Kropp & själ Någon mer med asperger/autism och vilka fördomar/tankar har ni som inte har det om autism

Jag har också AS, ev en släng av ADD också som jag fick veta i somras enligt min journal men aldrig fått höra tidigare. Blev diagnosticerad vid 12 år och fick gå en kurs i sociala koder med min psykolog då, observera hur man tar sig in i konversationer, avstånd från personen när man pratar med någon o liknande. Det hjälpte mycket men jag har fortfarande problem, spec att uttrycka mig o förklara saker.

Något jag länge tyckt varit jobbigt är att jag är högfungerande, har fått höra otaliga gånger att jag inte kan ha det för jag tittar folk i ögonen(önskar än idag jag inte blivit så paff, hade velat säga till personen att man lär sig titta folk i ögonen när man varje dag får skäll för att man inte gör det) o en läkare på HC sa rakt ut till mig att jag har inte problem med det sociala eftersom jag har några kompisar :meh: Många, spec mamma, glömmer ofta bort att jag har problem eftersom jag klarar mig själv rent generellt vilket ställer till det. Ska vi resa nånstans så kan jag påminna och säga till att det här måste tänkas på och göras, de säger självklart men när det kommer till kritan så förväntas jag klara mig helt själv trots alla mina varningar och deras löften. Numera är jag väldigt restriktiv med hur o vilka jag reser med. Ibland tänker jag att det vore enklare om jag var mindre högfungerande just för att det skulle synas mer.

Överlag funkar min vardag rätt bra dock, när jag har stabilt schema och inget som oroar. Jag har inte gått heltid på många år, men är nu på 87% för att testa. Det går inte så bra däremot o görs bara för att FK anser jag klarar 100 %(blev av med ersättningen därför) eftersom mina studier som avslutades i juni räknades som heltid. Det faktum att bara 2 dagar i veckan var i skolan o jag sällan la ner mer än halvtid på utbildningen räknades inte :meh: Jag väntar på att få komma till psyk o få ett bättre intyg med förklaring varför det inte funkar i jobbmiljö. Mat o tvätt är ett stort besvär däremot, gör jag inte matlådor på söndagen blir det makaroner eller köpmat för jag orkar väldigt sällan laga mat efter jobbet.

Jag var så less på arbetsgivare som främst är ute efter bidraget de kan få när de anställer nån med funktionsnedsättning att jag inte sa något om diagnosen när jag senast sökte jobb. Jag fick frågan om jag hade en sjukdom men valde ta det väldigt bokstavligt så inte ljug även om jag kanske borde berättat om diagnosen. Dock berättade jag precis alla problem som kan dyka upp i jobbsammanhang, intryckskänslig, förstår inte hintar, stresskänslig etc o fick jobbet ändå. Jobbet är väldigt passande, om än lite tråkigt emellanåt, då jag är sekreterare på en liten klinik med eget rum att jobba i. Jag ses som lite udda men inget mer. Ibland när jag får höra fördomar så vore det bra att va mer öppen med diagnosen, får emellanåt höra allt ifrån att det vore toppen ha aspergare på jobbet(de/vi blir alltid experter på sitt jobb trodde en kollega) till klagomål över att en patient med asperger ringer o frågar om sina provsvar varje dag o klagandet blir över diagnosen som att diagnosen är problemet o inte det faktum att patienten är orolig över proverna. Vore skönt kunna bemöta sånt utan att hänvisa till mina kompisar(har flera med liknande diagnoser).
 
Jag satt precis och diskuterade asperger med min mor, eller rättare sagt, vi pratade om hur min relation till en person med diagnos har utvecklats. För att få min mor att förstå så började jag berätta hur den här personen skiljer sig mot "vanliga" människor, eller hur man nu ska säga.

Det som jag reagerat på med hen som har asperger är att hen, när vi pratar, ofta börjar diskutera detaljerna i något för att sedan bygga en helhet av det, där andra börjar diskutera helheten och sedan går in på detaljerna. Om vi tex ska beskriva hur ett hus ser ut så skulle personen med asperger börja förklara hur något ser ut i ett fönster, sedan beskriva fönstren och därefter bygga upp bilden av ett helt hus. Andra skulle börja med att säga att det finns ett hus, beskriva färg och storlek och så småningom kanske nämna något om fönstren också.

Den här personen har ett fantastiskt öga för detaljer, noterar dem, pratar om dem och jag får ofta tänka till lite extra när vi pratar. För mig är det otroligt intressant, och jag får många nya tankesätt presenterade för mig, så många olika synvinklar på en och samma sak osv. Jag älskar våra diskussioner just därför, även om diskussionerna stundtals blir väldigt kantiga och det blir viss osäkerhet kring hur våra olika reaktioner ska tolkas. Om jag tex är tyst för att jag funderar på något som precis sagts så kan hen fråga om jag är ointresserad och är tydligt osäker på hur min tystnad ska tolkas. Det blir ju inga problem eftersom vi så lätt kan prata om det, men jag kan absolut förstå hur sådant blir ett problem med andra och framförallt kan jag förstå att sådant är extremt jobbigt.

Men just det här med detaljseendet och sättet att bygga upp sin världsbild på, jag gissar att även det hänger ihop med asperger?
 
Jag satt precis och diskuterade asperger med min mor, eller rättare sagt, vi pratade om hur min relation till en person med diagnos har utvecklats. För att få min mor att förstå så började jag berätta hur den här personen skiljer sig mot "vanliga" människor, eller hur man nu ska säga.

Det som jag reagerat på med hen som har asperger är att hen, när vi pratar, ofta börjar diskutera detaljerna i något för att sedan bygga en helhet av det, där andra börjar diskutera helheten och sedan går in på detaljerna. Om vi tex ska beskriva hur ett hus ser ut så skulle personen med asperger börja förklara hur något ser ut i ett fönster, sedan beskriva fönstren och därefter bygga upp bilden av ett helt hus. Andra skulle börja med att säga att det finns ett hus, beskriva färg och storlek och så småningom kanske nämna något om fönstren också.

Den här personen har ett fantastiskt öga för detaljer, noterar dem, pratar om dem och jag får ofta tänka till lite extra när vi pratar. För mig är det otroligt intressant, och jag får många nya tankesätt presenterade för mig, så många olika synvinklar på en och samma sak osv. Jag älskar våra diskussioner just därför, även om diskussionerna stundtals blir väldigt kantiga och det blir viss osäkerhet kring hur våra olika reaktioner ska tolkas. Om jag tex är tyst för att jag funderar på något som precis sagts så kan hen fråga om jag är ointresserad och är tydligt osäker på hur min tystnad ska tolkas. Det blir ju inga problem eftersom vi så lätt kan prata om det, men jag kan absolut förstå hur sådant blir ett problem med andra och framförallt kan jag förstå att sådant är extremt jobbigt.

Men just det här med detaljseendet och sättet att bygga upp sin världsbild på, jag gissar att även det hänger ihop med asperger?
Jag läser typ om mig själv här :D Yes det hänger ihop :)
 
Är det någon mer som har jätte svårt att fatta beslut? Om jag fattat det rätt hänger det ihop med att man har svårt för mentalisering, att se hur något kommer bli och vad varje beslut leder till.

Jag kan tänka i dagar på om jag ska sätta klockan på 8.35 eller 8.40. Jag räknar igenom minut för minut av vad jag ska göra för att räkna ut när jag måste gå upp, och så är det varje dag. Hur många minuter tar det att borsta tänderna? Och ta på sig ytterkläderna, hur långtid tar det att ta på sig en jacka? Kommer jag behöva termobyxor och mössa och skiljer det sig mycket i tid om jag inte gör det? Hur lång tid tar det att torka hundens tassar efter promenaden osv.

Jag vet inte heller om det är ok att säga nej till någon, rädd för att göra fel och vet inte vad som förväntas av mig, vad som är allmän god uppfostran och vad som är okej och vad som är otrevligt. Det här i samband med att jag lätt blir trött av allt i vardagen gör att jag ofta får väldigt dåligt samvete om jag inte orkar eller klarar något. Helt ärligt får jag som 30-åring ringa min mamma eller en nära vän och fråga hur jag ska bete mig, hur man ska göra, vad som är normalt, får man säga nej hur beter man sig i vissa situationer som jag tror jag kommer hamna i.

Jag kan inte heller veta när jag räknas som sjuk eller mår tillräckligt dåligt rent fysiskt för att inte göra något eller göra det. Jag kan inte identifiera fysiska signaler och känslor, hur känns det i kroppen, vad är det för något, hur mycket huvudvärk är normalt att ha, när är man trött, ledsen, arg, glad.Sådant frågar jag andra om, både familj och närstående och mina kontaktpersoner inom psykiatrin.

Ska jag köpa något kan jag också fråga andra och om någon tycker annorlunda än mig blir jag jätte tveksam och känner mig usel som inte fattade det själv. Om någon tycker annorlunda oavsett vad det är i mot liv (socialt och moraliskt och politiskt vet jag vad jag tycker och står för) skäms jag och ångrar mig och vill be om ursäkt och sparkar på mig själv.

Jag kan också ringa mina föräldrar och fråga om jag kan träffa en kompis en viss dag eller om det är något annat då. Så här gjorde jag alltid fram till några månader sedan då jag började jobba på det här med att ta egna beslut, att inte anpassa hela livet efter vad mina föräldrar gör. Jag är ju vuxen ju! Kan jag inte ses när dom frågar så är det ju bara så.:banghead::banghead:

Livet bygger på beslut och att veta vad man känner både fysiskt och psykiskt. Jag tränar på det här men det är svårt. Är det bara jag som är så här?
 
Är det någon mer som har jätte svårt att fatta beslut? Om jag fattat det rätt hänger det ihop med att man har svårt för mentalisering, att se hur något kommer bli och vad varje beslut leder till.

Jag kan tänka i dagar på om jag ska sätta klockan på 8.35 eller 8.40. Jag räknar igenom minut för minut av vad jag ska göra för att räkna ut när jag måste gå upp, och så är det varje dag. Hur många minuter tar det att borsta tänderna? Och ta på sig ytterkläderna, hur långtid tar det att ta på sig en jacka? Kommer jag behöva termobyxor och mössa och skiljer det sig mycket i tid om jag inte gör det? Hur lång tid tar det att torka hundens tassar efter promenaden osv.

Jag vet inte heller om det är ok att säga nej till någon, rädd för att göra fel och vet inte vad som förväntas av mig, vad som är allmän god uppfostran och vad som är okej och vad som är otrevligt. Det här i samband med att jag lätt blir trött av allt i vardagen gör att jag ofta får väldigt dåligt samvete om jag inte orkar eller klarar något. Helt ärligt får jag som 30-åring ringa min mamma eller en nära vän och fråga hur jag ska bete mig, hur man ska göra, vad som är normalt, får man säga nej hur beter man sig i vissa situationer som jag tror jag kommer hamna i.

Jag kan inte heller veta när jag räknas som sjuk eller mår tillräckligt dåligt rent fysiskt för att inte göra något eller göra det. Jag kan inte identifiera fysiska signaler och känslor, hur känns det i kroppen, vad är det för något, hur mycket huvudvärk är normalt att ha, när är man trött, ledsen, arg, glad.Sådant frågar jag andra om, både familj och närstående och mina kontaktpersoner inom psykiatrin.

Ska jag köpa något kan jag också fråga andra och om någon tycker annorlunda än mig blir jag jätte tveksam och känner mig usel som inte fattade det själv. Om någon tycker annorlunda oavsett vad det är i mot liv (socialt och moraliskt och politiskt vet jag vad jag tycker och står för) skäms jag och ångrar mig och vill be om ursäkt och sparkar på mig själv.

Jag kan också ringa mina föräldrar och fråga om jag kan träffa en kompis en viss dag eller om det är något annat då. Så här gjorde jag alltid fram till några månader sedan då jag började jobba på det här med att ta egna beslut, att inte anpassa hela livet efter vad mina föräldrar gör. Jag är ju vuxen ju! Kan jag inte ses när dom frågar så är det ju bara så.:banghead::banghead:

Livet bygger på beslut och att veta vad man känner både fysiskt och psykiskt. Jag tränar på det här men det är svårt. Är det bara jag som är så här?
Jag har ofta jättesvårt för att ta beslut! Kan vara allt från "vad vill jag äta till lunch?" till stora beslut som att köpa/sälja häst eller nåt. Det finns alldeles för många parametrar att ta hänsyn till för att det ska gå att snabbt fatta ett beslut.
 
Är det någon mer som har jätte svårt att fatta beslut? Om jag fattat det rätt hänger det ihop med att man har svårt för mentalisering, att se hur något kommer bli och vad varje beslut leder till.

Jag kan tänka i dagar på om jag ska sätta klockan på 8.35 eller 8.40. Jag räknar igenom minut för minut av vad jag ska göra för att räkna ut när jag måste gå upp, och så är det varje dag. Hur många minuter tar det att borsta tänderna? Och ta på sig ytterkläderna, hur långtid tar det att ta på sig en jacka? Kommer jag behöva termobyxor och mössa och skiljer det sig mycket i tid om jag inte gör det? Hur lång tid tar det att torka hundens tassar efter promenaden osv.

Jag vet inte heller om det är ok att säga nej till någon, rädd för att göra fel och vet inte vad som förväntas av mig, vad som är allmän god uppfostran och vad som är okej och vad som är otrevligt. Det här i samband med att jag lätt blir trött av allt i vardagen gör att jag ofta får väldigt dåligt samvete om jag inte orkar eller klarar något. Helt ärligt får jag som 30-åring ringa min mamma eller en nära vän och fråga hur jag ska bete mig, hur man ska göra, vad som är normalt, får man säga nej hur beter man sig i vissa situationer som jag tror jag kommer hamna i.

Jag kan inte heller veta när jag räknas som sjuk eller mår tillräckligt dåligt rent fysiskt för att inte göra något eller göra det. Jag kan inte identifiera fysiska signaler och känslor, hur känns det i kroppen, vad är det för något, hur mycket huvudvärk är normalt att ha, när är man trött, ledsen, arg, glad.Sådant frågar jag andra om, både familj och närstående och mina kontaktpersoner inom psykiatrin.

Ska jag köpa något kan jag också fråga andra och om någon tycker annorlunda än mig blir jag jätte tveksam och känner mig usel som inte fattade det själv. Om någon tycker annorlunda oavsett vad det är i mot liv (socialt och moraliskt och politiskt vet jag vad jag tycker och står för) skäms jag och ångrar mig och vill be om ursäkt och sparkar på mig själv.

Jag kan också ringa mina föräldrar och fråga om jag kan träffa en kompis en viss dag eller om det är något annat då. Så här gjorde jag alltid fram till några månader sedan då jag började jobba på det här med att ta egna beslut, att inte anpassa hela livet efter vad mina föräldrar gör. Jag är ju vuxen ju! Kan jag inte ses när dom frågar så är det ju bara så.:banghead::banghead:

Livet bygger på beslut och att veta vad man känner både fysiskt och psykiskt. Jag tränar på det här men det är svårt. Är det bara jag som är så här?
Jag är tvärtom och tenderar att ta förhastade beslut. Måste aktivt bromsa och backade tex medvetet i flera månader innan jag gav tummen upp för den gastric bypass jag gjorde nyligen, just för att inte gå och göra en operation utan att verkligen ha tänkt igenom det innan. Höll på köpa en jäkla lägenhet förhastat, turligt nog fick jag panik innan papper var påskrivna och drog mig ur affären.

Jag tror att det kanske ligger lite svårigheter i att fatta beslut bakom det. När jag var liten var det tvärt omöjligt och jag kunde spendera timmar bara åt att bestämma mig för vilket godis jag ville köpa för veckopengen, och det har blivit något av en motreaktion av det. Ibland kan svårigheterna komma upp till ytan igen än idag men för det mesta blir det förhastat och så sitter jag och velar om huruvida jag tagit rätt beslut eller ångrar ett beslut istället.
 
Jag ifrågasätter inte din arbetsförmåga. Men det finns ganska många som dig och jag undrar - vad hände med dom för hundra år sedan? Då ca 95 % av landets befolkning var fattiga och ingen hjälp fanns att få från samhället. Kanske var ert handikapp inte något hinder i den ganska enkla med väldigt slitsamma vardagen då? Folk kanske sa om er att "hon han är lite egen" men hon gör rätt för sig?
Jag har diskuterat en del med min pappa om det där och vi är rätt ense om att det var enklare i det gamla bondesamhället så länge det inte gällde diagnoser med grav funktionsnedsättning/intellektuella funktionshinder då man riskerade att hamna på fattigstugan.
Det var ändå inte ovanligt att något ogift barn blev kvar hemma hos mor och far och tillvaron var inrutad på ett sätt som passar många med autismspektrumstörningar bra. Dagens samhälle är fantastiskt med alla dess möjligheter men det ställer också helt andra krav på människorna som lever i det.
 
Är det någon mer som har jätte svårt att fatta beslut? Om jag fattat det rätt hänger det ihop med att man har svårt för mentalisering, att se hur något kommer bli och vad varje beslut leder till.
Kan också vara att man tänker så detaljerat och nogrannt. Att alla eventuella möjligheter, om ifall att och olika alternativ ska vara med i kalkylen så det blir en omfattande process av det. Och efter alla överväganden är resultatet ändå inte att ett alternativ är det överlägset bästa på alla sätt. Utan något är bra på ett sätt och något bra på ett annat sätt; något kan bli jättebra men innebär större risk om det inte går som man tänkt med något moment som ska göras osv. Så efter en stor tanke operation står man fortfarande där utan SVARET.

Jag har hört en idé om att en central funktion hos känslorna (orsak att vi msk har dem) är att de avlastar beslutsfattandet. Om känslan säger det ena eller andra så behöver du inte göra ovanstående komplicerade process analytiskt. Och autister har ofta dålig medvetenhet om sina känslor, svårt att identifiera och tolka dem. Så då blir man utan den hjälpen. De beslut som tas med (lagom mycket) stöd av känslorna blir också mer lyckade.
 
Kan också vara att man tänker så detaljerat och nogrannt. Att alla eventuella möjligheter, om ifall att och olika alternativ ska vara med i kalkylen så det blir en omfattande process av det. Och efter alla överväganden är resultatet ändå inte att ett alternativ är det överlägset bästa på alla sätt. Utan något är bra på ett sätt och något bra på ett annat sätt; något kan bli jättebra men innebär större risk om det inte går som man tänkt med något moment som ska göras osv. Så efter en stor tanke operation står man fortfarande där utan SVARET.

Jag har hört en idé om att en central funktion hos känslorna (orsak att vi msk har dem) är att de avlastar beslutsfattandet. Om känslan säger det ena eller andra så behöver du inte göra ovanstående komplicerade process analytiskt. Och autister har ofta dålig medvetenhet om sina känslor, svårt att identifiera och tolka dem. Så då blir man utan den hjälpen. De beslut som tas med (lagom mycket) stöd av känslorna blir också mer lyckade.
Tack, det var verkligen något som fick mig att tänka till när jag läste det du skrev. Det låter väldigt vettigt och sant faktiskt
 
Jag har asperger och ospecificerad uppmärksamhetsstörning, är 28 år och haft diagnoserna i mindre än ett år. Också högfungerande. Har haft problem hela livet men ingen kunde tro att det hade med NPF att göra.

Känner igen mig i mycket av det ni skriver. Att behöva fatta ett beslut kan ge mig panik, oavsett om det handlar om att välja glass eller något mycket större. Jag har svårt med empati och det tar rätt lång tid för mig att känna empatiska känslor för en annan människa. Avbryter lätt andra, har svårt att veta när det är min tur att prata (detta leder till att jag helst inte pratar, eller ens skriver på forum, att skriva detta känns jättesvårt!).

Behöver få ordentliga instruktioner (i varje steg) ifall jag ska göra något, till exempel kan man inte säga "gå och hämta ett glas" till mig, för då går jag och hämtar ett glas och håller i glaset tills någon ber mig att ställa ner glaset på bordet. Bryts rutiner, eller något oväntat sker under dagen (möten som ställs in eller liknande) får jag ordentligt ångestpåslag och kan få panik. Vill planera i extremt god tid (resor, högtider osv). Fastnar lätt i saker, så jag glömmer bort att äta och gå på toaletten. När jag är trött klarar jag knappt av att föra ett samtal, tappar ord och hör inte vad den andre säger.

Kommer på hur mycket grejer som helst! Innan jag fick mina diagnoser fungerade inte vardagen (eller tja, jag låtsades att det fungerade) vilket resulterat i mycket självskada och självmordsförsök. I och med diagnoserna fick jag rätt verktyg för att kunna hantera min vardag bättre och även om jag fortfarande håller på och lär mig har jag kommit en mycket lång bit på vägen. I början var jag tveksam till diagnoserna, tyckte bara att jag kände mig ännu mer som ett "freak" men nu är jag glad för dom, dom förklara varför jag fungerar som jag gör.
 
Känner igen mig i mycket av det ni skriver. Att behöva fatta ett beslut kan ge mig panik, oavsett om det handlar om att välja glass eller något mycket större. Jag har svårt med empati och det tar rätt lång tid för mig att känna empatiska känslor för en annan människa. Avbryter lätt andra, har svårt att veta när det är min tur att prata (detta leder till att jag helst inte pratar, eller ens skriver på forum, att skriva detta känns jättesvårt!).
Vad bra att du klarade att skriva här, super bra av dig! Det kan du vara stolt över.

Jag känner dock inte alls igen mig i att ha svårt för empati, jag bryr mig jätte mycket, ibland på bekostnad av mig själv och mina förmågor och begränsningar. Men det kan bli lite fel ibland, jag vill alltid ha kontroll och hjälpa andra och fokuserar då på vad jag kan göra just då. Som när min mormor dog, där i början grät jag inte alls utan tog hand om min mamma och min moster, hämtade servetter när dom grät, kramade om dom men visade inte så mycket själv. Mamma berättade också att när min morfar fick en stroke och hamnade i koma när jag var 9 år så var alla jätte ledsna och grät men jag visade ingenting fast jag älskade honom otroligt mycket och stod honom närmast av alla barnbarn. Men som jag minns det var jag ju jätte ledsen, bara det att jag grät i duschen då ingen såg eller höll allt inom mig. Tror egentligen inte att det alltid är så bra att hålla allt inom sig. Jobbar sedan typ 14 år i terapi på att hitta konstruktiva sätt att hantera känslor på.

Angående att välja saker får jag också panik ibland, inte så där att jag bara strör mig med begreppet panik utan att det blir en början till panikattack som blommar ut om jag inte tar mig därifrån. Att välja en frukt, en tomat, en gurka kan ta lång tid för att det måste kännas "rätt" och perfekt. När jag står där och vänder och vrider på päronet kan det börja krypa i benen och armarna och jag får ett sådant obehag i kroppen att jag inte står ut, det känns som att jag ska bli galen. Oftast slutar det med att jag måste gå därifrån. Jag kan alltså gå till typ 4 affärer utspridda häromkring för att kunna köpa ett päron jag tycker känns rätt. Jag måste också handla olika saker i olika butiker för att jag tycker att just den affärens märke eller version av något är det enda som duger. Inte konstigt att jag får handla så ofta och att det blir ett sådant projekt när allt ska vridas och vändas på och jag måste gå/åka till så många ställen..
 
I och med diagnoserna fick jag rätt verktyg för att kunna hantera min vardag bättre och även om jag fortfarande håller på och lär mig har jag kommit en mycket lång bit på vägen. I början var jag tveksam till diagnoserna, tyckte bara att jag kände mig ännu mer som ett "freak" men nu är jag glad för dom, dom förklara varför jag fungerar som jag gör.
Samma här
 
Som jag har förstått så är det egentligen inte något som saknas i själva empatiförmågan. Det är bara en massa andra saker som gör att det verkar så.

Avläsningen av andra människor, kommunikation och interaktion, svårighet att tolka andras känsolouttryck osv. gör att man ofta får mindre info och inte så bra kan sätta sig i den andres situation eller spontant uppmärksamma "empatibehov". På samma sätt är man dålig på att uttrycka sin empati på ett sätt som går fram till den andra och uppfattas som det.

Ger man däremot en ordentlig redogörelse (i autismvänlig form) med en massa information om någons situation, upplevelser och känslor så ska (efter vad jag hört) det finnas samma grundläggande förmåga att bry sig och känna för en annan människa.
Men i verkliga situationer så upplevs det ofta som att empatiförmågan brister när det egentligen är annat (input & output) som gör att den har svårt att komma i bruk på ett naturligt sätt i praktiken.
 
Jag har asperger och ospecificerad uppmärksamhetsstörning, är 28 år och haft diagnoserna i mindre än ett år. Också högfungerande. Har haft problem hela livet men ingen kunde tro att det hade med NPF att göra.

Känner igen mig i mycket av det ni skriver. Att behöva fatta ett beslut kan ge mig panik, oavsett om det handlar om att välja glass eller något mycket större. Jag har svårt med empati och det tar rätt lång tid för mig att känna empatiska känslor för en annan människa. Avbryter lätt andra, har svårt att veta när det är min tur att prata (detta leder till att jag helst inte pratar, eller ens skriver på forum, att skriva detta känns jättesvårt!).

Behöver få ordentliga instruktioner (i varje steg) ifall jag ska göra något, till exempel kan man inte säga "gå och hämta ett glas" till mig, för då går jag och hämtar ett glas och håller i glaset tills någon ber mig att ställa ner glaset på bordet. Bryts rutiner, eller något oväntat sker under dagen (möten som ställs in eller liknande) får jag ordentligt ångestpåslag och kan få panik. Vill planera i extremt god tid (resor, högtider osv). Fastnar lätt i saker, så jag glömmer bort att äta och gå på toaletten. När jag är trött klarar jag knappt av att föra ett samtal, tappar ord och hör inte vad den andre säger.

Kommer på hur mycket grejer som helst! Innan jag fick mina diagnoser fungerade inte vardagen (eller tja, jag låtsades att det fungerade) vilket resulterat i mycket självskada och självmordsförsök. I och med diagnoserna fick jag rätt verktyg för att kunna hantera min vardag bättre och även om jag fortfarande håller på och lär mig har jag kommit en mycket lång bit på vägen. I början var jag tveksam till diagnoserna, tyckte bara att jag kände mig ännu mer som ett "freak" men nu är jag glad för dom, dom förklara varför jag fungerar som jag gör.
Härligt höra det är fler som tappar ord och inte alltid uppfattar vad som sägs trots egentligen bra hörsel när det är lugnt :)

Som jag har förstått så är det egentligen inte något som saknas i själva empatiförmågan. Det är bara en massa andra saker som gör att det verkar så.

Avläsningen av andra människor, kommunikation och interaktion, svårighet att tolka andras känsolouttryck osv. gör att man ofta får mindre info och inte så bra kan sätta sig i den andres situation eller spontant uppmärksamma "empatibehov". På samma sätt är man dålig på att uttrycka sin empati på ett sätt som går fram till den andra och uppfattas som det.

Ger man däremot en ordentlig redogörelse (i autismvänlig form) med en massa information om någons situation, upplevelser och känslor så ska (efter vad jag hört) det finnas samma grundläggande förmåga att bry sig och känna för en annan människa.
Men i verkliga situationer så upplevs det ofta som att empatiförmågan brister när det egentligen är annat (input & output) som gör att den har svårt att komma i bruk på ett naturligt sätt i praktiken.
Empati saknas inte hos en aspergare/autism utan det är att man har svårt sätta sig in i den andres situation utan förklaring, ofta tänker mer logiskt, dålig på att uttrycka sig och liknande orsaker som man kan upplevas som okänslig av icke insatta personer. En vän till mig berättade att han hittat en studie(vet inte vart tyvärr, var några veckor sedan han berättade det. Kan fråga nästa gång jag träffar honom.) där de kommit fram till att personer med asperger/autism faktiskt har mer empati än personer utan - bara det att en icke insatt inte uppfattar eftersom det inte uttrycks på "vanligt" vis och vi inte alltid är så bra på att läsa våra egna känslor.

Ett exempel som hände mig för några år sedan: Jag jobbade i en liten butik och en tjej började praktisera där. Hon var precis i slutfasen av ett förhållande med en otrevlig kille, inga regelrätta slag men knuffningar, hot och liknande. Min chef och en kollega mådde oerhört dåligt av situationen, så fort tjejen inte var i butiken så oroade de sig över henne, båda sa de inte kunde sova på grund av oron och det var så pass att chefen funderade på att avsluta tjejens praktik för chefen orkade inte med oron över tjejen.
Jag förstod inte hur de kunde reagera så starkt för de kunde ju ändå inte göra något åt situationen. Jag brydde mig och erbjöd tjejen att hon var välkommen över när som helst om det blev för mycket. Jag blev sedd som kall när jag förklarade att jag bestämt mig för att inte oroa mig eftersom jag ändå inte kunde göra något åt situationen. Det är som ingen vits att gå runt, oroa sig och må dåligt när det gäller en person/situation där man inte kan påverka.
 
Härligt höra det är fler som tappar ord och inte alltid uppfattar vad som sägs trots egentligen bra hörsel när det är lugnt :)


Empati saknas inte hos en aspergare/autism utan det är att man har svårt sätta sig in i den andres situation utan förklaring, ofta tänker mer logiskt, dålig på att uttrycka sig och liknande orsaker som man kan upplevas som okänslig av icke insatta personer.
En till här som inte uppfattar vad som sägs och får be om upprepning. Min make som känner mig märker när det händer och fortsätter prata först när jag är "tillbaka" igen :p

Autister saknar inte empati men sorterar annorlunda så det kan verka som att vi är empatilösa. På gott och ont. Istället för att sitta och gråta över saker andra hade gjort över så googlar jag fakta först och sen tar jag itu med känslorna eller kanske inte ens behöver för det finns inget att reagera på.
I andra fall kan jag reagera starkare men då är det pga jag tror jag gör fel och får ångest och vill göra rätt. Mina barn har olika problematik där men i princip fakta före känslostorm. Sen utgår vi från faktan som finns.
 
Härligt höra det är fler som tappar ord och inte alltid uppfattar vad som sägs trots egentligen bra hörsel när det är lugnt :)


Empati saknas inte hos en aspergare/autism utan det är att man har svårt sätta sig in i den andres situation utan förklaring, ofta tänker mer logiskt, dålig på att uttrycka sig och liknande orsaker som man kan upplevas som okänslig av icke insatta personer. En vän till mig berättade att han hittat en studie(vet inte vart tyvärr, var några veckor sedan han berättade det. Kan fråga nästa gång jag träffar honom.) där de kommit fram till att personer med asperger/autism faktiskt har mer empati än personer utan - bara det att en icke insatt inte uppfattar eftersom det inte uttrycks på "vanligt" vis och vi inte alltid är så bra på att läsa våra egna känslor.

Ett exempel som hände mig för några år sedan: Jag jobbade i en liten butik och en tjej började praktisera där. Hon var precis i slutfasen av ett förhållande med en otrevlig kille, inga regelrätta slag men knuffningar, hot och liknande. Min chef och en kollega mådde oerhört dåligt av situationen, så fort tjejen inte var i butiken så oroade de sig över henne, båda sa de inte kunde sova på grund av oron och det var så pass att chefen funderade på att avsluta tjejens praktik för chefen orkade inte med oron över tjejen.
Jag förstod inte hur de kunde reagera så starkt för de kunde ju ändå inte göra något åt situationen. Jag brydde mig och erbjöd tjejen att hon var välkommen över när som helst om det blev för mycket. Jag blev sedd som kall när jag förklarade att jag bestämt mig för att inte oroa mig eftersom jag ändå inte kunde göra något åt situationen. Det är som ingen vits att gå runt, oroa sig och må dåligt när det gäller en person/situation där man inte kan påverka.
En av mina bästa vänner har starka autistiska drag. Det jag uppskattar mest hos henne är att när jag har något problem då kan jag fråga henne och hennes svar är alltid absolut logiskt. Det hjälper mig ofta att få saker och ting i tillvaron mer begripliga. Hon har otroligt stort hjärta men hon uttrycker bara det på sitt sätt. Jag gillar verkligen det.
 
En till aspergare här! Jag är 38 nu och fick min diagnos när jag var 31. Jag har alltid varit väldigt tystlåten och blyg och har dessutom en rejäl portion social fobi. På senare år har jag dock börjat inse att mycket av min sociala fobi hänger samman med att jag är osäker på hur jag ska bete mig i olika situationer. Dessutom hänger min sociala förmåga mycket på att jag inte blir stressad eller känner mig osäker i situationen, vilket gör att mina svårigheter ibland blir väldigt påtagliga medan de är minimala i andra situationer.

Jag studerar för närvarande på heltid (läser en master i kognitionsvetenskap) och finner det ganska frustrerande att jag å ena sidan har så lätt för mig när det gäller det teoretiska och å andra sidan har så svårt för all typ av arbete i grupp. Ur ett kognitionsvetenskapligt perspektiv tänker jag som bäst när jag formulerar mig skriftligt (vilket är en fördel vid skriftliga inlämningsuppgifter), men vid diskussioner vid exempelvis seminarier har jag ingen chans att bidra till diskussionen på ett vettigt sätt eftersom det tar en sådan tid för mig att ens komma fram till vad jag eventuellt skulle vilja säga.

Jag har tidigare haft diverse deltidsjobb som jag kombinerat med studier på distans. Senaste längre anställningen jag hade, ett städjobb, slutade dock med en längre sjukskrivning på grund av ångest och stress. Tidigare har jag inte haft några problem med försäkringskassan när jag behövt sjukskriva mig från jobb samtidigt som jag studerat på deltid. Nu när jag enbart studerat på heltid i snart två år är jag dock rädd för att framöver få problem med fk i och med att jag uppenbarligen klarar att studera på heltid - som i mitt fall är väldigt annorlunda mot att befinna sig på en arbetsplats 40 timmar i veckan.
 
En av mina bästa vänner har starka autistiska drag. Det jag uppskattar mest hos henne är att när jag har något problem då kan jag fråga henne och hennes svar är alltid absolut logiskt. Det hjälper mig ofta att få saker och ting i tillvaron mer begripliga. Hon har otroligt stort hjärta men hon uttrycker bara det på sitt sätt. Jag gillar verkligen det.
Det är samma här vad det gäller mellanbarnet. En fråga får alltid ett rakt och ärligt svar som är nyanserat och ger ett logiskt svar på frågan för att komma från en 10-åring. Dock har hon alltid varit lillgammal så att hon är klok visste jag från början.

Oavsett ålder har hon gett raka ärliga svar :)

Som 3-åring: "Vad fint du målar" - Det ser du väl att jag skriver! Personen blev rätt snopen :p
Som 6-åring: "Men varför gjorde du så här?" - För att min hjärna sa åt mig att göra så. Ja jo, vad svarar man på det liksom..
 
Jag själv fick ett fint svar av maken igår när jag skulle lösa en uppgift.

Han sa när jag satt och gick igenom uppgiften: "Gör hur det står och fundera inte så mycket på hur det uppkom. Har det fungerat i 2000 år så ifrågasätt inte".

Tycker det är rätt typiskt aspergare att fundera på allt runtomkring än på den faktiska saken? Eller hur är ni på den punkten?
 
Vill skriva något i tråden men har svårt att få till en bra berättelse... Har iallafall en nära vän och fd arbetskamrat med Aspbergers och ADHD (ev autism också, just nu minns jag inte :o). I början när vi jobbade ihop funkade det inte alls tills jag förstod att jag behövde vara brutalt ärlig och tydlig i vad jag ville säga. Vi lärde känna varann bättre och nu är vi nära vänner och jag skulle kunna benämna henne som min bästa vän :heart
Ibland gör hon mig ledsen genom att plötsligt ändra något vi har bestämt men jag vet att hon inte gör det av illvilja utan att ”hon bara är sån”. Hon är väldigt mycket och intensiv men rolig och oförutsägbar! Hon har lärt mig mycket, även om mig själv. Hon har haft det svårt i livet, det vet jag, men hon är mycket klokare än hon själv tror och smart! Har ett jobb hon är bra på men stressar ofta och tar på sig lite för mycket. Har svårt att säga nej. Hon har inga problem att säga hur bra hon är :D vilket dock kan stöta sig med folk (tyvärr).
Hon blir lätt trött och kan somna typ 17 en jobbdag och vaknar helst inte innan 12 på helgen, vilket försvårar saker om vi ska göra något ihop då jag är småbarnsförälder som typ vaknar 05 varje dag :rofl:
Hon är dock bra på att sätta sig in i andras känslor och ofta känner jag att det bara är hon som förstår vad jag menar/tänker/känner om vissa saker!
Ja, jag vet inte vad jag ville få sagt med detta men ville mest berätta om min fina vän som har dessa diagnoser :love:

(Hon fick Aspbergersdignosen i vuxen ålder, 40+)
 

Hästar nu

  • Foderboost
  • Annonsera mera V
  • Inridning

Övrigt nu

Dagbok

Radannonser

  • Springpony sælges

Hästnyheter

Bukefalos

  • Syns inte
Rekommenderas av Google:
Upp