När släpper sorgen? Någonsin?

Detta skrev jag när Nell somnade. Vet inte om du är typen som känner sig hjälpt av att läsa andras erfarenheter eller om det gör det värre för dig? Jag är det förstnämnda men är du inte det, skit i att läsa ❤

Hon blev 14 år gammal. Det är en hög ålder, men hon var så oerhört ungdomlig och frisk in i det allra sista att jag vågade hoppas på ytterligare något år. Inte så mycket som ett grått hår på nosen hade hon.

Natten till i tisdags vaknade jag av att hon ramlar omkull på golvet i sovrummet. I panik försöker hon sedan ta sig ut, vart vet hon nog inte själv, men varje gång hon försöker resa sig och gå så faller hon omkull igen, faller in i väggarna. Jag får henne att lägga sig ner på golvet hos mig. Pratar lugnande med henne. Ligg kvar här hos mig, försök inte resa dig igen just nu, du gör dig bara illa. Jag har en iskall klump i magen, det här är allvarligt.

Ringer en familjemedlem som kommer hit mitt i natten. Nell försöker resa sig upp och möta henne i dörren. Ramlar, ramlar, vi får henne att lägga sig igen. Hon viftar på svansen mitt i alltihopa, alltid så vänlig, ser nästan ursäktande ut; sorry att jag inte fixar att hälsa dig välkommen.

Vi sitter där tillsammans på golvet, diskuterar vad det är som kan ha hänt. Hon har haft några krampanfall innan, är det ett sånt? Jag håller mig lugn för Nells skull, klappar och pratar med henne, men inuti får jag en så fruktansvärd känsla av att nu är det över, det här kommer inte kunna sluta bra. Jag håller envist fast vid hoppet om att det är ett krampanfall, i så fall blir hon ok med lite vila igen. Familjemedlemmen åker hem igen, jag är kvar ensam med Nell, vi lägger oss i sängen och vilar tillsammans. Lyckas till och med sova någon timme, båda två. När vi vaknar försöker hon hoppa ner från sängen. Kan inte kontrollera kroppen, ramlar in i väggen, jag säger åt henne att lägga sig ner igen. Ringer veteriären, vi får komma snart. Jag hoppas så att läget ska vara annorlunda då. Ringer husse R, han går direkt in i förnekelse. Var inte så pessimistisk Camilla, det kanske kan bli bra trots allt! Och jag svarar jo, kanske, men du måste veta. Du måste veta att det kanske inte blir så.

Hon blir inte bättre. Hon kan inte stå, inte gå normalt. Hon äter men har svårt att avgöra på vilket avstånd handen med godisarna är, hon snappar efter dem i luften vid sidan om. Jag börjar ta till mig vad som förmodligen väntar. Jag bara gråter och gråter och gråter. Vi åker in till veterinären. På vägen dit tappar hon kontrollen över sina ögonrörelser, ögonen går fram och tillbaka, upp och ner, hon har ryckningar i ögonlocket och saliverar. Hon är yr och mår illa, jag ser hur jävla dåligt hon mår.

Veterinären misstänker först vestibulärt syndrom, mycket av symtomen stämmer med det. En liten gnutta hopp tänds igen. Beroende på om det är centralt eller perifert så kan prognosen vara god. Kanske, kanske får min älskade vän följa med mig hem igen. Men när veterinären gör en noggrann neurologisk undersökning så visar det sig att det är mycket allvarligare, diagnosen lutar istället åt en faktisk stroke. Hon har tappat sina reflexer, kan inte ställa tillbaka tassarna när de böjs, jag frågar vad jag ska göra, vad BORDE jag göra? Veterinären betonar att det här är ALLVARLIGT. Visst kan man kämpa vidare, men det är inte schysst. Och så säger hon det där som man aldrig, aldrig någonsin vill höra. Det bästa för Nell är att få slippa detta. Jag bara bryter ihop, gråter gråter, ulkar, kramar min gamla, vackra hund och säger "då gör vi så, vi gör så" och jag fattar inte att de orden kommer ur min mun. Jag har precis sagt att jag ska döda min hund, hur jävla sjukt är inte det?

Allt är en enda dimma. Jag ser min hand signera ett papper där jag ger mitt medgivande till att låta min hund avlivas. Jag ser veterinären ge en lugnande spruta i nacken. Jag hör hennes röst någonstans i ytterkanten på medvetandet när hon förklarar vad som kommer hända och hur det går till och allt är bara helt overkligt. Min älskade vän kommer att dö här inne idag.

De dämpar belysningen, jag får sitta på golvet med henne. Hon blir jätte, jättetrött så fort. Jag lägger hennes vackra huvud i mitt knä, känner på tassarna, så kalla de är, cirkulationen måste vara dålig. Viker filten över de kalla tassarna så hon inte ska frysa. Jag kan inte andas. Veterinären kommer in igen, jag vet vad det innebär, jag går sönder. Frågar, i hopp om att få ett annat svar, "GÖR JAG RÄTT?" och hon säger utan en sekunds tvekan. Ja, du gör rätt. Hon sätter permanentkanyl och jag förstår snarare än känner att Nell dör. Gråter "jag älskar dig" (fast det låter inte riktigt så, det är mer ett hulkande läte) och klappar hennes vackra huvud. Det går så väldigt fort, omärkligt. Hon tar ett djupt andetag när hjärtat stannar, jag gråter "neeej" för jag blir så rädd att hon lider. Veterinären säger "det är en reflex bara" och sedan är Nell död. Veterinären lyssnar på hennes hjärta och bekräftar det, "hon har inga hjärtslag längre". Hon går ut ur rummet och jag samlar upp min hund i famnen, bara gråter, nej nej nej, kom tillbaka! Jag ångrar mig! Förlåt förlåt förlåt, kom tillbaka! Hon är helt slapp, hon finns inte kvar i blicken, tungan som hänger utanför är kall. Klappar, klappar, får panik, när jag går härifrån kommer jag ALDRIG att få röra vid henne igen, ALDRIG se henne igen. Om jag inte går nu kommer jag aldrig kunna resa mig och lämna henne. Jag tvingar mig själv upp på fötter. Går ut, går in igen, klappar henne, går ut igen. Tittar in i rummet innan jag stänger dörren och ser på henne för sista gången. Hon ser så oerhört liten ut.

Just nu vet jag inte hur jag ska orka. Jag vet ju ATT jag kommer klara det, men jag vet inte hur. Allt känns så jävla sjukt.
Nu gråter jag med, igen! Jag känner igen dina känslor SÅ mycket. Alla dessa ologiska känslor som plötsligt tar över helt. Sånt man inte väntat sig. Ångesten!! Jag är till exempel såå orolig över var hans själ (dvs han) finns nu - han som alltid måste få vara nära - nu är han plötsligt ensam i nåt universum där han kanske letar efter oss och inte förstår.... Jag tror mig veta att så inte alls är fallet, men ångesten finns där ändå.

Just nu håller jag näsan över ytan, men minsta lilla får mig att ramla ner igen. Kanske det blir längre mellan fallen, jag hoppas verkligen det.....

Tack!!!
 
Beklagar Lena. Min hund gick bort i början av juli. Veckan innan hoppade han upp i soffan och klättrade trappor själv. Han var gammal. Jag saknar honom så enormt, min första egna hund. Någon sa , ” jag tyckte inte hunden var så fin” , fruktansvärt illa tog jag vid mig. Han var ju en familjekär hund, rasen tycker inte om främlingar. Det var så elakt. Jag ska blocka henne.
Somliga fattar bara ingenting.....
 
Nu gråter jag med, igen! Jag känner igen dina känslor SÅ mycket. Alla dessa ologiska känslor som plötsligt tar över helt. Sånt man inte väntat sig. Ångesten!! Jag är till exempel såå orolig över var hans själ (dvs han) finns nu - han som alltid måste få vara nära - nu är han plötsligt ensam i nåt universum där han kanske letar efter oss och inte förstår.... Jag tror mig veta att så inte alls är fallet, men ångesten finns där ändå.

Just nu håller jag näsan över ytan, men minsta lilla får mig att ramla ner igen. Kanske det blir längre mellan fallen, jag hoppas verkligen det.....

Tack!!!

❤️ Kram ❤️
 
Beklagar Lena. Min hund gick bort i början av juli. Veckan innan hoppade han upp i soffan och klättrade trappor själv. Han var gammal. Jag saknar honom så enormt, min första egna hund. Någon sa , ” jag tyckte inte hunden var så fin” , fruktansvärt illa tog jag vid mig. Han var ju en familjekär hund, rasen tycker inte om främlingar. Det var så elakt. Jag ska blocka henne.

Man blir helt chockad ibland över hur människor kan bete sig! Även om hon inte kunde relatera till det du gick igenom så kunde hon väl f*n ha vett nog att inte vara elak...
 
Det är nästan 50 år sen "min" hund togs bort och sorgen var länge min följeslagare. Nu har jag fått veta att hon togs till soptippen och blev skjuten av en van jägare , det var så min rationella pappa hanterade det hela fast jag vet att han älskade hunden. Det gjorde ju inte saken bättre för mig. Än idag gråter jag över denna hund.
 
Jag gjorde av med mina afghanhundar 2001 och 2003 på grund av ålder och sjukdom. Kan fortfarande inte tänka på dem eller prata om dem utan att jag blir väldigt ledsen. Man får ju acceptera det bara, att man inte kan träffa dem något mer, vara glad för tiden man hade tillsammans 💕
 
Miss Mandy. Jag saknar henne sa, men har kommit till att jag oftast minns de glada, omsinta, roliga vi hade tillsammans. Den djupa tunga sorgen finns dar under ytan, men kommer inte upp sa ofta langre.
Hon var 9 ar pa den har bilden fran Oktober 2017 och jag fattade beslutet att "det var dags" ett ar senare nar hon inte kunde ta sig upp for ett trappsteg utan hjalp, fran att glatt ha hoppat upp tva dagar innan. Jag visste att hon hade cancer sa nar hon sa att det var dags ringde jag en vet som kom hem och gjorde det hemma.

IMG_0018.jpg
 
@Lena Furberg alla sörjer på olika sätt . Det finns inget rätt eller fel.

Jag har sörjt vissa djur mer än andra tex, trots att jag älskat dem allihopa oerhört . Hur man sörjer beror på hur många variabler som helst och sällan handlar det om logik eller reson.

Ang att hantera de man sörjer som mest så är ju även det individuellt. Jag tror att jag själv är påverkad av att ha växt upp med djur på många olika sätt , både husdjur och gårdsdjur, samt stiftat bekantskap med att även människor jag känt nära dör. Så för mig är ändå döden nånstans en del av livet, även om man sörjer .

Mina djur som avlivats som blivit gamla och haft väldigt fina liv, så jag finner det faktumet väldigt rogivande och funderar inte över att de skulle vara vilsna och ledsna i döden osv.

Ju längre tiden går desto mer kan man tänka tillbaka på dem och minnas dem med glädje, om än såklart sorg och saknad.

Jag tog senast bort min följeslagare till katt för 1,5 år sedan nu. Han blev 18 år. Det var hemskt att ta farväl men han hade levt ett otroligt bra liv hos mig och varit så älskad av så många under sitt långa kattliv.

Han ligger begravd i trädgården och jag blir varm i sinnet varje gång de små barnen, som också minns honom, på eget bevåg vill att vi går till ”hans minne” (som de kallar graven) och lägga fina stenar/snäckor etc.

Kram på dig! 💜
 
Min förra hund, som stod mig väldigt nära, blev oväntat dödssjuk och fick somna in i maj 2005. Hon blev inte ens tre år. Bara några dagar senare hämtade jag en valp. Hon blev nästan från första stund otroligt förtjust i mig och var min skugga. Trots detta och att jag gillade min nya hund, tror jag att det tog ett år innan det kom en kväll när jag insåg faktiskt inte gråtit för förlusten av min förlorade hund den dagen.

Efter de första hemska veckorna, när jag bara ville ha tillbaka min hund gick livet ändå vidare på något sätt. Men jag har aldrig kommit till stadiet att jag kan se tillbaka på vår tid tillsammans med ren glädje. Sorgen finns där alltid, för vårt band var så starkt och vår tid tillsammans blev så kort och slutet så oväntat och grymt. Men sedan många år förtär sorgen mig inte, jag lever med den.

Fjorton år senare, nu i maj, var det dags att skiljas från den hund jag köpte våren 2005. Nu var det inget akut beslut som förra gången. Hon var fjorton år och tre månader och jag började se små förändringar som jag visste att hon, med sin personlighet, inte skulle hantera om spiralen fortsatte neråt. Så hon fick somna, innan hon blev dålig. Även om jag var otroligt ledsen och fortfarande gråter ibland börjar de ljusa minnena ändå ta över. Jag är glad för att jag fick lära känna henne, kan skratta åt alla galna saker hon gjorde. Hon fattas mig, men redan nu finns hon ändå kvar och fina minnen börjar ta över sorgen.

Så det är nog väldigt individuellt hur lång tid det tar. Kram!
 
Man lär sig leva med det.. Jag har dagar då jag känner sån hjärtskärande sorg fortfarande. Hailee avlivades hösten 2015.. Men nu är jag inte bara ett gråtande kolli längre.. det tog ett år innan jag kunde prata om henne utan att börja gråta.
 
Min fina underbara Siv gick hastigt bort idag. Jag har dagarna innan läst denna tråden och lidit så med dig @Lena Furberg . Nu är jag i situationen själv och det är så vidrigt att jag själv inte vill leva längre. Siv stod mig så oerhört nära och hon var mitt allt. Nu är hon borta och sorgen är totalt obegripligt ohygglig. Jag fungerar inte som människa längre.
Alla tankar på var hon är....alla minnen. Det är en mardröm utan slut.
 
Min fina underbara Siv gick hastigt bort idag. Jag har dagarna innan läst denna tråden och lidit så med dig @Lena Furberg . Nu är jag i situationen själv och det är så vidrigt att jag själv inte vill leva längre. Siv stod mig så oerhört nära och hon var mitt allt. Nu är hon borta och sorgen är totalt obegripligt ohygglig. Jag fungerar inte som människa längre.
Alla tankar på var hon är....alla minnen. Det är en mardröm utan slut.
:cry::heart.

(Jag vet inte vad jag ska säga. De ger sådan glädje och lämnar sådana avgrunder efter sig. Nu när vi läser om Siv har Pyssling busat och smugit sig upp i soffan så att han kan ligga på min axel)
 
Min fina underbara Siv gick hastigt bort idag. Jag har dagarna innan läst denna tråden och lidit så med dig @Lena Furberg . Nu är jag i situationen själv och det är så vidrigt att jag själv inte vill leva längre. Siv stod mig så oerhört nära och hon var mitt allt. Nu är hon borta och sorgen är totalt obegripligt ohygglig. Jag fungerar inte som människa längre.
Alla tankar på var hon är....alla minnen. Det är en mardröm utan slut.
Åh nejjj!! Jag vet precis hur du känner dig, det är obeskrivligt och fruktansvärt. Håll ut!!! Jag vet inte hur länge det kommer att ta innan smärtan dämpas men det måste den göra, den måste. Eller hur? Alla säger att den gör det så vi måste tro på det......

Vem var din hund...?
 
Öppnar glatt fb som vanligt nu på morgonen och i fliken "den här dagen" påminns jag om min sorg och smärta av när jag fick säga hej då till lagotton. Och nu rinner mina tårar, lagom till jag ska åka till jobbet. Trots att det igår var tre år sen....
 
Varje gång jag leds in i Facebooks minnen dyker det upp bilder på min Jessie.
Det var jobbigt att påminnas hela tiden till en början, men nu tre år senare har jag valt att komma ihåg den tid jag delade med henne med glädje.
Det här var fyra år se'n, ett halvår innan hon gick bort i en plötslig lunginflammation.

Bilden visar med tydlighet att hon var en åttondel bäver.

Jessie-25pc-Bäver.jpg
 
Beklagar...vår underbara vän somnade in i vintras. Det kom helt oväntat. Han slutade bara äta, ville inte ligga ner utan stod bara och flåsade så vi åkte in. Veterinären lyssnade på hans hjärta som lät bra, men ultraljudet visade nåt helt annat. Hon har aldrig sett ett så stort hjärta. Sambon bara rasade ihop på golvet. Vidare till ett annat sjukhus där han höll på att somna in. Vi ringde min sambos pappa som var hans bästa vän men vi kunde inte hålla honom i liv så länge till. Jag stod med syrgasen, barnen fick säga hej då över telefonen, vi bestämde oss att ge sprutan. Precis då kommer pappan in och vår fina vän får nån slags kraft och vänder sig om och tittar på honom. Tårarna bara rinner..
Det fanns inget att göra. Han visade sig ha cancer i hela hjärtat.
Jag visste inte hur jag eller vi skulle överleva. Jag hatade att våren var påväg.
Låg bara i sängen hela dagarna. Jag jobbar natt och är själv hela dagarna när familjen är på skola och jobb. Ensamheten går inte att beskriva. Han var alltid vid min sida, min bästa vän som också hjälpte mig att väcka mig när jag hade lågt blodsocker (typ 1 diabetes) han tröstade barnen när dom var ledsna.

Men dagarna gick och man lärde sig leva med sorgen...alla minnen överallt, sorgen kom över mig hela tiden. Jag började se det som att han fick ett bra och snabbt avslut. Nu finns bara dom positiva minnena kvar.

Det kommer att kännas bättre. ♥♥♥Men vet hur fruktansvärt det är. Ett enormt hål.
En vän sa att det kommer kännas bättre när vi får hem askan, att han kommer hem. Vi tänder ett ljus bredvid hans urna. Och så kändes det. Även om han finns med oss ändå. Jag drömde mkt om honom...fina drömmar där vi gick bland vattenfall.
Nu har vi köpt en ny valp, och det finns inget rätt och fel hur länge man ska vänta. Det är inte fråga om att ersätta, tänker man nånsin så om människor?
Men nu är det någon som kommer och hälsar när man kommer hem, ligger vid sin sida. Tycker att det har fyllt känslan av tomrummet...men saknaden efter vår fina kommer alltid finnas där.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
1 837
  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 574
Senast: Roheryn
·
Hundhälsa Ge mig all eran erfarenhet! Har upptäckt en liten liten kula i ett ljuver på vovven, högst upp (vid frambenen) och jag misstänker...
Svar
8
· Visningar
914
Senast: Viva
·
Övr. Katt Idag finns inga ord. Bara tårar och ett oändligt svart mörker. Ensamhet och en brutal och obarmhärtig sorg som sliter i bröstet. Elvis...
Svar
16
· Visningar
1 600
Senast: Eva S
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Ännu en tråd om hundfoder
  • Kattsnack 10

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp