Någon som avbrutit doktorandstudier?

kolfinnur

Trådstartare
Jag tror jag är i en ohållbar jobbsituation. Jag är snart klar med mitt första år som doktorand, och jag känner att jag inte orkar mer. Jag har svårt att hantera stressen, i perioder har jag velat vända i dörren till universitetet på morgonen, ångest på söndagar är mer regel än undantag. Ibland tänker jag att jag skulle varit utbränd för länge sedan om jag inte haft en sån underbar fästman som nästan alltid är hemma när jag kommer hem, lagar mat, tröstar mig osv... Och jag har bara hållit på ett år. Hur ska jag orka TRE år till? Till saker hör att jag har väldigt goda karriärmöjligheter utan en doktorsexamen. Trodde doktorerande skulle passa mig, vara väldigt utmanande ja, men att jag skulle gilla det. Det gör jag inte, jag är bara trött hela tiden och orkar knappt göra några aktiviteter på fritiden, och längtar mer och mer efter ett "vanligt" jobb. Såklart kan det vara stressigt på alla jobb, det inser jag ju. Men jag känner en så stor press samtidigt som jag känner mig väldigt ensam som doktorand.

Finns någon här som sagt upp sig från en doktorandtjänst? Eller varit i en liknande situation? Eller tvärtom, fullföljt sin doktorandutbildning ändå?

PS: Har pratat med handledarna om att jag inte trivs och vissa saker har förbättrats, men marginellt. Har även psykologkontakt och en tid bokad hos doktorandombudsmannnen på universitetet.
 
Jag tror jag är i en ohållbar jobbsituation. Jag är snart klar med mitt första år som doktorand, och jag känner att jag inte orkar mer. Jag har svårt att hantera stressen, i perioder har jag velat vända i dörren till universitetet på morgonen, ångest på söndagar är mer regel än undantag. Ibland tänker jag att jag skulle varit utbränd för länge sedan om jag inte haft en sån underbar fästman som nästan alltid är hemma när jag kommer hem, lagar mat, tröstar mig osv... Och jag har bara hållit på ett år. Hur ska jag orka TRE år till? Till saker hör att jag har väldigt goda karriärmöjligheter utan en doktorsexamen. Trodde doktorerande skulle passa mig, vara väldigt utmanande ja, men att jag skulle gilla det. Det gör jag inte, jag är bara trött hela tiden och orkar knappt göra några aktiviteter på fritiden, och längtar mer och mer efter ett "vanligt" jobb. Såklart kan det vara stressigt på alla jobb, det inser jag ju. Men jag känner en så stor press samtidigt som jag känner mig väldigt ensam som doktorand.

Finns någon här som sagt upp sig från en doktorandtjänst? Eller varit i en liknande situation? Eller tvärtom, fullföljt sin doktorandutbildning ändå?

PS: Har pratat med handledarna om att jag inte trivs och vissa saker har förbättrats, men marginellt. Har även psykologkontakt och en tid bokad hos doktorandombudsmannnen på universitetet.

Jag gjorde det. Jag holl i 2 ar, sedan slutade jag. Det som fick mig att lagga av var nar den 13 ariga sonen nyfiket fragade mig om jag aldrig laste for nojes skull, nagot han var uppvaxt med att jag gjorde. Samtalet utspelade sig dessutom nar jag just forklarat att jag inte kunde folja med till stranden (eller om det var nagot sportevanemang dar han var med). Igen. Jag har inte angrat det beslutet en enda gang.

Livet ar aldeles for kort for att stressa ihjal sig bara for att man "ska" eller att det kanske, om man har tur, blir bra senare nagon gang. Skriv en lista med for och emot ... och folj dit hjarta.
 
Avbrutit har jag inte gjort däremot lämnat akademin efter disputation. Jag tror att du gör rätt som funderar ordentligt på vad du vill. Min erfarenhet är att doktorera ska man göra om det innebär att man får jobba med ett projekt man trivs med och i en grupp man trivs med eller ensam om det nu är det man vill. Sista året blir ändå nästan alltid stressigt ångestfyllt och jobbigt, så känns det så redan nu är det nog en rejäl förändring eller att sluta som är det bästa, inget blir bättre av att kämpa på och ha det liv du beskriver nu. Vad det finns för möjlighet att byta handledare, grupp eller projekt beror ju på hur du är finansierad, vad det finns mer på institutionen osv men sluta är kanske det jag skulle rekommendera. Det är ett tufft och ganska speciellt jobb att vara doktorand och prestera en avhandling, och känns det fel redan nu är risken stor att det bara blir värre.
 
men sluta är kanske det jag skulle rekommendera. Det är ett tufft och ganska speciellt jobb att vara doktorand och prestera en avhandling, och känns det fel redan nu är risken stor att det bara blir värre.
@kolfinnur
Jag tror att Tulip har rätt i detta, inte för att jag doktorerat, men medan jag läste så fick vi hos oss, ganska stor inblick i forskningsvärlden för de i vårt ämnesområde.

Och inget jobb är värt att köra sig totalt i botten för. Det vet jag tyvärr av erfarenhet. Visserligen inte pga ren "utbrändhet" utan även andra bakomliggande till viss del komplicerande faktorer men det yttrade sig till slut på samma sätt som en utmattningsdepression.
Det var en LÅNG väg tillbaka.
Inget jobb är värt det.

Hoppas du hittar en förändring som löser situationen.
Kom ihåg att DU och ditt mående är oräkneligt antal gånger viktigare än din prestation.
 
Tack för alla svar!

Som kommentar till alla: Att undvika utbrändhet är en av de större anledningarna till att jag vill byta jobb. Och jag är också inne på samma spår som ni, livet är för kort för att bli utbränd. Särskit pga något man inte är 100% dedikerad till.

@Tulip Byta handledare har man alltid rätt till men jag har svårt att se att jag hittar bättre. Och jag börjar tro att det är doktorerandet i sig och arbetet på universitetet som är boven, så tror inte byta projekt eller grupp hjälper heller. Och jag trivs inte alls i forskningsgruppen på universitetet, det är en person jag trivs med visserligen men jag tror inte det kommer räcka. Så inget av det du skriver motiverar en doktorandtjänst stämmer in på mig.

Har funderat på att gå över till 100% industridoktorand, nu är jag 50% på forskningsinstitut. Men min chef där har ju erkänt att jag skulle kunna jobba i samma typer av projekt och så utan doktorsexamen, fast i en roll med mindre ansvar då. Om jag kan få jobb där utan doktorsexamen, varför doktorera? :confused: Börjar kännas mindre och mindre värt...

Jag har tänkt att jag ska damma av mitt CV och kolla vart potentiella företag att skicka det till, idag. Hade samma plan någon gång för någon månad sen, men fegade ur... Börjar noja och tänka men det kanske bara är fel på mig? Kanske bara jag som inte kan hantera saker ordentligt, kanske blir samma situation på en annan arbetsplats?
 
Jag har varit i samma situation men fortsatt. Jag hade nog varit på en bättre plats om jag lämnat direkt, så det skulle jag rekommendera, men jag lyckades komma igenom det och hitta glädjen i det igen. Men hade jag gjort om det skulle jag hellre lämnat direkt än gått igenom de här åren igen. De har varit hemska.

Jag har många kollegor som lämnat och som mår bra nu. Det är inget ovanligt.
 
@hastflicka Precis det där börjar jag känna, jobbet går ut över mitt privatliv. Nu har jag inga barn men vill ha väldigt snart. Så nu är det bara fästmannen som får ta all skit, och han har erkänt att det ibland är svårt att mäkta med att jag mår så dåligt. Men jag tycker det är svårt att hantera känslan att "jag ska göra klart det jag börjat" och "det blir nog bättre efter den här deadlinen" etc. det finns alltid anledningar till att inte våga klampa in och säga upp sig... (eller ens våga söka ett annat jobb)
 
Jag har inte doktorerat men tänker på mitt exjobb.
Innan jag gjorde mitt exjobb funderade jag allvarligt på att läsa vidare och ta en master. Jag hade väldig tur när jag valde exjobb eftersom jag fick tag i ett projekt jag verkligen brann för och tyckte var oerhört intressant. Jag hade även tur med handledare då den ena var väldigt bra, den andra var nog okej men inte så taggad på mitt projekt. Trots i sotrt sett perfekta förutsättningar så mådde jag väldgit dåligt under den här perioden och blev försenad med slutförandet. Till slut lyckades jag prestera en godkänd rapport men handledaren var inte helt imponerad av den. Jag bestämmde mig snabbt för att en master inte var min grej och återgick till att jobbba inom mitt tidigare område (vilket var det jag utbildade mig inom). Idag minns jag denna period både med fasa och glädje (iom det roliga projektet) men hade det varit längre än exjobbet var så hade jag krashat totalt och det är det inte värt.
 
Det verkar kunna se så olika ut. Jag har varit doktorand i ungefär 1,5 år och har aldrig känt att det är särskilt stressigt. Visst, ibland har jag en deadline och behöver sitta ngn helg men generellt så hinner jag utan problem inom arbetstiden.
Mina doktorandkollegor får också till det, de flesta har fullt rimlig belastning.
Men jag kanske har tur som är på en avdelning med vettig organisation?

Jag tänker att du behöver fundera på vad du vill. Varför har du blivit doktorand?
Vad är det som lockar?
Är karriären det enda? Tycker du att det är roligt med forskning?

Om du skulle vilja fortsätta så kanske det är värt att gå högre upp än handledaren och se om det går att ändra din situation.

Men generellt så är det ju inte värt att bränna ut sig. Inget är värt det.
 
Jag har tänkt att jag ska damma av mitt CV och kolla vart potentiella företag att skicka det till, idag. Hade samma plan någon gång för någon månad sen, men fegade ur... Börjar noja och tänka men det kanske bara är fel på mig? Kanske bara jag som inte kan hantera saker ordentligt, kanske blir samma situation på en annan arbetsplats?

Nu har jag aldrig doktorerat men varit i situationer där jag har haft jobb där jag inte trivts alls och hela upplägget har känts fel. Då har jag i de lägena testat hur attraktiv jag varit på marknaden genom att söka en del intressanta jobb och gått på intervjuer. Jag tänker alltid att jag kan tacka nej till jobbet efter en intervju om det inte känns rätt. Bara genom att känna att jag faktiskt gör något för att ta mig vidare och ta mig ur situationen har gjort att jag mått bättre. Så du kan ju skicka iväg ditt CV med inställningen att du inte måste byta jobb om det inte känns rätt med det nya som du eventuellt blir erbjuden. Då känns det oftast inte lika stort och jobbigt iallafall har den tankegången funkat för mig. Jag tror inte på att stanna i en situation och sammanhang där man inte mår bra.
 
Jag tror jag är i en ohållbar jobbsituation. Jag är snart klar med mitt första år som doktorand, och jag känner att jag inte orkar mer. Jag har svårt att hantera stressen, i perioder har jag velat vända i dörren till universitetet på morgonen, ångest på söndagar är mer regel än undantag. Ibland tänker jag att jag skulle varit utbränd för länge sedan om jag inte haft en sån underbar fästman som nästan alltid är hemma när jag kommer hem, lagar mat, tröstar mig osv... Och jag har bara hållit på ett år. Hur ska jag orka TRE år till? Till saker hör att jag har väldigt goda karriärmöjligheter utan en doktorsexamen. Trodde doktorerande skulle passa mig, vara väldigt utmanande ja, men att jag skulle gilla det. Det gör jag inte, jag är bara trött hela tiden och orkar knappt göra några aktiviteter på fritiden, och längtar mer och mer efter ett "vanligt" jobb. Såklart kan det vara stressigt på alla jobb, det inser jag ju. Men jag känner en så stor press samtidigt som jag känner mig väldigt ensam som doktorand.

Finns någon här som sagt upp sig från en doktorandtjänst? Eller varit i en liknande situation? Eller tvärtom, fullföljt sin doktorandutbildning ändå?

PS: Har pratat med handledarna om att jag inte trivs och vissa saker har förbättrats, men marginellt. Har även psykologkontakt och en tid bokad hos doktorandombudsmannnen på universitetet.


Enligt min handledare verkar det vanligare att avbryta än att fullfölja.... :cool:
 
@hastflicka Precis det där börjar jag känna, jobbet går ut över mitt privatliv. Nu har jag inga barn men vill ha väldigt snart. Så nu är det bara fästmannen som får ta all skit, och han har erkänt att det ibland är svårt att mäkta med att jag mår så dåligt. Men jag tycker det är svårt att hantera känslan att "jag ska göra klart det jag börjat" och "det blir nog bättre efter den här deadlinen" etc. det finns alltid anledningar till att inte våga klampa in och säga upp sig... (eller ens våga söka ett annat jobb)


Jag hade ju fordelen att kunna "justifiera" mitt avhopp med att jag behovdes for min son. Plotsligt vagde "jag maste gora klart vad jag borjat" valdigt latt. I vagskalen lag studier versus att finnas dar for sonen, som dessutom behovde mig pa riktigt. :p
Nu ar jag TANT ... och det ar manga ar sedan. Vad jag lart mig genom aren ar att absolut inget ar vart att ma daligt over. Mar man daligt maste en forandring till ... vad forandringen ar kan ibland vara svart att saga, men man maste ha en forandring som kan gora att man mar battre.
Sjalv tycker jag om "challenges" och att skapa nya miljoer ... sa en av mina forandringar har ofta varit att flytta. Jag tror helt klart pa att byta miljo, antingen jobb eller bostad, vart 5te - 7de ar. Nar bostaden ar helt klar, eller jag kan jobbet utan och innan ... ar det dags for nagot nytt.:cautious::p
 
Jag tror jag är i en ohållbar jobbsituation. Jag är snart klar med mitt första år som doktorand, och jag känner att jag inte orkar mer. Jag har svårt att hantera stressen, i perioder har jag velat vända i dörren till universitetet på morgonen, ångest på söndagar är mer regel än undantag. Ibland tänker jag att jag skulle varit utbränd för länge sedan om jag inte haft en sån underbar fästman som nästan alltid är hemma när jag kommer hem, lagar mat, tröstar mig osv... Och jag har bara hållit på ett år. Hur ska jag orka TRE år till? Till saker hör att jag har väldigt goda karriärmöjligheter utan en doktorsexamen. Trodde doktorerande skulle passa mig, vara väldigt utmanande ja, men att jag skulle gilla det. Det gör jag inte, jag är bara trött hela tiden och orkar knappt göra några aktiviteter på fritiden, och längtar mer och mer efter ett "vanligt" jobb. Såklart kan det vara stressigt på alla jobb, det inser jag ju. Men jag känner en så stor press samtidigt som jag känner mig väldigt ensam som doktorand.

Finns någon här som sagt upp sig från en doktorandtjänst? Eller varit i en liknande situation? Eller tvärtom, fullföljt sin doktorandutbildning ändå?

PS: Har pratat med handledarna om att jag inte trivs och vissa saker har förbättrats, men marginellt. Har även psykologkontakt och en tid bokad hos doktorandombudsmannnen på universitetet.

Jag hör till dem som bet ihop. Jag trivdes visserligen med själva doktorerandet, men inte med omständigheterna. Jag genomförde doktorandstudierna, men tog först en paus under några år där jag jobbade som universitetsadjunkt, samt skrev en lärobok, innan jag tog tag i det och skrev ihop avhandlingen. Jag ångrar inte att jag doktorerade. Däremot ångrar jag omständigheterna och att jag inte bråkade mer.

Men till dig: Som Petruska skrev så är du inte är livegen. Jag vill tillägga att om du inte har planer på att fortsätta inom akademin så finns det ju heller ingen egentlig poäng med att doktorera. Om du känner som du gör redan nu så tycker jag att du tänker rätt i avbryta. Jag tolkar det som att ensamheten är en faktor som gör att du inte trivs och då kanske inte industridoktorand är lösningen. Det kan rent av vara ännu mer ensamt eftersom du då kommer ifrån forskargruppen och doktorandkollegor. Sedan kan det skilja sig väldigt mycket från institution till institution hur doktorerandet går till rent praktiskt. Kanske något annat universitet erbjuder omständigheter som passar dig mycket bättre?
 
@MiniLi Ja alltså jag ville doktorera för att jag tänkte det skulle passa mig med friheten, få tänka "utanför lådan", den öppna kulturen på universitetet, eget ansvar, flexibelt, etc. Men jag tror en del var att det kändes tryggt att vara kvar i skolmiljön, började direkt efter masterexamen. Och fortfarande tycker jag nog det är kul med forskning i sig, men det skulle jag kunna jobba med utan doktorsexamen tydligen. Ang. belastningen så hinner jag inte med allt på arbetstid...

Jag undrar om lite av det här beror på tvivel om vad jag vill göra, vad jag vill jobba med, är jag nöjd med mitt utbildningsval? Och då känns det ju inte heller så smart att doktorera, som ju är ännu mer nischande i ett ämne och tar tid.

Har hittat ett par jobb som ligger ute jag kan söka, och sen några andra att skicka spontanansökan till :) Känns väldigt nervöst men har gått från att tänka "jag tar en licentiat (2 år) om jag inte orkar doktorsexamen" i början av året, till "jag gör en lic oavsett för säkerhetsskull" i somras, till "jag gör bara en lic, jag kommer inte klara av 3 år till" efter sommaren, till "jag kommer inte klara ett år till" senaste månaderna.
 
Jag hade ju fordelen att kunna "justifiera" mitt avhopp med att jag behovdes for min son. Plotsligt vagde "jag maste gora klart vad jag borjat" valdigt latt. I vagskalen lag studier versus att finnas dar for sonen, som dessutom behovde mig pa riktigt. :p
Nu ar jag TANT ... och det ar manga ar sedan. Vad jag lart mig genom aren ar att absolut inget ar vart att ma daligt over. Mar man daligt maste en forandring till ... vad forandringen ar kan ibland vara svart att saga, men man maste ha en forandring som kan gora att man mar battre.
Sjalv tycker jag om "challenges" och att skapa nya miljoer ... sa en av mina forandringar har ofta varit att flytta. Jag tror helt klart pa att byta miljo, antingen jobb eller bostad, vart 5te - 7de ar. Nar bostaden ar helt klar, eller jag kan jobbet utan och innan ... ar det dags for nagot nytt.:cautious::p

Du har rätt i att förändring behövs ibland. Jag är ju lite hemmakär, gillar trygghet osv. men även jag känner för förändringar ibland, även om de oftast är marginella pga. min lugna natur :p Nu försöker jag ju bli gravid, och barn är ju livsförändring som heter duga :D men det kan ju tyvärr ta tid innan det tar sig...
 
@MiniLi Ja alltså jag ville doktorera för att jag tänkte det skulle passa mig med friheten, få tänka "utanför lådan", den öppna kulturen på universitetet, eget ansvar, flexibelt, etc. Men jag tror en del var att det kändes tryggt att vara kvar i skolmiljön, började direkt efter masterexamen. Och fortfarande tycker jag nog det är kul med forskning i sig, men det skulle jag kunna jobba med utan doktorsexamen tydligen. Ang. belastningen så hinner jag inte med allt på arbetstid...

Jag undrar om lite av det här beror på tvivel om vad jag vill göra, vad jag vill jobba med, är jag nöjd med mitt utbildningsval? Och då känns det ju inte heller så smart att doktorera, som ju är ännu mer nischande i ett ämne och tar tid.

Har hittat ett par jobb som ligger ute jag kan söka, och sen några andra att skicka spontanansökan till :) Känns väldigt nervöst men har gått från att tänka "jag tar en licentiat (2 år) om jag inte orkar doktorsexamen" i början av året, till "jag gör en lic oavsett för säkerhetsskull" i somras, till "jag gör bara en lic, jag kommer inte klara av 3 år till" efter sommaren, till "jag kommer inte klara ett år till" senaste månaderna.
Klart att det går att vara delaktig i forskning utan phd, men det beror väl på hur du vill forska?
Vill du alltså arbeta med forskning i framtiden?
Det lär ju vara väsentligt svårare utan examen från forskarutbildning.. Iaf självständigt?

Kolla upp möjligheterna till att pausa?
 
Klart att det går att vara delaktig i forskning utan phd, men det beror väl på hur du vill forska?
Vill du alltså arbeta med forskning i framtiden?
Det lär ju vara väsentligt svårare utan examen från forskarutbildning.. Iaf självständigt?

Kolla upp möjligheterna till att pausa?

Hm ja pausa skulle ju vara ett alternativ, men min tjänst är finansierad av projekt med slutdatum så skulle tro att de inte godkänner en paus utan vill att man söker igen senare. Men det är klart jag kan fråga, men skulle nog ta frågan högre upp än handledarna.

Ja utan doktorsexamen är det nog svårt att ha en ledande, självständig roll i forskningsprojekt utan det skulle väl vara en rapporterande roll. Och inte på universitetet, utan snarare forskningsinstitut.

Ett problem för stunden är att jag är så slut och trött på allt att jag knappt kan tänka rakt :crazy: Tänka seriöst på framtiden blir svårt när man är så stressad att man bara vill ha ett jobb som kräver 0% tankekraft, vilket jag förmodligen inte vill. Jag vet bara att jag inte vill gå till jobbet imorgon :(
 
@kolfinnur
En reflektion. Att ha en doktorsexamen skulle jag säga, är en förutsättning för att kunna ha en ledande roll inom ett forskningsprojekt, och för att kunna veta vad forskning innebär. Det är ju det man lär sig på forskarutbildningen.

Om det är så att du inom ditt gebit kan få jobb utan forskarutbildning, så skulle jag om jag var i din sits, söka den sortens jobb. Forskarvärlden kanske inte är din grej helt enkelt. Det är antagligen lättare för dig att få den typen av jobb utan forskarutbildning än med.

Att vara så sliten att man till slut bränner ut sig förlorar bara du på.
Lycka till framöver
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag känner mig sjukt stressad just nu och vet inte alls hur jag ska ta mig ur eller förbättra situationen. Det känns som om det är svårt...
Svar
11
· Visningar
1 606
Senast: Sasse
·
Kropp & Själ Brukar inte skriva trådar på buke, framförallt inte gnälliga sådana. Men nu vet jag bokstavligen inte vart jag ska ta vägen längre...
2
Svar
36
· Visningar
4 622
Övr. Barn Min son är diagnostiserad med asperger samt selektiv mutism, högfungerande och väldigt intelligent. Kommer troligen blir lite rörigt...
2 3 4
Svar
63
· Visningar
8 168
Kropp & Själ Postar här på buke för att se om det finns någon med sjukdomen eller som känner till den. Jag söker men ljus och lykta för att få hjälp...
2 3 4
Svar
70
· Visningar
27 651
Senast: lewellyn
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp