När räknas man som rik? Och fattig?

Angående om man är fattig eller inte skulle jag klassa min uppväxt som fattig. Minns när vi hade varit på Öland på camping och vi kom hem och jag hörde mamma och pappa prata om att vi bara hade 300 kronor kvar att leva på i tre veckor hela familjen...

Jag hade alltid minst pengar i månadspeng bland mina kompisar och kunde inte vara med på allt. Ville man ha något fick man spara och jobba för att ha råd med det, man fick inte bara något.

Jag var sjuk som liten, var borta från 6-årsgruppen ett halvår och mina föräldrar hade inte råd att vabba för att dom skulle få in mindre pengar då så min morfar var hemma med mig istället.

Det var så skralt att några kronor hit och dit var tvunget att sparas det kunde handla om vilket märke på en viss produkt man köpte.

Att jag överhuvudtaget kunde köpa häst sen som tonåring var bara min egna insats faktiskt, jag jobbade alla, alla lov och helger och tog extra pass i stallet varje dag för att få lägre hyra. Under dom första åren med hästen var jag på riktigt väldigt fattig, vet att jag på 2 år inte hade råd med något annat än 1 par strumpor på hela den tiden...Jag var ingen bortskämd ponnyunge utan allt kom från mig. Jag slet som en tok för den här hästen för att jag älskade henne men mår illa när jag räknar på hur mycket pengar jag la på henne. Men som någon skrev, man kan vara rik på olika sätt även om jag i själva frågan tänkte på pengar, jag var rik på kärlek och vänskap och ett liv som jag inte ville vara utan.

Jag upplevde det som att vara utanför när jag inte kunde vara med på saker, när kompisar bara fick saker, när det var självklart för dom att åka till Falsterbo medan jag fick spara och jobba och göra budget i ett år innan och att dom inte förstod det, att jag inte hade råd med samma kläder osv.

Att höra mamma och pappa prata pengar fast dom försökte dölja det var också läskigt.

Svårt att komma på bra exempel men ja, vi var fattiga,

Nu har dom det mycket bättre, framförallt för att vi barn flyttat hemifrån tror jag. Nu behöver dom inte tänka på mat utan tar det dom vill, dom reser, går ut och äter och är otroligt givmilda och skämmer bort oss barn.

Pratade med min bror om det här med uppväxten och honom påverkade uppväxten honom som att han är tvungen att spendera allt direkt, använda varje krona bara för att han kan. Han har inget sparande alls, när vi kikade sist hade han 0,01 kr på sparkontot på banken. Men han lever väldigt lyxigt, ett rikt liv. Jag blev spararen och ser alltid till att tänka mig för och spara och inte bara handla. Så har vi varit sen vi var barn. Som min bror sa en gång, det gällde att vara snabb på kvällsmyset framför Tv´n och hugga in på chipsen direkt för annars fick man inget.
 
När jag googlar tex underklass i samhället så får i alla fall jag upp resultat som överensstämmer med @Vogue inlägg, men de resultaten är alla från de senaste åren. Det verkar vara nytt att definiera så som @Vogue gör, men troligtvis korrekt då det görs i etablerade tidningar (svd osv) och av etablerade skribenter.
Nej, det är absolut inte korrekt. Det stämmer inte att vi varit utan klassamhälle ett tag. Det stämmer inte att invandrare är bidragsberoende och därför underklass (en nyinvandrad syrisk professor blir inte underklass för att han bor på ett asylboende några månader). Och det stämmer inte att underklass och arbetarklass enkelt kan skiljas åt för att de ena har arbete och de andra försörjs genom bidrag. Det stämmer heller inte att underklassen uppstod 2015.

Klass är otroligt mycket mer komplext än så, och det är ju direkt deprimerande om det står folk på högskolorna och lär ut sån okunskap för skattemedel.
 
Det finns några fantastiska ungdomsböcker av Harry Kullman som beskriver livet som fattigt på 40-50-talet. Om Fattigmannagatan (Södermannagatan) där man flyttade mitt i natten när det var dags att betala hyran. En skildring av klassamhället i Sverige då som accepterades utan frågor. Om den underklass som fanns då med fäder som inte arbetade och mammor som 'tog på krita'.

Skillnaden från tidigare under 1800 och tidigt 1900 var att 'välgörenhet' den tidens social hölls i mer privat eller på lokalnivå, eg fattigstugan, sockenbarn och liknande. Och nej, underklassen som inte arbetar och lever på socialen är inte något som kommit iom ökat antal nysvenskar.

 
OT men... Hjälp så jag hatar begreppet "nysvenskar" Även jag är tvungen att använda det ibland men tycker det överanvänds. Jag ser inte något generellt behov av att sortera svenskar i nya och gamla.

Håller med även om jag själv använder termen. Särskilt när man talar om att 'invandrare' begår fler brott. Är man född i Sverige med svenskt medborgarskap är man svensk. Vet inte hur många generationer som ska vara 'svenskar' innan man själv räknas som svensk.

Har ibland funderat på om man ska göra som i Nordamerika (USA/Kanada) där man, så länge man själv-idenfierar som irish-american, italien-american osv ska använda samma term här. Dvs, svensk-somalier, svensk-syrier osv. Som @tanten vet är många av de som hen undervisar själv-identifierade som somalier, syrier, irakier osv. Såg för några år sedan en dokumentär där en ung kvinna de intervjuade sa att hon aldrig varit hemma hos en 'svensk' och då var hon svensk men själv-identiferade inte sig själv som svensk.

Jag är född utomlands och är adopterad av 'svenska' akademiska föräldrar och har alltid identiferat mig som svensk liksom de i min omgivning gör utan problem. Trots att jag de facto är mindre 'svensk' än de som inte betraktar/betraktas som svenskar.
 
Jag tror inte begreppet rik eller fattig är enkelt att dela upp.
För det beror på hur man ser det.
Jag har en ok lön.
Men löneutmätning så det blir som att leva med försörjningsstöd.
Men jag känner mig inte fattig, men vissa anser att jag är det.
Jag har en bra lägenhet, ett jobb jag älskar, det enda jag verkligen verkligen skulle vilja ha är ett körkort. Det kommer inte hända de närmaste femton åren tyvärr.
Så i det fallet känner jag mig fattig.
 
Håller med även om jag själv använder termen. Särskilt när man talar om att 'invandrare' begår fler brott. Är man född i Sverige med svenskt medborgarskap är man svensk. Vet inte hur många generationer som ska vara 'svenskar' innan man själv räknas som svensk.

Har ibland funderat på om man ska göra som i Nordamerika (USA/Kanada) där man, så länge man själv-idenfierar som irish-american, italien-american osv ska använda samma term här. Dvs, svensk-somalier, svensk-syrier osv. Som @tanten vet är många av de som hen undervisar själv-identifierade som somalier, syrier, irakier osv. Såg för några år sedan en dokumentär där en ung kvinna de intervjuade sa att hon aldrig varit hemma hos en 'svensk' och då var hon svensk men själv-identiferade inte sig själv som svensk.

Jag är född utomlands och är adopterad av 'svenska' akademiska föräldrar och har alltid identiferat mig som svensk liksom de i min omgivning gör utan problem. Trots att jag de facto är mindre 'svensk' än de som inte betraktar/betraktas som svenskar.
Eller så spelar det lika lite roll vilken/vilka nationaliteter man identifierar sig med som vilken sexualitet man har - det är helt enkelt varje individs ensak, och inte något som andra behöver sätta etiketter på. Idén att varje människa har en nationell identitet känns förlegad i första läget.
 
Eller så spelar det lika lite roll vilken/vilka nationaliteter man identifierar sig med som vilken sexualitet man har - det är helt enkelt varje individs ensak, och inte något som andra behöver sätta etiketter på. Idén att varje människa har en nationell identitet känns förlegad i första läget.

Det borde vara så, men i dagens samhälle där 'invandrare' eller fördomar florerar, som somalier är lata och går på bidrag, 'araber' är islamska extremister är det en konkret problematik.
 
Det borde vara så, men i dagens samhälle där 'invandrare' eller fördomar florerar, som somalier är lata och går på bidrag, 'araber' är islamska extremister är det en konkret problematik.
Vad är det som är en konkret problematik?

Fördomar? Främlingsfientlighet?

Absolut - desto större anledning att slå hål på den gamla myten att alla identifierar sig med en nationalitet.
 
Vad är det som är en konkret problematik?

Fördomar? Främlingsfientlighet?

Absolut - desto större anledning att slå hål på den gamla myten att alla identifierar sig med en nationalitet.

Men hur konkret ska det göras, när fördomar och nationalitet fortfarande är en så grundläggande del av vårt samhälle. Återigen, idealet vore om samhället och individerna inte skulle dömas i förhand pga kön, sexuell läggning, var dina föräldrar kommer ifrån, färgen på din hy, socioekonmisk tillhöriget (för att återknyta till trådstarten). Men nu gör den det.

Så återigen, hur ska vi svenskar konkret åtgärda att en ung svensk kvinna säger att hon aldrig varit hemma hos en svensk?
 
Men hur konkret ska det göras, när fördomar och nationalitet fortfarande är en så grundläggande del av vårt samhälle. Återigen, idealet vore om samhället och individerna inte skulle dömas i förhand pga kön, sexuell läggning, var dina föräldrar kommer ifrån, färgen på din hy, socioekonmisk tillhöriget (för att återknyta till trådstarten). Men nu gör den det.

Så återigen, hur ska vi svenskar konkret åtgärda att en ung svensk kvinna säger att hon aldrig varit hemma hos en svensk?
Min poäng är att det är en illusion att varje människa har EN nationell identitet.

Det är alltså inget utopiskt mål att sträva efter, det är ett faktum redan idag. Folk identifierar sig med en eller två eller tre eller ingen nationell identitet, och det är ju inget problem med det. Så länge man funkar i samhället och följer lagarna, vad spelar det för roll vilken eller vilka nationella identiteter man identifierar sig med?
 
Min poäng är att det är en illusion att varje människa har EN nationell identitet.

Det är alltså inget utopiskt mål att sträva efter, det är ett faktum redan idag. Folk identifierar sig med en eller två eller tre eller ingen nationell identitet, och det är ju inget problem med det. Så länge man funkar i samhället och följer lagarna, vad spelar det för roll vilken eller vilka nationella identiteter man identifierar sig med?

Det spelar roll såtillvida att människan har en benägenhet att följa de normer och regler som gäller i den grupp man känner tillhörighet till. Det måste inte vara ett problem men det kan vara det. Om man känner större tillhörighet till en annan grupp än Sverige/samhället så är risken större att man struntar i vad som gäller där. Det gäller såväl medlemmar i motorcykelgäng som ID-anhängare.
 
Min poäng är att det är en illusion att varje människa har EN nationell identitet.

Det är alltså inget utopiskt mål att sträva efter, det är ett faktum redan idag. Folk identifierar sig med en eller två eller tre eller ingen nationell identitet, och det är ju inget problem med det. Så länge man funkar i samhället och följer lagarna, vad spelar det för roll vilken eller vilka nationella identiteter man identifierar sig med?

Det spelar en enorm skillnad när man inte får jobbet trots att man är kvalificerad pga att man heter Abdullah Mohammed, förvägras lägenheten, blir utfrågad av polisen när du går på gatan pga din etnicitet. Det är inte du som klassificerar dig som icke-svensk det är det svenska samhället.

Ja det spelar roll, när man inte identifierar sig med det land man är född i. För att vara krass, identifierar du dig inte som svensk finns det mindre skäl att acceptera och följa svensk lagstiftning.
 
Min poäng är att det är en illusion att varje människa har EN nationell identitet.

Det är alltså inget utopiskt mål att sträva efter, det är ett faktum redan idag. Folk identifierar sig med en eller två eller tre eller ingen nationell identitet, och det är ju inget problem med det. Så länge man funkar i samhället och följer lagarna, vad spelar det för roll vilken eller vilka nationella identiteter man identifierar sig med?
...och att det är olika värde i vilket land man identifierar sig med.

Att vara anglofil eller frankofil kan anses lite fint.
Men att som svensk gilla Somalia, Syrien eller Eritrea kvalar inte in dig bland de finare salongerna;)
 
Tycker, som flera redan skrivit, att klass är ett otroligt komplext begrepp, om man ska försöka se det "på det stora hela". Oerhört komplext.

Men om jag ska försöka besvara vad jag själv ser mig som: Övre medelklass.
Båda mina föräldrar är akademiker (civ.ing och specialist-ssk). Mina farföräldrar var ekonomer resp. lärare. Morföräldrar var kock resp. hemslöjdskonsulent/textilkonstnär. På mormors sida fanns även flertalet professorer. Således ganska kulturella, åtminstone de senare. Själv är jag en bortskämd, söndercurlad snorunge (ensambarn) som fått allt jag pekat på alltid, inkl. en häst, och därtill alltid ha fått stå helt oemotsagd. Dock till priset av att alltid varit väldigt strängt hållen, haft problem hemma och blivit svårt mobbad under hela min grundskoletid, med allt för många skolbyten som följd.
Rent objektivt är jag född och fortfarande boende i en villa (aka. Kråkslott) av modell halvstor, familjen har alltid haft nya och ofta stora bilar, jag har själv inte mindre än 2 bilar fast jag inte ens har körkort än ( :p ) - pappas påfund, jag är oskyldig till det! :D Både jag och pappa har väldigt dyra intressen som kostar flera 100k/år. Pengar har alltid varit en icke-fråga, så till den grad att jag inte har någon direkt uppfattning om pengars värde. :o Som flera i min omgivning sagt; Jag är en seriös kandidat till Ung och Bortskämd.... :angel:

Med tanke på att jag nu utbildar mig till ekonom med kulturprofil anser jag mig följa upp denna övre medelklass-trend och även spela lite på mina morföräldrars sida (och pappas intresse för kulturhistoria).
Nu kan jag troligtvis inte få, och vill absolut inte ha några barn, men om även den fiktiva pappan var akademiker, vilket hade varit troligt, skulle jag säga att även den/dem skulle bli övre medelklass.
 
Jag har en helvetes massa HP-poäng, i lärarprogrammet, psykologi och pedagogik. Men i själ och hjärta kommer jag nog alltid vara mer arbetarklass än akademiker även om jag kan svänga mig med fina ord.
 
Tycker, som flera redan skrivit, att klass är ett otroligt komplext begrepp, om man ska försöka se det "på det stora hela". Oerhört komplext.

Men om jag ska försöka besvara vad jag själv ser mig som: Övre medelklass.
Båda mina föräldrar är akademiker (civ.ing och specialist-ssk). Mina farföräldrar var ekonomer resp. lärare. Morföräldrar var kock resp. hemslöjdskonsulent/textilkonstnär. På mormors sida fanns även flertalet professorer. Således ganska kulturella, åtminstone de senare. Själv är jag en bortskämd, söndercurlad snorunge (ensambarn) som fått allt jag pekat på alltid, inkl. en häst, och därtill alltid ha fått stå helt oemotsagd. Dock till priset av att alltid varit väldigt strängt hållen, haft problem hemma och blivit svårt mobbad under hela min grundskoletid, med allt för många skolbyten som följd.
Rent objektivt är jag född och fortfarande boende i en villa (aka. Kråkslott) av modell halvstor, familjen har alltid haft nya och ofta stora bilar, jag har själv inte mindre än 2 bilar fast jag inte ens har körkort än ( :p ) - pappas påfund, jag är oskyldig till det! :D Både jag och pappa har väldigt dyra intressen som kostar flera 100k/år. Pengar har alltid varit en icke-fråga, så till den grad att jag inte har någon direkt uppfattning om pengars värde. :o Som flera i min omgivning sagt; Jag är en seriös kandidat till Ung och Bortskämd.... :angel:

Med tanke på att jag nu utbildar mig till ekonom med kulturprofil anser jag mig följa upp denna övre medelklass-trend och även spela lite på mina morföräldrars sida (och pappas intresse för kulturhistoria).
Nu kan jag troligtvis inte få, och vill absolut inte ha några barn, men om även den fiktiva pappan var akademiker, vilket hade varit troligt, skulle jag säga att även den/dem skulle bli övre medelklass.
Det här är absolut inte menat som kritik men är du inte lite orolig för hur du ska klara av att plugga och leva på studiemedel och hantera den situationen med mindre pengar? Eller har dina föräldrar hoppat in och bidragit med pengar även där? Bor du hos dina föräldrar fortfarande? Hur ser du på framtiden med att stå på egna ben och kunna hantera din personliga ekonomi? Hur länge till kommer dina föräldrar betala för hästen osv?

Jag växte upp skralt men det har det hjälpt mig att bli mer ekonomisk nu, spenderar pengar på det jag verkligen vill ha men är noga med resten.

En kompis från gymnasiet bodde kvar hos sina föräldrar under hela studietiden fram tills hon var ungefär 27-28 år, det hade jag aldrig stått ut med. Visst, hon hade inga lån och behövde inte betala hyra hemma men var det värt det? Jag vill vara så självständig som det går och ångrar aldrig att jag flyttade hemifrån. Skulle du kunna bo kvar hos dina föräldrar så länge bara för pengarnas skull?
 
Angående "invandrar" diskussionen tycker jag det är väldigt märkligt hur man klassificerar människor från olika länder. Om någon kommer från Danmark eller England eller USA eller liknande ses det ju inte alls på samma sätt som om man är flykting från t.ex. Syrien eller Somalia eller liknande. Och som sagt, hur länge ska man kallas invandrare? Är det så länge man inte ser "svenskfödd" ut? Det verkar ju så, för det finns ju många människor som kanske är andra generationens invandrare eller tredje generationen om det nu finns som ord men så länge man inte ser typisk svensk ut verkar det inte spela någon roll om man är född i Sverige, är det så folk avgör? Och varför ens lägga värderingar i det här?

Hur kan man göra så, värdera människor efter var dom kommer ifrån? Det finns så sjukt mycket fördomar och så kallad dold rasism eller ren rasism och jag hör det även bland folk i min närmsta närhet och jag orkar snart inte förklara mer och stå upp för alla men jag kan inte bara vara tyst och höra allt, jag blir riktigt illa till mods att höra allt det här. Att dela upp och klassificera olika folkgrupper (gillar inte det ordet egentligen men lättast att förklara så) har aldrig, aldrig, aldrig i historien varit något som lett till något positivt.
 
Fattig och rik har olika betydelse i olika sammanhang. Man måste skilja på egentlig fattigdom, relativ fattigdom och upplevd fattigdom. Globalt sett är mycket få människor i Sverige fattiga. De flesta av oss har tak över huvudet, kylskåp, spis, rinnande vatten osv. De flesta kan även äta en varierad kost. Dvs inte samma sak varje dag. Då är vi per definition inte fattiga. En del personer ex pensionärer kan dock inte äta varierat och har svårt för att klara kostnader för läkemedel och där kan man tala om fattigdom. Relativ fattigdom är 60% under medelinkomst i landet. Det behöver inte betyda fattigdom globalt sett utan just relativ fattigdom. Det går att leva bra ändå. En person kan känna sig fattig medan en annan kan känna att de har det rätt bra ändå. Har vi råd med häst kan vi leva skralt men vi har valt det. Vi måste inte ha häst så per definition är vi inte fattiga. Vi kan även välja att leva knapert men ha pengar på kontot och då är vi inte heller fattiga..
Upplevd fattigdom är hur vi just upplever vår ekonomiska status och det är oftast i relation till andra människor. Stefan de Vylder beskriver det på ett väldigt bra sätt " om vi har bättre ekonomi än våra föräldrar hade så känner vi oss rika. Om vi har sämre ekonomi än våra föräldrar känner vi oss fattiga." Grovt räknat förståss men det ligger mycket i det. Han beskriver även känslan av fattigdom utifrån förbättrade levnads förhållanden. En fattig bonde i Bangladesh kan känna sig rik om han har råd att låta sina barn gå i skolan medan en förälder som inte har råd med en märkesjacka till sitt barn kan känna sig fattig. Det här är enda gången jag använder uttrycket "Det är inte hur man har det utan hur man tar det" eller "glaset är halvfull." Provocerande ja men vi kommer inte ifrån att vår inställning har betydelse.
Jag har levt i relativ fattigdom under många år med en mycket knaper lön på ett halvtidsjobb. Jag kände mig inte fattig eftersom jag gladde mig så mycket över att ha lyckats lämna min man och nu hade lägre inkomst men betydligt mer pengar över. Det gav inget som helst utrymme för utsvävningar. Jag har alltid känt mig tacksam över bostad, rinnande vatten, kylskåp, spis och att kunna handla mat. Så jag är ganska hård när det gäller fattigdom och tycker människor bör se glaset som halvfullt eller rentav lekfullt, hälften vätska, hälften luft. Jag har yttrandefrihet, sjukvård, möjlighet till utbildning, högkostnads skydd. Men dessvärre krackelerar det när man blir sjuk. Men hade jag kan fortfarande köpa mat så jag ändå inte fattig.
 
Jag var nog på gränsen till ”fattig” när jag levde precis på gränsen att gå runt med hästens alla veterinärräkningar m.m.

Nu när hästen ej finns med i bilden får jag nästan hur mycket pengar över som helst.
Jag ser mig varken som fattig eller rik, tycker mer jag ligger på en normal nivå för att gå runt med vinst ekonomiskt.

Sen skulle jag inte vilja va rik ekonomiskt, jag är hellre rik på vänskap osv. 😇
 

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel
Dagbok Året var 1994. Jag var trött på att bo i en förort. Jag ville ut på landet. Några år tidigare hade jag avslutat en 2-årig...
Svar
0
· Visningar
1 046
Senast: Wille
·
  • Artikel
Dagbok Jag kämpar på med att skola om mig från ekonomiskt vidlyftig till kostnadsmedveten. Det är verkligen nyttigt och välbehövligt! Och jag...
Svar
2
· Visningar
1 049
Senast: cassiopeja
·
  • Artikel
Dagbok När jag köpte mitt nuvarande lilla hus så ”avslöjade” säljarna på kontraktsdagen att de inte skulle komma att tömma huset, utan att det...
Svar
7
· Visningar
1 889
Skola & Jobb Kort backstory: Jag är förtidspensionär, har inte jobbat innan så jag har en fjuttig garantiersättning på 7600 kr/månad efter skatt (pga...
2
Svar
20
· Visningar
5 391
Senast: gul_zebra
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp