När släpper sorgen? Någonsin?

Ja, sorgen mildras och ändrar form med tiden. Det tar olika lång tid beroende på hur man är som person, hur hunden dog, och vilken relation man hade till just den hunden. Vissa hundar ÄR svårare att förlora än andra, eftersom relationen varit extra nära och viktig i ens liv.

Det finns heller inga rätt eller fel i på vilket sätt eller hur länge man får sörja. Allt är ok. Man behöver inte känna att det är konstigt att sörja djupt och länge, men det är heller inte konstigt att gå vidare snabbt! En del har kort sorgprocess och kan nästan känna lite skuld över att gå vidare så fort, men det är inga konstigheter. Vi är alla olika

Jag förlorade båda mina gamla hundar med ett års mellanrum, det var tungt. Framförallt med första hunden kändes det som om jag höll på att tappa förståndet helt! Det dök upp massor av konstiga tankar jag inte var beredd på. Till exempel var jag helt i tron att jag var förnuftig och inte brydde mig om vad som hände med kroppen efteråt - de var ju ändå inte kvar där, så vad spelade det för roll. Så jag valde allmän kremering istället för att begära tillbaka askan. Men efter någon dag fick jag fullständig panik inför tanken att min älskade hund inte skulle komma tillbaka, hade fruktansvärt jobbiga tankar och inre syner av hur hon låg där ensam i frysen och sedan hur hon skulle brinna i krematoriet. Drömde mardrömmar på nätterna och vaknade i tårar. Jag var inte alls beredd på det, det kändes så olikt mig och alla tankar och mardrömmar gjorde att det kändes som om jag höll på att bli galen. Jag ringde kliniken i panik och frågade om de hade kvar hennes kropp och det hade de, så jag ändrade till separat kremering. Då kom istället alla tankar och tvivel på om jag verkligen skulle få tillbaka HENNES aska och jag researchade vilt och frågade mina vänner som jobbar inom djursjukvården (och besökt krematoriet) hur det låg till med den saken. Lite mildrades oron.

Jag spenderade sjukt många timmar på nätet för att hitta den "perfekta" urnan, beställde hem böcker (bland annat Mickie Gustafssons "att förlora en hund") och det var så skönt att läsa och känna igen sig. Det gjorde att jag förstod att jag inte alls var galen, jag var "bara" i sorg och sorg kan yttra sig lite hursomhelst. Fin bok för övrigt ❤ Anders Hallgren har också skrivit en om sorgen efter djur.

När andra hunden dog var jag lika ledsen, men eftersom jag nyss gått igenom samma sak så kände jag igen mig i känslan, om du förstår hur jag menar. Och var trygg i vetskapen om att det blir bättre och att alla tankar och känslor var naturliga och nödvändiga delar av sorgprocessen. Det gjorde det lite lättare.

I slutändan blev det att jag skickade lite av hundarnas aska till Pets In Peace, och de i sin tur ordnade med ett glasbolag som gjorde fina skulpturer med askan. När jag fick hem skulpturerna hade ytterligare några veckor och jag fick lite en känsla av att cirkeln var sluten, de var hemma igen. Sorgen gick vidare länge dock.

Jag skrev många och långa inlägg på Facebook om min saknad. Jag struntade i om någon tyckte det var konstigt eller överdrivet. Jag behövde älta och jag behövde människor som lyssnade (läste) men det var lättare för mig att skriva än att prata. Så jag gjorde det utan att skämmas, för det var vad jag behövde just då för att bearbeta det som hänt.

Mina hundar är döda och inget kan ändra på det, jag kommer alltid att sakna dem och fortfarande efter flera år kan jag få en så där hisnande känsla som jag fick precis i början : de är borta, på riktigt, jag kommer aldrig mer att träffa dem! Då suger det till av ångest i magen och för ett ögonblick är jag tillbaka i samma panikartade känsla som när de precis hade gått bort. Men det går snabbt över. Dock är de fortfarande alltid närvarade i tanke och tal, och så länge man minns dem och pratar om dem så är de ändå aldrig helt borta. De lever vidare i våra minnen och berättelser om dem, och de minnena blir mer glada och tacksamma allt eftersom tiden går. De ändrar karaktär med tiden, från att bara kretsa till förlusten till att vara glad över allt man hade tillsammans. Alla de åren, upplevelserna och lärdomarna de gav oss. Alla människor vi lärde känna tack vare dem. Och tacksamheten tar över, man kan skratta åt allt tokigt de hittade på. Man kan gå stigarna där man gick tillsammans med dem, och istället för att bli förkrossad av att de inte är där kan man helt plötsligt komma på sig själv med att gå omkring med ett leende på läpparna. Man ser kanske en grop de hade grävt, en bäck där de brukade bada, en kotte de skulle plockat upp och burit om de var där - och man fylls av en varm och stark känsla av kärlek. De finns inte längre men en gång gjorde de det, och man känner hur fint och fantastiskt det var att ha haft den tiden ihop. Det är då det där leendet smyger sig på. Och insikten om att det finns ett liv utan dem, och att det livet också måste levas. Att hjärtat har plats för fler hundar och mer kärlek. Att man är redo att släppa det tunga, och leva livet så som de gjorde; med glädje och närvaro.

Att sörja dem är att hedra dem. Men att gå vidare, när tiden är rätt, är också att hedra dem. Allt har sin egen mening och din egen tid.

Stor kram på dig ❤❤❤
Du tar orden ifrån mig! Tack! 💔 Precis så.
 
Beklagar din förlust! Man går verkligen sönder inuti när ens vänner går bort! ❤
Jag har tagit bort 4 hundar. De var också med mig överallt dygnet runt.
Så jag förstår det där med att allt på inner om dem. Jag kände mig nästan amputerad när de försvann.
För mig hjälpte det att ha en ny liten vän att bry mig om och ägna tid åt.
Och plötsligt inser man att tiden gått och det inte gör lika ont mer. Man börjar minnas det fina och ljusa och inte bara det tunga.
Igår fick jag minne på fb om att det var 4 år sen jag tog bort mormor till nuvarande hund. Då kom tårarna.
Men normalt minns jag ju idag det ljusa.
Vi pratade igår om att nuvarande kompis måste bli 100 år. Att vi inte orkar att hon går bort. Men det gör man ju när man måste.

Hur man sörjer och läker är ju så olika. Men för mig har det hjälpt med en ny/till liten kompis. Och samma med häst.
De tar ju inte den förlorade kompisens plats. Men man har rum i hjärtat för fler. ❤
Givetvis också sörja rejält!
Igen: Beklagar sorgen!
 
Han somnade in i förrgår bara, min älskade älskade Beauceron Reeko. Han skulle precis fylla 13, hade problem med jättesvag bakkärra, blödningar i mjälten och förmodad cancer. Han orkade väldigt lite. Det var absolut rätt att låta honom somna in; han fick ett så fint slut här hemma, i den svala skuggan på gräsmattan, han fick rulla sig i igelkottebajs hur mycket han ville och han fick kattgodis och nötfärs och han fick ta en fin gurka ur växthuset. Vi kramade honom och han var alldeles lugn och bara somnade. Vi begravde honom på en fin plats i trädgården.

Men jag är helt krossad. Jag bara gråter. Jag har sån ångest att jag bitvis knappt kan andas. Jag är ingen överdrivet känslosam person i övrigt, men detta är ohyggligt svårt.

Han var en så otroligt nära hund - han var med mig hela, hela tiden. Vi jobbar hemifrån så han var aldrig mer än ett steg från mig. Nu är där tomt. ALLT jag gör hade honom med - han sov med oss i sängen, vaknade med oss, gick, åt, levde med oss. Jag kan inte göra en enda sak utan att tomrummet efter hans närvaro är som ett svart hål i universum dit hela jag sugs in. Jag kan inte gå på toa utan att lyssna efter dunsen mot dörren när han la sig för att ha koll, eller hans nos i dörröppningen. Kan inte gå i trädgården, ta vattenslangen utan att han ville dricka lite. Gå till växthuset utan att han bad om gurkor. Sitta på en stol utan hans huvud i mitt knä. Gå någonstans utan honom vid min sida. Kliva ur bilen utan att han bad att få bära in min väska. Byta i sängen utan att han bar ut sängkläderna till tvättmaskinen. Komma hem från träning utan att han bar in vattenflaskan. Allt, allt, allt var han delaktig i.

Nu har vi grävt ner hans vackra, vackra kropp i jorden och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

När släpper det? Någonsin?? Jag vill minnas min älskade hund med glädje, alla våra äventyr, träning, spårande, uppletandet, hans förmåga att hitta allt jag tappat i skogen, hans tillit, hans kärlek, hans 100%-iga närvaro i mitt liv och mitt hjärta. Men allt jag känner är sorg och ångest.

Kan jag någonsin bli hel igen? Detta är outhärdligt.....

Och en annan sak... Vilket fint avslut du såg till att han fick ❤️ Det ordnade du bra. När jag läser det så tänker jag - som så många andra gånger förut - att djur har en stor förmån där jämfört med människor som tyvärr inte alltid får somna lika snabbt, lugnt, smärtfritt och tryggt. Att ge våra djur dödshjälp den dagen det inte längre finns något liv kvar att rädda - det är verkligen en bra sak. Och du såg verkligen till att ge honom det bästa tänkbara slutet. Precis som du gav honom ett underbart liv där han visste hur viktig och älskad han var. Jag tror och hoppas att den vetskapen ska hjälpa dig att läka!

Jag känner så mycket med dig, för jag har själv en hund (i livet) som står mig precis så nära som du beskriver att din hund gjort/gör. Av alla hundar jag haft är hon den som stått mig närmast. Faktiskt mer så än de flesta människor. Jag fruktar den dagen hon går bort, för jag kan inte ens föreställa mig ett liv där hon inte är med mig. Precis som du säger om din hund, så är hon aldrig mer än ett steg ifrån mig. Jag vet att dagen hon går bort kommer vara oändligt mycket svårare än när de andra hundarna gick bort, helt enkelt eftersom vissa hundar kommer en närmre än andra. Once in a lifetime-hundarna. Det har aldrig funnits någon som henne för mig och kommer aldrig finnas, även om jag älskat mina andra hundar till månen och tillbaka. Det kommer bli, som du så bra beskriver det, som ett hål i universum som inte ens går att beskriva i astronomiska termer.

Kram på dig - du kommer klara dig igenom det här. Och hur konstigt det än må låta i sammanhanget så vill jag gratulera till att ha haft förmånen att ha en sådan hund. Inte alla får det, oavsett hur många de har under sin livstid. Han låter helt fantastisk och med mycket personlighet, så grattis till att ha haft honom i ditt liv ❤️❤️❤️ Nu ska jag gå och pussa lite extra på min once in a lifetime-hund, för ditt inlägg påminde mig om precis hur tacksam jag ska vara över att hon fortfarande är här hos mig ❤️
 
Senast ändrad:
Du är i ett jobbigt skede med all rätt att vara ledsen💔.

Jag tog bort min gamla rottistant för ganska precis ett år sen. Tomrummet var totalt, svart och gränslöst. Det som lite lindrade den värsta ångesten var att allt gick så bra stunden när veterinären kom. Min tant kändes tillfreds och nöjd, det kändes som om hon sa "hejdå, jag älskar er, vi ses"på ett lyckligt sätt :heart .

Tiden efteråt blev små detaljer viktiga för mig, som t.ex. att alltid dricka morgonkaffe ur min rottweiler-mugg och att förstora upp och rama in ett foto från en lydnadsträning där man verkligen såg henne.

Visst går sorgen vidare och ändrar karaktär vart efter tiden går. Jag kan nu tänka på henne med värme och gå igenom foton. Men visst rinner tårarna nu ännu av att skriva detta inlägg.

Avslutar med vad jag sa till min knappt 5-åriga dotter Signe nån dag efter att fina tanten gått bort.

S: "Mamma.."
Jag: "Ja?"
S: "Jag skulle vilja säga nåt åt Molly"
Jag: "Då ska du tänka på henne riktigt mycket, gör du det nu?"
S: "Ja!"
Jag: "Tänk på hur jättemycket du tycker om henne. Känner du i hjärtat nu att hon älskar dig också?"
S: "Ja! Jag känner det nu!"
Jag: "Då vet du att hon hörde dig."
:heart

Kram!!:heart
 
Nu, efter tre år om nån vecka, kan jag prata om lagotto och tänka på henne utan att börja gråta. Men det gör fortfarande ont inombords, jag känner smärtan jag kände under avlivningen.
Det är en del av mig som alltid är förlorad och jag undviker fortfarande att titta på bilder av henne.
Och nu känner jag tårarna....

Beklagar din sorg!
 
Beklagar sorgen, det är fruktansvärt :heart

Det var drygt 3 år sen jag tog bort min Spookie, jag tror att jag det senaste 1,5 året kunnat prata om det utan att börja gråta, ibland kommer tårarna ändå. Nu minns jag mest de fina stunderna men kommer alltid att undra vad han drabbads av då han bara blev 4 år och inte fick någon klar diagnos. Jag gick till jobbet dagen efter, alla visste vad jag gått igenom och några undrade varför jag inte var hemma, men det är precis som du beskriver att hemma hade jag så mycket minnen och vanor av honom så jag behövde gå till jobbet för att komma bort från det. Sen var alla ok med att jag började gråta om någon frågade om det.

Nu försöker jag förbereda mig på vad som komma skall då min fina Tant är 13 år fyllda men hoppas hon kan vara med mig ett par år till då hon än så länge mår bra. Men jag vet inte om jag kan förbereda mig på det...
 
TACK för alla svar, det känns på nåt sätt bra att veta att jag inte är den enda som tagit det så hårt.

Jag försöker hålla tankarna upptagna med allt möjligt, hålla mig på ytan - men så ser jag nåt; en plats, en sak, vad som helst, och så bara rasar jag ner i avgrunden. Jag undrar om jag någonsin ska bli glad igen. Det känns inte så. Jag kanske blir en zombie.

Och så känns det så hemskt att vi grävt ner honom - min vackra, vackra hund, med sammetsöronen, den underbara svansen, tassarna..... Vi har grävt ner honom!!! Med tidningspapper runtom och rosor kring huvudet, men ändå.... Det känns så groteskt!!! Ändå - vad vore alternativet? Jag kunde ju inte spara honom.....

Såna tankar. Tankar på var hans själ är nu - tänkt om han, som alltid var så nära, som aldrig ville vara ifrån oss en sekund, tänk om han irrar runt ensam i nåt universum och inte förstår var vi är, varför han är ensam? Alltså, varför tänker jag så???

Jag hoppas verkligen att det blir "lättare" så småningom, för såhär kan jag inte ha det....... :cry:
IMG_1149.JPG
 
TACK för alla svar, det känns på nåt sätt bra att veta att jag inte är den enda som tagit det så hårt.

Jag försöker hålla tankarna upptagna med allt möjligt, hålla mig på ytan - men så ser jag nåt; en plats, en sak, vad som helst, och så bara rasar jag ner i avgrunden. Jag undrar om jag någonsin ska bli glad igen. Det känns inte så. Jag kanske blir en zombie.

Och så känns det så hemskt att vi grävt ner honom - min vackra, vackra hund, med sammetsöronen, den underbara svansen, tassarna..... Vi har grävt ner honom!!! Med tidningspapper runtom och rosor kring huvudet, men ändå.... Det känns så groteskt!!! Ändå - vad vore alternativet? Jag kunde ju inte spara honom.....

Såna tankar. Tankar på var hans själ är nu - tänkt om han, som alltid var så nära, som aldrig ville vara ifrån oss en sekund, tänk om han irrar runt ensam i nåt universum och inte förstår var vi är, varför han är ensam? Alltså, varför tänker jag så???

Jag hoppas verkligen att det blir "lättare" så småningom, för såhär kan jag inte ha det....... :cry:Visa bifogad fil 34830
❤ Ge dig tid att sörja men känns sorgen ohållbar så kontakta någon att prata med. Samtalskontakt kanske? VC borde kunna hjälpa dig till rätt person om du känner att du inte kan hålla näsan över vattenytan. ❤❤
 
Som jag känner igen mig och sorgen!

Jag tror aldrig saknaden släpper, däremot kommer man acceptera läget ju mer tiden går. Focus somnade in februari 2015, jag kan fortfarande gråta över det enorma tomrum han lämnade efter sig. Själen är trasig och en bit av mig själv är för alltid borta.

Men det kommer dagar då man faktiskt kan le, skratta och man upptäcker att man faktiskt inte gråtit eller saknat på flera timmar. Tiden läker absolut inte alla sår, men med tiden kommer acceptansen ❤️

Kram!
 
Som jag känner igen mig och sorgen!

Jag tror aldrig saknaden släpper, däremot kommer man acceptera läget ju mer tiden går. Focus somnade in februari 2015, jag kan fortfarande gråta över det enorma tomrum han lämnade efter sig. Själen är trasig och en bit av mig själv är för alltid borta.

Men det kommer dagar då man faktiskt kan le, skratta och man upptäcker att man faktiskt inte gråtit eller saknat på flera timmar. Tiden läker absolut inte alla sår, men med tiden kommer acceptansen ❤

Kram!
Ja, jag tänkte på dig och Focus; jag minns vad du skrev sedan han somnat in.... :heart
 
Det känns inte som om att du ska överleva smärtan just för stunden; men det gör man... dessutom är man ofta lite galen och köper på sig fler djur som man måste förlora 🙄

Du kommer klara det fint Lena, låt sorgen få sin tid och fulgråt bäst du vill ❤
 
Beklagar, det är svårt. Min förra hund tog vi bort för 4 år sedan, jag kan fortfarande börja gråta över det. Men oftast är jag bara glad att jag fått ha en sån hund.
 
TACK för alla svar, det känns på nåt sätt bra att veta att jag inte är den enda som tagit det så hårt.

Jag försöker hålla tankarna upptagna med allt möjligt, hålla mig på ytan - men så ser jag nåt; en plats, en sak, vad som helst, och så bara rasar jag ner i avgrunden. Jag undrar om jag någonsin ska bli glad igen. Det känns inte så. Jag kanske blir en zombie.

Och så känns det så hemskt att vi grävt ner honom - min vackra, vackra hund, med sammetsöronen, den underbara svansen, tassarna..... Vi har grävt ner honom!!! Med tidningspapper runtom och rosor kring huvudet, men ändå.... Det känns så groteskt!!! Ändå - vad vore alternativet? Jag kunde ju inte spara honom.....

Såna tankar. Tankar på var hans själ är nu - tänkt om han, som alltid var så nära, som aldrig ville vara ifrån oss en sekund, tänk om han irrar runt ensam i nåt universum och inte förstår var vi är, varför han är ensam? Alltså, varför tänker jag så???

Jag hoppas verkligen att det blir "lättare" så småningom, för såhär kan jag inte ha det....... :cry:Visa bifogad fil 34830

Så otroligt vacker han var ❤️
Ja, det kommer så mycket konstiga tankar. Jag tror du haft samma oavsett vad du gjort med kroppen. Jag hade väldigt jobbigt att acceptera att min hund förvarades i klinikens frys, där låg hon ensam och kall... Samma tankar om hur hon brann i krematioriet (drömde till och med om det på natten). Såg framför mig hur hon brann. Hennes nos, hennes tassar med de vita små tofsarna på tårna, hennes fina mjuka öron... Och undrade hon låg där just nu, i denna stund, och brann helt ensam. Tänkte att jag kanske borde valt allmän kremering ändå, så fick hon i alla fall sällskap av andra djur i ugnen...

Jag var INTE beredd på dessa tankar alls! Jag har alltid varit krass, varit med på många avlivningar (uppväxt med djur) och överhuvudtaget inte förstått det här med att man ska bry sig om vad som händer med kroppen. En kropp är bara en kropp, själen är inte kvar där ändå. Men när det var MIN hunds kropp så var det plötsligt annorlunda. Det var ju HENNES små tassar, HENNES mjuka öron, MIN bästa vän! Som sagt, många konstiga tankar och känslor. Även skuld och dåligt samvete. Allt man borde gjort annorlunda.

Men det hör till, tror jag. För vissa av oss i alla fall. Varje person, varje hund och varje relation är unik, därför är också varje sorg unik.

Jag skulle vilja säga nåt medkännande om att jag förstår vad du känner, men ingen annan kan veta. Varje sorg är sin alldeles egen, precis som relationen till den bortgångna var. Man känner igen sig i tankar och känslor, men att veta precis hur du känner just nu - det kan varken jag eller någon annan göra. Men vi är många som haft vår egen sorg och därför är det nog många här som känner väldigt starkt MED dig och är ledsna för din skull. Jag får själv ögonen fulla av tårar när jag läser dina inlägg. Du har en tuff period framför dig där du måste lära dig leva igen, utan honom. Jag önskar dig all styrka i sorgearbetet. Du kommer att fixa det och du kommer att vara glad igen, men jag känner verkligen med dig i detta.
 
Han somnade in i förrgår bara, min älskade älskade Beauceron Reeko. Han skulle precis fylla 13, hade problem med jättesvag bakkärra, blödningar i mjälten och förmodad cancer. Han orkade väldigt lite. Det var absolut rätt att låta honom somna in; han fick ett så fint slut här hemma, i den svala skuggan på gräsmattan, han fick rulla sig i igelkottebajs hur mycket han ville och han fick kattgodis och nötfärs och han fick ta en fin gurka ur växthuset. Vi kramade honom och han var alldeles lugn och bara somnade. Vi begravde honom på en fin plats i trädgården.

Men jag är helt krossad. Jag bara gråter. Jag har sån ångest att jag bitvis knappt kan andas. Jag är ingen överdrivet känslosam person i övrigt, men detta är ohyggligt svårt.

Han var en så otroligt nära hund - han var med mig hela, hela tiden. Vi jobbar hemifrån så han var aldrig mer än ett steg från mig. Nu är där tomt. ALLT jag gör hade honom med - han sov med oss i sängen, vaknade med oss, gick, åt, levde med oss. Jag kan inte göra en enda sak utan att tomrummet efter hans närvaro är som ett svart hål i universum dit hela jag sugs in. Jag kan inte gå på toa utan att lyssna efter dunsen mot dörren när han la sig för att ha koll, eller hans nos i dörröppningen. Kan inte gå i trädgården, ta vattenslangen utan att han ville dricka lite. Gå till växthuset utan att han bad om gurkor. Sitta på en stol utan hans huvud i mitt knä. Gå någonstans utan honom vid min sida. Kliva ur bilen utan att han bad att få bära in min väska. Byta i sängen utan att han bar ut sängkläderna till tvättmaskinen. Komma hem från träning utan att han bar in vattenflaskan. Allt, allt, allt var han delaktig i.

Nu har vi grävt ner hans vackra, vackra kropp i jorden och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

När släpper det? Någonsin?? Jag vill minnas min älskade hund med glädje, alla våra äventyr, träning, spårande, uppletandet, hans förmåga att hitta allt jag tappat i skogen, hans tillit, hans kärlek, hans 100%-iga närvaro i mitt liv och mitt hjärta. Men allt jag känner är sorg och ångest.

Kan jag någonsin bli hel igen? Detta är outhärdligt.....


Detta skrev jag när Nell somnade. Vet inte om du är typen som känner sig hjälpt av att läsa andras erfarenheter eller om det gör det värre för dig? Jag är det förstnämnda men är du inte det, skit i att läsa ❤️

Hon blev 14 år gammal. Det är en hög ålder, men hon var så oerhört ungdomlig och frisk in i det allra sista att jag vågade hoppas på ytterligare något år. Inte så mycket som ett grått hår på nosen hade hon.

Natten till i tisdags vaknade jag av att hon ramlar omkull på golvet i sovrummet. I panik försöker hon sedan ta sig ut, vart vet hon nog inte själv, men varje gång hon försöker resa sig och gå så faller hon omkull igen, faller in i väggarna. Jag får henne att lägga sig ner på golvet hos mig. Pratar lugnande med henne. Ligg kvar här hos mig, försök inte resa dig igen just nu, du gör dig bara illa. Jag har en iskall klump i magen, det här är allvarligt.

Ringer en familjemedlem som kommer hit mitt i natten. Nell försöker resa sig upp och möta henne i dörren. Ramlar, ramlar, vi får henne att lägga sig igen. Hon viftar på svansen mitt i alltihopa, alltid så vänlig, ser nästan ursäktande ut; sorry att jag inte fixar att hälsa dig välkommen.

Vi sitter där tillsammans på golvet, diskuterar vad det är som kan ha hänt. Hon har haft några krampanfall innan, är det ett sånt? Jag håller mig lugn för Nells skull, klappar och pratar med henne, men inuti får jag en så fruktansvärd känsla av att nu är det över, det här kommer inte kunna sluta bra. Jag håller envist fast vid hoppet om att det är ett krampanfall, i så fall blir hon ok med lite vila igen. Familjemedlemmen åker hem igen, jag är kvar ensam med Nell, vi lägger oss i sängen och vilar tillsammans. Lyckas till och med sova någon timme, båda två. När vi vaknar försöker hon hoppa ner från sängen. Kan inte kontrollera kroppen, ramlar in i väggen, jag säger åt henne att lägga sig ner igen. Ringer veteriären, vi får komma snart. Jag hoppas så att läget ska vara annorlunda då. Ringer husse R, han går direkt in i förnekelse. Var inte så pessimistisk Camilla, det kanske kan bli bra trots allt! Och jag svarar jo, kanske, men du måste veta. Du måste veta att det kanske inte blir så.

Hon blir inte bättre. Hon kan inte stå, inte gå normalt. Hon äter men har svårt att avgöra på vilket avstånd handen med godisarna är, hon snappar efter dem i luften vid sidan om. Jag börjar ta till mig vad som förmodligen väntar. Jag bara gråter och gråter och gråter. Vi åker in till veterinären. På vägen dit tappar hon kontrollen över sina ögonrörelser, ögonen går fram och tillbaka, upp och ner, hon har ryckningar i ögonlocket och saliverar. Hon är yr och mår illa, jag ser hur jävla dåligt hon mår.

Veterinären misstänker först vestibulärt syndrom, mycket av symtomen stämmer med det. En liten gnutta hopp tänds igen. Beroende på om det är centralt eller perifert så kan prognosen vara god. Kanske, kanske får min älskade vän följa med mig hem igen. Men när veterinären gör en noggrann neurologisk undersökning så visar det sig att det är mycket allvarligare, diagnosen lutar istället åt en faktisk stroke. Hon har tappat sina reflexer, kan inte ställa tillbaka tassarna när de böjs, jag frågar vad jag ska göra, vad BORDE jag göra? Veterinären betonar att det här är ALLVARLIGT. Visst kan man kämpa vidare, men det är inte schysst. Och så säger hon det där som man aldrig, aldrig någonsin vill höra. Det bästa för Nell är att få slippa detta. Jag bara bryter ihop, gråter gråter, ulkar, kramar min gamla, vackra hund och säger "då gör vi så, vi gör så" och jag fattar inte att de orden kommer ur min mun. Jag har precis sagt att jag ska döda min hund, hur jävla sjukt är inte det?

Allt är en enda dimma. Jag ser min hand signera ett papper där jag ger mitt medgivande till att låta min hund avlivas. Jag ser veterinären ge en lugnande spruta i nacken. Jag hör hennes röst någonstans i ytterkanten på medvetandet när hon förklarar vad som kommer hända och hur det går till och allt är bara helt overkligt. Min älskade vän kommer att dö här inne idag.

De dämpar belysningen, jag får sitta på golvet med henne. Hon blir jätte, jättetrött så fort. Jag lägger hennes vackra huvud i mitt knä, känner på tassarna, så kalla de är, cirkulationen måste vara dålig. Viker filten över de kalla tassarna så hon inte ska frysa. Jag kan inte andas. Veterinären kommer in igen, jag vet vad det innebär, jag går sönder. Frågar, i hopp om att få ett annat svar, "GÖR JAG RÄTT?" och hon säger utan en sekunds tvekan. Ja, du gör rätt. Hon sätter permanentkanyl och jag förstår snarare än känner att Nell dör. Gråter "jag älskar dig" (fast det låter inte riktigt så, det är mer ett hulkande läte) och klappar hennes vackra huvud. Det går så väldigt fort, omärkligt. Hon tar ett djupt andetag när hjärtat stannar, jag gråter "neeej" för jag blir så rädd att hon lider. Veterinären säger "det är en reflex bara" och sedan är Nell död. Veterinären lyssnar på hennes hjärta och bekräftar det, "hon har inga hjärtslag längre". Hon går ut ur rummet och jag samlar upp min hund i famnen, bara gråter, nej nej nej, kom tillbaka! Jag ångrar mig! Förlåt förlåt förlåt, kom tillbaka! Hon är helt slapp, hon finns inte kvar i blicken, tungan som hänger utanför är kall. Klappar, klappar, får panik, när jag går härifrån kommer jag ALDRIG att få röra vid henne igen, ALDRIG se henne igen. Om jag inte går nu kommer jag aldrig kunna resa mig och lämna henne. Jag tvingar mig själv upp på fötter. Går ut, går in igen, klappar henne, går ut igen. Tittar in i rummet innan jag stänger dörren och ser på henne för sista gången. Hon ser så oerhört liten ut.

Just nu vet jag inte hur jag ska orka. Jag vet ju ATT jag kommer klara det, men jag vet inte hur. Allt känns så jävla sjukt.
 

Bifogade filer

  • FB_IMG_1565706542052.jpg
    FB_IMG_1565706542052.jpg
    67,8 KB · Visningar: 27
Beklagar Lena. Min hund gick bort i början av juli. Veckan innan hoppade han upp i soffan och klättrade trappor själv. Han var gammal. Jag saknar honom så enormt, min första egna hund. Någon sa , ” jag tyckte inte hunden var så fin” , fruktansvärt illa tog jag vid mig. Han var ju en familjekär hund, rasen tycker inte om främlingar. Det var så elakt. Jag ska blocka henne.
 
Så otroligt vacker han var ❤
Ja, det kommer så mycket konstiga tankar. Jag tror du haft samma oavsett vad du gjort med kroppen. Jag hade väldigt jobbigt att acceptera att min hund förvarades i klinikens frys, där låg hon ensam och kall... Samma tankar om hur hon brann i krematioriet (drömde till och med om det på natten). Såg framför mig hur hon brann. Hennes nos, hennes tassar med de vita små tofsarna på tårna, hennes fina mjuka öron... Och undrade hon låg där just nu, i denna stund, och brann helt ensam. Tänkte att jag kanske borde valt allmän kremering ändå, så fick hon i alla fall sällskap av andra djur i ugnen...

Jag var INTE beredd på dessa tankar alls! Jag har alltid varit krass, varit med på många avlivningar (uppväxt med djur) och överhuvudtaget inte förstått det här med att man ska bry sig om vad som händer med kroppen. En kropp är bara en kropp, själen är inte kvar där ändå. Men när det var MIN hunds kropp så var det plötsligt annorlunda. Det var ju HENNES små tassar, HENNES mjuka öron, MIN bästa vän! Som sagt, många konstiga tankar och känslor. Även skuld och dåligt samvete. Allt man borde gjort annorlunda.

Men det hör till, tror jag. För vissa av oss i alla fall. Varje person, varje hund och varje relation är unik, därför är också varje sorg unik.

Jag skulle vilja säga nåt medkännande om att jag förstår vad du känner, men ingen annan kan veta. Varje sorg är sin alldeles egen, precis som relationen till den bortgångna var. Man känner igen sig i tankar och känslor, men att veta precis hur du känner just nu - det kan varken jag eller någon annan göra. Men vi är många som haft vår egen sorg och därför är det nog många här som känner väldigt starkt MED dig och är ledsna för din skull. Jag får själv ögonen fulla av tårar när jag läser dina inlägg. Du har en tuff period framför dig där du måste lära dig leva igen, utan honom. Jag önskar dig all styrka i sorgearbetet. Du kommer att fixa det och du kommer att vara glad igen, men jag känner verkligen med dig i detta.

Du skriver så himla fint och träffsäkert. :heart
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
2 072
  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 695
Senast: Roheryn
·
Hundhälsa Ge mig all eran erfarenhet! Har upptäckt en liten liten kula i ett ljuver på vovven, högst upp (vid frambenen) och jag misstänker...
Svar
8
· Visningar
979
Senast: Viva
·
Övr. Katt Idag finns inga ord. Bara tårar och ett oändligt svart mörker. Ensamhet och en brutal och obarmhärtig sorg som sliter i bröstet. Elvis...
Svar
16
· Visningar
1 671
Senast: Eva S
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp