IngelaH
Trådstartare
Akademisk Ridkonst á la IngelaH
Att jag skriver just ”Akademisk Ridkonst á la IngelaH”, beror på att det finns tusen och åter tusen olika synpunkter och idéer om vad Akademisk Ridkonst är. Och det här är min syn på Akademisk Ridkonst.
Jag kräver inte att du ska tycka detsamma, men jag har under mina universitetsår, fått lära mig att det egentligen inte finns några rätt och fel i kunskap och inlärning. Utan man måste få använda sig av de kunskaper och inlärningsmetoder eller verktyg, som man har fått och sen reflektera över vad som är bra och mindre bra, utan att halshuggas för det.
Av det jag har läst och lärt mig hittills på kurser, hemsidor och annan litteratur är i alla fall svaren på hur och varför Akademisk Ridkonst ska utföras överlag densamma. Även om ”en del lärde tvista därom”.
Vad är Akademisk Ridkonst?
Kärt barn har många namn, heter det som bekant. Och även vår ridkonst har flera namn. Namnen som egentligen syftar till samma pedagogik, men har olika mentorer, är; Akademisk Ridkonst, Klassisk Ridning och Barockridning. Namn som nämns som ”fäder” i Den Akademiska Ridkonstens pedagogik, är:
Xenophon, 430-355 f kr, Xenophon var en grek som skrev den första ”ridhandboken” redan 400 f kr.
Guérniére, 1678-1751, Francois Robichon de la Guérnière var solkungen Ludvig XIV:s hovstallmästare.
François Baucher, 1796-1873, I början av 1800-talet kom Baucher som en "räddare" av den Akademiska Ridkonstens historia, då Versailesakademin stängdes.
Den Akademiska Ridkonstens ”fader” som jag i första hand har kommit i kontakt med, dock inte personligen, är Bent Branderup. Det är han som har ”döpt” sin ridning till Akademisk Ridkonst. Branderups ridkonst har influenser från de gamla ryttarakademierna på 15-1700-talet.
Den Akademiska Ridkonsten med sina skolor ovan mark var främst till för att användas ute på slagfältet. Där var hästen en god arbetskamrat, som kunde göra mycket för att hjälpa och skydda sin ryttare, samt ta dem oskadda ur striden.
Som namnet Barockridning skvallrar om, härstammar ridkonsten också från barocktiden i Frankrike, med bland annat de la Guérinière i spetsen. På barocktiden sågs ridningen bland det ”fina folket” som en konstart och många rika människor började rida för sitt egna höga nöjes skull.
Branderups Akademiska Ridkonst har också en tydlig historik från Bruksridningen. Branderup tar gärna på kurser och clinics, upp liknelser från ridning på Island, Mongoliet med flera ställen där man tar/tog sig fram långa sträckor med hästarna som packdjur. Eller från den ridning som Sydamerikas gauchos bedriver i samband med boskapsskötsel
Varför ska man ägna sig åt Akademisk Ridkonst?
Idag finns det minst lika många hobbyryttare, som rider både för ”att det är kul” och för att utvecklas, som det finns tävlingsryttare, som också rider både för ”att det är kul” och att utvecklas. I och med att hästsporten idag är en stor sport, har den också lett till ett kvantitativt antal ridhästar, som i många fall är spända både fysiskt och psykiskt i stället för ett kvalitativt antal ridhästar, som mår bra och trivs med livet, samt tävlas eller rids på bana och i skog och mark, långt upp i åldrarna.
Målet med Akademisk Ridkonst, är att få en känslig och lyhörd häst som
Målet måste inte, till skillnad från vad många tror, vara att komma till skolorna ovan mark, för att ha en komplett bruks- och/eller stridshäst.
Målet kan som det är för mig, vara att få ha en frisk och glad kompis i många år till, som håller min ganska skröpliga kropp i gång. Varje litet framsteg som jag och min häst gör på de fantastiskt roliga och inspirerande kurser vi deltar i är en jättebonus för oss.
Hur utförs Akademisk Ridkonst?
Den Akademiska Ridkonsten strävar till en mjuk ridning, ska ge en glad, arbetsvillig häst som håller sig psykiskt och fysiskt fräsch även på ålderns höst. När nu ålderns höst infaller… Den Akademiska Ridkonstens strävan är också att hästen ska lyssna till så små hjälper som möjligt och att ryttaren i huvudsak ska leda hästen med den egna kroppen. Så att säga, ”gå dit du vill och ta hästen med dig”.
Grundidén är en häst, som är både psykiskt och fysiskt lösgjord i sitt arbete. Det viktiga är hästens bärkraft och samling, för att det i framtiden kan finnas förhoppning om skolor ovan mark. Påskjutet, dvs. ökningarna kommer efter samlingen inom den Akademiska ridkonsten.
Akademiker, anses ofta rida överdrivet sakta och förböja sina hästar. Det kan se ut så under ekipagens skolningsarbete för att både häst och ryttare ska hinna med att ”känna in sig”, på vad som begärs av dem.
Det är mkt lösgörande övningar, voltarbete, vändningar och skolor. Det är sällan akademiker använder sig av skänkelvikning. Detta beror på att akademikerna vill stärka benparen var för sig och få in bakdelen ”mitt under” hästen och bära fram hästen. Därför är skolorna det arbete som är bättre att använda sig av, för att få hästen att lösgöra sig framåt-nedåt.
Sen det här med utrustningen. Bara för att du ska börja med AR, behöver du inte köpa dig en svart slokhatt med plym, höga stövlar och kråsskjorta . Utan det duger utmärkt med vanliga ridkläder och helt vanlig ridhjälm på skallen . Du måste inte heller skaffa ett stångbett med krusiduller och en barocksadel. Utan använd den utrustning, du och din häst trivs med. Det kan vara repgrimma och ridgjord, allroundsadel och träns med vanligt tränsbett, eller varför inte westernsadel och sidepull. Eller kanske din häst går allra bäst med hackamore och dressyrsadel.
Att stångbett ofta används inom AR, beror på att AR som sagt eg. är en bruksridning. Historiskt sett var det ju en ridning som gjorde att man behövde ha en hand ledig till annat, till exempel slåss med sabel, eller kurtisera med damerna, som viftade med sina solfjädrar, eller skyddade sin vita vackra hy mot solen, med ett parasoll i handen.. För att då med minimala hjälper kunna manövrera sin häst var man alltså tvungen att rida enhändigt. Då var och är ett stångbett att föredra.. Stångbett används ju även i westernridning och working equitation. För att inte tala om i tävlingsdressyren, där man en bit upp i klasserna, dvs hästens utbildning, stoppar in BÅDE ett bridongbett och stångbett i munnen.
Slutligen vill jag bara säga...
En ryttare till häst, kallas ekipage
En ryttare utan häst, är bara en människa
Men... en häst är ALLTID en häst.
OCH
God ridning är ALLTID god ridning, hur och när, den än utförs.
Tack för ordet.
Att jag skriver just ”Akademisk Ridkonst á la IngelaH”, beror på att det finns tusen och åter tusen olika synpunkter och idéer om vad Akademisk Ridkonst är. Och det här är min syn på Akademisk Ridkonst.
Jag kräver inte att du ska tycka detsamma, men jag har under mina universitetsår, fått lära mig att det egentligen inte finns några rätt och fel i kunskap och inlärning. Utan man måste få använda sig av de kunskaper och inlärningsmetoder eller verktyg, som man har fått och sen reflektera över vad som är bra och mindre bra, utan att halshuggas för det.
Av det jag har läst och lärt mig hittills på kurser, hemsidor och annan litteratur är i alla fall svaren på hur och varför Akademisk Ridkonst ska utföras överlag densamma. Även om ”en del lärde tvista därom”.
Vad är Akademisk Ridkonst?
Kärt barn har många namn, heter det som bekant. Och även vår ridkonst har flera namn. Namnen som egentligen syftar till samma pedagogik, men har olika mentorer, är; Akademisk Ridkonst, Klassisk Ridning och Barockridning. Namn som nämns som ”fäder” i Den Akademiska Ridkonstens pedagogik, är:
Xenophon, 430-355 f kr, Xenophon var en grek som skrev den första ”ridhandboken” redan 400 f kr.
Guérniére, 1678-1751, Francois Robichon de la Guérnière var solkungen Ludvig XIV:s hovstallmästare.
François Baucher, 1796-1873, I början av 1800-talet kom Baucher som en "räddare" av den Akademiska Ridkonstens historia, då Versailesakademin stängdes.
Den Akademiska Ridkonstens ”fader” som jag i första hand har kommit i kontakt med, dock inte personligen, är Bent Branderup. Det är han som har ”döpt” sin ridning till Akademisk Ridkonst. Branderups ridkonst har influenser från de gamla ryttarakademierna på 15-1700-talet.
Den Akademiska Ridkonsten med sina skolor ovan mark var främst till för att användas ute på slagfältet. Där var hästen en god arbetskamrat, som kunde göra mycket för att hjälpa och skydda sin ryttare, samt ta dem oskadda ur striden.
Som namnet Barockridning skvallrar om, härstammar ridkonsten också från barocktiden i Frankrike, med bland annat de la Guérinière i spetsen. På barocktiden sågs ridningen bland det ”fina folket” som en konstart och många rika människor började rida för sitt egna höga nöjes skull.
Branderups Akademiska Ridkonst har också en tydlig historik från Bruksridningen. Branderup tar gärna på kurser och clinics, upp liknelser från ridning på Island, Mongoliet med flera ställen där man tar/tog sig fram långa sträckor med hästarna som packdjur. Eller från den ridning som Sydamerikas gauchos bedriver i samband med boskapsskötsel
Varför ska man ägna sig åt Akademisk Ridkonst?
Idag finns det minst lika många hobbyryttare, som rider både för ”att det är kul” och för att utvecklas, som det finns tävlingsryttare, som också rider både för ”att det är kul” och att utvecklas. I och med att hästsporten idag är en stor sport, har den också lett till ett kvantitativt antal ridhästar, som i många fall är spända både fysiskt och psykiskt i stället för ett kvalitativt antal ridhästar, som mår bra och trivs med livet, samt tävlas eller rids på bana och i skog och mark, långt upp i åldrarna.
Målet med Akademisk Ridkonst, är att få en känslig och lyhörd häst som
- känner av och lyssnar till ryttarens minsta kroppsförändring. Det innebär alltså en god kroppskontroll på ryttaren…
- har förmågan att trampa in respektive bakbenen väl inunder sig. Ryttaren ska kunna bestämma vilket bakben som ska flytta sig när och hur.
- bär ryttaren på en rörlig rygg där kontakten med bakbenen bibehålls. Inom akademiska kretsar brukar man tala om ”svingande rygg”.
Målet måste inte, till skillnad från vad många tror, vara att komma till skolorna ovan mark, för att ha en komplett bruks- och/eller stridshäst.
Målet kan som det är för mig, vara att få ha en frisk och glad kompis i många år till, som håller min ganska skröpliga kropp i gång. Varje litet framsteg som jag och min häst gör på de fantastiskt roliga och inspirerande kurser vi deltar i är en jättebonus för oss.
Hur utförs Akademisk Ridkonst?
Den Akademiska Ridkonsten strävar till en mjuk ridning, ska ge en glad, arbetsvillig häst som håller sig psykiskt och fysiskt fräsch även på ålderns höst. När nu ålderns höst infaller… Den Akademiska Ridkonstens strävan är också att hästen ska lyssna till så små hjälper som möjligt och att ryttaren i huvudsak ska leda hästen med den egna kroppen. Så att säga, ”gå dit du vill och ta hästen med dig”.
Grundidén är en häst, som är både psykiskt och fysiskt lösgjord i sitt arbete. Det viktiga är hästens bärkraft och samling, för att det i framtiden kan finnas förhoppning om skolor ovan mark. Påskjutet, dvs. ökningarna kommer efter samlingen inom den Akademiska ridkonsten.
Akademiker, anses ofta rida överdrivet sakta och förböja sina hästar. Det kan se ut så under ekipagens skolningsarbete för att både häst och ryttare ska hinna med att ”känna in sig”, på vad som begärs av dem.
Det är mkt lösgörande övningar, voltarbete, vändningar och skolor. Det är sällan akademiker använder sig av skänkelvikning. Detta beror på att akademikerna vill stärka benparen var för sig och få in bakdelen ”mitt under” hästen och bära fram hästen. Därför är skolorna det arbete som är bättre att använda sig av, för att få hästen att lösgöra sig framåt-nedåt.
Sen det här med utrustningen. Bara för att du ska börja med AR, behöver du inte köpa dig en svart slokhatt med plym, höga stövlar och kråsskjorta
. Utan det duger utmärkt med vanliga ridkläder och helt vanlig ridhjälm på skallen . Du måste inte heller skaffa ett stångbett med krusiduller och en barocksadel. Utan använd den utrustning, du och din häst trivs med. Det kan vara repgrimma och ridgjord, allroundsadel och träns med vanligt tränsbett, eller varför inte westernsadel och sidepull. Eller kanske din häst går allra bäst med hackamore och dressyrsadel. Att stångbett ofta används inom AR, beror på att AR som sagt eg. är en bruksridning. Historiskt sett var det ju en ridning som gjorde att man behövde ha en hand ledig till annat, till exempel slåss med sabel, eller kurtisera med damerna, som viftade med sina solfjädrar, eller skyddade sin vita vackra hy mot solen, med ett parasoll i handen.. För att då med minimala hjälper kunna manövrera sin häst var man alltså tvungen att rida enhändigt. Då var och är ett stångbett att föredra.. Stångbett används ju även i westernridning och working equitation. För att inte tala om i tävlingsdressyren, där man en bit upp i klasserna, dvs hästens utbildning, stoppar in BÅDE ett bridongbett och stångbett i munnen.
Slutligen vill jag bara säga...
En ryttare till häst, kallas ekipage
En ryttare utan häst, är bara en människa
Men... en häst är ALLTID en häst.
OCH
God ridning är ALLTID god ridning, hur och när, den än utförs.
Tack för ordet.
Senast ändrad:
Men sen att få det att fungera, uta i den krassa verkligheten... 
