När överger du din ras?

[iNHALE]

Hur sjuk ska din ras bli innan du överger den?

En fråga som väckts i mitt huvud de senaste dagarna när man läser om olika raser och deras sjukdomar. Vissa raser är relativt förskonade från sjukdomar medan andra är som vandrande skolböcker från veterinärskolan. Trots detta har rasen sina hängivna anhängare som villigt erkänner att deras hundar haft en veterinärkostnad genom livet som börjar närma sig bolånet på huset, men som ändå inte har en tanke på att byta ras. "Det spelar ingen roll hur sjuka de är, jag kommer alltid ha en X."

Hur resonerar ni kring det här? Vart går din gräns för när du överger din ras pga hälsostatusen? Vad är du villig att stå ut med för att få ha just den rasen? Eller är det snarare rasklubbens agerande som avgör i slutänden, om de aktivt jobbar för bättre hälsa (oavsett framgång eller inte) eller sopar det under mattan?

 

[Raderad medlem 120709]

Jag är så krass att jag inte ens skulle köpa någon ras där hälsoproblem är vanliga. Jag är fortfarande i valet och kvalet om vad jag ens ska ha för ras, och har redan fått sålla bort ett flertal som annars skulle kunna passa in på vad jag vill ha. Och till och med inom de friskare raserna känns det ibland som att man ska ha superkoll på alla kennlar och linjer för att ens ha en chans att verkligen få reda på om det finns problem.

Jag är en hönsmamma deluxe och skulle konstant gå och oroa mig om jag hade en ras som är i riskzonen. Så för mig väger andra egenskaper inte upp tillräckligt för att jag ska våga chansa. All heder till rasklubbarna som försöker främja bättre hälsa, men avel är ett långsiktigt projekt så det är inget som fixas i en handvändning. Personligen skulle jag vilja se mer inmönstring och utavel för att få in nytt blod, men det verkar otänkbart som lösning för många av rasklubbarna där det skulle behövas allra mest...

 

[McFlurry]

Jag lyckades få ett måndagsexemplar av en ras som inte direkt har några rasbundna sjukdomar. Kommer nog aldrig köpa en hund av den rasen igen, iaf inte på många många år.

 

[Miao]

Hälsomässigt så skulle jag aldrig köpa en ras som är överbelamrad med hälsorisker (ex alla plattnosar osv).

Sen skulle jag överge ”mina” raser (bruksraser) när det inte längre finns några uppfödare som avlar för att få fram kapabla brukshundar. Den ena är tyvärr på god väg att hamna där, då ”sällskaps/utställnings”aveln ökar konstant, och man kan ju titta på collien och se vad som händer då.... Men jag håller hoppet uppe, det finns en handfull bra arbetsavlande kennlar kvar!

 

[iNHALE]

Jag lyckades få ett måndagsexemplar av en ras som inte direkt har några rasbundna sjukdomar. Kommer nog aldrig köpa en hund av den rasen igen, iaf inte på många många år.

Exakt samma situation här, en frisk ras förhållandevis, gjorde världens research innan, kollade kennlar, sjukdomar i linjerna, allt enligt skolboken man predikar för andra. Ändå gick det snett... Nu är jag beredd att försöka igen med rött förutsättningar, men man får ändå en tankeställare.

 

[Red_Chili]

Jag är så krass att jag inte ens skulle köpa någon ras där hälsoproblem är vanliga. Jag är fortfarande i valet och kvalet om vad jag ens ska ha för ras, och har redan fått sålla bort ett flertal som annars skulle kunna passa in på vad jag vill ha. Och till och med inom de friskare raserna känns det ibland som att man ska ha superkoll på alla kennlar och linjer för att ens ha en chans att verkligen få reda på om det finns problem.

Jag är en hönsmamma deluxe och skulle konstant gå och oroa mig om jag hade en ras som är i riskzonen. Så för mig väger andra egenskaper inte upp tillräckligt för att jag ska våga chansa. All heder till rasklubbarna som försöker främja bättre hälsa, men avel är ett långsiktigt projekt så det är inget som fixas i en handvändning. Personligen skulle jag vilja se mer inmönstring och utavel för att få in nytt blod, men det verkar otänkbart som lösning för många av rasklubbarna där det skulle behövas allra mest...

Precis så tänker jag också.

 

[Red_Chili]

När det gäller salukin som ju är "min" ras... Jag överger salukin den dag som jag känner att det inte längre går att få tag på de salukis jag gillar. När utställningsfanatikerna förstört den funktionella exteriören och avlat bort jaktlusten, eller avlat på så lugna hundar som möjligt i förhoppning om att få tjusiga soffprydnader. Eller, den dag då autoimmuna sjukdomar och hjärtproblem blir svåra att undvika (för det är där salukins problem ligger idag). Samtidigt som det går att undvika problem ju mer insatt man blir, så är det också lättare att bli mer och mer kräsen ju mer man lär sig...

Idag är det inte speciellt svårt att hitta bra salukis, men när man ser hur vissa uppfödare håller på så är det lätt att tappa hoppet om framtiden. Jag har många gånger varit oroad för just hur jag ska fortsätta hitta bra salukis i framtiden, men har nu ett tillräckligt stort kontaktnät av uppfödare och hundägare även utomlands som gör att jag känner mig trygg, åtminstone för ett tag framöver.

 

[Åsa A]

Beauceronerna är tack och lov rätt friska och så länge de fortsätter vara det så känns det inte svårt att välja rasen igen. De är ju heller inte extremt uppdelade i utställnings- och bruksvariant, tack och lov.

Sen kan man ju ha otur och få en sjuk hund ändå, men om rasen i sig verkligen är frisk i vanliga fall och sällan drabbad av några allvarliga sjukdomar/problem så skulle jag nog våga fortsätta med den även om jag själv hade råkat få ett "måndagsexemplar", men jag skulle förmodligen bli lite extra nojig och kolla upp hälsostatus på föräldrar och släkt väldigt noga nästa gång.

 

[emma82maria]

Jag resoner ungefär som @Miao , vill inte ha nån ras där risken för hälsoproblem är stor och skulle överge ”min” ras om det slutar med att de enbart utställningsavlas. Nu har vi inte det problemet hos hoffarna och jag hoppas det inte blir så heller.

 

[Fisherling]

Rent krasst har jag inte råd med en ras som ständigt behöver veterinärvård, specialbehandling eller specialkost för att hälsan inte är som den ska. De pengarna lägger jag hellre på träning och tävling. Så det skulle aldrig falla mig in att köpa hund av ras där det är väntat att man kommer få något sorts problem.

 

[nullo-modo]

Skulle byta ganska tidigt om /när sjukdomar börjar bli ett problem.
Har små raser där det inte finns nytt blod att hämta utomlands och det är ju också ett problem när antalet födda valpar ligger runt 100st/år.

EP finns men inte jätte vanligt och i övrigt fisk ras.

 

[dobbis]

Jag vet inte, men vad det gäller trubbnosarna har jag bet ca 2500kr på andningsrelaterade åkommor sen 2007, så fortsätter nog med dom ett tag till
Vad gäller DP eller Dobbis så tar det slut när jag inte kan hitta den mentalitet jag vill ha (därför finns det ingen dobbis här) än.......

 

[BornAgain]

Jag har nog min första och sista podengo portugese pequeno - det är alltför jobbigt när det finns mer i huvudet än vad kroppen kan leverera. En frisk version av min är nog bland det läckraste i hundväg jag kan tänka mig - men aveln är inriktad mot utställning/sällskap och då kan jag lika gärna ha pappis

 

[kolblakkur]

För att jag ska överge dansksvensk gårdshund så krävs det nog att rasen börjar få väldigt mycket problem med t.ex. allergier. Tror min tröskel är ganska låg egentligen för vad jag tolererar, därför valde jag en sund ras från linjer jag känner till sedan tidigare

 

[Scata]

Jag övergav "min" ras när jag för några år sedan skulle se mig om efter en ny valp. Hade då varit utan hund i några år + att våra tidigare blev väldigt gamla. När vi köpte vår första Terv 1990 så var mentaliteten på väg åt rätt håll och knappt några sjukdommar fanns på dom. Vi hade en fantastisk individ, hund två samma sak. Inga sjukdommar alls och bra MH (BoK-prov och korning på den tiden), båda blev 16 år...
Vid en period på slutet av -90-talet skedde tyvärr en boom av tervar och alla skulle avla på en hanne som (visade det sig) hade EP och viss missfärgning med sig

För några år sedan när jag åter letade efter en bra Terv-valp, så hittade jag EN kennel där inte hundarna hade denne hanne i stamtavlan eller usla MH - och jag är obstinat när det gäller dålig avel. Det är en brukshund och då ska den fungera också!
Eftersom det av olika anledning inte blev en valp till mig efter den sista "bra" Terv-tiken (i mitt tycke) så övergav jag rasen.
Nu kan man hitta valpar utan den hannen i stamtavlan, men det är för att man släppt de fyra varianterna fritt och det gillar jag inte heller De usla MHna verkar tyvärr hänga kvar...

 

[tuaphua]

Hur sjuk ska din ras bli innan du överger den?

En fråga som väckts i mitt huvud de senaste dagarna när man läser om olika raser och deras sjukdomar. Vissa raser är relativt förskonade från sjukdomar medan andra är som vandrande skolböcker från veterinärskolan. Trots detta har rasen sina hängivna anhängare som villigt erkänner att deras hundar haft en veterinärkostnad genom livet som börjar närma sig bolånet på huset, men som ändå inte har en tanke på att byta ras. "Det spelar ingen roll hur sjuka de är, jag kommer alltid ha en X."

Hur resonerar ni kring det här? Vart går din gräns för när du överger din ras pga hälsostatusen? Vad är du villig att stå ut med för att få ha just den rasen? Eller är det snarare rasklubbens agerande som avgör i slutänden, om de aktivt jobbar för bättre hälsa (oavsett framgång eller inte) eller sopar det under mattan?

Jag har valt min ras bla för att det är en sund ras. Om det ändras vill jag inte fortästta stödja den aveln och kommer byta ras. Jag hoppas dock jag slipper iom att jag hittat hem i den ras jag har och alltid haft.

 

[Hyacinth]

Hur sjuk ska din ras bli innan du överger den?

En fråga som väckts i mitt huvud de senaste dagarna när man läser om olika raser och deras sjukdomar. Vissa raser är relativt förskonade från sjukdomar medan andra är som vandrande skolböcker från veterinärskolan. Trots detta har rasen sina hängivna anhängare som villigt erkänner att deras hundar haft en veterinärkostnad genom livet som börjar närma sig bolånet på huset, men som ändå inte har en tanke på att byta ras. "Det spelar ingen roll hur sjuka de är, jag kommer alltid ha en X."

Hur resonerar ni kring det här? Vart går din gräns för när du överger din ras pga hälsostatusen? Vad är du villig att stå ut med för att få ha just den rasen? Eller är det snarare rasklubbens agerande som avgör i slutänden, om de aktivt jobbar för bättre hälsa (oavsett framgång eller inte) eller sopar det under mattan?

Jag vill ha en frisk ras, men har svårt att se vem jag skulle köpa från om inte min uppfödare. Kan komma på 2 jag skulle köpa från varav min uppfödare är den ena och den andra har samma linjer. Eventuellt om min uppfödare rekommenderade någon. Kanske.

 

[Wingates]

Så länge det finns chans att hitta friska hundar så tänker jag behålla min ras.
Vetifan om det blir någon ny hund annars..

 

[Monstermom]

Intressant fråga, aktuell för mig just nu. Det har dykt upp flera skandaler (DCM, katastrofala leder, osv) i min ras med kullar jämngamla med min unghund (erbjuden valp från några av dem när jag letade, det var med mycket lite efterforskningar självklart för mig att tacka nej direkt...) vilket gör mig än lite mer deprimerad över rasens framtid. Men i allmänhet anser ju jag att alla rasers framtid är mycket mörk, så länge vi har stängda stamböcker (plus utställningar, och allt som ens närmar sig en antydan av matadoravel) så med den synen är ju alternativen på längre sikt också väldigt begränsade.

Jag skulle överge min ras om jag inte längre kunde hitta någon kull där jag känner mig rimligt trygg med att valpen har goda chanser att vara och förbli frisk och sund. Jag är inte själv uppfödare så jag behöver inte ett längre perspektiv än just min nästa hund - vilket är tur för mig, eftersom jag som sagt anser att vi alla är på väg in i en återvändsgränd. Flera generationer fram kanske Totoros efterföljare är dömda, men just här och nu har jag Totoro som jag tror har helt rimliga chanser till ett bra liv och det räcker för att jag ska stanna i rasen helt enkelt. Förväntad livslängd hade gärna fått vara lite längre (vad ligger den på nu, 11 år ca?) men för stora hundar är det ändå ett ok genomsnitt - särskilt med tanke på den riktigt usla avel som går in och drar ner också...

Exempel på närliggande raser (sett till vad folk har tillsammans i alla fall) jag skulle ge upp vore dogue de bordeaux och bulldog. Förmodligen samtliga små, platta raser faktiskt men jag har inte undersökt närmare om jag skulle kunna hitta några kullar jag ser som rimliga. (Tvivlar.)

Vår rasklubb är ett kapitel för sig.

 

[Mia_R]

Jag har haft turen att få tag bra belgare, varulven och knasboll omplacerade av uppfödarna och jag har kollat upp varulven lite extra innan då han är malle och jag var inte speciellt bekant med typen. Knasboll kommer från norska linjer jag alltid gillat så där var det bara att bestämma sig här och nu om jag var intresserad. De norska är nog de som legat mig varmast om hjärtat i alla år men det var aldrig rätt tillfälle att skaffa någon tidigare, av olika anledningar.

Jag har kontakter som jag litar till 100% om jag vill ha fler belgare, men då jag antagligen inte kommer bo kvar här i flera år till så är de här antagligen mina sista och jag kommer då, om jag fortsätter ha hund, skaffa någon mindre men fortsatt sund ras.