Kropp & själ Någon mer med asperger/autism och vilka fördomar/tankar har ni som inte har det om autism

Med risk för att bli halshuggen kanske men mina fördomar/tankar om autistiska personer har minst sagt ändrats under åren. Hoppas ingen tar illa up av hur min yngre mycket korkade hjärna tyckte!

När jag var liten var det mest att jag var rädd för dem på något konstigt sätt? Alltså jag ville absolut inte träffa någon sådan för det var ju läskigt ju (nu är det solklart att det var okunskap som skapade rädslan). Efter det formades jag nog av kompisar som gillade att säga att "de j*vla autistbarnen var efterblivna". Inget jag själv sade men jag tyckte väl typ "måste de vara så himla jobbiga då" men sade så klart aldrig något. (återigen, dåligt med kunskap blir rädsla som kan bli någon form av irritation) och då hade jag inte ens varit i närheten av de barnen som hade autism, utan bara sett dem på långt håll på skolgården.

När jag blev tonåring, vid kanske 13-14 så rullade rädslan och irritationen mer över i att jag tyckte att jag inte vet något om det, och där stannade det. Jag vet inte och därför har jag ingen åsikt typ. Så har det varit nästan ända fram till de senaste åren när jag börjat förstå och höra mer om det - nu tycker jag mest det är intressant och vill lära mig mer.

Det var bara några år sedan jag och mamma pratade om när jag var liten/dagis osv, och vi halkade in på ämnet och jag nämnde att jag varit rädd för dem/irriterad på dem som hon berättade att tre av mina då närmsta bästa kompisar hade någon form av diagnos med autism :banghead: Hon hade inte förstått alls att jag hade upplevt det så. Som vanligt hade jag varit dålig på att kommunicera mina känslor, så hon tänkte väl att allt var bra och tänkte inte på att prata med mig om det. Känslan när det uppdagades var lite som "jaha? men då är ju allt jag tycker/tyckt och tänker/tänkt om autism ju fel! jag älskade ju verkligen mina kompisar och saknar dem fortfarande"

Tror det är viktigt att prata om, annars kanske man hamnar i sådant tänk jag hamnade i när jag var liten och korkad, och man inte alltid växer ifrån det som jag gjorde. Suger i mig av tråden så jag kan förstå bättre! :bow:
 
@Hoarfrost vet inte hur gammal du är? men jag är runt 30 och när jag var liten var Autism begränsat till människor som var tex helt utan tal eller inte utvecklades över 6 år ålder tex. Jag menar såklart inte att AS inte fanns, utan det var i den formen man pratade om Autism, jag har en kusin som man sa va autistisk, han pratade inte alls, lekte bara med ett snöre och åt endast korv med mos. Hade någon då sagt att jag var i samma spektrum som honom hade jag inte förstått alls.

Det mesta utvecklas ju med åren och gudarna ska veta att jag haft fördomar om både det ena och det andra
 
@Hoarfrost vet inte hur gammal du är? men jag är runt 30 och när jag var liten var Autism begränsat till människor som var tex helt utan tal eller inte utvecklades över 6 år ålder tex. Jag menar såklart inte att AS inte fanns, utan det var i den formen man pratade om Autism, jag har en kusin som man sa va autistisk, han pratade inte alls, lekte bara med ett snöre och åt endast korv med mos. Hade någon då sagt att jag var i samma spektrum som honom hade jag inte förstått alls.

Det mesta utvecklas ju med åren och gudarna ska veta att jag haft fördomar om både det ena och det andra
Fördomarna tycker jag har kommit just från äldre personer. Säkert för att kunskapen inte var så stor förr, och rädsla pga okunskapen.

Har tex fått höra:

"Så hen sitter inte bara och gungar i ett hörn? Nej men då så. Jag trodde hen var helt bortkopplad från världen så att säga. Kan hen prata något?"

"Men hen kan inte ha autism. Hen är ju intelligent!"

"Har hen autism? Jag har aldrig träffat på en sån där" - sagt med en blick jag aldrig kommer glömma.

And so on...
 
@Hazel Jag är lika gammal som du då. Både på dagis och sedan i skolan där jag bodde fanns det "specialklasser" för de barn som var som du beskriver, jag minns att en av dem stod på händerna hela tiden och skrek uppochner. Det var nog honom jag blev riktigt rädd för först och sedan blev det bara värre.
Jag tror att mina bästisar då kanske fick diagnosen senare alternativt bedömdes kunna gå i vanlig klass utan större problem? En av bästisarna hade väldiga problem med uppgifterna i skolan minns jag och fick specialhjälp efter skolan, men det var inget jag reflekterade över då.
 
Fördomarna tycker jag har kommit just från äldre personer. Säkert för att kunskapen inte var så stor förr, och rädsla pga okunskapen.

Har tex fått höra:

"Så hen sitter inte bara och gungar i ett hörn? Nej men då så. Jag trodde hen var helt bortkopplad från världen så att säga. Kan hen prata något?"

"Men hen kan inte ha autism. Hen är ju intelligent!"

"Har hen autism? Jag har aldrig träffat på en sån där" - sagt med en blick jag aldrig kommer glömma.

And so on...
Får ont i magen och kräkreflex, speciellt det där sista :meh:
 
@Hazel Jag är lika gammal som du då. Både på dagis och sedan i skolan där jag bodde fanns det "specialklasser" för de barn som var som du beskriver, jag minns att en av dem stod på händerna hela tiden och skrek uppochner. Det var nog honom jag blev riktigt rädd för först och sedan blev det bara värre.
Jag tror att mina bästisar då kanske fick diagnosen senare alternativt bedömdes kunna gå i vanlig klass utan större problem? En av bästisarna hade väldiga problem med uppgifterna i skolan minns jag och fick specialhjälp efter skolan, men det var inget jag reflekterade över då.
Problemet ligger nog i att för dom barnen som va i specialklasser så sa man att dom hade Autism eller något annat, men dina bästisar hade på sin höjd "problem i klassen" som barn tänker man ju att det ena är mycket sämre (här finns en tydligt uttalad ettikett med Autism) men man sa inte det om barn som bara hade lite problem, antagligen för att man va rädd för ettiketten. Jag fick min diagnos långt efter skolålder, min bror fick den (inte AS) innan skolålder, och trots att han var ett "problembarn" så va det aldrig så uttalat vad det var, istället för att prata om hans diagnos så sa man mer nåt i stil med koncentrationsvårigheter.
 
Får ont i magen och kräkreflex, speciellt det där sista :meh:
Värsta biten var nog ändå att det var en förälder med ett barn ca 2 år yngre än mitt barn var då. Först lekte barnen tillsammans/bredvid varandra men när autismen kom fram så vaktade föräldern sitt barn som en hök och sa att "såna" brukar väl slåss mycket och när de busade omkring så ramlade det andra barnet (de var 2 och 4 år så det är ju liksom vardag) på rumpan och mitt barn fick där och då en stämpel som farlig och föräldern plockade upp barnet som fick sitta i famnen typ 2 timmar innan de åkte. Mitt barn blev förvirrat och jag såg att hen inte förstod vad som hände. Jag kom mig inte för att försvara mitt barn men det gör jag idag och ber titt som tätt folk med fördomar att dra dit pepparn växer.
 
Under hela min skoltid var det enda återkommande negativa på kvartssamtalen att jag var för tyst och aldrig räckte upp handen (trots att jag kunde) och av vad jag har förstått är det en av anledningarna till att flickor med autism mer sällan har diagnosticerats i tidig ålder. De är helt enkelt inte "jobbiga" till skillnad mot vid andra diagnoser där man blir mer utåtagerande. Jag har också alltid tenderat att ha få kompisar och varit ensam mycket. Nu så här i vuxen ålder känner jag att jag får tillräckligt med sociala kontakter genom arbetet och att jag behöver få vara ensam när jag kommer hem för att ladda batterierna. Jag blir helt enkelt väldigt trött i huvudet av att interagera med människor hela tiden och behöva upprätthålla en fasad.
Låter på pricken som mig, och det enda som omgivningen såg var att jag inte klarade vissa saker, att jag var så inåtvänd och tyst och blyg och alla tjatade på mig att jag skulle prata mer och vara mer med dom andra barnen istället för att försöka reda ut varför jag var så duktig i skolarbetet men hade problem i andra områden. Behöver också vila mycket efter sociala saker, räcker att jag varit social en kort stund.
 
Läst :up:
Jag hoppas verkligen att flickorna som "får" diagnos i skolålder kommer få det bättre längre fram. Erfarenheten jag har hittills är att det gått rejält åt helvete innan den kommer bara. Men så träffar jag dom oftast under en av de tuffaste tiderna i livet, vet ju att många får det bättre när de kan välja sitt eget sammanhang i annan utsträckning än någon kan göra i grundskolan.
Det är tydligt att mer kunskap behövs inom vård, skola och samhället i stort.
Linas bok har jag också läst och det är som att jag skrivit den, som att det är mitt liv med allt som händer genom livet och hur hon tänker och känner, min mamma har läst den och min extra mormor och extra syster har också läst den och dom har alla börjat gråta när dom förstått hur dåligt jag mått genom hela livet.
 
Hamnar ni i såna situationer? När folk liksom inte "tror på" era svårigheter och inte fattar vad ni försöker förmedla? Hur hanterar ni sånt?
Jag tyckte det var jobbigt först, framförallt för att mycket av det kom från min pappa och bror. Pappa blev arg varje gång det nämndes och sa med riktigt irriterad röst "Ska allt va en diagnos nu? Sådär har ju alla det. Överdriver du inte nu? Så där var det ju inte (han hade helt enkelt aldrig förstått att mina svårigheter kunde bero på AST utan att jag bara var som jag var)"

Jag försökte förklara och mamma hjälpte till men det tog flera år för honom att acceptera det så jag valde att inte prata om sånt när han var med. Nu är det dock bättre, släpade med honom på en föreläsning av Lina som skrivit boken "Konsten att fejka arabiska", det första han sa var att han ville sitta på kanten av stolsraderna så han kunde gå om det drog över tiden för han ville inte missa första delen av en fotbollsmatch han ville se :banghead: Då kände jag mig väldigt osedd och obetydlig, var det inte viktigare att lära sig förstå sin dotter än att se en fotbollsmatch på TV när det är något han gör varje dag? Till slut stannade han hela tiden ut och jag tror det var ett första steg för honom att börja förstå.
 
Jag har ingen diagnos (än iallafall) men utredning är på gång. Efter att ha läst boken @MiaMia tipsat om, läst på och tittat på youtubevideor, läst den här tråden osv så blir jag bara mer och mer övertygad om att jag är inom autismspektrumet. Samtidigt blir jag frustrerad och orolig för att INTE få en diagnos för att jag inte kan sätta ord på det på rätt sätt, inte kan göra mig förstådd som jag vill, "verkar normal" (jag vet att det låter fruktansvärt illa att säga så, de/vi med autism är ju också normala, men det är sånt jag fått höra) och för att det känns som att psyk här överlag inte har fattat att tjejers/kvinnors autism kan visa sig på lite andra sätt än killars/mäns.
Vad gör jag om jag efter utredningen får veta att jag enligt dem INTE har nån diagnos, fast jag själv "vet" att jag har det? Jag har MASSOR av anteckningar från "konsten att fejka arabiska" som jag känner igen mig så bra i, jag nickade instämmande till vart och varannat inlägg i den här tråden osv. Men jag kan ju inte förmedla det på ett bra, tydligt sätt?!

Som när jag en kort period hade "stöd" (det var iallafall tanken) av personligt ombud. Hen följde med på ett viktigt möte med försäkringskassan. Jag kände att jag inte fick fram vad jag ville förmedla, vilket jag sa till hen efteråt när hen frågade hur jag tyckte det kändes. "Men så ska du inte känna, jag tycker du pratade bra!" var svaret jag fick.
Tydligt exempel på när det blir cirkelgång för mig. Jag visste att jag inte hade fått fram det jag ville få fram, jag märkte att jag inte fick den responsen jag isåfall skulle ha fått. Ändå uppfattades det som att jag "pratade bra" :banghead:
Hamnar ni i såna situationer? När folk liksom inte "tror på" era svårigheter och inte fattar vad ni försöker förmedla? Hur hanterar ni sånt?
Gud ja, jämt! Det är sällan folk utgår från vad jag säger, delvis för att jag inte får fram det. Jag pratar för bra för att ha svårigheter med att sköta ett hem typ... Har tom stött på det i daglig verksamhet, jag försökte förklara att jag har svårt för nånting och det viftades bort med att jag klarar det. Liksom... Nej det gör jag inte, hade jag inte haft svårigheter som ställer till det så hade jag rimligtvis inte arbetat gratis utan haft ett riktig jobb med lön istället :banghead:

Hell efter 32 år på denna jord och 12 år med diagnos får jag fortfarande förklara för mina egna föräldrar att det inte är så jäkla enkelt att göra vissa saker, att det inte är "bara att sätta igång" med nånting, och efter alla dessa år går det fortfarande inte fram. Samtidigt är det ofta man inte litar på att jag klarar av saker som jag visst klarar av och jag lyckas inte få någon tillit så sett heller. Att åka buss på annan ort är tydligen överkurs tex och nu senast propsade man på att jag skulle ta taxi från tågstation till lasarett - en resa som tar 7 minuter med buss (ja, jag tog bussen). Då har jag ändå tagit mig runt på egen hand sen tidiga tonåren, såväl hemma som i andra delar av landet, utan några problem.
 
Angående hur man får vardagen att gå ihop så går det inte alls. Som barn blev jag mobbad för att jag var annorlunda redan från början i dagisålder fram till och med gymnasiet.

Jag klarade inte av dagis/förskola för att det var så mycket barn och stoj och lek och höga ljud och man kunde inte vara ensam. Var ju dock tvungen att gå där men det blev bara från att jag var 4 till jag började förskoleklass när jag var 6 år. Gick dessutom inte många timmar på dagis varje dag eftersom mina föräldrar löste det så att vi i princip alltid hämtades tidigast. Var väldigt känslig även hemma när jag var barn, alldeles för ljudkänslig,kunde inte ha särskilt mycket olika kläder för att jag altid kände en söm eller lapp eller material som gjorde ont, för andra kanske den inte kändes alls men jag fick ont.

I ettan/tvåan i grundskolan kraschade allt totalt, jag hade alltid ont i huvudet och magen, gick hem ifrån skolan och skickades runt bland en massa barnspecialister och det dom kom fram till var att det var psykosomatiskt och att jag led av ångest, något dom inte berättade för mina föräldrar utan som kom fram när jag som 18 åring fick höra det av en läkare :banghead: Tänk om man hade tagit tag i allt då när jag var barn? Innan det hann gå så långt, om man skickat mig till BUP.

I tvåan fick jag börja vara ensam hemma innan och efter skolan då vi bodde så nära att vi såg skolan från fönstret, jag klarade helt enkelt inte av frita.

Sen fortsatte det så här, jag ville inte äta i skolan, jag hade ångest, började tänka på att ta livet av mig när jag var i nio/tioårsåldern för att jag kände att jag inte passade ini samhället och vad som förväntades, att jag inte var gjord för att leva, att något blev fel när jag föddes och att jag var ett misslyckande. Minns när jag var 10 år och gick längs med en bäck och funderade på om jag skulle dränka mig där och då, jag var så totalt lockad av tanken på att få slippa ifrån allt.

I sexan sa min lärare att jag aldrig skulle klara att gå ut grundskolan med tanke på mitt mående och hur jag fungerade men på något vis gick det men bra mådde jag ju inte. Var grovt mobbad på grund av att jag inte pratade, att jag var en så kallad plugghäst och gud vete vad, jag var annorlunda helt enkelt.

I gymnasiet tog det lång tid att få nya vänner, till slut tröttnade jag ändå på att alltid vara ensam men visste inte hur jag skulle få kontakt så jag började följa efter några snälla tjejer och se hur dom betedde sig och sen härma dom och göra likadant. Blev sjukskriven från skolan i ett halvår för att det blev för mycket och sen gick jag 3 lektioner i veckan i ytterligare ett par månader. Lyckades ändå gå ut skolan med MVG i alla ämnen.

Direkt efter studenten hann jag jobba två månader och sen blev jag sjukskriven som 19-åring och är det fortfarande, är 30 men blir 31 i februari. Klarar på min höjd att umgås med någon vän en eller ett par timmar, att städa är ett dagsprojekt, likaså känns en tur till stormarknaden som en rejäl uppgift, sociala tillställningar kräver enormt mycket av mig.

Jag har provat att plugga, gå på något projekt som arbetsförmedlingen höll i, jobbat och jag har gått i princip alla behandlingar man kan för min anorexi men jag är ändå inte frisk. Enligt Svenny Kopp som är en av Sveriges främsta forskare på autism hos kvinnor är anorexi en vanlig diagnos i den målgruppen och dom två diagnoserna tillsammans ses som försvårande omständigheter när man pratar om behandlingen av anorexin.

Så ja, min vardagsfunktion är att jag när jag vaknar på morgonen önskar att det ska bli kväll så jag får gå och lägga mig igen för att det är så mycket jag måste ta mig igenom under dagen, det är som att varje dag ta mig igenom en hinderbana som slukar all energi.
 
Problemet ligger nog i att för dom barnen som va i specialklasser så sa man att dom hade Autism eller något annat,
1970 sa man efterbliven, det var bara så och med den tidsandan var efterbliven någon med grav utvecklingsstörning, "smeknamnet" var "mongo". Jag växte ju upp på den tiden och tyckte också dom var läskiga iom. att dom lät massor, var utåtagerande och allmänt störiga. Dom som idag fått diagnoser som inte är lika grava hamnade i "hälsoklass", en mix av både lättare begåvningshandikapp och psykiska liksom fysiska problem. Jag själv hamnade där pga. att jag blev mobbad, naturligtvis skulle ju mobboffret flyttas på så där har inget ändrats. Om nu någon undrar om mobbingen upphörde så, nää, där började den psykiska mobbingen också och lärarinnan kan jag nu i efterhand konstatera att hon inte på långa vägar var kompetent, dessutom var hon överårig och borde slutat för länge sen. :meh:
 
Nu "spammar" jag min egen tråd men jag upplever det här med folks oförståelse och förminskning av mina problem som jätte jobiggt och jag känner mig nergraderad och missförstådd. Kränkt är nog ett bra ord. Jag har kunnat att i vissa situationer nästan vara lite "stolt" över mot lite annorlunda tänk än vad andra har medan jag andra gånger hatar det, men jag är ju jag.

En diagnos sätts ju inte heller utan bakgrund, i min utredning var det två psykologer jag aldrig träffat innan och min läkare som jag hade känt i nästan 5 år och dom kom alla fram till samma sak.

Hatar när man inte blir lyssnad på, tagen på allvar eller inte får hjälp med anpassning. Jag menar inte att allt ska kretsa runt mig men om jag t.ex har en stol jag alltid sitter på och någon tar den får jag panik, jag vill springa iväg, det känns som jag ska kräkas och ångesten är skyhög. Där är en sådan där liten sak man faktiskt kan anpassa utan att störa eller förstöra stämningen. Kanske låter banalt men för mig är det inte det.

På behandlingshemmet serverade dom gröt till frukost varannan dag och yoghurt dom andra dagarna. Gröten var ju gjord för flera personer, den var kall och konsistensen vidrig, jag kunde inte äta dem. Min behandlare sa då när jag tog upp detta att jag kunde få yoghurt varje dag. Problemet som uppstod då var att dom gav mig olika flingor/musli olika dagar och jag visste inte innan , jag kunde ärligt talat inte sova om nätterna så jag pratade med min behandlare att jag skulle få yoghurt och all barn flingor varje morgon och då släppte en stor sten från mig. Hemma kan jag äta gröt men det ären en procedur att fåt till det så att jag klarar konsistensen och smaken och temperaturen för annars går det bara inte
 
Nu "spammar" jag min egen tråd men jag upplever det här med folks oförståelse och förminskning av mina problem som jätte jobiggt och jag känner mig nergraderad och missförstådd. Kränkt är nog ett bra ord. Jag har kunnat att i vissa situationer nästan vara lite "stolt" över mot lite annorlunda tänk än vad andra har medan jag andra gånger hatar det, men jag är ju jag.

En diagnos sätts ju inte heller utan bakgrund, i min utredning var det två psykologer jag aldrig träffat innan och min läkare som jag hade känt i nästan 5 år och dom kom alla fram till samma sak.

Hatar när man inte blir lyssnad på, tagen på allvar eller inte får hjälp med anpassning. Jag menar inte att allt ska kretsa runt mig men om jag t.ex har en stol jag alltid sitter på och någon tar den får jag panik, jag vill springa iväg, det känns som jag ska kräkas och ångesten är skyhög. Där är en sådan där liten sak man faktiskt kan anpassa utan att störa eller förstöra stämningen. Kanske låter banalt men för mig är det inte det.

På behandlingshemmet serverade dom gröt till frukost varannan dag och yoghurt dom andra dagarna. Gröten var ju gjord för flera personer, den var kall och konsistensen vidrig, jag kunde inte äta dem. Min behandlare sa då när jag tog upp detta att jag kunde få yoghurt varje dag. Problemet som uppstod då var att dom gav mig olika flingor/musli olika dagar och jag visste inte innan , jag kunde ärligt talat inte sova om nätterna så jag pratade med min behandlare att jag skulle få yoghurt och all barn flingor varje morgon och då släppte en stor sten från mig. Hemma kan jag äta gröt men det ären en procedur att fåt till det så att jag klarar konsistensen och smaken och temperaturen för annars går det bara inte
Stolen! Känner delvis igen mig, jag kan byta plats men det känns fel och innebär en del inre stress (nåja, det kunde bli tjafsigt hemma när jag var liten, men hela familjen hade sina platser så jag besparades mycket stress den vägen). Problemet för egen del är om jag får sitta in mot rummet, mot bussgången eller var man nu är. Jag vet inte vart jag ska titta och allt blir bara fel. Vill ha ett fönster att titta ut genom, då kan jag slappna av och fokusera bättre. Kan upplevas som osocial när jag tittar ut dock, så har fått konstatera att fikadejter och sådär inte är min grej riktigt :D
 
Det här med gråskalor och svårigheter även utan diagnoser osv är ganska tröttsamt att höra ja.
Mamma har exempelvis lite "drag av npf" som vi brukar säga. Men hon har ett stort nätverk av kontakter utan svårigheter att umgås eller hålla kontakten, hon har ett chefsjobb och har inga problem i sin vardag i stort utan kan vara hur spontan och ostrukturerad hon vill. Men sen kan det uppstå situationer där hon absolut känns "lite aspig" och där jag kan med min kunskap om mig själv och lillebror och vad som funkar för oss kan hjälpa att styra upp det.
Skulle hon fått en diagnos om hon utreddes? Nej självklart inte, hon är ju inte funktionsnedsatt/hindrad.

Jag ser det som att vi alla är placerade nånstans på samma skala. Mittpunkten är där man kan börja tänka sig att funktionsnedsättningen/funktionshindret börjar, men då på en lite lägre nivå. Längst till höger hittar vi de med de allra svåraste problemen och längst till vänster finns de som inte upplever några problem alls. Mamma skulle alltså på den skalan ligga en bra bit till vänster, medan jag lallar runt nånstans ganska långt till höger.
Jag har på grund av mina aspisproblem precis fått sjukersättning beviljad från stränga, stränga FK. Anses alltså helt sakna arbetsförmåga för all framtid, framför allt just på grund av min aspergerproblematik.

Angående föräldrar med AS/AST så är jag jätteledsen att min far gick bort innan jag fick min diagnos. Vi hade väldiga svårigheter med relationen och efter att jag fick sjukdomsinsikt i och med utredningen så blev det solklart för mig att pappa hade AS/AST. Nu med alla de saker jag lärt mig hade jag kunnat bygga upp en så himla mycket bättre relation. Detta gör också att jag absolut tror att AS är ärftligt. Pappa var jätteaspig, man kan absolut se drag hos hans släkt och alla hans barn har varierande starka aspisdrag (där jag är värst).



Min vardag är extremt anpassad till vad jag klarar, och det är ju långt ifrån en "normal vardag". Är som sagt inte arbetsför heller. Känner inte riktigt för att ta upp allt här men kan ju säga att jag känner igen mig i de flesta andras inlägg.
Mamma förstår mig lite bättre nu och hon är den enda utan egen diagnos som jag har nära kontakt med. Så kan inte riktigt svara gällande andra.



Detta är ett superstort problem här med. VC och psyk har antingen behandlat mig som att jag inte har några egentliga problem för att jag är så bra på att låtsas. De tycker alltså att jag bara ska fortsätta låtsas trots att det skapar oerhörda problem för mig. Eller så får jag möta människor som inte alls har tillräckliga kunskaper och behandlar mig som ett UFO.

Hjälpen kom från LSS och beslut om stöd i egen bostad. Har haft med tre olika NPF-inriktade team att göra och de fattar precis allt. Det märks att de bara jobbar med människor med autism/AST för allt känns så himla självklart tillsammans med dem. Har dock svårt att ta hem människor till mig så har pausat den insatsen sedan ett tag tillbaka. Är dock på väg att återuppta den nu för jag känner att jag behöver mer hjälp igen. Alltså att hjälpbehovet är starkare än oviljan att få hem "okända" människor.



Jag har extremt svårt för att behålla kontakten med folk. Har haft vänner i max två år innan de försvinner för alltid, med undantag för lillebror och sambo.
De jag kommit närmast har alla visat sig ha AS/AST. Innan jag själv fick min diagnos så tyckte jag att det var lite skumt att alla mina pojkvänner och närmare vänner visade sig ha den diagnosen men efter att jag fick sjukdomsinsikt blev det ju så självklart. Jag passar förstås bäst ihop med människor som fungerar som jag.

Mitt samboförhållande når snart sitt 12:e år och efter min egen utredning bestämde sig sambon för att också genomgå en. Och japp, där har vi en till aspis! :D
Vi träffades via ett spelforum och klickade väldigt snabbt.

I övrigt har jag bara internetvänner/bekanta. Alla har jag fått kontakt med via spelintresset och det är just så vi "umgås". Streaming, spelrelaterade Discords och spelprat på Twitter. Det är vidden av mina sociala kontakter utöver familjen.
Jag ifrågasätter inte din arbetsförmåga. Men det finns ganska många som dig och jag undrar - vad hände med dom för hundra år sedan? Då ca 95 % av landets befolkning var fattiga och ingen hjälp fanns att få från samhället. Kanske var ert handikapp inte något hinder i den ganska enkla med väldigt slitsamma vardagen då? Folk kanske sa om er att "hon han är lite egen" men hon gör rätt för sig?
 
Jag måste för övrigt rekommendera nyfikna att kolla upp Temple Grandin! Finns både spelfilm och dokumentärer om/med henne. Tycker att hon på ett väldigt tydligt sätt sätter ord på diagnosen, och spelfilmen om hennes liv är riktigt bra :)
Jag kollade lite på hennes hemsida och gillade vad hon skrev, jag blir ofta osäker på hur jag ska göra med mina barn. Men efter jag läst lite av vad hon skrev känner jag mig lugnare. Jag tvingar aldrig mina barn att gå på aktiviteter men jag föreslår och uppmuntrar och följer med. Idag var min 6-åring på en ny aktvitet för första gången som han önskat helt själv. Han stod bakom en dörr i 10 min, sen 10 min bakom mig, sen 10 min sittandes på mig. Sen släppte det lite, plus att han kände en som var där sen innan. Jag är omåttligt stolt över honom. Också så himla skönt att det var ok för de andra att han stod bakom sin dörr. Han kommer ju säkert att retirera dit fler gånger, tänker jag. Sen pratade jag lite med den han kände och då började han också prata lite.
 
Jag ifrågasätter inte din arbetsförmåga. Men det finns ganska många som dig och jag undrar - vad hände med dom för hundra år sedan? Då ca 95 % av landets befolkning var fattiga och ingen hjälp fanns att få från samhället. Kanske var ert handikapp inte något hinder i den ganska enkla med väldigt slitsamma vardagen då? Folk kanske sa om er att "hon han är lite egen" men hon gör rätt för sig?
Ja det var säkert ofta så ja. Och vissa klarade sig väl helt enkelt inte. Samhället idag ser definitivt inte ut som det gjorde då, eller ens för 30 år sedan.
En av mina farbröder har ordentliga problem och han gick inte klart skolan, har aldrig haft ett jobb, har inga kontakter utanför släkten och får ingen vård. Han går liksom bara runt och skrotar och har alltid helt enkelt fått förlita sig på att föräldrar och syskon håller reda på honom. Gör sysslor när han kan, typ hugger ved och klipper gräsmattan. Han är inte diagnostiserad men han är gravt autistisk och släkten har alltid sagt till mig att han har "Damp".

Skulle jag inte ha några krav gällande kontakt, tider och deadlines hade jag väl kunnat utföra nån form av arbete, men lycka till att hitta ett sådant. :p

Edit: Många som är ungefär som jag går på nåt som kallas "daglig verksamhet", en hel del vars aktiviteter för många år sedan säkert hade kunnat leda till några intjänade kronor.
 
Senast ändrad:
Ja det var säkert ofta så ja. Och vissa klarade sig väl helt enkelt inte. Samhället idag ser definitivt inte ut som det gjorde då, eller ens för 30 år sedan.
En av mina farbröder har ordentliga problem och han gick inte klart skolan, har aldrig haft ett jobb, har inga kontakter utanför släkten och får ingen vård. Han går liksom bara runt och skrotar och har alltid helt enkelt fått förlita sig på att föräldrar och syskon håller reda på honom. Gör sysslor när han kan, typ hugger ved och klipper gräsmattan. Han är inte diagnostiserad men han är gravt autistisk och släkten har alltid sagt till mig att han har "Damp".

Skulle jag inte ha några krav gällande kontakt, tider och deadlines hade jag väl kunnat utföra nån form av arbete, men lycka till att hitta ett sådant. :p
Du skulle nog i så fall klara dig bäst som egenföretagare - fast att försörja sig helt vore verkligen inte lätt.
 
Jag ifrågasätter inte din arbetsförmåga. Men det finns ganska många som dig och jag undrar - vad hände med dom för hundra år sedan? Då ca 95 % av landets befolkning var fattiga och ingen hjälp fanns att få från samhället. Kanske var ert handikapp inte något hinder i den ganska enkla med väldigt slitsamma vardagen då? Folk kanske sa om er att "hon han är lite egen" men hon gör rätt för sig?
Vad jag förstått fanns det mer utrymme för autister förr. Man skulle inte klämmas in i en mall utan klarade man arbetsuppgifterna så var det bra så (och om inte så gick det åt helvete förstås).
Nuförtiden ska man ju ha social kompetens för att få skrubba toaletter typ. Det är högre krav på att vara som alla andra och vi når inte upp till de kraven. Samtidigt envisas man med att arbetsuppgifter inte får bli för monotona utan det ska bytas ut ibland på en del ställen - men autister har ju oftare lättare för det monotona. Vill minnas att Gunilla Gerland skrev om det i sin bok "En riktig människa", men kan minnas fel.

Vi kan ofta bidra (se tex de företag som enbart anställer autister) men samhället vill helt enkelt inte ha in oss.

Jag kollade lite på hennes hemsida och gillade vad hon skrev, jag blir ofta osäker på hur jag ska göra med mina barn. Men efter jag läst lite av vad hon skrev känner jag mig lugnare. Jag tvingar aldrig mina barn att gå på aktiviteter men jag föreslår och uppmuntrar och följer med. Idag var min 6-åring på en ny aktvitet för första gången som han önskat helt själv. Han stod bakom en dörr i 10 min, sen 10 min bakom mig, sen 10 min sittandes på mig. Sen släppte det lite, plus att han kände en som var där sen innan. Jag är omåttligt stolt över honom. Också så himla skönt att det var ok för de andra att han stod bakom sin dörr. Han kommer ju säkert att retirera dit fler gånger, tänker jag. Sen pratade jag lite med den han kände och då började han också prata lite.
Men vad härligt! Det är just sådär det borde vara, just sånt där som utvecklar en :)
 

Hästar nu

  • Foderboost
  • Annonsera mera V
  • Inridning

Övrigt nu

Dagbok

Radannonser

  • Springpony sælges

Hästnyheter

Bukefalos

  • Syns inte
Rekommenderas av Google:
Upp