När saknaden kryper på

Ferrari

Trådstartare
Efter att ha läst Galathea och MrsScabtree's inlägg så kände jag att jag också behövde skriva av mig. Här på hund är jag kanske inte särskilt välkänd, ni vet nog varken vem jag är eller vad jag haft för hundar.

Det började i februari 2006, efter tre mycket tuffa år i högstadiet så ville jag köpa en hund att jobba med. För att få något att tänka på. Min mamma satte som krav att det skulle vara en liten hund, och det slutade med att jag valde rasen phaléne. I mars så svarade jag på en annons om en 9 månaders hane som såldes pga bettfel. Han fanns i Ystad, och jag i Göteborg. Den 9 april, på min 16 års dag, åkte ägaren/uppfödaren till Göteborg för att leverera en annan valp. Så då fick jag träffa Nemo för första gången, och det blev kärlek vid första ögonkastet. Han var lite tillbakadragen men jag tänkte inte på det i min glädje.

Den 18 juni 2006, dagen efter att Nemo fyllt 1 år, så åkte vi ner till Ystad och hämtade honom. Det blev en början på ett ganska annorlunda hundägande än vad jag hade tänkt mig. Varför? Jo, Nemo hade mycket kraftiga rädslor. I början så skyllde jag allt pga flytten, men han eskalerade ganska kraftigt. Jag försökte nonchalera rädslorna och tog med honom ut överallt. I hemmamiljö blev han snabbt en cool hund. Rädslan för fötter försvann efter 3 månader, vem vet, kanske han hade blivit undansparkad? Jag vet ärligt talat inte. Däremot så var rädslorna för människor hans största bekymmer. Han blev fullständigt livrädd när vi mötte människor. Trots att våran översociala cavalier ofta var med.

Efter inte så långt tid hade jag och Nemo mycket starka band. Han avgudade mig och följde vartenda steg jag tog. Där jag var, där var också Nemo. Jag hade som mål att få bort rädslan för människor, men jag krävde aldrig utav honom att han skulle vara social. Så länge han inte var rädd - så var jag nöjd. Och så blev det, efter två års slit så kunde han lugnt sitta kvar vid mina fötter när det kom nya människor. Han kunde lugnt gå brevid mig mitt inne i stan.

Men allt bra har ett slut? Jag hade träffat mannen i mitt liv, som också älskade Nemo. Och när vi hittade en lägenhet, där vi inte kunde ha djur, så fick jag fatta det mycket tunga beslutet att sälja Nemo. Min kompis och hennes kille letade hund, eftersom jag kände dom och litade på dom så sålde jag Nemo till dom. Förlåt mig för det Nemo. Det visade sig att dom inte alls var så bra som jag trodde, efter bara en vecka ville de sälja Nemo då han tydligen kissade&bajsade inne samt att han var rädd dygnet runt - igen. Jag ville köpa tillbaka honom, men de hade redan hittat en köpare när de ringde mig. Han blev såld dagen därpå.

Efter två dagar ringde den nya ägaren mig. Det var en glad pensionär på 75 år som ägt hundar i 50 år. Han talade mycket gott om Nemo och var så glad över att han hade tagit honom från "de mycket oansvariga unga paret", som han kallade mina nu f d kompisar. Detta var i januari 2009. Och jag fick bara för ngn dag sedan ett mail om att allt går super med Nemo.

Jag försöker tänka framåt. Jag försöker tänka på framtiden. Att en dag kommer jag kunna ha hund igen. Men samtidigt vet jag, att det inte kommer att vara min Nemo. Saknaden är så tung, jag vill bara ha honom brevid mig här i soffan. Jag vill gå ut våra långa promenader i skogen. Jag vill sitta och skratta åt hans alla små egenheter som gjorde honom så ruskigt speciell.

En kompis till mig som jag träffade idag frågade mig hur det var med Nemo, jag berättade att han har det jättebra men att jag saknade honom djupt. Då sa hon; Med tanke på allt du fick gå igenom med honom, och hur ni växte ihop med varandra, så förstår jag faktiskt att du saknar honom. För ni hade något speciellt band mellan er.

Förlåt för min snyfthistoria. Men ibland, vissa dagar, så känns det värre än andra. Som om ett hål inom mig aldrig kommer att läka.

Skickar med en film jag gjort (obs, ny med moviemaker).

http://www.youtube.com/watch?v=BwYb4U12LeM

// Ferrari
 
Sv: När saknaden kryper på

Uscha. Kan inte ens tänka mig hur det kan vara. :cry:

Det måste ha vart ett otroligt svårt beslut att sälja honom. Jag köpte själv en sådn hund, som ett gamalt par beslutat sig för att sälja. Kände mig så hemsk när vi hämtade henne, dom hade trotts allt haft henne i 4 år. Känndes som jag tog/stal henne ifrån dom. Men dom ringer ibland och jag ringer dom, vi har bra kontakt och dom är glada att det var vi som köpte henne. Slutet gott, allting gott.

Men förstår ditt tomrum..

*kramar*
// M
 
Sv: När saknaden kryper på

Huvva, jag skulle dö om jag blev tvungen att sälja någon av mina hundar, fyyy:( . Men samtidigt, vad kul att Nemo fick det så bra hos den äldre herren!
Måste känts som en oerhörd lättnad.

Tänk, vilka spår små små tassar kan sätta.
 
Sv: När saknaden kryper på

Förstår att ni växte ihop eftersom du också jobbade så med hans rädslor och han fick hjälp med att växa som en vuxen hund med trygghet i sig själv genom dig. Lider med dig i din saknad!

Men han verkar i alla fall fått det bra hos den ensamma mannen och det måste väl kännas skönt, även om det naturligtvis inte tar bort din saknad.

Måste också säga att du hade gjort en jättefin film.
 
Sv: När saknaden kryper på

Winni; precis, det var ju så det var, så mycket han förändrades till det positiva under hans tid hos mig. Och att se hur mycket han saknade mig när jag inte var där. Hans förmåga att bara lyssna på mig och totalt ignorera alla andra, de var ju inte viktiga i hans värld. För honom så fanns ju bara jag.

MrsScabtree; ja, det känns som en lättnad att han hamnat där han har hamnat. Han älskade ju sällskap och ville helst inte behöva vara ensam. Där får han sova i både säng och soffa brevid sin älskade nya husse. Att alltid få vara där han är och gå låånga promenader i parken utan en massa krav. Han var ju aldrig en hund för tävlingslydnad precis :D. Och förmodligen har ju inte hans nya ägare ett lika stort umgänge som mig vilket säkert också är en lättnad för honom, då han slipper oroa sig.

Jag saknar honom verkligen, det som gör mest ont är känslan över att jag aldrig kommer få tillbaka honom. Jag är välkommen ut att besöka honom hos hans nya ägare, men först måste min sorg få lägga sig lite. Innan jag är redo att åka dit och hälsa på.

Nemo är verkligen allt och lite till för mig, och han kommer alltid att ha en speciell plats hos mig med tanke på hur jag lärde mig hantera honom - och hans oändliga kärlek som jag fick tillbaka.
 
Sv: När saknaden kryper på

Jag säger som MrsScabtree, jag skulle verkligen dö om jag var tvungen att sälja mina hundar. Dom är verkligen mitt allt. Så jag förstår hur stor saknaden är.

Men gud vilken tur att han hamnade hos den gamla mannen. Det känns ju verkligen som ett ultimat ställe att hamna för en grabb som haft sådana svårigheter förut. Och han kommer antagligen göra väldigt gott för mannen med. :)

Hoppas du orkar åka och hälsa på snart. Jag förstår att det känns tungt,men jag tror samtidigt att det säkert skulle vara skönt att se med egna ögon att han har det så bra och mår bra. Han klandrar dig ju inte för att du sålde honom, och han har det bra där han är nu. Det är huvudsaken. :)
 
Sv: När saknaden kryper på

Har gjort en helt ny film som jag ärligt talat är ganska nöjd med. Bara en vecka efter det att jag startade denna tråd så blev allt ännu värre. Det var som om allt kom över mig på nytt, jag gråter någon gång om dagen när jag tänker på Nemo. Jag känner mig så patetisk, jag är vuxen, jag borde inte gråta över en hund när det kunde hända värre saker. Men jag saknar honom.

Den nya filmen

Kommentera gärna filmen på youtube.
 
Sv: När saknaden kryper på

Förstår hur du känner. Jag var själv tvungen att sälja mig helt underbara goa hund 9 sep förra året. Precis som din Nemo så var hon alltid där jag var. Hon låg i mitt knä när vi tittade på tv, sov brevid mig i sängen, följde med mig ner till stallet, gick promenade ute i skogen. Vi var bästa vänner som aldrig skulle skiljas åt, trodde jag då...
Trots att hon hade det bra här så visste jag att hon kunde få det ännu bättre någon annanstans. Hon fick inte lika mycket uppmärksamhet då jag gick/går i skolan och var borta under veckorna.
Den dagen hon åkte kände jag att jag hade gjort rätt, men jag tror heller inte att jag hade insett att Liz faktiskt aldrig kommer hem igen. Och när jag började inse det ångrade jag vad jag hade gjort. Jag grät i flera dagar. Kändes som att jag hade svikit min vän, men jag vet att hon ha det bra nu. Men ibland när jag tänker på henne så kan en tår rinna ner längs kinden.
Så jag förstår verkligen hur du känner dig och lider med dig.

En bild på min kära vän, Liz. Eller Ottey's Liz Taylor
23705719.jpg
 
Sv: När saknaden kryper på

Vilken liten raring ! Förstår att du saknar honom - men ändå vad underbart att han har fått en nytt hem som verkar bra !
 
Sv: När saknaden kryper på

Jag hade också en speciellt hund och på grund av allt kämpande så kom vi mycket nära varandra. Dock var det en period då jag var helt redo att ge upp och hade (genom buke) fått kontakt med en jättetrevlig karl (jägare) som sökte en bra apportör till aktiv jakt. (Jag hade en arbetsnarkoman till golden.)
HUU vad jag led när jag närmade mig beslutet!! Men jag insåg att jag inte kunde göra det så jag behöll henne och bestämde mig för att ge henne en ny chans, att det skulle gå att lösa. Bara några månader efter det så röntgades hon och det visade sig att hon hade helkassa höfter och kraftiga benpålagringar på alla fyra ben. Hon blev bara 2,5 år gammal och jag är glad att jag behöll henne själv även den sista tiden. Men fifan vilket tomrum hon lämnade efter sig....

Finn tröst i Nemo har ett bra hem idag och att han förgyller livet för en äldre pensionär. :)
 
Sv: När saknaden kryper på

Vad är det som säger att du inte kommer att få tillbaka honom?
Mannen är 75 år och förr eller senare kommer den dagen då han inte kan ta hand om en hund. Kanske du då har en annan tillvaro och kan ta tillbaka honom (beroende givitvis på hur pigg hunden är då, men pappisar och phalene kan ju bli gamla).

Håll kontakten med dem.
 

Liknande trådar

Övr. Hund Jag kom att tänka på min allra första hund hon var 1 år när jag köpte henne och jag var 19 år och det var den mest fantastiska tiden i...
2
Svar
33
· Visningar
2 596
Senast: Linda_A
·
Hundavel & Ras Hej allesammans. Vill bara höra vad ni tror då jag ligger sömnlös just nu och tänker på detta 😂 Och bara för att tillägga så jag...
Svar
14
· Visningar
2 195
Senast: AraSlei
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
26 388
Senast: Snurrfian
·
  • Artikel
Dagbok Idag var det ett år sen min hund Bella dog 💔 Och jag kommer nästan inte håg det 💔 Förlåt förlåt förlåt älskade Bella för att jag har...
2 3
Svar
53
· Visningar
4 282

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp