- Svar: 5
- Visningar: 1 192
Hunden väckte mig mellan kl 3-4 härom natten och ville gå ut. Förr i tiden så var det alltid husse som vaknade om hunden behövde gå ut, men nu har vovven bytt ”offer”. Eller så sover husse hårdare nuförtiden – inte vet jag. I alla fall så är just den tiden på natten oerhört svår för mig. Om jag råkar vakna då så är det KÖRT att somna om, innan väckarklockan ringer strax efter 5. Är det helg brukar jag ligga vaken fram till kl 6 ungefär, sen somnar jag äntligen om.
Som jag har förstått det så kan det vara obalans i den hormonella rytmen, framför allt kortisol och melatonin, som kan ställa till det vid den tiden på natten. Och om jag vaknar då och inte lyckas somna om, så dånar tankarna som en motorväg genom huvudet på mig och går inte att stänga av. Gärna oroliga, upprepade, intensiva och problematiserande tankar också (=lågt serotonin?), som jag aldrig upplever annars. Plus att värken i kroppen alltid blir extra svår dagen efter en natt med ”kl 3-uppvaknande”. När jag led mer av min stressohälsa så vaknade jag kl 3 varje natt, och kunde sällan somna före kl 23-00. Under flera år sov jag bara 3-4 timmar per natt. Det går det med, men det är ju ingen föryngringskur direkt...
Den här vaknattens grubblerier förde dock med sig insikter, eller kanske frön till insikter i alla fall, inom några olika ämnesområden.
Det som var starkast gäller det här med hjälp.
Jag har under den senaste tiden (året?) till och från problem med humörsvängningar. Det är väldigt jobbigt och jag funderar mycket över vad jag kan göra åt det och hur jag kan jobba med mitt svängande humör. En av mina funderingar är att reflektera över vad som utlöser irritationen. Och det som verkligen kan trigga ett irritationsutbrott hos mig är de två av mina närmaste människor som har hängt upp sina liv på att vara beroende av mig. (Eller ja, det är åtminstone så jag upplever det)
Jag avskyr verkligen att vara någons drog.
De lever bägge två efter devisen att man ska hjälpa varandra. Och det är ju jättefint att tycka så. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att människor som hjälper andra mycket mår mycket bättre och känner sig mycket lyckligare, det finns väl till och med forskning på det. Så jag som har två hjälp-beroende personer i min närhet borde väl vara helt salig av lycka av att få möjlighet att hjälpa dem hela tiden.
Men så upplever jag det inte.
Jag har istället ett problematiskt förhållande till det här med hjälp. Jag har svårt att förhålla mig till hjälp och får ofta obehagskänslor av det, och jag har aldrig riktigt förstått varför, utan bara känt mig som en dålig människa.
Nu när dessa människor som vanligt kräver min hjälp till och från, så kan det få mig att fullständigt blixtra till och bryta ihop. Tidigare i livet har jag bara bitit ihop och intalat mig att ”Man SKA hjälpa andra, man blir LYCKLIG av det!”, men den där hjälparlyckan har aldrig riktigt lyckats nå mig.... Och nu går det inte längre. Mina obehagskänslor över att vara krävd och kvävd slår fullkomligt bakut.
Vilket får mig att känna mig så gränslöst rutten.
Man ska ju hjälpa varandra.
Man ska ju bli lycklig av att hjälpa andra.
Varför funkar det inte så för mig?
Om de behöver min hjälp och om jag kan hjälpa dem – varför skulle jag inte göra det? Varför i hela världen behöver jag bli så fruktansvärt irriterad över att någon kräver min hjälp?
Jag har grubblat över det här många gånger. Men under den senaste nattmanglingen så dök en tanke upp... En av mina föräldrar har alltid varit depressiv. Jag tog redan som liten på mig uppgiften att försöka hålla den föräldern glad (jag är ju enda barnet så det blev liksom naturligt min uppgift ). Föräldern förstärker dessutom detta genom kommentarer som att jag är den enda som kan göra föräldern lycklig och att jag är den enda orsaken till att föräldern fortfarande är i livet. Jag har i hela mitt liv jobbat stenhårt på att få den föräldern att må bra och bli fri från sin depression. Som vuxen har jag provat många olika tekniker och approacher för att försöka hitta något som kan få föräldern att bli frisk. Men det har aldrig lyckats. Föräldern är fortfarande depressiv.
Och emellanåt förstärker föräldern mitt misslyckande med att skuldbelägga mig, eftersom det är så föräldern kommunicerar när denne är i en deppsvacka. Många gånger är det jag gör aldrig bra, aldrig tillräckligt. Ringer jag så är det första jag får höra att jag ringer för sällan, kommer jag och hälsar på så får jag skäll för att jag aldrig vill komma och hälsa på, och när jag försöker visa min uppskattning så får jag höra att ”du tycker inte om mig, du tycker bara jag är jobbig!”. Jag misstänker att föräldern helt ärligt lever i tron på att dennes psykiska välmående faktiskt hänger på mig – att om jag skärpte till mig och bara uppfyllde förälderns alla krav så skulle denne bli lycklig. Det här är ju förmodligen effekter av den förvridna världsbild som en depression ger, så jag klandrar såklart inte föräldern, och bakom all den här bitterheten och förtvivlan så finns det ju en alldeles underbar människa som glimtar fram ibland. Och emellanåt får jag också jättemycket positiv feedback över allt jag försöker göra för att hjälpa föräldern att må bra.
Men kanske finns det här en nyckel till min generella ovilja mot att hjälpa och ta ansvar? Jag har inte gjort annat än försökt hjälpa hela mitt liv, men jag har aldrig någonsin lyckats, har aldrig någonsin varit bra nog.
Kanske har det satt sig som en mental tagg i mig mot det här med att hjälpa? För jag har flera gånger haft en oro över att jag - om jag inte har varit tillräckligt hjälpsam eller om jag har varit alldeles för klumpig när jag har sagt ifrån och försökt sätta gränser - kan hitta en död förälder nästa gång jag ska hälsa på (och då inte heller blivit förvånad om det hade funnits ett avskedsbrev där det står att det var mitt fel)... Och det är ganska tungt att bära.
Kanske är det det som ligger bakom att jag nuförtiden har allt svårare att hantera när jag blir tillsagd att jag måste hjälpa till? Jag känner mig nästan som en tickande bomb.
Samtidigt har jag jättedåligt samvete över att jag överhuvudtaget gnäller över att det är såhär. Jag skäms över tanken som kom upp under nattgrubblerierna - att förälderns sjukdom skulle kunna vara en orsak till mitt svåra förhållande till det här med hjälp. Det är ju som att jag skyller ifrån mig. Jag skäms över att mina okontrollerade irritationsutbrott går ut över människor som redan har det jobbigt, människor jag istället borde hjälpa. Jag skäms över att jag känner mig kvävd av deras behov. Och jag skäms över att jag skriver det här. Jag skäms över att jag överhuvudtaget tycker att det är jobbigt. Det är ju inte jag som är sjuk – det är jag som är den starka, den som borde ställa upp utan att klaga. Det känns som att jag sviker och lämnar ut min förälder genom att tycka att situationen är jobbig, det känns som att jag inte älskar min förälder tillräckligt mycket. Man ska ju bli lycklig av att hjälpa andra. Om jag hade varit en bra människa så hade jag glatt ställt upp på de som behöver min hjälp, och inte gnällt på det här viset.
(Hade jag varit en bra människa så hade jag dessutom verkligen kunnat hjälpa.)
Som jag har förstått det så kan det vara obalans i den hormonella rytmen, framför allt kortisol och melatonin, som kan ställa till det vid den tiden på natten. Och om jag vaknar då och inte lyckas somna om, så dånar tankarna som en motorväg genom huvudet på mig och går inte att stänga av. Gärna oroliga, upprepade, intensiva och problematiserande tankar också (=lågt serotonin?), som jag aldrig upplever annars. Plus att värken i kroppen alltid blir extra svår dagen efter en natt med ”kl 3-uppvaknande”. När jag led mer av min stressohälsa så vaknade jag kl 3 varje natt, och kunde sällan somna före kl 23-00. Under flera år sov jag bara 3-4 timmar per natt. Det går det med, men det är ju ingen föryngringskur direkt...
Den här vaknattens grubblerier förde dock med sig insikter, eller kanske frön till insikter i alla fall, inom några olika ämnesområden.
Det som var starkast gäller det här med hjälp.
Jag har under den senaste tiden (året?) till och från problem med humörsvängningar. Det är väldigt jobbigt och jag funderar mycket över vad jag kan göra åt det och hur jag kan jobba med mitt svängande humör. En av mina funderingar är att reflektera över vad som utlöser irritationen. Och det som verkligen kan trigga ett irritationsutbrott hos mig är de två av mina närmaste människor som har hängt upp sina liv på att vara beroende av mig. (Eller ja, det är åtminstone så jag upplever det)
Jag avskyr verkligen att vara någons drog.
De lever bägge två efter devisen att man ska hjälpa varandra. Och det är ju jättefint att tycka så. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att människor som hjälper andra mycket mår mycket bättre och känner sig mycket lyckligare, det finns väl till och med forskning på det. Så jag som har två hjälp-beroende personer i min närhet borde väl vara helt salig av lycka av att få möjlighet att hjälpa dem hela tiden.
Men så upplever jag det inte.
Jag har istället ett problematiskt förhållande till det här med hjälp. Jag har svårt att förhålla mig till hjälp och får ofta obehagskänslor av det, och jag har aldrig riktigt förstått varför, utan bara känt mig som en dålig människa.
Nu när dessa människor som vanligt kräver min hjälp till och från, så kan det få mig att fullständigt blixtra till och bryta ihop. Tidigare i livet har jag bara bitit ihop och intalat mig att ”Man SKA hjälpa andra, man blir LYCKLIG av det!”, men den där hjälparlyckan har aldrig riktigt lyckats nå mig.... Och nu går det inte längre. Mina obehagskänslor över att vara krävd och kvävd slår fullkomligt bakut.
Vilket får mig att känna mig så gränslöst rutten.
Man ska ju hjälpa varandra.
Man ska ju bli lycklig av att hjälpa andra.
Varför funkar det inte så för mig?
Om de behöver min hjälp och om jag kan hjälpa dem – varför skulle jag inte göra det? Varför i hela världen behöver jag bli så fruktansvärt irriterad över att någon kräver min hjälp?
Jag har grubblat över det här många gånger. Men under den senaste nattmanglingen så dök en tanke upp... En av mina föräldrar har alltid varit depressiv. Jag tog redan som liten på mig uppgiften att försöka hålla den föräldern glad (jag är ju enda barnet så det blev liksom naturligt min uppgift
). Föräldern förstärker dessutom detta genom kommentarer som att jag är den enda som kan göra föräldern lycklig och att jag är den enda orsaken till att föräldern fortfarande är i livet. Jag har i hela mitt liv jobbat stenhårt på att få den föräldern att må bra och bli fri från sin depression. Som vuxen har jag provat många olika tekniker och approacher för att försöka hitta något som kan få föräldern att bli frisk. Men det har aldrig lyckats. Föräldern är fortfarande depressiv.Och emellanåt förstärker föräldern mitt misslyckande med att skuldbelägga mig, eftersom det är så föräldern kommunicerar när denne är i en deppsvacka. Många gånger är det jag gör aldrig bra, aldrig tillräckligt. Ringer jag så är det första jag får höra att jag ringer för sällan, kommer jag och hälsar på så får jag skäll för att jag aldrig vill komma och hälsa på, och när jag försöker visa min uppskattning så får jag höra att ”du tycker inte om mig, du tycker bara jag är jobbig!”. Jag misstänker att föräldern helt ärligt lever i tron på att dennes psykiska välmående faktiskt hänger på mig – att om jag skärpte till mig och bara uppfyllde förälderns alla krav så skulle denne bli lycklig. Det här är ju förmodligen effekter av den förvridna världsbild som en depression ger, så jag klandrar såklart inte föräldern, och bakom all den här bitterheten och förtvivlan så finns det ju en alldeles underbar människa som glimtar fram ibland. Och emellanåt får jag också jättemycket positiv feedback över allt jag försöker göra för att hjälpa föräldern att må bra.
Men kanske finns det här en nyckel till min generella ovilja mot att hjälpa och ta ansvar? Jag har inte gjort annat än försökt hjälpa hela mitt liv, men jag har aldrig någonsin lyckats, har aldrig någonsin varit bra nog.
Kanske har det satt sig som en mental tagg i mig mot det här med att hjälpa? För jag har flera gånger haft en oro över att jag - om jag inte har varit tillräckligt hjälpsam eller om jag har varit alldeles för klumpig när jag har sagt ifrån och försökt sätta gränser - kan hitta en död förälder nästa gång jag ska hälsa på (och då inte heller blivit förvånad om det hade funnits ett avskedsbrev där det står att det var mitt fel)... Och det är ganska tungt att bära.
Kanske är det det som ligger bakom att jag nuförtiden har allt svårare att hantera när jag blir tillsagd att jag måste hjälpa till? Jag känner mig nästan som en tickande bomb.
Samtidigt har jag jättedåligt samvete över att jag överhuvudtaget gnäller över att det är såhär. Jag skäms över tanken som kom upp under nattgrubblerierna - att förälderns sjukdom skulle kunna vara en orsak till mitt svåra förhållande till det här med hjälp. Det är ju som att jag skyller ifrån mig. Jag skäms över att mina okontrollerade irritationsutbrott går ut över människor som redan har det jobbigt, människor jag istället borde hjälpa. Jag skäms över att jag känner mig kvävd av deras behov. Och jag skäms över att jag skriver det här. Jag skäms över att jag överhuvudtaget tycker att det är jobbigt. Det är ju inte jag som är sjuk – det är jag som är den starka, den som borde ställa upp utan att klaga. Det känns som att jag sviker och lämnar ut min förälder genom att tycka att situationen är jobbig, det känns som att jag inte älskar min förälder tillräckligt mycket. Man ska ju bli lycklig av att hjälpa andra. Om jag hade varit en bra människa så hade jag glatt ställt upp på de som behöver min hjälp, och inte gnällt på det här viset.
(Hade jag varit en bra människa så hade jag dessutom verkligen kunnat hjälpa.)
