbar med. Jag lade på, jag har inget att säga henne längre, sorgligt nog. Nu kan jag gå vidare, för nu inser jag hur lite intresse hon haft för mig i alla år.

Vad jag vill med det här? Jag vet inte, kanske är det en påminnelse imorgon att jag kommer kunna gå vidare eller bara ett sätt att ventilera och få input. Oavsett tror jag att det på något sätt kan vara läkande, särskilt för någon som inte gärna pratar om hur det faktiskt är ens med de närmaste.

 

[Calmiche]

Du är stark som la på idag

 

[Teilani]

Du gör helt rätt som klipper bort henne, det är tufft, men det blir lättare att inte bära hennes skit också.

 

[karamelldrottningen]

Håller med. Det är ditt liv och det är viktigt. De ska inte dra ner dig i skosulorna. Har du någon professionell att gå till? Tex prata med psykolog? Du har så mycket inom dig och haft under så lång tid så det skulle nog behöva någon mer utifrån som kan hjälpa

 

[RedQueen]

Håller med. Det är ditt liv och det är viktigt. De ska inte dra ner dig i skosulorna. Har du någon professionell att gå till? Tex prata med psykolog? Du har så mycket inom dig och haft under så lång tid så det skulle nog behöva någon mer utifrån som kan hjälpa

Absolut, jag har träffat psykolog och kurator i flera års tid för att bearbeta allt som jag fått ta. I dagsläget mår jag bra, jag är rätt stabil numera och står stadigt. Tyvärr blev igår kväll en ögonöppnare för mig, att min mamma inte bryr sig och har troligtvis aldrig gjort det, alltså det där sista lilla hoppet försvann. Men i och med det får jag också en chans att på riktigt läka ihop. Men tack för din omtanke. ❤